Kunglig sjöfylla; Kristian IV:s expedition till världens ände

2011/05/29 § Lämna en kommentar

Danmarks kung Kristian IV (1577 – 1648) var nog så kompetent när det gällde att utveckla landets ekonomi och bygga slott, men han var även, i vart fall i sin ungdom, en äventyrslysten festprisse som gärna tittade allt för djupt i flaskan. Så kom den dagen då Kristian fick ingivelsen att han skulle bege sig till världens ände, det vill säga klippan Nordkap i norra Norge. Resan kom att utveckla sig till en kombinerad expeditions- och fylleresa som engagerade åtta av flottans fartyg. Om denna resa finns en liten redogörelse bevarad, ca 20 sidor, skriven av adelsmannen Sivert Grubbe som ger en minst sagt otvättad bild av händelserna

Det var en munter och entusiastisk Kristian som äntrade sitt flaggskepp, Victor, tillsammans med sina vänner i april 1599. Officiellt var det frågan om att Danmark skulle hävda sin rätt till handelsvägen norr om Norge som utnyttjades friskt av engelska flottan. Dock såg kungen det hela som något av en nöjestur, enligt Grubbe deklarerade kungen att det från och med nu var belagt med dödsstraff att titulera honom på annat vis än ”kaptenen”.

Efter en kort tid till havs tog supandet och kortspelandet fart i kungens hytt som han döpte till Capernaum . Den 6:e maj skrev Grubbe att han själv spelat bort alla sina pengar i Capernaum, troligen i kraftigt berusat tillstånd då han även nämnde att en ung adelsman var så full att han inte kunde ta hand om sig själv efter ett liknande symposium dagen innan.

Festandet och kortspelandet fortgick hela vägen till Nordkap och det dröjde inte länge innan man fick höra rykten om engelska handelsskepp som låg ankrade i en mindre rysk ort. Det ena skeppet äntrades och en vild strid utbröt som danskarna vann varpå det andra skeppet gav upp utan strid. Den ryske guvernören på orten bestämde sig för att det nog var bäst att visa danskarna aktning och gick ombord på Victor med ”en meget god Skinke og et stort Brød af en udmærket Smag.” På Victor ställdes det till med en fest under vilken man, enligt Grubbe, söp så mycket att man inte betedde sig bättre än svin och bestar.

Även hemvägen gick i flaskans tecken. I Bergen bjöd stadens apotekare Kristian på fest, kungen blev så packad och upprymd att han slog sönder sin värds alla fönster. Han betalade visserligen för skadorna men festandet pågick i åtminstone fem dagar till varför man kan ana att Bergens invånare, trots den kungliga glansen, tyckte att det var rätt skönt när de höga gästerna lämnade staden.

Sivert Grubbe tyckte i vart fall att det var rätt skönt att komma hem till Köpenhamn, han avslutar sin redogörelse med en liten dikt:

Ønske ved vor Sørejses Slutning:

Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;

Gudene give, at jeg aldrig mer komme til søs.

Sivert Grubbe

Någonting i hästväg; den ”symboliska” maktstriden över arvet efter det litauiska storfurstendömet

2011/05/25 § Lämna en kommentar

Alltsedan den litauiska respektive vitryska/belarusiska nationalstaten upprättades i kölvattnet av det ryska tsarrikets militära och politiska kollaps 1918 (även om den sistnämnda blott var en papperskonstruktion som inom kort dukade under inför politiska realiteter), har de både trätobröderna aspirerat på att just deras stat är den rättmätiga arvtagaren till det medeltida storfurstendömet Litauen.

Det moderna Litauen har någorlunda framgångrikt tillskansat sig rätten att ur ett internationellt perspektiv definiera sin nationalitet och historia med utgångspunkt i det litauiska storfurstendömet. För Belarus, och särskilt landets yngre och mer västorienterade generation, är identifikationen med det medeltida storfurstendömet av stor betydelse då landet i annat fall skulle sakna ett ”historiskt existensberättigande” som är avhängt Rysslands och Sovjetunionens. Genom att ihärdigt hävda att Belarus historiska rötter kan spåras till det litauiska storfurstendömet gör man alltså, om än inte alltid medvetet, en politisk och nationalistisk markering som syftar till att separera den vitryska identiteten från den dominerande ryska.

Trots att få internationella experter har låtit sig övertalas av de vitryska argumenten så bör det framhållas att dessa inte helt saknar relevans. Det kan med visst fog hävdas att det litauiska storfurstendömets vagga kan förläggas till Navahrudak; numera beläget i norra Belarus. Skriftspråket som avvändes i det multikulturella imperiet, vilket innefattade såväl judar som araber och tartarer, var därutöver distinkt besläktad med den moderna vitryskan. Utöver dessa undantag har dock flertalet av de fabulösa hugskotten och historiska tolkningarna fabricerade i Belarus bestämt tillbakavisats.

Oberoende av vilken stat som med störst rätt kan identifiera sig som det litauiska storfurstendömets rättmätiga arvtagare har bägge kontrahenter återanvänt en mängd av de myter och symboler man förknippar med det medeltida imperiet. Mest omstritt i floran av medeltida symboler torde vara ”Vytis”, den vita riddaren, som numera stoltserar på Litauens statsvapen och som poserade jämsides med den polska örnen på det polsk-litauiska samväldets (1569-1795) storslagna vapensköld.

Efter att självständigheten konsoliderades 1918 valde båda stater att låta ”Vytis” bli en symbol för den egna nationen, och samma sak inträffade 1991 efter att man kastat av sig totalitarismens ok. Att det självständiga Belarus, i likhet med sitt grannland i norr, antog det litauiska storfurstendömets bärande symbol retade gallfeber på den litauiska makteliten och tiraderna haglade över gränsen de kommande åren. Såväl 1918 som 1991 vägrade stundtals litauiska myndigheter att acceptera vitryska pass som avbildade ”Vytis”. Och även om Alexander Lukashenka 1996 valde att förkasta ”Vytis” till förmån för gamla invanda sovjetiska symboler förespråkar många vitryssar fortfarande att ”den vita riddaren” är den enda riktiga sinnebilden för Belarus.  

Intressant nog är det enda som skiljer det litauiska statsvapnet från sin vitryska motsvarighet, förutom färgsättningen, hästens svansföring: medan den litauiska hästen ståtar med en hög svansföring så har den vitryska hästen svansen vilande i nedåtlutande läge. Skadeglada litauer påpekar gärna, med stöd från diverse hästexperter, att en hög svansföring vittnar om glädje och upphetsning medan en låg svansföring, å andra sidan, tyder på trötthet och likgiltighet. 

Litauens statsvapen där Vytis häst paraderar med sin stolta svansföring

Saddam Hussein som byggherre och reinkarnationen av Nebuchadnezzar II

2011/05/22 § Lämna en kommentar

Att Saddam Hussein (1937 – 2006) under hela sin regeringstidsåg sig själv som Iraks  legitima ledare är nog obestridbart.  Inte ens då snaran placerades runt dennes hals och han stirrade döden i vitögat föreföll diktatorn i en av Mellanösterns mest repressiva diktaturer ha reflekterat över sina presumtiva försyndelser.

Faktum är att Hussein hade blivit dömd till döden en gång tidigare. 1959 deltog han i Baathpartiets (Arabiska socialistiska återfödelsepartiet) mordförsök på dåvarande premiärminister Qasim, varför han dömdes till döden men lyckades fly till Egypten. När Hussein väl återkom och erhöll presidentmakten påbörjades uppbyggnaden av en personkult av stalinistiska mått.

Inspirationen till personkulten och den hybris som tycks ha präglat hans person förefaller ha sprungit ur att han såg sig själv som något av en reinkarnation av den babyloniske kungen Nebuchadnezzar II (kung 604 – 562 f.Kr), som är mest känd för sina pompösa byggnadsprojekt såsom Marduktemplet och Babels torn. Precis som Hussein senare skulle ha, hade Nebuchadnezzar ett  horn i sidan till Israel. Han intog Jerusalem 597 f. Kr och förde bort befolkningen till den s.k. ”babyloniska fångenskapen”.

Hussein såg med beundran på den forntida supermakten med dess berömde härskare och 1982 påbörjade han det grandiosa projektet med att återuppbygga Babylon med den gamla kungens palats, fast nu till sin egen ära. Till världens samlade arkeologers stora förskräckelse restes palatset ovanpå forntida lämningar och byggnaden i sig själv är mer en romantisk dröm om Babylon än en återspegling av Nebuchadnezzars palats. I grunden återfinns tegel med inskriptioner som hyllar den babyloniska härskaren, rakt ovanpå dessa lät man lägga tegel med inskriptionen: ”I eran av Saddam Hussein, Iraks beskyddare som återuppbyggde civilisationen samt Babylon”.

Även andra Babyloninspirerade byggnader restes. I närheten av det nyligen resta palatset lät han bygga ytterligare ett palats, den här gången i form av en ziggurat (forntida trappstegsformad pyramid som troligen användes som observatorium och tempel) med en behaglig utsikt över Eufrat. Till detta kom självfallet en enorm trädgårdsanläggning, vilket man får anta var nödvändigt, inte minst med tanke på att Babylon under Nebuchadnezzar var omtalat för sina hängande trädgårdar.

Det råder inget tvivel om att dessa storsvulstiga projekt tärde hårt på den irakiska statskassan. Samtidigt som projekten pågick utkämpade dessutom armén ett anfallskrig mot Iran (Irak – Iran kriget 1980 – 1988). Befolkningen svalt och genomled det ena umbärandet efter det andra men återuppbyggnaden av Babylon fortsatte. Symptomatiskt för Saddam Husseins styre började teglet i hans palats att spricka efter bara tio år. Nebuchadnezzars tegel håller dock ännu.

Saddam Husseins babyloniska palats

The rise of Karius och Baktus; Lördagsgodisets historia

2011/05/18 § 1 kommentar

Avnjutandet av allehanda förföriska konfektyrer i Europa började helt naturligt med sockrets inträde i occidentens kök under senmedeltidens slutskede. I Sverige började sötsaker smycka det kungliga bordet i och med Gustav I Vasas (1523-1560) trontillträde då den nyblivne konungen visade sig vara en gottegris av ofantliga proportioner.

Inte konstigt då att den med tiden allt mer koleriske Gustav ideligen skulle klaga över en tilltagande tandvärk på sin ålders höst. Det berättas att när den blott 17-åriga Katarina Stenbock skulle äkta den barske gamle kungen 1552 gjorde åsynen av dennes groteskt svarta och ruttnade tandrader det stackars flickebarnet alldeles förskräckt.

Under 1500-talet ansågs sockerstinna konfektyrer av alla de slag ha såväl fysiskt som själsligt stärkande egenskaper och apotekarna var ännu de privilegierade producenterna och distributörerna av de åtråvärda sötsakerna. I kölvattnet av den Westfaliska freden 1648, när de segerrika svenska arméerna triumfartad återvände till fäderneslandet, var det inte bara materiella krigsklenoder som svenska adelsmän tog med sig från slagfälten utan också hela koppel av tyska, franska och italienska sockerbagare.

Följden blev att varje adelsman med ett uns av stolthet och renommé började omge sig med en stab av sockerbagare med förmåga att sätta guldkant på de dignande borden och överdådiga middagsbjudningarna. 1600-talets sockerbagare blev därför i mångt och mycket betraktade som en sorts fria konstnärer och lovprisade kulturpersonligheter.

Drottning Kristina (1644-1654) såg dock med aversion på hur adeln formligen vältrade sig i dyrbara bakverk och konfektyrer. Anledningen till detta var att det hejdlösa importen av socker började få allvarliga återverkningar på Sveriges sargade ekonomi och följden blev att drottningen införde avsevärda importrestriktioner på det åtråvärda sockret. Åtgärden kunde dock inte stävja adelns sockersug och problemet fortsatte att gäcka Sveriges ekonomi under hela stormaktstiden.

Vad man glufsade i sig skilde sig dock markant från idag. Exempelvis var den pompösa rikskanslern och tillika gourmanden Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686) ytterligt förtjust i ”violrötter, övergjutna med stelnad jordgubbssaft och rosenvatten”.

När sockerbetor med framgång började odlas i slutet av 1800-talet innebar detta att snaskandet snabbt spreds bland den gryende bourgeoisien. ”Karamellkokande” blev en folknäring som särskilt sysselsatte kvinnor. Mest berömd blev givetvis Amalia Eriksson vars polkagrisar satte det perifera Gränna på kartan. Amalia och flera andra innovatörer på området bidrog till att Sverige i rask takt utvecklade sig till ett godisglufsarnas förlovade land.

Under 1950-talet ljöd så alarmklockarna när forskarna på Vipeholmsanstalten kunde avslöja det direkta sammanhanget mellan godisätande och uppkomsten av karies; en upptäckt som skulle få en enorm inverkan på konfektyrkonsumtionen i Sverige. Det historiska avslöjandet hade kommit tillstånd efter att forskarna under en längre tid tvångsmatat sinnesförslöade och mentalsjuka patienter på anstalten med sockerstinn kola. Resultat blev givetvis att de stackars vettvillingarnas tänder förruttnade eller helt sonika trillade ut.

Forskarna betonade att förtärandet av bakverk och konfektyrer var direkt hälsovådligt för barn om detta skedde alltför ofta, medans måttliga mängder snask vid enskilda tillfällen inte riskerade att helt underminera munhygienen. I vanlig ordning plockade den intervenerande välfärdsstaten upp den tappade handsken och iscensatte en påkostad och landsomfattande kampanj som anmodade oroliga föräldrar att endast erbjuda sina barn godis en dag vid varje veckoslut. Följden blev givetvis att ”lördagsgodiset” i det närmaste institutionaliserades i det svenska folkhemmet övernatt; mycket till förtret för kommande generationer av barn.

Svenskarna är idag världens ledande gottegrisar med en årskonsumtion på i genomsnitt 17 kg per person och år. Merparten av detta intag består av det älskade lösgodiset, vars storhet den resterande delen av världen ännu inte tycks förstå då man i regel anser det vara synnerligen ”ohygieniskt”.

Boken om de lömska tandtrollen Karius och Baktus utkom i Sverige 1961 och blev väl emottagen av såväl vuxna som barn i ett Sverige besatt av tandhygien

Barnamord och exorcism; en medeltida mordutredning

2011/05/15 § 1 kommentar

Den engelska historiken Bede den vördnadsvärde (672 – 735) författade en av de viktigaste källorna till engelsk anglosaxisk medeltid: Anglosaxiska Kyrkohistoria. Tiden mellan den romerska ockupationens upphörande och normandernas invasion (1066) är i mångt och mycket en tid höljd i dunkel på grund av det relativt svaga källäget vilket gör Bedes verk än viktigare.

Vidare var detta en tid när kristendomen spreds och utvecklades i England. Visserligen hade den romerska kejsaren Theodosius den store år 391 infört kristendomen som statsreligion i det romerska riket, men än under Bedes tid fanns det hedningar bland anglosaxarna. Mirakel var inte ovanliga då särskilt heliga kristna stötte på avgudadyrkare. Bede berättar att St Cuthbert såg några hedningar smäda ett par skeppsbrutna munkar, han bad till Gud och omedelbart vände vinden och munkarna drev in till land. Hedningarna rodnade av skam och slutade upp med sitt hånande.

Kristendomen genomsyrades av tron på Hin håle, ständigt var hans ande närvarande redo att inleda den svage i frestelse. Bede berättar att en ung handikappad flicka satt utanför ett kloster var dag och bad om mat och kläder vilket nunnorna gav henne. Men en dag dök Lucifer upp och lurade henne att begå otukt och självfallet blev hon gravid. Hon lyckades dölja graviditeten och föda barnet i hemlighet. Omedelbart efter förlossningen svepte hon in babyn i en filt och kastade knytet i en flod. Bede skrev: ”In this way she added crime to crime, for she not only followed fleshly sin by murder, but also combined murder with the poisoning of the water”.

Barnet hittades och inom kort riktades misstankarna mot en av nunnorna som lämnat klostret ett par dagar tidigare för att besöka sina föräldrar. Emellertid avsvor hon sig sin skuld och blev trodd, nu hade man inte längre någon misstänkt. Någonting var dock tvunget att göras djävulen hade varit närvarande och viskat i någons öra och endast Gud kunde visa dem vem som begått mordet. Mystiska ritualer tog vid.

Abbedissan beordrade alla nunnor att ställa sig i kyrkan med armarna utsträckta så att var och en formade ett kors samtidigt som de reciterade hela psaltaren. De följande dagarna skulle de tre gånger om dyngnet vandra runt klostret hållandes kors mot pannan och högt be Gud att befria dem från den ondska som drabbat platsen. Inget tycktes hjälpa tills dess att systern Leoba brast ut i en desperat bön till Jesus att han skulle manifestera sin kraft.

Omedelbart slog lågor upp omkring den handikappade flickan som plågad av hettan skrek ut sin bekännelse varpå nunnorna föll i gråt inför Herrens nåd. Nunneklostret vann berömmelse då man övervunnit djävulens försök att vända dem mot varandra för att på så vis krossa klostret. Flickan däremot fick sitt straff. Enligt Bede slapp hon dock världslig rättvisa ty ett värre öde väntade henne. Resten av flickans liv stannade djävulen hos henne och hon förblev hans redskap avskydd av alla.

Lurik rekommenderar: Richard Fletcher. The Barbarian Conversion: From Paganism to Christianity. University of California Press. 1999.

Bede den vördnadsvärde

Kolossala historiska transformationer; hur Kolossen på Rhodos återuppstod i kvinnokläder

2011/05/11 § 1 kommentar

Efter att hjältemodigt ha försvarat sin stad och utstått en fruktansvärd belägring som varade i flera månader (305-304 f.kr) beslutade sig de segerrusiga invånarna på det solstänkta Rhodos att ett monument skulle uppföras till solguden Helios ära för att högtidlighålla minnet av den ärorika segern. Kort därpå påbörjades projektet med att resa en ca 33 meter hög vidunderlig bronsstaty som avbildade den älskade gudomen; ett projekt som tog 12 år att färdigställa (292-280 f.kr). Den jättelika Kolossen på Rhodos blev vida beryktad och avundad i hela den hellenistiska världen under sin korta levnadstid, och förlänades därmed en framskjuten plats i det fina sällskapet arkitektoniska konsttycken som vi numera benämner ”Antikens sju underverk”.

Huruvida Kolossen stod bredbent och vakade över ett av Rhodos hamninlopp eller helt sonika befanns stationerad på en av öns många tempelbeprydda kullar tvistas det ännu om. Kanske spelar detta mindre roll då denna imposanta galjonsfigur endast överlevde i 56 år då Rhodos 226 f.kr drabbades av en fruktansvärd jordbävning som fick Kolossen att rämna.

Den bronsbeklädde Helios beklagliga öde uppmärksammades av den egyptiska konungen Ptolemaios III, inom vars rike Rhodos var fast förankrat. Denna erbjöd sig frikostigt nog att sanktionera rekonstruktionen och återuppbyggnaden av Kolossen. Efter att ha konsulterat det världsberömda oraklet i Delphi avtackade sig dock öborna denna ynnest då oraklet varnat dem för att Helios skulle anse den egyptiska avgudadyrkarens smutsiga pengar vara en skymf mot honom själv. Om man får tro de sparsmakade dokumenten från tiden ifråga som fortfarande finns tillgängliga blev därför den detroniserade Kolossen liggande i Rhodos hamn i över ett halvt sekel.

År 654 e.kr erövrade emellertid de anstormande araberna Rhodos och dessa såg ingen anledning till att låta den fallna solguden ligga kvar och samla damm. Enligt den gängse historiska skrönan tilläts en pengastinn syrisk jude köpa Kolossen för en spottstyver, varpå han lät hugga upp den i småbitar och sedan frakta hem hela härligheten på 900 kameler. Intressant nog innehåller denna fabel gliringar om den arabiska jaggernautens kulturförstörande framfart såväl som om judarnas påstådda gnidenhet.

Kolossen på Rhodos äger dock aktualitet även idag. I det moderna Grekland har debatten om huruvida möjligheten existerar att återuppbygga denna stundtals gått varm under de senaste decennierna. Så sent som 2008 annonserade den grekiska regeringen att man ämnade uppföra en ny Koloss vid Rhodos hamninlopp men den fallerande grekiska ekonomin har naturligtvis inneburit att projektet tillsvidare lagts på is.

Om man hårdrar det något kan man dock med fog hävda att Helios jättestaty redan återuppstått, om än i ny tappning och i ett något femininare klädsvall. Mannen som skapade frihetsgudinnan (1884), Frederic Bartholdi, hade nämligen Kolossen på Rhodos som förebild när han ciselerade dragen av denna det moderna USA:s obestridliga galjonsfigur. Sålunda befinner sig nu den reinkarnerade Helios vakandes över New Yorks farvatten på Ellis Island.

Fantasifull och anakronistisk 1600-tals målning föreställande Kolossen på Rhodos

Trollpackor och älskarinnor; kampen om Ludvig XIV:s säng

2011/05/08 § Lämna en kommentar

Om man som kvinna strävade efter verklig makt inom det stela och formaliserade franska hovet fanns det bara en tänkbar väg; sängvägen. Det franska hovet under 1600-talet var ett intrigmakarnas mecka, både kvinnor och män intrigerade mot varandra i syfte att vinna makt, rikedom och kungens gunst. Adelsmän kunde göra verklig karriär och vinna både extravaganta titlar och inkomstbringande ämbeten men detta var inte en väg öppen för ambitiösa kvinnor. Förutom drottning fanns det en titel som kunde (om den utnyttjades rätt) skänka kvinnan en inte oansenlig makt och rikedom; mätress.

Mätressen, kungens officiella älskarinna, var en mycket åtråvärd position som vissa gick mycket långt för att nå. Alla medel praktiserades, från oblygt flörtande och ryktesspridning om tänkbara rivaler till utövandet av magi och häxkonst. Allt för möjligheten att få ligga i kungens säng och kunna viska i hans öra, gynna den egna ätten och få dyra presenter och kanske också ett eget stående ekonomiskt bidrag. Detta var dock en osäker position, kungen kunde när som hitta en ny skönare favorit eller så satte en allt för tidig graviditet stopp för favoritskapet innan någon makt hann utövas.

Ludvig XIV:s (1638 – 1715) hov var fyllt av konspirerande kvinnor som sökte positionen som mätress. En av Ludvigs mest framgångsrika älskarinnor var Louise de La Valière som under många år innehade status som mätress. Efter några år kände hon att kungen började titta allt oftare efter andra varför hon till middagarna började bjuda in sin väninna Athénaïs de Montespan som ska ha varit en särledes lysande konversatör. La Valière förstod uppenbarligen inte var hennes väninna hade siktet inställt.

Montespan försökte utan framgång att flörta med Ludvig varför hon 1667 tog hjälp av en häxa, La Voisin, som borde i ett skumt kvarter i utkanten av Paris. Hon praktiserade alla möjliga former av magi såsom spådom och framställandet av bröstförstoringskrämer. Av La Voisin köpte den härsklystne Montespan kraftfulla kärleksdrycker (avkok gjorda på döda barns blod, ben och inälvor med några delar av paddor och fladdermöss) som hon under middagarna preparerade den intet ont anade kungens mat och dryck med.

Dryckerna visade sig fungera och kungen bytte favorit till Montespan, som förövrigt var gift med en ökänt svartsjuk man. Den nya mätressen gjorde sitt bästa för att göra livet surt för de La Valière och hittade på alla möjliga förnedrande och utstuderade sätt. Bland annat fick hon Ludvig att beordra sin gamla favorit att hjälpa Montespan att göra toalett, alltså att lägga håret och göra henne fin till kärleksmötena med kungen.

Den försmådda mätressen skrev i sin dagbok ”Jag stannar i denna köttets värld för att sona mina synder på samma schavott på vilken jag sårade Dig.” Hon drog sig tillbaka till ett kloster. Men detta betydde inte på något vis att Montespan låg säkert mellan de kungliga lakanen.

Påhejade av lycksökande föräldrar manades horder av unga adelsflickor i en aldrig sinande ström till kungens gemak. Men mätressen lyckades behålla sin position tills dess att hennes kropp inte längre kunde väga upp för hennes aggressiva humör. Hovdamen de Sévigné beskrev slutet: ”Så mycket stolthet och så mycket skönhet förlikas inte så lätt att spela andra fiolen, svartsjukan svallar högt, men när har svartsjuka någonsin ändrat ett händelseförlopp?”

Lurik rekommenderar: Elanor Herman. Kungliga älskarinnor; 500 år av makt, sex och rivalitet. Svenska Förlaget. 2005.

Athénaïs de Montespan

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för maj, 2011Luriks Anakronismer.