En domares dom: Ivan Eklind, Mussolini och den svenska fotbollsdomarhistorien

Fotbolls-VM i Brasilien 2014 kommer tvivelsutan inte att gå till historien som en fotbollsfest med svenskt deltagande; inte nog med att Sveriges landslag skiner med sin frånvaro, så gör även deltagandet av en svensk domarbas. Detta är kanske, utifrån sportslig synpunkt, något positivt. Svenska domares insatser i fotbolls-VM genom historien har knappast rosat marknaden. Tvärtom har vissa svenska VM-domare blivit nationellt hatade figurer i vitt skilda länder som Sovjetunionen och Argentina.

Erik Fredriksson, som inalles dömde fyra VM-matcher, är antagligen mest känd. I Sovjetunionen anklagades han för att ha kostat landet två VM-avancemang (Fredriksson dömde ut Sovjetunionen både 1982 och 1986 efter ytterst tvivelaktiga domslut). Internationellt är han mest berömd som domaren som Maradona (läs: Guds hand) lurade i en berömd episod när Argentina besegrade England 1986. Bosse Karlsson, som dömde den infekterade matchen Nigeria – Argentina i VM i USA 1994, lyckades inte mycket bättre, efter flera pinsamt uppenbara misstag lyckades Karlsson med konsttycket att göra sig hatad i båda respektive nationer.

Maradonas mål mot England i VM 1986 som gjorde Erik Fredriksson känd i en hel fotbollsvärld.

Den enda svenska fotbollsdomare som någonsin blivit tilldelad äran att döma en VM-final är emellertid också den ur historisk synpunkt viktigaste ”missdådaren”. Han hette Ivan Eklind och hade sin bakgrund i Hammarby IF. Det var inte vilket fotbolls-VM som helst som Eklind dömde, utan fotbolls-VM i Italien 1934. Landet var på helspänn. Detta var första gången som fotbollslandet Italien – där Mussolini och fascismen nu var etablerade – deltog i fotbolls-VM, Mussolinis prestige på hemmaplan växte också markant till följd av spektaklet som kallats ”Mussolinis Berlinolympiad”.

Fascismen hade från ett embryoniska stadium haft en kärleksaffär med italiensk sport i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Kort efter marschen mot Rom 1921 började man omorganisera och professionalisera den inhemska fotbollsligan, grunden består i mångt och mycket än idag. Inför hemma-VM satsade man också enorma summor på infrastruktur, turism och moderna arenor. Insatserna var såpass genomgripande och framgångsrika att Italien-VM 1934 i decennier framstod som ett mönsterprojekt ur organisatorisk synpunkt och en förebild värd att efterlikna.

Mussolini på besök under VM i Italien 1934.

Italien hade gjort alla tänkbara förberedelser och i landslaget ingick fem italienare från Sydamerika. Framgången lät heller inte vänta på sig. Italiens första match – som för övrigt gästades av Il Duce själv som egenhändigt löste biljett likt en vanlig åskådare – gick mot USA och slutade med hemmaseger, 7-1. Italienarnas tur höll i sig fram till finalen där Tjeckoslovakien stod för ett oerhört segt och styvnackat motstånd – det var här som den svenske domaren Ivan Eklind gjorde sitt inträde i historien.

Italien vann finalmatchen med 2-1, men segern lämnade en bitter eftersmak. Den svenske domaren hade gjort ett inte oansenligt antal oförklarliga domslut som alla av ett ödets nycker hade gått italienarnas väg, och de var fler än tjeckoslovakerna som påpekade detta. Värre var att Eklind innan finalmatchen ska ha superat med Mussolini, vad som avtalats där är inte klarlagt, men tjeckoslovakerna framhärdade länge enträget att den karismatiska envåldshärskaren använt otillbörliga påtryckningar för att få svenskens domslut att gå Italiens väg.

Att ryktena vid tiden inte antogs vara grundlösa stod tydligt och klart för alla och envar, omedelbart efter avslutat värv avstängdes Eklind från att döma fler internationella matcher för all framtid. Efter att ha Ekllind omsider lämnat in en protest upphävdes dock straffet, hans skuld har aldrig kunnat bevisas.

Det italienska landslaget hälsar Il Duce – Mussolini – under fotbolls-VM 1934.

 

Klädsamt kontrollsamhälle: Förbjudet mode i det Tysk-romerska riket

Medeltidens feodala samhällsstruktur byggde på kontroll och upprätthållandet av den sociala indelningen av befolkningen i de tre stånden: laboratores, oratores och bellatores, de som arbetar, ber och krigar. Kungen själv agerade som en stabiliserande faktor som utsedd av Gud vidmakthöll ordningen och därigenom även bevarade freden inom riket. I kölvattnet av pestens härjningar under det sena 1340-talet kom det här systemet att brytas upp då det blev brist på arbetskraft och bönderna kunde ställa villkor. In i det längsta försökte man hålla bönderna i schack i enlighet med feodalismens logik om en gudomlig ordning. I England proklamerades det att varje stånd skulle klä sig på ett visst vis, en bonde var en bonde och det skulle minsann synas även om denne nu skulle ha betalt för tidigare oavlönat dagsverke.

Den här typen av påbud dog inte ut med medeltiden. Pesten drev skoningslöst utvecklingen i England framåt vilket ledde till att klädkoden försvann. På andra platser levde däremot systemet kvar (framförallt i Östeuropa) en lång tid och i delar av det Tyskromerska riket försökte man tvinga folk att klä sig som det anstod sig en bit in på 1800-talet.

I Tyskland stiftades mellan mitten av 1200-talet och år 1816 över 1300 lagar som bestämde hur folk skulle klä sig för att hindra de lägre klasserna att lägga sig till med den status och respekt som endast tillkom de högre klasserna men också för att hålla lönerna under kontroll. Om de lägre klasserna endast behövde bära billiga kläder skulle man lättare kunna kväsa krav på löneökningar men också gynna inhemsk produktion av kläde på så vis att man tvingade folket att endast bära kläder producerade hemmavid.

Inte sällan var det kvinnor som drabbades hårdast av de här lagarna och det var inga stora utsvävningar som krävdes för att myndigheterna skulle reagera. År 1708 blev en skräddarhustru beordrad att sluta bära sin halsduk som uppenbarligen ansågs antingen för stor eller för pråligt. Även män drabbades. År 1662 hade sonen till en enkel vävare lagt sig till med ovanan att bära ett par riktigt vida byxor vilket var i strid med hans sociala ställning. En lokal domare förklarade att om han drog på sig ”otyget” igen skulle de konfiskeras.

Det var inte ovanligt att böter utdömdes för att bära otillåtna kläder men detta hindrade inte folket från att bära det de tyckte var fint om de hade råd att göra det. I fallet med halsduken vägrade skräddarhustrun att ge med sig trots upprepade varningar samt en predikan under söndagsmässan som specifikt tog upp det felaktiga att bära stora halsdukar. Den stolta ägarinnan till halsduken fortsatte emellertid att uppstudsigt låta sin hals värmas av det oönskade plagget vilket föranledde att fallet drogs inför tinget.

Väl på de åklagades bänk beordrades kvinnan att förklara varför i herrans namn hon bar en sådan halsduk varpå hon försvarade sig med att den var en present och att andra minsann också bar lika stora halsdukar. Försvaret misslyckades och hon dömdes till böter motsvarande fyra dagslöner för en vävare.

Modeller av ordentligt klädda bönder

När fransosen kom på besök: Syfilisbekämpning i det tidigmoderna Europa

Syfilisens ankomst till den europeiska subkontinenten är ingalunda säkerhetsställd – historiker har i århundraden korsat svärd över frågan huruvida syfilisen spred sig från Europa till Nya Världen eller tvärtom – klar är att munkar förmedlade i ört- och läkekonstens förtrollade värld började uppmärksamma den nya tidens amorösa stigma under sent 1400-tal.

Antalet offer den motbjudande sjukdomen skördade ökade lavinartat i efterdyningarna av den franske konungens Karl VIII:s (1470-1498) invasion av Italien 1494 och erövring av Neapel 1495. Detta veritabla ”syfilisfälttåg” utgjordes i runda slängar av 50 000 soldater och en tross som bl.a. inräknade tusentals hustrur, prostituerade, tvätterskor och kokerskor m.fl. (en kvinna innehade ofta två eller flera positioner samtidigt i fält). Väl framme i Neapel, där fälttåget slutligen kröntes med (efemär) framgång, förlustade sig den franska hären till hjärtats lust och mången amorös omfamning ägde rum – någonstans i det hedonistiska ruset föddes också syfilisen.

Karl VIII:s franska här i Florens 1494.

Följden blev att italienarna kom att kalla det nya stigmat för ”fransosen” medan fransmännen själva fördömde den som ”neapolitanska sjukan” (fransmännen kontemplerade länge möjligheten att Columbus soldater tagit med sig sjukdomen från Nya Världen som sedan fått ”mogna” i vältempererade nepolitanska vaginor). Benägenheten att lasta ärkefienden för det nya gisslets uppkomst har sedan blivit utbrett; sålunda kallade ryssarna syfilisen för ”den polska sjukan”; polackerna själva kallade den för ”den turkiska sjukan”; turkarna i sin tur valde ”den Kristna sjukan”; i Mogulindien kallades den för ”den portugisiska sjukan”; japanerna, sin vana trogen, döpte den omgående till ”den kinesiska pesten”.

När Karl VIII:s (kungen tillhörde till italienarnas stora glädje en av de syfilissmittade) kontaminerade och illa tilltyglade här slutligen återkom till Frankrike och upplöstes så spreds också syfilisen vind för våg över världen – År 1500 står redan Skandinavien i brand; 1520 är syfilisen känd i såväl Afrika, Oceanien och Östasien. Voltaire visste berätta att fransmännen genom fälttågets försorg lyckades ”skaffa sig” Genoa, Neapel och Syfilis. ”Sen kastades dem ut från Neapel och förlorade Genoa – men de förlorade inte allt, Syfilis följde dem trots allt hem”.

Behandling av syfilis, 1500-tal.

Det kristna Europa befann sig i chock. Många tolkade pandemin, vars initiala symptom angrep könsorganen och uppfattades som direkt repulsiva, som Guds rättmätiga straff för samhällets omnipresenta sedeslöshet. Att sjukdomstillståndet ofta utmynnade i ren och skär galenskap (när viruset angrep hjärnan) tycktes bekräfta att det övernaturliga var inblandat. Följden blev att många drabbade förnekades vård och själslig lindring och istället fick utså hån och begabbelse.

Att kurera syfilis på 1500-talet visade sig oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, och det enda ”effektiva” läkemedel som stod till buds var lika oåtkomligt som det var dyrt: guaiacom, mer känt som ”heligt trä”. Naturligtvis dög inte vilket träslag som helst att kallas ”heligt trä”; endast en viss trädsort från det spanska Haiti höll måttet efter att synats i sömmarna – trädsorten, hade man tydligen lyckats påvisa, var densamma som användes i korset som Jesus korsfästes på. Ryktena som florerade om denna exotiska och luxuösa kur – vanligtvis gjorde man en dekokt på trädets bark – var fantastiska och 1500-talets inledning innebar därför bråda dagar för allehanda samvetslösa charlataner som kunde tjäna en rejäl hacka på att sälja sumposande badvatten under etiketten ”heligt trä”.

Syfilis, 1800-tal.

I det protestantiska Nordeuropa övergavs småningom behandlingen med heligt trä under mitten av 1500-talet och ersattes med diverse läkemedel och eteriska oljor baserade på kvicksilver – särskilt vanligt förekommande blev det med kvicksilverbad eller att massera in huden med kvicksilverbaserade vätskor. Idén var ingalunda tagen ur luften; arabiska källor hade i århundraden rekommenderat kvicksilverbaserade läkemedel som bästa tänkbara bot mot allehanda graverande hudåkommor. De potentiella bieffekterna av behandlingen var dock många och synnerligen allvarliga, benskörhet och förtvining tillhörde två av dem. Inte undra på att ett populärt ordspråk med ambition av att vara en truism gjorde gällande: ”A night with Venus, a lifetime of Mercury”. Roligt var det nog inte! En viss Giacomo Casanova (1725-1798) lät exempelvis berätta att han vid tillfälle, till följd av sin graverande syfilissmitta, tvingades till en månadslång kvicksilverkur som snudd på tog hans liv och nära nog lämnade honom sinnessjuk.

Giacomo Casanova

Kul med djur: Bortskämda och fruktade husdjur genom historien

Husdjur är som bekant en källa till stor glädje och kärlek för sina lyckliga ägare. Om man ser tillbaka i historien finns det dock gott om exempel på husdjur som vållat sina ägare lika stor glädje som de vållat ägaren vånda eller rent av döden.

Rika romare var inte blyga för excesser och även om ”ordinära” husdjur förekom såsom hund och katt var det inte helt ovanligt att romare ägde och vårdade en ål som de älskade som sin bästa vän. Konsuln Lucius Crassus(140 – 91 f.Kr.) ska ha gråtit när hans ål gick hädan, denna ska förövrigt varit utsmyckad med ringar som förstärkt dess skönhet. Denna egenhet står sig slätt mot Vedius Pollio (död 15 f.Kr) som i sin trädgård hade en pool fylld med monstruösa nejonögon (en käklös fisk, se bild). Sina älsklingar hade han för vana att mata med sina olyckliga slavar om de hade oturen att förarga honom, ett straff som till och med de annars så brutala romarna och inte minst kejsare Augustus ansåg vara omänskligt bestialiskt.

En nejonögas gap

Vanligare är det att hundar har hållits som husdjur och ett särskilt hämndlysten jycke hade 1300-tals adelsmannen Mondidier ägt innan han blev mördad, anklagad för dådet blev en man vid namn Maquer som hävdade sin oskuld. För att lösa tvisten tillämpades Gudsdom då man befallde Maquer att slåss den avlidnes hund, om han segrade skulle det vara ställt bortom allt tvivel att han inte var gärningsmannen. Beväpnad till tänderna tog sig striden sin början men hunden var allt för snabb – eller så var den mänskliga kombattanten ovan vid vapen – för denna lyckades med sin bitande käft snabbt pressa fram ett erkännande.

Inte lika blodtörstig var den dryga 300 år yngre hunden Boye som ägdes av prins  Rupert, Hertig av Cumberland (1619 – 1682). Under det engelska inbördeskriget under 1600-talet blev den tyskättade prinsens hund Boye något av ett kul inslag då den dresserats till att lyfta på höger ben och göra sina naturbehov närhelst prinsens antagonist och motståndare i kriget, General Pym nämndes. Enligt motståndarsidan ska Boye ha varit något av en helveteshund som satan själv sänt för att göra livet surt för de rättrogna puritanerna.

Prins Rupert och Boye

 

Om någon kan tävla med romarna när det kommer till exceptionella utsvävningar ligger maharajan av Junagadh Nawab Sir Mahabet Khan Rasul Khan (1900 – 1959) bra till. Denne man var någonting av en hundfetischist med sina 800 hundar som behandlades med ett större mått av lyx än Caligulas berömda häst som ska ha bott i ett stall av marmor och blivit utnämnd till senator.

Varje hund hade sitt eget rum med en telefon och en människobutler och om någon blev sjuk kunde de se fram mot en utmärkt vård vilken utfördes av brittiska veterinärer som var anställda enkom för detta. Tyvärr hände det att någon hund dog emellanåt vilket blev en angelägenhet för hela folket då maharajan proklamerade landssorg när så skedde.

Maharajan av Junagadh drabbades en dag av en märkligt nycker, han bestämde sig för att en av hans favoriter Roshanara skulle gifta sig med newaben av Mangrols hund Bobby och till spektaklet inbjöds även den brittiska vicekungen av Indien som emellertid bara skakade på huvudet åt de galna indierna och lämnade återbud. Det ställdes till med ett riktigt sagobröllop. 250 hundar kläddes i livré, militärmusik spelades och en hedersvakt fanns på plats när brudgummen anlände med tåg till sin brud som bars fram på ett silverfat.

 

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Punktering i djungeln: Kampen om att först korsa Afrika med bil

Utforskningen av klotets mest otillgängliga skrymslen, från 1500-talet och framåt, var i grunden en kamp om vilket land och vilket man som kunde bli först med att korsa en viss kontinent eller ett visst världshav. Att andelen outforskade kontinenter och världshav med tiden började sina behövde inte utgöra ett problem, särskilt inte när industrialiseringen och den nya tidens innovationer erbjöd potentiella äventyrare helt nya möjligheter att skriva in sig i historieböckerna.

I fin de siecle Europa blev aristokratin och borgarelitens nya ögonsten, bilen, färdmedlet framför alla andra och med bilar försökte nu européerna att lägga främmande kontinenter under sina hjul – mest lockande: Afrika. Den första att låta sig begeistras av bilens möjligheter och övertygas om att den redan i seklets början skulle mäkta med att korsa det vilda Afrikas vidder var en viss britt vid namn Robert L. Jefferson. Vad som gjorde Jeffersons lilla expedition 1904, som gick mellan Durban och Kapstaden i Sydafrika, mer eller mindre unik var det blygsamma färdmedlet. Den Rover som Jefferson förde till Afrika var encylindrig och enbart utrustad med en diminutiv motor om åtta hästkrafter – bilen kunde alltså näppeligen mäta sig med en modern gräsklippare. Att bilägga den nämnda sträckan tog våghalsen Jefferson 16 dagar, ingen hade ditintills avnjutit en längre biltur.

Mannen vars namn man i första hand brukar nämna i samma andetag som de afrikanska kontinentens genomkorsande av bil var dock tysk, överlöjtnant Paul Graetz (1889-1937). Vid tidpunkten för Graetz expedition år 1907 upplevde i princip hela Europa bilfeber och Graetz företag – att åka från Dar es-Salaam till Swakopmund i tyska Namibia – blev till internationell storpolitik; kejsaren Villhelm II själv (tysk kejsare 1888-1918) var nära involverad i företaget. Till skillnad från Jefferson fick därför Graetz alla möjliga resurser han kunde tänkas behöva och furnerades därtill med en specialbyggd bil med specialdesignade däck. Expeditionen var också stor – vid särskilt besvärliga passager hjälptes inte sällan Graetz av hundratals afrikanska infödingar.

Paul Graetz tar sig med infödingshjälp över en afrikansk flod.

Trots detta utvecklades Graetz expedition nära nog till en katastrof. Överlöjtnanten själv var övertygad om att sträckan skulle kunna tillryggaläggas på blott sex veckor; i själva verket skulle expeditionen slita ont i 18 månader innan man slutligen siktade Swakopmund. Ett av de största problemen var den eviga bristen på bensin och reservdelar, vilka tog minst en månad att transportera från Tyskland och fick till följd att Graetz bil bogserades över kontinenten snarare än den tog sig fram för egen maskin. Sjukdomar och hunger plågade också expeditionen och vid ett tillfälle omkom en av medpassagerarna efter att denna i sin nöd släckt sin törst på bensin. Skam den som ger sig. Graetz triumf vid hemkomsten 1909 var så total att inga nya expeditioner kom att genomföras förrän efter världskrigets slut.

Ett av försöken det är värt att berätta om genomfördes 1933 och tillhörde två brittiska gentlemän vid namn Alan Gilg och Walter Kay. Nu räckte det dock inte med Afrika – istället åkte man hela vägen från London till Kapstaden. Hugskottets uppbördsman var Alan Gilg som vid tillfälle blivit upp över öronen förälskad i en grann brittisk societetsdam som dock avfärdat hans propåer med anledning av han inte tedde sig ”manlig nog”. Vad kunde en tvättäkta gentleman göra för att ogörliggöra näsbrännan och att bevisa motsatsen? Tydligen var svaret på frågan att åka bil från London till Kapstaden. I sina memoarer uttryckte den ofrivilliga utforskaren Alan Gilg det som att ”vi genomförde bara detta för att vi inte kunna hitta på något annat att göra”.

Alan Glig och Walter Kay – de uttråkade utforskarna.