En domares dom: Ivan Eklind, Mussolini och den svenska fotbollsdomarhistorien

Fotbolls-VM i Brasilien 2014 kommer tvivelsutan inte att gå till historien som en fotbollsfest med svenskt deltagande; inte nog med att Sveriges landslag skiner med sin frånvaro, så gör även deltagandet av en svensk domarbas. Detta är kanske, utifrån sportslig synpunkt, något positivt. Svenska domares insatser i fotbolls-VM genom historien har knappast rosat marknaden. Tvärtom har vissa svenska VM-domare blivit nationellt hatade figurer i vitt skilda länder som Sovjetunionen och Argentina.

Erik Fredriksson, som inalles dömde fyra VM-matcher, är antagligen mest känd. I Sovjetunionen anklagades han för att ha kostat landet två VM-avancemang (Fredriksson dömde ut Sovjetunionen både 1982 och 1986 efter ytterst tvivelaktiga domslut). Internationellt är han mest berömd som domaren som Maradona (läs: Guds hand) lurade i en berömd episod när Argentina besegrade England 1986. Bosse Karlsson, som dömde den infekterade matchen Nigeria – Argentina i VM i USA 1994, lyckades inte mycket bättre, efter flera pinsamt uppenbara misstag lyckades Karlsson med konsttycket att göra sig hatad i båda respektive nationer.

Maradonas mål mot England i VM 1986 som gjorde Erik Fredriksson känd i en hel fotbollsvärld.

Den enda svenska fotbollsdomare som någonsin blivit tilldelad äran att döma en VM-final är emellertid också den ur historisk synpunkt viktigaste ”missdådaren”. Han hette Ivan Eklind och hade sin bakgrund i Hammarby IF. Det var inte vilket fotbolls-VM som helst som Eklind dömde, utan fotbolls-VM i Italien 1934. Landet var på helspänn. Detta var första gången som fotbollslandet Italien – där Mussolini och fascismen nu var etablerade – deltog i fotbolls-VM, Mussolinis prestige på hemmaplan växte också markant till följd av spektaklet som kallats ”Mussolinis Berlinolympiad”.

Fascismen hade från ett embryoniska stadium haft en kärleksaffär med italiensk sport i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Kort efter marschen mot Rom 1921 började man omorganisera och professionalisera den inhemska fotbollsligan, grunden består i mångt och mycket än idag. Inför hemma-VM satsade man också enorma summor på infrastruktur, turism och moderna arenor. Insatserna var såpass genomgripande och framgångsrika att Italien-VM 1934 i decennier framstod som ett mönsterprojekt ur organisatorisk synpunkt och en förebild värd att efterlikna.

Mussolini på besök under VM i Italien 1934.

Italien hade gjort alla tänkbara förberedelser och i landslaget ingick fem italienare från Sydamerika. Framgången lät heller inte vänta på sig. Italiens första match – som för övrigt gästades av Il Duce själv som egenhändigt löste biljett likt en vanlig åskådare – gick mot USA och slutade med hemmaseger, 7-1. Italienarnas tur höll i sig fram till finalen där Tjeckoslovakien stod för ett oerhört segt och styvnackat motstånd – det var här som den svenske domaren Ivan Eklind gjorde sitt inträde i historien.

Italien vann finalmatchen med 2-1, men segern lämnade en bitter eftersmak. Den svenske domaren hade gjort ett inte oansenligt antal oförklarliga domslut som alla av ett ödets nycker hade gått italienarnas väg, och de var fler än tjeckoslovakerna som påpekade detta. Värre var att Eklind innan finalmatchen ska ha superat med Mussolini, vad som avtalats där är inte klarlagt, men tjeckoslovakerna framhärdade länge enträget att den karismatiska envåldshärskaren använt otillbörliga påtryckningar för att få svenskens domslut att gå Italiens väg.

Att ryktena vid tiden inte antogs vara grundlösa stod tydligt och klart för alla och envar, omedelbart efter avslutat värv avstängdes Eklind från att döma fler internationella matcher för all framtid. Efter att ha Ekllind omsider lämnat in en protest upphävdes dock straffet, hans skuld har aldrig kunnat bevisas.

Det italienska landslaget hälsar Il Duce – Mussolini – under fotbolls-VM 1934.