Bländverkens mästare; Basileos II Bulgardödaren

2010/08/31 § Lämna en kommentar

Att använda sig av bländningen som en medeltida tortyrmetod var förekommande och vida utspritt i Östeuropa, Mellanöstern och Centralasien; även om perserna bör räknas som de stora innovatörerna i ämnet. De associationer som bländningstekniken må väcka i våra egna dagar har väldigt lite att göra med hur denna utövades som en medeltida tortyrmetod. Även om det fanns skillnader i utövandekonsten handlade tekniken främst om att sticka, eller alternativt skära ut ögonen på offret med alla tillbuds stående medel.

Frågan är om inte Basileos II, bysantinsk kejsare 976-1025, blev historiens främsta connoiseur på området. Uppenbart är i alla fall, om man får tro fablerna som berättas om denne man, att få har begagnat sig så väl av bländningstekniken.

Under sin långa regeringstid som bysantinsk kejsare låg Basileos mer eller mindre ständigt i fält och lyckades därigenom avsevärt utöka Bysans territorier, prestige och makt. Hans huvudsakliga antagonist var bulgarerna, anförda av sin äregiriga monark Samuel, vilka alltsedan folkvandringstidens högsommar utgjort en nagel i ögat på Bysans, och vid ett flertal tillfällen hotat själva Konstantinopel.

Kriget mot bulgarerna, som länge böjande fram och tillbaka, fick enligt utsago sin definitiva vändpunkt i och med slaget vid Kleidon 1014 som slutade med en fullständig bysantinsk seger. Av de 15 000 bulgariska krigsfångarna skonades, på Basileos begäran, bara var hundrade från obehaget att få sina ögon utstuckna. Enligt sägnerna tvingades sedan de oskadda bulgarerna att vardera, genom att bilda långa kedjor, leda hem 99 blinda medkämpar till sitt hemland. Därav Basileos epitet ”bulgardödaren”. Den förfärade bulgariska tsaren ska ha avlidit i ren bestörtning efter nederlaget vid Kleidon.

Basileos seger och dristiga handlande innebar att det skulle dröja tills 1185 innan bulgarerna återigen på allvar kunde hota det bysantinska kejsarriket. Den som anser att tortyr är en kontraproduktiv metod som inte tjänar sina syften bör således därför ägna Basileos II en tanke.  

Mer eller mindre samtida med Basileos II var Stefan I (997-1038), Ungerns första krönta konung och sedermera helgonförklarad, en annan stor entusiast av bländningstekniken. Även om denne var vida beryktad för sin fromhet och gudstrohet så tvivlade han inte ett ögonblick på att 1031 låta sticka ut ögonen på sin konspiratoriskt lagda kusin Vazul. Stefans fantasi avgränsade sig emellertid inte bara till bländningens förträffliga konst, utan han lät dessutom sina sekundanter hälla smält bly i sin redan invalidiserade kusins öron.

I Stefans fall fungerade trots allt bländningstortyren sämre. Även om Vazul definitivt blev röjd ur vägen så skulle dennes anförvanter så småningom bestiga den ungerska tronen.

Annonser

Ota Benga; Människan som ställdes ut på zoo

2010/08/30 § Lämna en kommentar

”Exterminate all the brutes” eller “utrota varenda jävel” som den svenska översättningen lyder, är den fiktiva romanfiguren Kurtz slutsats om den europeiska civilisationens uppgift i världen. Bakgrunden till Kurtz, egentligen författaren Conrads, brutala konklusion och till hur pygmén Ota Benga hamnade i en bur på Bronx zoo bottnar i en brutal tolkning av de senaste rönen inom biologi under 1800-talet.

Charles Darwins böcker om arternas och människans uppkomst och det naturliga urvalet skapade som bekant upprörda diskussioner i västvärlden, få var de som till en början ville förlika sig med tanken på att människan var besläktad med primaterna. Dock skulle feltolkningarna snart ta sig sådana former att utrotandet av ”icke vita raser” blev en legitim aktivitet under de europeiska stormakternas expansion i Afrika.

En annan Biolog som också han skapade upprörda känslor var Cuvier som bevisade att arter kan dö ut, Guds skapelse var således inte oföränderlig. Detta i kombination med ”det naturliga urvalet” väckte tanken att den anglosaxiska rasen var tvingad att kämpa för sin överlevnad. Inte minst eftersom biologiska bevis nu fanns tillgängliga för dess överlägsenhet. 1850 publicerade Cuviers student, Robert Knox, The races of man. A fragment, i denna påvisades det att färgade människor saknar en tredjedel nerver i jämförelse med vita. Slutsatsen blev ”De båda rasernas själ, instinkt och förnuft måste då skilja sig i motsvarande grad”.

1904 togs Ota Benga från belgiska Kongo av Afrikaforskaren Samuel Verner. Denne Verner uppfattade Benga som ett gott fynd, ett typexempel på en pygmé, endast 150 cm lång, som säkerligen skulle göra honom omtalad i de fina salongerna. Det inre av Afrika var ännu relativt okänt för den allmänne västerlänningen. Romantiserade uppfattningar om ”den ädle vilden” och kannibaler var vida spridda, varför Benga kom att väcka stor uppmärksamhet när han ställdes ut på St Louis Världsutställning 1904 under rubriken emblematic savages. Dock var han inte ensam, utställningen hyste ytterligare pygméer såväl som ”andra märkliga folk”.

Efter den förnedrande världsutställningen blev Bengas liv bara värre. Eftersom biologiska bevis fanns för att pygméerna var nära besläktade med aporna fann man det naturligt att donera Benga till Bronx Zoo där han placerades i en apbur. I sin iver att ta hand om sitt nyförvärv beslutade zoodirektören, Hornaday, att Benga skulle få passande sällskap; en orangutang vid namn Dohong.

Denna behandling påverkade Bengas psykiska hälsa, han började bli aggressiv mot sina fångvaktare och försökte göra motstånd i den mån han förmådde. Bland annat tillverkade han en pilbåge som han avfyrade mot de värsta plågoandarna. Detta ledde emellertid till att han frigavs (i kombination med protester från svarta människorättsrörelser) han ansågs helt enkelt för farlig och utställningen allt för kontroversiell.

Efter att Benga lämnat sin fångenskap blev han omhändertagen av diverse samariter och fick viss hjälp av olika institutioner. Av förståeliga skäl blev han aldrig fri från känslan av att vara ett utställningsobjekt. Inför insikten att han aldrig skulle få återvända till Kongo och sitt folk utvecklade han snart en svår depression. Benga tog sitt liv 1916.

” A genuine African Pygmy, belonging to the sub-race commonly miscalled ”the dwarfs,”. . . Ota Benga is a well-developed little man, with a good head, bright eyes and a pleasing countenance. He is not hairy, and is not covered by the ”downy fell” described by some explorers…. He is happiest when at work, making something with his hands”.

– Zoodirektör Hornadays beskrivning av Benga.

Århundradets stora liberala imperialist; William Walker

2010/08/30 § Lämna en kommentar

Få nordamerikaner kan idag minnas William Walker, undantaget är hemstaden Nashville där han, trots sin misantropiska agenda, fortfarande anses vara stadens store son och hyllas än idag som den enda person med lokalanknytning som erövrat titeln som statschef. I Latinamerika kommer emellertid Walkers namn sent att förglömmas. Å ena sidan skapade dennes despotiska styre grundförutsättningarna för en gemensam och solidarisk anti-amerikansk rörelse i Centralamerika. Å andra sidan kan Walkers korta våldsregim förklaras vara en av de viktigaste orsakerna bakom Nicaraguas nationella lidande och destruktiva polarisering i modern tid. 

 Mitten av 1800-talet var i mångt och mycket tiden för liberalismens stora segertåg i Latinamerika, även om utvecklingen var avgjort oenhetlig. I Nicaragua, liksom i flera av de diminutiva centralamerikanska republikerna, rådde under 1850-talet ett veritabelt inbördeskrig mellan liberaler och reaktionärer. I Nicaraguas fall insåg den liberala oppositionen att de omöjligtvis kunde kullkasta det reaktionära oket utan hjälp från ideologiskt likasinnade i utlandet. De bad därför ödmjukt den internationella äventyraren och intellektuella vagabonden William Walker från USA om militärt bistånd gentemot reaktionens legioner.

William Walker hade tidigare försökt att inleda en revolt i Mexiko i syfte att ”befria” ett antal provinser som förväntades ställa sig under amerikanskt beskydd och återinföra slaveriet. Walker utgick inte bara lottlös från detta äventyr men dömdes dessutom i amerikansk domstol för att ha låtit initiera ett mexikanskt inbördeskrig utan kongressens vetskap och godkännande.

 Till Nicaragua anlände Walker 1855 med blott ett 60-tal svurna amerikanska medkämpar, men dessa visade sig, sin numerär till trots, fullt kapabla att avgöra det nicaraguanska inbördeskriget till liberalernas fördel. Walker vägrade emellertid bestämt att avvara något av den makt som han vunnit. Efter att ha reagerat Nicaragua i ett år med hjälp av en marionettpresident iklädde sig Walker själv rollen som enväldig president 1856 efter att ha ordnat och segrat i ett farsartat val.

 Under sin efemära period som Nicaraguas maktfullkomliga statsöverhuvud lyckades Walker nära nog med konststycket att fulständigt förändra landet i grunden. Bland alla hans åstadkommande kan nämnas att han införde religionsfrihet (han var själv djupt religiös men avskydde katolicismen), gjorde engelska till officiellt språk, och skänkte generöst nog stora landarealer till amerikanska immigranter, alltmedan ursprungsbefolkningen aktivt exkluderades från den politiska och ekonomiska makten. Ovanpå dessa reformer återinförde också Walker, som var uttalad rasist, slaveriet i Nicaragua, vilket begagnade honom en hjältestatus i de nordamerikanska sydstaterna.

 Året därpå, 1857, lyckades en förenad centralamerikansk armé slutligen att besegra Walkers regim och mer eller mindre återupprätta ordning i Nicaragua. Walker, övertygad om att han hade Gud på sin sida, var dock inte den som gav upp i första taget. Han fortsatte att kriga med sin armé av frivilliga från den Amerikanska södern, först i Costa Rica, innan han slutligen avrättades i Honduras 1860. Till följd av Walkers imperialistiska äventyr förblev länge Nicaragua reaktionens enda kvarvarande bastion i Latinamerika. 

Belarusiska glasskupper vi minns

2010/08/30 § Lämna en kommentar

År 2009 kommer med säkerhet att bli ihågkommet som de stora glasskuppernas år i Belarus. Glass blev otroligt nog den gemensamma nämnaren för Belarus deltagande i Eurovision Song Contest och en av de mest humoristiska men samtidigt ouppmärksammade politiska pr-kupper i modern tid.

Låt oss börja med Eurovision Song Contest som efter den skandalomsusade ryska poppstjärnan Dime Bilans seger i Belgrad det föregående året denna gång tog plats i Moskva. Till detta spektakel hade Belarus valt att ställa upp med sin egen motsvarighet till Dime Bilan, Pjotr Elfimov; en blonderad östslavisk Adonis. Det belarusiska kulturministeriet verkade dock inte hysa någon större tillit till Elfimovs musikaliska förmåga och bristande tonsäkerhet, utan fyllde flera lastbilar med souvenirer och nischade pr-produkter som skulle distribueras bland journalister och andra utländska intressenter på plats i Moskva. Elfimov själv uppmärksammades när han inför tv-kamerorna delade ut nytillverkad belarusisk vodka som bar hans eget namn och kom komplett med hans nuna avbildad på buteljetiketten.  

Den belarusiska delegationen förde också, till de utländska gästernas stora förfäran, med sig flera ton glass till Moskva i syfte att vinna sympatier och fiska välbehövliga röster. Glasskuppen slutade till kulturministeriets förtret dock i katastrof sedan den belarusiska delegationen misslyckats med att rekvirera nödvändiga kyl- och frysanläggningar från sina ryska värdar. Deras vägran att bistå Pjotr Elfimov och dennes kumpaner slutade med att ett par lastbilar innehållande tonvis av glass smälte väl framme i Moskva.

 Året kännetecknades också av ökad politisk polarisering och konflikt mellan regimerna i Minsk och Moskva. Belarus underlåtande av att återbetala sina skulder samt President Lukashenkas obstinata vägran att erkänna Syd-Ossetien och Abakhasien utgjorde två av flera allvarliga stöttestenar. Moskvas hämndaktion, som av vissa påståtts ha regisserats av Vladimir Putin själv, var dock lika genial som den var delikat.

 Under hösten 2009 lanserades en ny ryskproducerad glass i Belarus som snabbt blev omåttligt populär, främst på grund av sitt låga pris. Glasskuppen retade gallfeber på den politiska eliten i Minsk; inte på grund av att Lukashenkas koryféer kände någon form av repulsion vid tanken på rysk glass utan för att glassen ifråga var vit-röd. Att färgen orsakade huvudbry och konsternation berodde naturligtvis på att glassen symboliserade den belarusiska oppositionens vit-röda flagga, vilken Lukashenka förbjöd i officiella sammanhang 1994 då den gamla Sovjetfanan dammades av och återinfördes. Varje avnjuten glass blev därför en potentiell politisk markering riktad mot den sittande regimen. Lukashenka och dennes anhang fick dock finna sig i denna förödmjukelse eftersom ett eventuellt förbud mot importen av den ryska glassen med största sannolikhet skulle innebära ryska handelsrestriktioner, något som den hårt ansatta belarusiska ekonomin inte skulle kunna mäkta med.

Historiens lyckligaste ofrivilliga porrstjärna; Ahmed Sukarno

2010/08/28 § Lämna en kommentar

En av de mest mytomspunna sovjetiska institutionerna, som intressant nog sällan uppmärksammats i den ortodoxa historieskrivningen, torde ha varit arkipelagen av träningsläger för unga prostituerade. Under efterkrigstiden var det vanligt att unga flickor, helst med ett förflutet inom gymnastik och balett, hämtades till ett av dessa läger där de bakom stängda murar utbildades till känslokalla kurtisaner i syfte att få utländska dignitärer på fall. I KGBs arkiv omnämns dessa förtappade flickor vanligtvis som ”svalor”.

 ”Svalorna” hade också sin androgyna motsvarighet. Dessa kunde naturligtvis inte förmås att genomgå den förnedrande utbildningen genom lock och pock, särskilt med tanke på att homosexualitet var kriminaliserat i Sovjetunionen, utan den försmådda skaran av elittränade homosexuella unga män var till övervägande del frihetsberövade heterosexuella pojkar hämtade från något av Sovjetunionens otaliga arbetsläger. För dessa framstod arbetet som prostituerad i partiets tjänst som ett långt mycket mer attraktivt alternativ än en livslång internering.

 ”Svalorna” visade sig vara ett utmärkt vapen i kampen mot kapitalismens koryféer, och flera högt uppsatta utländska dignitärer kom att gå i fällan genom att låta sig charmeras av en tillsynes oskuldsfull ”svala”. Enligt gängse praxis brukade KGB aptera filmkameror i de sovrum som sedan brukades av ”svalan” och hennes offer för att sedan, när tillfället uppenbarade sig, hota att sända banden med det inspelade kärleksmötet till offrets familj och arbetsgivare. Naturligtvis gav flertalet av de ertappade dignitärerna efter för KGBs krav och slutade ofta som den sovjetiska säkerhetstjänstens lojala spioner i det egna hemlandet.

 Emellertid var det inte alltid denna intrikata strategi lyckades. Det mest frapperande exemplet torde vara det misslyckade försöket att sexuellt utpressa Indonesiens president Ahmed Sukarno. Denna besökte Moskva i början av 1960-talet då han ännu styrde Indonesien mer eller mindre efter eget huvud, utan intervention från militären eller det starka inhemska kommunistpartiet. Sukorno var redan då internationellt känd som en notorisk kvinnoslukare.

 Under sin veckolånga vistelse i Moskva ingav sig den lyckligt ovetandes indonesiska presidenten i den ena kärleksakten efter den andra, fullständigt omedveten om att hans sängkamrater alla vara elittränade ”svalor”. Sukarno blev sedermera inkallad till KGBs högkvarter där dess manskap spelade upp episod efter episod föreställande presidentens sexuella eskapader. Genom hela denna förnedrande filmvisningen satt presidenten tystlåten, fascinerad och helt försjunken i tankar. Allting förändrades i ett slag efter att filmvisningen var över och presidenten förväntades göra avbön och oåterkalligen infoga sig i världskommunismens led.

 Istället för att falla till föga, vilket var regel snarare än undantag, bad Sukorno entusiastiskt om att få kopior av banden så att han omgående kunde uppvisa sin exceptionella fertilitet för sitt folk. Vidare kunde han enligt KGBs protokoll inte tacka sina ryska värdar nog för deras gränslösa gästfrihet.

Sexuell disciplinering under medeltiden

2010/08/28 § Lämna en kommentar

Kyrkans försök till disciplinering av de breda folklagren under medeltiden kunde yttra sig i de mest absurda former. Fokus kommer framgent att ligga på de mest intima delarna av mänsklig samvaro, nämligen kärlek och sex. Vi ska härnäst visa hur kyrkan ingrep i individers privatliv i syfte att garantera ett fromt liv.

 I och med att äktenskapet räknas till ett av de heliga sakramenten skulle detta regleras av den tidiga kyrkan. Vilka som gifte sig med varandra skulle kontrolleras nogsamt. Släktskap räknades i fler led än idag då även andligt släktskap såsom gudfar räknades till det förbjudna. Att reglera äktenskapet var minst sagt en långsam process. Hos folket i stort levde länge föreställningen att äktenskapet var en privatekonomisk fråga som inte direkt hade något att göra med kanonisk rätt, varför kusingifte inte var ovanligt trotts allt.

 Allt eftersom medeltiden fortgick sökte kyrkan ta ett allt fastare grepp om äktenskapet, en del i denna strävan var att kontrollera vilka sexuella övningar såväl allmogen som feodaladeln praktiserade. I penitentialer, handböcker för botgöring, redogörs tydligt vad som ansågs onaturligt. I dessa skilde man mellan otukt, fornicatio, äktenskapsbrott, adulterium och incest.

 Även om det idag faller sig fullt rimligt att kyrkan fördömde sexuella relationer mellan släktingar kan de förbud mot vissa sexuella ställningar som förekom te sig mer främmande:

 ”Att ta sin hustru bakifrån – på hundars vis – de retro more canino, åsamkade från tio till fyrtio dagars botgöring, och riktigt illa var det med analt samlag, samt coitus interruptus – 4 – 10 – års bot eller oralt, 3 – 4 års bot.”

 I den från 1000-talet tyska Poenitentiale Ecclesiarum Germanie framkommer även andra tidstypiska förbud. Användandet av kärleksdrycker var uttryckligen förbjudet. I nämnda botgöringsbok beskrivs det att somliga kvinnor brukade föra in levande fiskar i underlivet för att därefter steka dem och servera. Detta förfarande ska ha kostat två års botgöring. Därutöver var samtliga typer av sexhjälpmedel strängeligen otillåtliga liksom homosexualitet och Adulterium, otrohet.

 Vidare reglerades även när barnalstrande aktiviteter fick äga rum under året hårt, i vart fall på pappret. Under de heliga dagarna var allt samliv mellan gifta makar förbjudet. Söndagen var självfallet helig, men även de fyrtio fastedagar som föregår påsken samt åtta dagar efter pingst var all barnalstrande aktivitet förbjuden. Till dessa dagar kom även en rad helgondagar som skulle aktas vilket medförde att ungefär tvåhundratjugo dagar om året var alla sexuella aktiviteter förbjudna.

Kyrkan var, trotts sina ihärdiga försök, föga framgångsrik i sina fostringsförsök. In på 1200-talet krävde man ännu inte att präster levde i celibat, det gick helt enkelt inte hindra landsortspräster från att hålla sig med frillor. Bland det världsliga frälset var de ekonomiska faktorerna allt för viktiga att ta hänsyn till för att man skulle tveka inför ett kusingifte. Till de ekonomiska faktorerna kom även den feodala samhällsstrukturen. Då staten ännu inte existerade i modern mening var släktrelationer avgörande för den egna säkerheten, vilket medförde att man tog relativt lätt på kyrkans regelverk för en avsevärd tid framöver.

Vi vet att inom feodalfrälset föddes åtskilliga bastarder som, om de erkändes vill säga, skulle få en försörjning i vuxen ålder. Att stycka upp fadersarvet var på tiden otänkbart varför horder av dessa fattiga riddarsöner drev omkring. Somliga kunde få tjänst hos en släkting, att sända dem i kloster var annars en lämplig lösning. Vissa oäktingar kom dock att klättra högt på samhällstegen, Vilhelm erövraren kallades före år 1066 för det minde smickrande Vilhelm bastarden. Trots initiala motgångar för kyrkan gav man inte upp, folket skulle fostras och Gudsriket skulle skapas på jorden.

Salve!

2010/08/28 § Lämna en kommentar

Vi välkommnar trångsynthetens sybaritiska legioner till denna nutidens Mimers brunn. Låtom vår kunskap skölja över edra förtappade själar.

Med bästa hälsningar/

Lurik

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2010Luriks Anakronismer.