Insupandet av Islam på indiskt vis: Alkoholmissbruk i Mogulriket

Moguldynastin – avlägset besläktade med såväl Timur Lenk som Djingis Kahn – behärskade som bekant, reellt eller nominellt, stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1526 och 1857. Det moguliska ledargarnityret var, på pappret, hängivna Islams påbud men kämpade trots detta genom hela sin historia (och de var ingalunda ensamma i den muslimska världen) med dess företrädares ogudaktiga fäbless för allehanda rusdrycker.

Mogulrikets galjonsfigur och grundare, Babur (1483-1530), var exempelvis en hängiven drinkare som inte spottade i glaset och i hela sitt liv pendlade mellan fullständig abstinens till ohämmat fylleri. Än värre var sonen, Humayun (1508-1556), som tidvis övergav regeringsbestyren för långvariga fylleslag. Vid ett tillfälle förlorade Humayun även tronen i Delhi och fick söka sin tillflykt i det fjärran Persien. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på Humayun; den överdådiga gästfriheten – som medförde intagandet av omättliga mängder alkohol – gjorde att han trivdes som fisken i vattnet. Efter att genomlidit diverse besvär och prövningar och återtagit sin indiska tron avled Mogulhärskaren knall och fall 1556 genom att snubbla huvudstupa nedför en brant stentrappa i ett av sina palats. Med största sannolikhet hade han puffat lite väl hårt på opiumpipan.

Moguldynastins i särklass mest lysande härskare, Akbar den store (1506-1606), var ingalunda någon nykterist men förhållandevis måttfull vad gäller alkoholintag – hans tre söner var dock av annan kaliber och senare delen av livet fick Akbar ägna åt att söka avhålla dessa från flaskan, i denna mission misslyckades han markant.

Hur graverande alkoholkulturen som förhärskade bland Mogulrikets överklass verkligen var kännetecknas inte minst av att Akbars samtliga tre söner – Salim (sedermera kejsare under namnet Jehangir), Murad och Danayel – alla utvecklades till notoriska alkoholister redan i tonåren. För att stävja sönernas alkoholism gav den generösa fadern dem allehanda ansvarfulla militära och administrativa uppdrag.

Jehangir

Murad, Akbars favoritson, fick exempelvis ett prestigefullt militärt uppdrag långväga från det förföriska hovet i Delhi. Rapporterna var dock så beklämmande att Akbar inom kort skickade dit en ersättare; denna hann dock inte fram innan Murad supit ihjäl sig och dött i delirium tremens, 23 år gammal. Brodern Danayel var etter värre. För att förhindra hans supande lät Akbar anställa vakter som rent fysiskt skulle betvinga sonen om denna sökte tröst i flaskan – men till ingen nytta. Liksom alla beprövade alkoholister var Danayel ytterligt uppfinningsrik. Bl.a. fylldes komagar med vin och smugglades in till prinsen under tjänarens kläder; spritflaskor gömdes i loppet på en kanon – i stort sett användes alla till buds stående medel. Summa summarum: år 1604 dog Danayel en plågsam död till följd av alkoholförgiftning, nyss fyllda 34 år.

Salim/Jehangir (1569-1627) var inte bara försupen, han startade dessutom ett uppror mot sin åldrade fader. På dödsbädden försonades dock de två, och den blivande Jehangir lovade högtidligt att försöka följa Islams påbud och avstå från fylleriet. Det gick väl si och så med det löftet.

Den första engelsmannen som fick äran att bevista Mogulhovet var en viss William Hawkins som anlände till Indien år 1608, Jehangir ska genast ha blivit så förtjust att han uppbådade en indisk prinsessa för den brittiska gästens behag. I sin dagbok rapporterade Hawkins att han, trots sina försök, endast mäktade med att frambringa tre dygn med Mogulkejsaren och dennes hov. Tydligen förväntades högtidliga gäster att insupa samma diet som kejsaren, vilken ytterst bestod av hälsovådliga mängder alkohol och opium förtärda under alla dygnets timmar.

Vid flertalet tillfällen under sin regering innebar nämnda diet att Jehangir befanns helt oförmögen att sköta regeringsbestyren överhuvudtaget varför dennes äregiriga hustru tog över makten i landet. Detta betydde inte på något sätt att Jehangir var en vettvillig festprisse utan intresse för vare sig regeringsbestyr eller Islams påbud, tvärtom. Under hela sitt vuxna liv förde Jerhangir en läsvärd dagbok i vilken han skriver öppet och utförligt om sin livslånga kamp mot alkoholismen. Särdeles glad verkar Mogulkejsaren ha varit över att på senare år dragit ner alkoholkonsumtionen från över 20 koppar om dagen till måttfulla fem koppar (5 koppar motsvarade ungefär 1,5 liter starkvin).

Om den indiska alkoholkulturens kraft vittnar också den sista mer betydande mogulhärskaren, Auruangzebs (1656-1707), energiska försök med att få drycken totalförbjuden i enlighet med sharias föresatser. Aurangzeb, den i särklass mest fanatiska av moguldynastins alla härskare, satte inga fingrar emellan utan konsumtion och distribution av alkohol kunde föranleda de mest drakoniska straff, bl.a. stympning av offrets armar och ben. Reaktionerna var dock så oförstående och bestörtansvärda att kejsaren för ovanlighetens skull var tvungen att rucka på bestämmelserna.

Aurangzeb

På åsneryggen mot Jerusalem: Peter eremitens misslyckade korståg

Av alla korståg som iscensattes av kristendomens apologeter kan endast det första (1096 -1099) anses ha lett till en verklig framgång för de kristna. Blott denna gång uppnådde man målet att ta och hålla Jerusalem. I samband med att påven Urban II var i full färd med att predika korståg och samla de västerländska härarna under fanorna predikade en mer blygsam figur detsamma till de fattiga stackarna med samma demagogiska skicklighet och frenesi som påven själv.

Peter Eremiten (1050 – 1115) var en av alla dem som fångades av religiös extas inför tanken på att erövra den heliga staden, och som bestämde sig för att dra sitt strå till stacken. Det var många som agerade som honom men långt färre som faktiskt lyckades med konststycket att samla en armé och tåga mot Jerusalem. Peter tillhör dem som lyckades med detta separat från det egentliga korståget och kom att leda det som kom att gå till historien som ”folkets korståg” (the popular crusade) .

Peter av Amiens, som han egentligen kallades, beskrivs i källorna som populär bland folket och besittandes av en säregen karisma. Enligt Guibert av Nogent (samtida benediktmunk och historiker) hade allt han sa någonting gudomligt över sig. Vart han än vandrade hörsammade folk hans budskap. Hans utseende speglade arketypen för en eremit. Han beskrivs som kort, märkt av solen, ful, barfota och alltid skitig. Det senare får anses vara anmärkningsvärt med tanke på att han levde i en tid då många aldrig eller mycket sällan tvättade sig. Men hans bristande hygien bidrog säkerligen till hans trovärdighet. Minst en elak tunga liknade hans utseende vid den åsna som han tog sig runt på.

I slutet av år 1095 påbörjade Peter sin mission. Tusentals fattiga slöt upp, Guibert skrev: ”While all the princes, who required large funds and great retinues of supporters, were arranging their affairs in an organized and scrupulous fashion before they left for the Holy Land, the common people, who were poor in possessions but rich in numbers, attached themselves to a certain Peter the Hermit.”

Till slut red Peter på sin åsna i spetsen för en 20 000 man stark bondehär, även om en del också var fattiga riddare. Mängder med kvinnor och barn följde också i härens spår. Den brokiga skaran tog sig via Ungern vidare mot Konstantinopel. I Ungern stred man för första gången mot en annan kristen styrka, anledningen verkar ha varit ett bråk om priset för ett par skor som i kombination med ett rykte om en komplott mot Peter eskalerade till att man stormade en stad och dödade 4000 ungrare.

Den fortsatta vägen mot Konstantinopel präglades av problem och strider men fram kom man till slut. Väl i Bysans varnade kejsaren Alexis Komnenos Peter att Seldjukerna otvivelaktigt skulle förinta hans armé om han fortsatte österut. Kejsaren ville dock bli av med oroshärden så fort som möjligt eftersom pilgrimerna ställde till med en massa bråk i staden och hade en ovana att stjäla anmärkningsvärt mycket för att vara fromma kristna.

Sagt och gjort, Peter hade ju Gud på sin sida, men nu tog turen slut. Hären splittrades i någonting som mer liknade ett banditgäng som plundrade landsbygden varthän de hade möjlighet och ingen tycks längre ha fångats av eremiten. Peter återvände nu till Konstantinopel för att söka råd hos kejsaren men under tiden passade sultanen Kilij Aslan på att förinta de nu råbarkade busarna. Därmed tog ”folkets korståg” slut.

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Reinkarnation på portugisiskt vis: Sebastianism förr och nu

När Portugals kraftfulle konung João III (1521-1554) dog år 1557 var efterträdaren, Sebastian I (1554-1579), endast tre år gammal. Trots, eller tack vare, att Sebastian skulle dö förhållandevis ung har få andra monarker fått en sådan framskjuten position i den  portugisiska historien. Sebastian mer eller mindre odödligförklarades redan av sin samtid och det av en alldeles speciell anledning.

Inte mycket är nedtecknat om Sebastian I:s liv och regeringstid, men avsaknaden av en familj gjorde att den fysiskt välskapta och intellektuellt begåvade unge monarken i huvudsak uppfostrades av jesuiter. Detta satte givetvis sina spår. Den unge konungen kom att växa upp till en religiös fanatiker och kvinnohatare av rang.

Redan tidigt under sin regeringstid närde Sebastian I planer på ett korståg mot muslimerna i Nordafrika, vilka utgjort en nagel i ögat på Portugal i århundraden. År 1578 mönstrade så Sebastian I en imponerande här bestående av i runda slängar 17 000 man och förklarade sig vara den av Jesus utsända kaptenen som skulle befria Marocko från det muslimska oket. I stort sett hela Portugals adel åtföljde sin unga konung, om än motvilligt och under surmulet knorrande.

Seabastian I

Tyvärr kunde Sebastian I:s militära färdigheter inte mäta sig med hans religiösa fanatism. Trots sina generalers protester och förebråelser inlät sig Sebastian i ett öppet fältslag år 1579 mot en överlägsen fiende. Slaget slutade i en veritabel katastrof för portugisernas vidkommande och korståget uppgavs omedelbart. Värre var att konungen själv med största sannolikhet stupade, även om hans lik aldrig påträffades.

Kungens försvinnande gav upphov till en mycket speciell men långtifrån endemisk messianism och mytbildning, sebastianismo (sebastianism), som gjorde gällande att den ädelmodige och rättroende konungen en dag skulle återkomma och rädda moderlandet från undergång. Även den rudimentärt bildade läsaren känner givetvis igen fenomenet som lika gärna kan associeras med Kung Arthur, Frederick Barbarossa och Konstantin XI.

Sebastian I:s försvinnande var, som sagt, en katastrof för Portugal på många plan och innebar att landet förlorade sin självständighet. Sebastian – som hatade kvinnor av hjärtats lust – var vare sig gift eller hade barn, vilket innebar att ätten Aviz slocknade ut och en tronföljdskris vidtog. Sju legitima tronpretendenter fanns att ta ställning till; en av dessa, Spaniens konung och tillika Sebastians farbror Filip II (1556-1598), orkade inte vänta utan invaderade Portugal och utropade sig själv till landets kung.

Personalalliansen mellan Spanien och Portugal kom att vara mellan 1580 och 1640 och var ingalunda uppskattad i Portugal och dess kolonier. Att myten om den unge hjältekonungen växte sig stark under perioden bevisas inte minst av att fyra sinsemellan oberoende män hävdade att de var den försvunna konungen Sebastian som återkommit till moderlandet för att kasta ut de förhatliga spanjorerna.

Den som slutligen skulle lyckas med konststycket att befria Portugal från spansk överhöghet var den framtida João IV av Braganza. (1580-1656). Lustigt nog tvingade portugiserna den nye konungen att vid sin tronbestigning utlova att lämna tronen vakant i händelse att Sebastian I skulle återvända (Sebastian skulle ha varit närmare 90 år gammal vid det laget). I själva verket har ingen portugisisk konung krönts sedan Sebastian I:s försvinnande eftersom man förväntade sig att hjältekonungens efterlängtade återkomst de jure skulle innebära usurpation.

Även om få portugiser idag tror att den gamle kungen en dag kommer återvända har den ekonomiska krisen gjort att sebastianismen fått en renässans, även om ordet numera används i bildlig mening. Många skyller nämligen landets ekonomiska tillkortakommande på etablerade politiker och menar att det enda de verkligen gör är att sitta med armarna i kors och inväntar en Messias som ska rädda landets ekonomi från ruinens brant.

Slaget vid Alcacer där Sebastian I försvann eller stupade.

Månghövdad muslimsk Messias: Mahdis många missioner

Enligt den muslimska eskatologin ska det komma en frälsare och härskare känd som Mahdi som ska styra mellan sju och nitton år och grunda det rike som föregår apokalypsen. Den grundläggande iden är att Mahdi redan har levt men försvunnit och nu lever i det fördolda, gömd för världen men som kommer att träda fram när tiden är den rätta. Denna muslimska messias har under historiens gång utgjort en mäktig kraft då det inte är ett försumbart antal män som utgjort sig för att vara den återvändande imamen.

Till äldre tiders män som utgett sig för att vara Mahdi hör Muhammed Jaunpuri (1443-1505) som växte upp i nordvästra Indien men kom att bli Mahdi när han på en pilgrimsresa till Mecka stod framför den heliga Kaba och högtidligt kungjorde till var och en som ville lyssna att han var den heliga imamen som återvänt. De skriftlärde i Mecka verkar mest ha uppfattat honom som en tok och man lät honom helt enkelt hållas tills dess att han efter ungefär nio månader  reste hem till Indien. Väl hemma proklamerade han vid två ytterligare tillfällen att han var Mahdi och här lyckades han väcka en del uppmärksamhet få talrika följare och grunda en egen kult. Under återstoden av sitt liv reste Jaunpuri omkring i Indien och Centralasien i syfte att sprida sin lära innan han avled i en ålder av 63 år i dagens Afghanistan.

Fram till 1900-talet fortsatte en mängd män att kalla sig Mahdi men bland alla dessa sticker framförallt Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah (1884 – 1885) ut. Denne sudanes och religiösa fanatiker gjorde uppror mot det Egyptiska styret i Sudan och därmed även mot Storbritannien som i sin tur styrde Egypten. År 1881 Proklamerade Abdullah att han var den efterlängtade Mahdi och en religiöst färgad revolt var i och med detta i rullning. Den nya Mahdi var övertygad om sin sak och tog det huvudlösa beslutet att hans här skulle slåss på samma vis som Muhammed hade slagits på 600-talet således med spjut och sabel. Efter att ha mött brittiska styrkor beväpnade med resultatet av 1200 års utveckling sedan Profetens dagar backade man från påbudet och började använda moderna vapen. När rebellerna väl kastat sina spjut och plockat upp gevären gick det hela bättre, på bara ett år lyckades man erövra hela Sudan och grunda en ny huvudstad; Omdurman.

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Det religiösa styret blev mycket hårt. Sång, musik och dans förbjöds, flickor skulle beslöjas från fyra års ålder. De som inte följde lagstiftningen var utlämnade till grymma straff. Krig började föras mot grannländerna vilket föranledde Storbritannien att tillslut gripa in och göra slut på Mahdistväldet.

Till de senaste männen som har pekats ut som den återvändande imamen hör den aningen obskyra figuren Wallace Fard Muhammed (1893 – 1934?)  som grundade Nation of Islam i USA vilken både Malcolm X och Muhammed Ali skulle komma att tillhöra. Nation of Islam etablerades under 1930-talet och kom delvis att bli något av en svart befrielserörelse. Wallace Fard Muhammed utropade emellertid aldrig sig själv till Mahdi den biten sköttes effektivt av en tidig medlem vid namn Elijah Poole (senare Elijah Muhammed). Elijah Muhammed predikade att hans mästare var Mahdi och att Gud verkade direkt genom honom för allas bästa. Lärjungen tog strax före Fard Muhammeds mystiska försvinnande (vissa tror att han blev ihjälskjuten av polis) över som ledare för Nation of Islam.

Wallace Fard Muhammed

Gubben på månen: Ayatolla Khomeini och ”måntricket” som avgjorde den iranska revolutionen

I slutet av år 1978, när det stod klart att Shah Reza Pahlavis (1919-1980) blodbesudlade regim var dödsdömd, tävlade ännu flera politiska konstellationer och självutnämnda frälsare om vem som skulle ta över regeringstyglarna i Iran. Shahens mest oförsonliga fiende, den maktlystna ayatollan Khomeini (1902-1989), bidade sin tid i Paris men var vid tillfället inte given som den iranska revolutionens fanbärare.

Khomeini skulle dock få hjälp inifrån det revolutionärt jäsande Iran, och det från högst oväntat håll. I november 1978 deklarerade nämligen en gammal dam, och tillika fanatisk anhängare till den eldfängda ayatollan, att hon funnit ett av profeten Muhammeds skäggstrån i sin koran. Samma kväll hade en diffus uppenbarelse meddelat kvinnan att de renläriga skulle få åse ayatolla Khomeinis välsignande ansikte i fullmånen natten den 27:e november.

Inom några dagar hade den gamla damens profetia spridit sig över hela Iran och på kvällen den 27:e november rådde karnevalsstämning i hela landet. I regel samlades folk på hustaken där man drack och åt gott i väntan på det messianska himlafenomenet.

Khomeinis mest hängivna zeloter var noga med att påpeka att endast hederliga och rättroende shiamuslimer skulle begåvas med prerogativet att skymta den vördnadsfulla ayatollans silhuett på månen, medan ”tjuvar och bastarder” otvivelaktigt skulle missa miraklet. Följden blev en veritabel masspsykos. Morgonen därpå bedyrade miljontals iranier att de faktiskt sett Khomeinis siluett på månen, vilket i förlängningen betydde att de var gjorda av det rätta religiösa virket.

Det gick t.o.m. så långt att Irans kommunistparti – vars ideologiska trossatser gick stick i stäv mot Khomeinis dogmatiska fanatism – deltog i arrangemanget. Dagen efter muntrationen förkunnade ledaren i partiets tidning att: ”Våra arbetande massor . . . har sett vår älskade imam och ledares ansikte, Khomeini ”bildkrossaren”, i månen”.

De enda som explicit opponerade sig mot Khomeinis ”måntrick”, som det föraktfullt kallades, var Irans religiösa ledargarnityr och däribland flera ayatollor. Förtörnade telefonerade de Khomeini i Paris och bad honom att med bestämdhet avfärda hela episoden som ett utryck för pöbelns vidskeplighet. Opportunisten Khomeini vägrade emellertid finna sig i kraven med hänvisning till att man inte kunde underminera ”folkets spontana initiativ”.

I vilket fall som helst hade Khomeinis ”måntrick” ett avgörande inflytande på den iranska revolutionens utveckling. Den komprometterade shahen tvangs slutligen fly sitt rike den 16 januari 1979 och sexton dagar senare återvände ayatolla Khomeni till Tehran från sin exil. Han var nu den iranska revolutionens obestridliga och oantastliga nestor. Irans kommunistparti skulle sinom tid bittert ångra att de ställt upp i ayatollans välorkestrerade hyllningskör.

Lurik rekommenderar: Con Coughlin. Khomeini’s ghost: The definitive account of Ayatollah Khomeini’s Islamic revolution and its enduring legacy. Macmillian 2009.

Ayatolla Khomeini

När Lucifer fick sparken: djävulsstriden 1909

Det hände sig en kall februaridag år 1909 i Folkets hus i Stockholm att en större samling medlemmar i Frihetsförbundet hade samlats till ett seminarium rörande ”Kristendomen och den fria tanken”. Inledningstalare var en fil Dr. vid namn Anton Nyström som krävde att få veta vad kyrkan egentligen trodde om djävulen och att samhället en gång för alla skulle bli ”afdiaboliserad”. Vad man krävde var helt enkelt att kyrkan upphörde med att pådyvla folk en djävulstro.

Vid mötet antog de 800 församlade ”af skilda samhällsklasser” en resolution som i hårda ordalag fördömde tron på djävulen som ett hån mot civilisationens framsteg. Man menade även att statens, skolans och kyrkans erkännande av djävulens existens utgjorde ett hot mot mindre begåvade människors sinne och därmed delvis fungerade som kontrollinstrument av de oupplysta massorna. Med detta sagt krävde man att riksdagen omedelbart skulle vidta åtgärder för att djävulen och alla hot om ett svavelosande helvete rensades ut ur det svenska samhället.

Satan hade spelat ur sin roll och man menade att tron på demoner och eviga straff hörde hemma i en mörk medeltid och hade ingenting att göra i ett samhälle som passerat Voltaires död med över 130 år. Därmed var man rörande överens trots att man var av skilda samhällsklasser får man anta. Lucifer hade gjort sitt i Sveriges och nu inleddes den sista striden som dock inte skulle stå på Harmageddons fält utan istället utspela sig på Dagens Nyheters ledarsida under våren 1909 under namnet ”Djävulsstriden”.

I mars samma år arrangerade DN ett seminarium om frågan vad statskyrkans präster egentligen trodde om djävulen. Mötet samlade återigen dryga 800 intresserade och den här gången fanns även kyrkan representerad med flera deltagare. Dessa hade hårdnackat före mötet vägrat att uttala sig om vad som DN:s chefredaktör benämnde ”djävulsdogmen” inom statskyrkan. När seminariet väl drog igång fick DN vad man ville ha; en präst vid namn Nilz Hannerz yttrade orden: ”i min religiösa uppfattning ej har någon plats för djävulsföreställning”.

Detta bete högg dagstidningen omedelbart på och man hävdade att Hannerz genom att fälla dessa ord självfallet måste ha brutit mot kyrkans rena lära som innefattar tron på djävulen. Hannerz fick även motthugg från andra män inom kyrkan. En präst förklarade att man måste tro på att djävulen fanns eftersom Jesus bekräftat detta i det Nya testamentet: vi […] tro både på den ena och den andra andevärlden, tro också på mörkrets konung, belackaren, beljugaren; det är för tidigt för Stockholms präster att afskrifva denna vår tro”.

DN:s chefredaktör ville nu en gång för alla sätta kyrkan ett rejält trångmål genom att anmäla Hannerz till den dåvarande disciplinnämnden, konsistoriet, för brott mot den rena läran. Anmälan ledde till att en debatt utbröt inom kyrkan om Hannerz kunde avsättas för kätteri men man kom fram till att man upphört med kätterska förföljelser. Beslutet fick kritikerna att gorma om att man i så fall lika gärna kunde predika buddismen.

Till morgontidningens stora lycka friades Hannerz från anklagelserna om att inte förkunna den rena läran vilket föranledde en triumferande ledare i vilken man kungjorde Lucifers död:

”Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan . Inför publikum afkunnades  den dom som frikände pastor Hannerz och som samtidigt var djäfvulens dödsattest .”

Anton Karlgren, DN:s dåvarande chefredaktör som triumferade över djävulen

Lurik rekommenderar: Anton Karlgren. Djäfvulsstriden våren 1909; En serie uttalanden om djäfvulen och helvetet. 1909.

Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Australiensaren som enade arabvärlden: om Jerusalemsyndromets uppkomst

Efter att sexdagarskriget år 1967 förintat arabvärldens samlade militära styrkor och därtill inneburit att den otrogna ärkefienden Israel lyckats ockupera hela Sinaihalvön härskade defaitism och letargi bland arabvärldens ledargarnityr. Muslimernas förhatliga nemesis hade vunnit en jordskredsseger och inget kunde ändra på detta faktum; religiös kvietism syntes klokare än att söka ena en hämndgirig arabvärld som dessutom var starkt ideologiskt och religiöst polariserad.

En världsbrand buren av eldfängda anti-sionistiska sentiment blossade emellertid upp två år senare som, till västvärldens förtret, kom att ena den splittrade arabvärlden. Mannen som lyckades med detta konststycke – där prominenta arabledare före honom gått bet – var ingen mindre än en sinnesförvirrad kristen australisk fanatiker vid namn Denis Michael Rohan (1941-1995).

Det var en augustinatt år 1969 som brandkåren i Jerusalem meddelades att muslimernas heliga moské, al-Aqsamoskén, stod i ljusan lågor. Moskén räknas som den tredje heligaste helgedomen i Islam, bl.a. därför att det var hit profeten Muhammed enligt legenden färdades från Mecka under ”den nattliga resan”. Mordbrännaren var som sagt den australiska turisten Michael Rohan som under sitt besök i Jerusalem drabbats av religiösa vanföreställningar och på gudomlig inrådan erhållit uppdraget att bränna ner moskén.

Rohans herostratiska handling har gett upphov till det så kallade ”Jerusalemsyndromet”. Jerusalemsyndromet drabbar ett tiotal kristna, judar och muslimer varje år och yttrar sig i religiösa och sinnesförvirrade vanföreställningar som uppkommer vid ett besök i den heliga staden. Vanligtvis tar sig dessa religiösa villfarelser sig uttryck i att man söker demolera monument och arkitektur förknippade med antagonistiska religioner eller helt sonika försöker eliminera dess tillbedjare.

I vilket fall som helst gjorde Rohans mordbrandsförsök att arabvärlden nära nog försattes i religiös brand. Från Saudiarabien manade den annars så trankile konung Faisal al-Saud (1906-1975) världens muslimer till jihad mot det förhatliga Israel. Att terroristen ifråga var en kristen fanatiker och att Israels brandkår lyckades släcka branden i tid tycktes spela mindre roll.

Faisals andra åtgärd var att kalla en fragmentiserad och polariserad arabvärld till konferens i Marockos huvudstad Rabat för att där diskutera vilka åtgärder man skulle förorda mot Israel. Mötet blev på många sett en oanad succé. Totalt bevistades konferensen av 25 konungar och statsöverhuvud; till och med Saudimonarkins svurna fiender, Libyens Muammar Khaddafi (1942-2011) och Egyptens Gamal Abdel Nasser (1918-1970), fick krypa till korset (eller halvmånen). Bara det av Baath-partiet styrda Syrien och Irak avstod från att delta.

Konferensen utmynnade i en fränt skriven anti-sionistisk proklamation som sändes till FN där arabvärlden uppmanade organisationen att avväpna Israel och omedelbart överse återlämnandet av Sinaihalvön. Följden av mötet var dock ur världshistorisk synpunkt än viktigare då det föranledde en enad arabvärld, under OPEC:s egid, att år 1973 chockhöja oljepriset, något som nära nog fick västvärldens ekonomi att kollapsa. Således är det fullt möjligt för en fundamentalistisk, fullständigt sinnesrubbad men innovativ australiensare att förändra världen.

Al-Aqsamoskén i brand år 1969.

Kristendomens ökenasketer; från Symeon den äldre till eunucken Marinos

400-talet e.Kr. utgjorde i mångt och mycket den religiösa fundamentalismens århundrade i det spirande Östromerska riket. Under denna tid grundande hängivna munkar oländiga kloster i de karga och bergiga ökenlandskapen i Mindre Asien, Syrien, Palestina och Egypten; inom vars murar de sysselsatte sig med benhård bibelrecitation och extrem asketism. Förutom dessa kollektiva verksamheter valde många religiöst anstuckna att avsvära sig civilisationens bekvämligheter och bege sig ut i öknen för att framleva sina liv som asketer.

Sinnebilden för denna religiösa rörelse var utan tvekan Symeon den äldre (390-459 e.Kr.), som frambringade merparten av sitt långa liv på en pelare i öknen utanför Antiokia. I tidiga år hade Symeon anslutit sig till ett oländigt kloster som var vida berömt för sina munkars utövande av extrem asketism och självutlämnande flagellation. Symeons fäbless för asketiska överdrifter, och för att vid upprepade tillfällen svälta sig själv till medvetslöshet, gjorde dock de andra munkarna avundsjuka och de tvingade Symeon att lämna klostret.

Enligt sin hagiografi blev sedan Symeon en stylit (från grekiskans ord för pelare, stylos), och kom sammanlagt att spendera 37 år på sin ökenpelare (vilket fortfarande står omnämnt i Guinness Book of World Records). Mången pilgrim begav sig ut i öknen för att söka styliternas råd, och Symeon predikade för och gav vägledning till såväl den östromerska kejsaren Theodosius II såväl som religiösa förgrundsfigurer i det fjärran Frankerriket.

Symeon var så pass renlärig att han förvägrade sin mor att besöka honom på sin pelare då hon, deras blodsband till trots, inte stod högre i gunst hos den Allsmäktige än vilken annan kvinna som helst. Trogen sin asketiska devis vägrade Symeon att mottaga läkarhjälp när han insjuknade sextionio år gammal och utelämnade sig istället förbehållslöst till Guds försorg.

Också många kvinnliga ökenasketer helgonförklarades under denna period för sina insatser. Bland dessa så kallade ”ökenmödrar” kan nämnas den heliga Syncletica från Alexandria. I unga år tilldelades Syncletica ett enormt arv som hon omgående distribuerade bland de fattiga i Alexandria. Därefter drog hon tillsammans med sin blinda syster ut i öknen, blev eremit och utförde fram till sin död 350 e.Kr. allehanda mirakel för de fattiga pilgrimer som samlades vid hennes sida.

Mest uppseendeväckande är annars den pikanta berättelsen om en reformerad prostituerad kvinna som gått till hävderna under namnet den heliga Maria av Egypten (344-421 e.Kr.). För att kunna tjäna den Allsmäktige klippte Maria sitt hår, tog på sig en mans tunika och utgav sig för att vara eunuck. Som eunucken ”Marinos” fick Marina tillåtelse att tjäna sitt uppehälle som munk i ett avlägset ökenkloster.

Emellertid anklagades snart ”Marinos” för att ha gjort en kvinna med barn och uteslöts omgående från gemenskapen. Utan att klaga ägnade sedan den godhjärtade ”Marinos” återstoden av sitt åt att uppfostra barnet. Först vid sin död, då det framkom att Marinos i själva verket varit en kvinna, insåg munkarna sitt misstag och bad till Gud om syndernas förlåtelse och den saliga Marias frälsning. Kort därefter helgonförklarades den före detta kurtisanen.

Symeon den äldre

Japaner i västerled; Faxicuras möte med påven

Under 1600-talets inledande årtionden präglades Japan av religiös polarisering och inre stridigheter. Innan Tokugawa shogunatet lyckats konsolidera sin maktställning under den äregiriga Tokugawa Ieyasu (1543-1616) upplevde de många feodalherrarna något av en blomstringstid då de till följd av avsaknaden av en interventionistisk centralmakt kunde agera som småkungar på sina domäner.

En av de mest ambitiösa av dessa var utan tvekan den kristna konvertiten Dame Masamune (1567-1636) som närde smått fantastiska drömmar om att konvertera Japan till kristendomen och omvandla det rigida feodalriket till en handelsfararnation i stil med Nederländerna och Spanien. Masamune var heller inte den som lät verkligheten stå i vägen för realiserandet av sina visioner, och år 1613 lät han bekosta en expedition som skulle föra de första japanerna till Amerika och Europa.

Ledaren för denna blev Hasakura Tsunenaga (1571-1622) som fick i uppdrag att utverka handelsavtal med guvernören i Nya Spanien (Mexico) samt att upprätta ambassader i Spanien och Vatikanen, på samtliga punkter skulle expeditionen bli lyckosam.

Hasakura Tsunenaga och hans följe av cirka 180 japanska vapendragare och en handfull spanjorer ankom till Mexico i oktober 1613 där ett åttiotal japaner så småningom lät döpa sig och därmed uppta ”den sanna tron”. Hasakura Tsunenaga gjorde också han slag i saken men hans konvertering fick vänta fram tills sällskapet siktade Spanien där han döptes av ingen mindre än biskopen av Toledo. Han förärades i samband med denna tillställning också ett kristet dopnamn: Francisco Felipe Faxicura, vilket han blev omåttligt förtjust i.

Efter att ha avlagt visit hos den lättfärdige och intellektuellt ointresserade spanske kungen Filip III styrde Faxicura kosan mot Rom 1615, även om vädergudarna tvingade honom till en kortare avstickare i Frankrike. I Rom blev påven Paul V (1605-1621), Galileo Galileis omisskännliga baneman, så betagen i sin jovialiska asiatiska gäst att han generöst nog tillerkände denne romerskt medborgarskap.

Efter att ha återsett Mexico och uppehållit sig en längre tid på Filippinerna återvände Faxicuras expedition äntligen tillbaka till Japan 1620 där de hyllades som hjältar. Tokugawa shogunatets stigande stjärna betydde emellertid att den korta epoken av religiös tolerans och samarbete med de europeiska makterna gick mot sitt slut. Utvecklingen till trots spenderade den nu närmast övernitiskt religiöse Faxicura återstoden av sina dagar med att söka konvertera sin omgivning till ”den sanna tron” innan han så slutligen somnade in stilla och lugnt i sitt hem 1622.