En domares dom: Ivan Eklind, Mussolini och den svenska fotbollsdomarhistorien

Fotbolls-VM i Brasilien 2014 kommer tvivelsutan inte att gå till historien som en fotbollsfest med svenskt deltagande; inte nog med att Sveriges landslag skiner med sin frånvaro, så gör även deltagandet av en svensk domarbas. Detta är kanske, utifrån sportslig synpunkt, något positivt. Svenska domares insatser i fotbolls-VM genom historien har knappast rosat marknaden. Tvärtom har vissa svenska VM-domare blivit nationellt hatade figurer i vitt skilda länder som Sovjetunionen och Argentina.

Erik Fredriksson, som inalles dömde fyra VM-matcher, är antagligen mest känd. I Sovjetunionen anklagades han för att ha kostat landet två VM-avancemang (Fredriksson dömde ut Sovjetunionen både 1982 och 1986 efter ytterst tvivelaktiga domslut). Internationellt är han mest berömd som domaren som Maradona (läs: Guds hand) lurade i en berömd episod när Argentina besegrade England 1986. Bosse Karlsson, som dömde den infekterade matchen Nigeria – Argentina i VM i USA 1994, lyckades inte mycket bättre, efter flera pinsamt uppenbara misstag lyckades Karlsson med konsttycket att göra sig hatad i båda respektive nationer.

Maradonas mål mot England i VM 1986 som gjorde Erik Fredriksson känd i en hel fotbollsvärld.

Den enda svenska fotbollsdomare som någonsin blivit tilldelad äran att döma en VM-final är emellertid också den ur historisk synpunkt viktigaste ”missdådaren”. Han hette Ivan Eklind och hade sin bakgrund i Hammarby IF. Det var inte vilket fotbolls-VM som helst som Eklind dömde, utan fotbolls-VM i Italien 1934. Landet var på helspänn. Detta var första gången som fotbollslandet Italien – där Mussolini och fascismen nu var etablerade – deltog i fotbolls-VM, Mussolinis prestige på hemmaplan växte också markant till följd av spektaklet som kallats ”Mussolinis Berlinolympiad”.

Fascismen hade från ett embryoniska stadium haft en kärleksaffär med italiensk sport i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Kort efter marschen mot Rom 1921 började man omorganisera och professionalisera den inhemska fotbollsligan, grunden består i mångt och mycket än idag. Inför hemma-VM satsade man också enorma summor på infrastruktur, turism och moderna arenor. Insatserna var såpass genomgripande och framgångsrika att Italien-VM 1934 i decennier framstod som ett mönsterprojekt ur organisatorisk synpunkt och en förebild värd att efterlikna.

Mussolini på besök under VM i Italien 1934.

Italien hade gjort alla tänkbara förberedelser och i landslaget ingick fem italienare från Sydamerika. Framgången lät heller inte vänta på sig. Italiens första match – som för övrigt gästades av Il Duce själv som egenhändigt löste biljett likt en vanlig åskådare – gick mot USA och slutade med hemmaseger, 7-1. Italienarnas tur höll i sig fram till finalen där Tjeckoslovakien stod för ett oerhört segt och styvnackat motstånd – det var här som den svenske domaren Ivan Eklind gjorde sitt inträde i historien.

Italien vann finalmatchen med 2-1, men segern lämnade en bitter eftersmak. Den svenske domaren hade gjort ett inte oansenligt antal oförklarliga domslut som alla av ett ödets nycker hade gått italienarnas väg, och de var fler än tjeckoslovakerna som påpekade detta. Värre var att Eklind innan finalmatchen ska ha superat med Mussolini, vad som avtalats där är inte klarlagt, men tjeckoslovakerna framhärdade länge enträget att den karismatiska envåldshärskaren använt otillbörliga påtryckningar för att få svenskens domslut att gå Italiens väg.

Att ryktena vid tiden inte antogs vara grundlösa stod tydligt och klart för alla och envar, omedelbart efter avslutat värv avstängdes Eklind från att döma fler internationella matcher för all framtid. Efter att ha Ekllind omsider lämnat in en protest upphävdes dock straffet, hans skuld har aldrig kunnat bevisas.

Det italienska landslaget hälsar Il Duce – Mussolini – under fotbolls-VM 1934.

 

När fransosen kom på besök: Syfilisbekämpning i det tidigmoderna Europa

Syfilisens ankomst till den europeiska subkontinenten är ingalunda säkerhetsställd – historiker har i århundraden korsat svärd över frågan huruvida syfilisen spred sig från Europa till Nya Världen eller tvärtom – klar är att munkar förmedlade i ört- och läkekonstens förtrollade värld började uppmärksamma den nya tidens amorösa stigma under sent 1400-tal.

Antalet offer den motbjudande sjukdomen skördade ökade lavinartat i efterdyningarna av den franske konungens Karl VIII:s (1470-1498) invasion av Italien 1494 och erövring av Neapel 1495. Detta veritabla ”syfilisfälttåg” utgjordes i runda slängar av 50 000 soldater och en tross som bl.a. inräknade tusentals hustrur, prostituerade, tvätterskor och kokerskor m.fl. (en kvinna innehade ofta två eller flera positioner samtidigt i fält). Väl framme i Neapel, där fälttåget slutligen kröntes med (efemär) framgång, förlustade sig den franska hären till hjärtats lust och mången amorös omfamning ägde rum – någonstans i det hedonistiska ruset föddes också syfilisen.

Karl VIII:s franska här i Florens 1494.

Följden blev att italienarna kom att kalla det nya stigmat för ”fransosen” medan fransmännen själva fördömde den som ”neapolitanska sjukan” (fransmännen kontemplerade länge möjligheten att Columbus soldater tagit med sig sjukdomen från Nya Världen som sedan fått ”mogna” i vältempererade nepolitanska vaginor). Benägenheten att lasta ärkefienden för det nya gisslets uppkomst har sedan blivit utbrett; sålunda kallade ryssarna syfilisen för ”den polska sjukan”; polackerna själva kallade den för ”den turkiska sjukan”; turkarna i sin tur valde ”den Kristna sjukan”; i Mogulindien kallades den för ”den portugisiska sjukan”; japanerna, sin vana trogen, döpte den omgående till ”den kinesiska pesten”.

När Karl VIII:s (kungen tillhörde till italienarnas stora glädje en av de syfilissmittade) kontaminerade och illa tilltyglade här slutligen återkom till Frankrike och upplöstes så spreds också syfilisen vind för våg över världen – År 1500 står redan Skandinavien i brand; 1520 är syfilisen känd i såväl Afrika, Oceanien och Östasien. Voltaire visste berätta att fransmännen genom fälttågets försorg lyckades ”skaffa sig” Genoa, Neapel och Syfilis. ”Sen kastades dem ut från Neapel och förlorade Genoa – men de förlorade inte allt, Syfilis följde dem trots allt hem”.

Behandling av syfilis, 1500-tal.

Det kristna Europa befann sig i chock. Många tolkade pandemin, vars initiala symptom angrep könsorganen och uppfattades som direkt repulsiva, som Guds rättmätiga straff för samhällets omnipresenta sedeslöshet. Att sjukdomstillståndet ofta utmynnade i ren och skär galenskap (när viruset angrep hjärnan) tycktes bekräfta att det övernaturliga var inblandat. Följden blev att många drabbade förnekades vård och själslig lindring och istället fick utså hån och begabbelse.

Att kurera syfilis på 1500-talet visade sig oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, och det enda ”effektiva” läkemedel som stod till buds var lika oåtkomligt som det var dyrt: guaiacom, mer känt som ”heligt trä”. Naturligtvis dög inte vilket träslag som helst att kallas ”heligt trä”; endast en viss trädsort från det spanska Haiti höll måttet efter att synats i sömmarna – trädsorten, hade man tydligen lyckats påvisa, var densamma som användes i korset som Jesus korsfästes på. Ryktena som florerade om denna exotiska och luxuösa kur – vanligtvis gjorde man en dekokt på trädets bark – var fantastiska och 1500-talets inledning innebar därför bråda dagar för allehanda samvetslösa charlataner som kunde tjäna en rejäl hacka på att sälja sumposande badvatten under etiketten ”heligt trä”.

Syfilis, 1800-tal.

I det protestantiska Nordeuropa övergavs småningom behandlingen med heligt trä under mitten av 1500-talet och ersattes med diverse läkemedel och eteriska oljor baserade på kvicksilver – särskilt vanligt förekommande blev det med kvicksilverbad eller att massera in huden med kvicksilverbaserade vätskor. Idén var ingalunda tagen ur luften; arabiska källor hade i århundraden rekommenderat kvicksilverbaserade läkemedel som bästa tänkbara bot mot allehanda graverande hudåkommor. De potentiella bieffekterna av behandlingen var dock många och synnerligen allvarliga, benskörhet och förtvining tillhörde två av dem. Inte undra på att ett populärt ordspråk med ambition av att vara en truism gjorde gällande: ”A night with Venus, a lifetime of Mercury”. Roligt var det nog inte! En viss Giacomo Casanova (1725-1798) lät exempelvis berätta att han vid tillfälle, till följd av sin graverande syfilissmitta, tvingades till en månadslång kvicksilverkur som snudd på tog hans liv och nära nog lämnade honom sinnessjuk.

Giacomo Casanova

Kul med djur: Bortskämda och fruktade husdjur genom historien

Husdjur är som bekant en källa till stor glädje och kärlek för sina lyckliga ägare. Om man ser tillbaka i historien finns det dock gott om exempel på husdjur som vållat sina ägare lika stor glädje som de vållat ägaren vånda eller rent av döden.

Rika romare var inte blyga för excesser och även om ”ordinära” husdjur förekom såsom hund och katt var det inte helt ovanligt att romare ägde och vårdade en ål som de älskade som sin bästa vän. Konsuln Lucius Crassus(140 – 91 f.Kr.) ska ha gråtit när hans ål gick hädan, denna ska förövrigt varit utsmyckad med ringar som förstärkt dess skönhet. Denna egenhet står sig slätt mot Vedius Pollio (död 15 f.Kr) som i sin trädgård hade en pool fylld med monstruösa nejonögon (en käklös fisk, se bild). Sina älsklingar hade han för vana att mata med sina olyckliga slavar om de hade oturen att förarga honom, ett straff som till och med de annars så brutala romarna och inte minst kejsare Augustus ansåg vara omänskligt bestialiskt.

En nejonögas gap

Vanligare är det att hundar har hållits som husdjur och ett särskilt hämndlysten jycke hade 1300-tals adelsmannen Mondidier ägt innan han blev mördad, anklagad för dådet blev en man vid namn Maquer som hävdade sin oskuld. För att lösa tvisten tillämpades Gudsdom då man befallde Maquer att slåss den avlidnes hund, om han segrade skulle det vara ställt bortom allt tvivel att han inte var gärningsmannen. Beväpnad till tänderna tog sig striden sin början men hunden var allt för snabb – eller så var den mänskliga kombattanten ovan vid vapen – för denna lyckades med sin bitande käft snabbt pressa fram ett erkännande.

Inte lika blodtörstig var den dryga 300 år yngre hunden Boye som ägdes av prins  Rupert, Hertig av Cumberland (1619 – 1682). Under det engelska inbördeskriget under 1600-talet blev den tyskättade prinsens hund Boye något av ett kul inslag då den dresserats till att lyfta på höger ben och göra sina naturbehov närhelst prinsens antagonist och motståndare i kriget, General Pym nämndes. Enligt motståndarsidan ska Boye ha varit något av en helveteshund som satan själv sänt för att göra livet surt för de rättrogna puritanerna.

Prins Rupert och Boye

 

Om någon kan tävla med romarna när det kommer till exceptionella utsvävningar ligger maharajan av Junagadh Nawab Sir Mahabet Khan Rasul Khan (1900 – 1959) bra till. Denne man var någonting av en hundfetischist med sina 800 hundar som behandlades med ett större mått av lyx än Caligulas berömda häst som ska ha bott i ett stall av marmor och blivit utnämnd till senator.

Varje hund hade sitt eget rum med en telefon och en människobutler och om någon blev sjuk kunde de se fram mot en utmärkt vård vilken utfördes av brittiska veterinärer som var anställda enkom för detta. Tyvärr hände det att någon hund dog emellanåt vilket blev en angelägenhet för hela folket då maharajan proklamerade landssorg när så skedde.

Maharajan av Junagadh drabbades en dag av en märkligt nycker, han bestämde sig för att en av hans favoriter Roshanara skulle gifta sig med newaben av Mangrols hund Bobby och till spektaklet inbjöds även den brittiska vicekungen av Indien som emellertid bara skakade på huvudet åt de galna indierna och lämnade återbud. Det ställdes till med ett riktigt sagobröllop. 250 hundar kläddes i livré, militärmusik spelades och en hedersvakt fanns på plats när brudgummen anlände med tåg till sin brud som bars fram på ett silverfat.

 

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Inkontinentsbesvär: Drömmen om Atlantropa

Att tänka fritt och stort var inget problem för arkitekten Hermann Sörgel (1885 – 1953). Han torde vara ganska ensam om att ha strävat mot att skapa en helt ny kontinent genom att omforma hela medelhavet och förbinda Europa och Afrika till en ny kontinent som han kallade Atlantropa.

Bakgrunden till Sörgels plan var den ”gula faran” ett begrepp som uppkom mot slutet av 1800-talet och som syftade på den fara asiatiska immigranter till USA ansågs utgöra då man fruktade lönedumpning genom massinvandring av fattiga kineser. Även den europeiska civilisationen ansågs på sikt vara hotad av den enorma folkmassan som huserade i fjärran östern, framförallt såg man med ett oroat öga på Kina, Indien och Japan.

Europa var därför nödgad att ta till drastiska åtgärder för att behålla sitt försprång gentemot Asien och lösningen som Sörgel såg bestod framförallt av två delar; en gång för alla lösa Europas energibehov samt frigöra mer land för agrikultur. Detta kanske inte låter så värst revolutionerande men arkitekten tänkte både ett och två steg längre.

Planen som presenterades under 1920-talet gick ut på att bygga en gigantisk damm rakt över Gibraltar vilken skulle utnyttja höjdskillnaden mellan Atlanten och Medelhavet samt dämma av det senare. Gibraltardammen skulle vid sidan av att generera ofattbara mängder energi även utgöra ett exklusivt boende då man även skulle bygga en 400 meter hög skyskrapa ovanpå denna. Dammen skulle även stänga av tillflödet av vatten till Medelhavet vilket därför skulle sänkas med 200 meter och på så vis skulle man blottlägga över 600 000 Km2 nytt land (Sverige är ca 440 000 Km2 stort) som kunde utnyttjas till jordbruk eller nya bostäder. Främst skulle Italien breddas rejält, – på planerna som gjordes ser Italien lika brett ut som Sverige – den grekiska övärlden skulle till mångas förtret försvinna och så gott som alla medelhavets kuststäder skulle få finna sig i att transformeras till ett slags platåstäder.

Tidskriftsomslag som visar Italien efter att havsnivån sänkts

Sicilien skulle växa ihop med den italienska stöveln och från den nya halvön skulle man bygga ännu en damm till Nordafrika som ytterligare skulle sänka det inre Medelhavet. Detta var emellertid endast den ena delen av planen, den andra delen bar minst sagt koloniala förtecken. Sahara skulle bevattnas och utnyttjas av européer vilket skulle åstadkommas genom en uppdämning av Kongofloden och på så vis skulle en enorm sjö av sötvatten skapas. Medans den europeiska delen av planen skulle skapa land skulle otaliga afrikanska samhällen dränkas vilket Sörgel verkar mest ha rykt på axlarna åt, han lär ha yttrat: ”på det här viset kommer Afrika äntligen till nytta”.

Mellan åren 1929 och 1947 fortsatte Sörgel att oförtrutligt propagera för sitt förslag, mestadels genom olika publikationer och böcker. Bland annat så gav han ut år 1938 Die drei großen  A: Großdeutschland und italienisches Imperium, die Pfeiler Atlantropas med citat av Hitler på omslaget vilket skulle visa på hur väl projektet passade in i den nationalsocialistiska ideologin. Efter ett sådant tilltag skulle man kunna anta att Atlantropa skulle dö tillsammans med det Tredje Riket men så var icke fallet. Atlantropa överlevde Sörgel själv hans ”Atlantropa institut” levde vidare fram till 1960-talet.

En konstnärs illustration av Atlantropa

En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Besinningslösa bokstravstroende bibliofober: Om muslimska bokbål man minns

Ofta betvingas vi tillgodogöra oss uppgifter rörande medeltiden som gör gällande att de kristna vandrade sin tid an i ett kulturellt och religiöst mörker medan deras muslimska grannar såtade sig i en kulturell och civilisatorisk glans som bar den religiösa toleransens förtecken. Detta är i bästa fall en sanning med modifikation eller, mer troligt, en anakronistisk historietolkning fylld av återvändsgränder. I sanning fanns det religiösa vettvillingar även i de vidsträckta länder som beboddes av halvmånens folk och i själva verket kan ”muslimerna”, för att medvetet generalisera, påbördas två medeltida bokbål av proportioner som gjort en viss Adolf Hitler grön av avund: brandskändningarna av de legendariska biblioteken i Alexandria och Cordoba.

Det legendomsusande biblioteket i egyptiska Alexandria ska ha färdigställts år 290 f. Kr. och påstås under sin högsommar ha inrymt uppemot 600 000 papyrusrullar. Under bibliotekets glansdagar tvangs t.o.m. inkommande skepp att temporärt lämna ifrån sig alla sina böcker/rullar till bibliotekets kopieringsavdelning, och bara om det var absolut nödvändigt höll de snikna bibliotekarierna sina löften och återbördade böckerna/rullarna till sina rättmätiga ägare efter fullgjort värv.

Det var emellertid i efterdyningarna av att araberna, anförda av kalif Omar (579-644), under 640-talet erövrade det bysantinska Egypten som bibliotekets flammande öde beseglades. Den  av trovärdiga källor obekräftade myten gör gällande att kalif Omar ska ha blivit tillfrågad vad man ämnade göra med bibliotekets alla (ovärderliga) papyrusrullar: ”Om böckerna överensstämmer med Koranen, då behövs de inte. Om de säger emot Koranen, då är de inte önskvärda. Därför så förstör dem”, ska han ha svarat. Myten förtäljer vidare att papyrusrullarna i biblioteket ska ha använts som bränsle för att koka varmt badvatten åt alla Alexandrias stationerade soldater i hela sex månader.

Ett minst lika imposant muslimskt bokbål stod att finna i Al-Andalus huvudstad Cordoba, ungefär 350 år senare. Här hade bl.a. kalif Al-Hakam II (915-976) givet riket rykte om sig för att vara ett toleransens Mecka – en plats där muslimer, judar och kristna arbetade samfällt och levde endräktigt – och en kulturell fyrbåk. Till Al-Hakam II:s stora kulturhistoriska förtjänster hör färdigställandet av ett storslaget bibliotek och lärdomscentra som under sin glans dagar ska ha inrymt cirka 400 000 böcker och pergament (det kristna Europas största lärdomscenter vid denna tid, Sorbonne, kunde ståta med knappa 2000 böcker och pergament).

Tyvärr smittades Al-Hakam II:s efterföljare av zelotiskt ortodoxa vindar från sina muslimska trosfränder i Nordafrika och började allt mer frenetiskt att söka erodera den religiösa toleransens tunna fernissa. Av ett helt annat kynne var nämligen tronföljaren Ibn Abi Amir (938-1002), mer känd som Al-Mansur ”den segerrike”, som tog över regeringstyglarna år 976. Al-Mansur var en religiös fanatiker och en hänsynslös krigare som drev de kristna inkräktarna tillbaka till norra Spanien och som egenhändigt kopierade koranen.

För sin regims legitimitet och sin personliga säkerhet förlitade sig Al-Mansur på Cordobas fromma men fanatiska muslimska tiggare (faqiherna), och för att blidka dessa fundamentalister lät Al-Mansur beordra utrensning i biblioteket . Flertalet av kalif Al-Hakam II:s högt skattade böcker förgicks i det kulturhistoriska helgerånet. Om ödet som väntade bibliotekets skatter – vilka hade tagit hundratals år i anspråk att samla in – förtäljde ett ögonvittne: ”Några brändes och andra kastades i palatsets brunnar och täcktes med jord och stenar”.

Från gay till gud: Historien om gunstlingen Antinous apotheosis

Man kan utan att överdriva påstå att Antikens människor var i det närmaste besatta av astrologi. Stjärnornas och himlakropparnas rörelser spåddes kunna förebåda eskatologiska och milleniaristiska fenomen och händelser, liksom mindre förändringar i vardagslivet. Av hävd ansågs Egyptens präster vara de största auktoriteterna på området, så även i Romarriket.

De egyptiska prästerna hade förtjänat sitt rykte, inte minst därför att man med genial matematisk precision lyckats koncipiera flera sofistikerade kalendrar; vilka i regel var mycket lika den som idag begagnas i västerlandet. Nu kom det sig emellertid att två av dessa kalendrar, den ”astronomiska” och den ”borgerliga”, sammanföll vart 1460:e år och att år 139 e.Kr. råkade vara just ett sådant år.

För Roms kejsare, Hadrianus (76 e.Kr.-138 e.Kr.), var detta sammanträffande högst olycksbådande och kunde, resonerade han, förebåda en stor katastrof och kanske till och med hans rikes stundande fall. År 130 e.Kr. hade därför Hadrianus och hans unga älskare, den bildsköna grekiskfödda Antinous (111 e.Kr.-130 e.Kr.), rest till Egypten för att överlägga med egyptiska präster som tjänade guden Thoth, vishetens och mätandets gud.

Hadrianus

Ingen vet med säkerhet vad som avtalades men inom några dagar befanns gunstlingen Antinous drunknad i Nilen. Kejsar Hadrianus ska ha ”gråtit för honom som en kvinna”. Hela händelsen var välregisserad och tänkt som ett mysterium, vilket den är än idag. Med största sannolikhet offrade Hadrianus sin älskade för att avvärja en större eskatologisk katastrof. Till saken hör att de egyptiska legenderna gjorde gällande att guden Osiris dog under liknande omständigheterna.

Inom kort lät Hadrianus deifiera sin forna älskare och utropa honom till den nya Osiris. En kult, sanktionerad av kejsaren själv, växte upp kring Antinous/Osiris och tempel till den nya gudens ära upprättades i rekordfart runt om i det vidsträckta riket. Visserligen blev kulten av Antinous/Osiris kortlivad och överlevde knappt Hadrianus frånfälle, men den kärlekskranke kejsarens offer verkade dock inte ha varit förgäves; Rom överlevde trots allt år 139 e.Kr. utan större skavanker.

Till följd av Hadrianus vinnläggelse om att högtidlighålla sin forna älskares minne är Antinous idealiserade pojkaktiga anlete ett av de mest välbevarade och spridda från Romarrikets långa historia. Antinous är också den enda icke-kejserliga person som någonsin avbildats på romerska mynt.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

Blöt solskenshistoria: Varför det gått käpprätt uppåt för paraplyet genom tiderna

Den som har sitt skolbokslatin färskt i minnet vet med största sannolikhet också att den engelska termen ”umbrella” härstammar från latinets ”umbra”, som betyder ”skugga”. Det förhåller sig nämligen så att det omhuldade paraplyet är ett någorlunda modernt påhitt som utvecklats från parasollet. Med viss överdrift kan man hävda att det tagit människan omkring 2900 år att komma underfund med att ett verktyg ämnat för att skydda bäraren från solen också, om än i modifierad version, kan skyla densamma från regn och nederbörd.

Paraplyets föregångare, parasollet, har i stort sett begagnats över hela världen och har understundom haft en viktig symbolisk betydelse. Vi vet att bland andra kineserna, assyrierna och egypterna använde sig av parasoll så tidigt som 1100 f.Kr. Dessa bestod, vad det verkar, oftast av palmblad och utnyttjades av de besuttna klasserna för att skydda sig från den stekande solen. Redan under Antiken försökte det politiska och religiösa ledargarnityret urskilja sig från sina solbrända undersåtar, och i detta sammanhang spelade parasollet en instrumental roll.

I antikens Assyrien ansågs parasollet vara såpass viktigt som maktsymbol beträffat att enbart konungarna hade privilegiet att hålla sig med dessa. I fornlämningarna av det gamla burmesiska riket med centrum i Ava har arkeologer funnit inristningar som vittnar om att härskaren var ”kung över de vita elefanterna” och ”herre över tjugofyra parasoll”. Det var egentligen inte så underligt att parasollet uppfattades besitta deifierande egenskaper då vissa gudar – i vitt skilda antika kulturer – ofta utmålandes som bärandes på just dessa. I hinduisk kultur förknippas ofta parasollet med Vishnu medan det i Grekland uppbars av Dionysios.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Under medeltiden kom parasollet i stort sett ur bruk i Europa. Undantaget var i påvarnas Rom där man sedan folkvandringstidens gryning kämpat med att förvalta antikens arv; än idag är parasollet en symbol nära förknippad med den Heliga Stolen. Det var först under 1400-talet, när kyrkans världsliga makt och arkaiska traditioner urlakades, som bruket av parasollet spred sig bland välbesuttna även utanför påvens egid.

I Frankrike blev parasollet högsta mode bland förnäma societetsdamer under 1600-talet och under följande århundraden började man att på utomhusserveringar erbjuda sina distingerade gäster parasoll att skyla sig med i händelse av regn. Detta inspirerade en påhittig herre vid namn John Beale att år 1786 konstruera och erhålla patent på det första moderna paraplyet avsett att skydda bäraren mot nederbörd.

I det religiöst ortodoxa England var man annars länge skeptiskt inställd till bruket av parasoll/paraplyer, och eldfängda puritaner jämrade sig ännu under sent 1600-tal över det frivola och diaboliska verktyg som hindrade Guds ”välgörande och himlasända vattendroppar” från att träffa sina mål. Senare verkar det dock som att öns regnangripna invånare har ändrade uppfattning och under 1800-talet övertog Storbritannien Frankrikes roll som den största producenten och exportören av paraplyn.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. År 1843 blev paraplyet tillgängligt för en bredare publik genom att en snillrik innovatör började tillverka dessa med skenor gjorda av stål istället för som tidigare valben. 1950 introducerades det uppfällbara paraplytet och under 1960-talet fick det genomskinliga PVC-paraplyet – som idag sällan används till följd av den miljöfarliga framställningsprocessen – sitt stora internationella genomslag. Viktigast är kanske att paraplyer tillverkade av nylon under 1950-talet snabbt undanträngde sina föregångare som i regel bestod av oljebehandlad bomullsduk (vilket fick till följd att paraplyet ofta drabbades av svårartade mögelskador och sinom tid ruttnade sönder).  Innovationen fick i sin tur en gigantisk påverkan på kommersialiseringen av paraplyet och idag vandrar majoriteten av oss torrbollar som bekant regnsköljda gator fram med paraplyer översållade med reklambudskap.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.