Sex dagar av bohemisk utopi: Historien om Dr. Lipp och den bajerska rådsrepubliken

2015/05/16 § 1 kommentar

Vid krigsslutet 1918 utgjorde det nederlagstyngda Tyskland en kokande häxkittel; centralregeringen hade i princip brutit samman, armod präglade befolkningsmajoritetens vardag och i städerna pyrde allehanda revolutionära sentiment. Den ofrånkomliga konflagration krigsslutet innebar fick sin i synnerhet mest dramatiska inramning i Bajern; vid tidpunkten Tysklands bastion för traditionella, katolska värderingar, samtidigt som huvudstaden, Munchen, utgjorde en ökänd smältdegel för månghövdade radikaliserade bohemer, kommunister, anarkister, futurister och antisemitiska extremnationalister.

Stödd av en indignerad befolkning lyckades den socialistiska journalisten Kurt Eisner den 8 november 1918 genomföra en oblodig revolution i Munchen, varpå monarkin avskaffades och Bajern utropades  till en socialistisk ”fristat”. Den 21 mars 1919 föll emellertid Eisner, som var jude, offer för en högerextremists kula och dog omedelbart. Mordet orsakade allmän bestörtning och en otyglad laglöshet lamslog inom kort Munchen. Socialdemokraterna, som vunnit valet, fann det omöjligt att effektivt överta regeringstyglarna i staden, varför dess ledare, Johannes Hoffman, valde att skapa en exilregering i närliggande Bamberg.

I det maktvakuum som uppstod i och med den lagliga regeringens flykt lyckades en disparat samling pacifister, anarkister och bohemer, under ledning av den blott 25-åriga expressionistiske pjäsförfattaren Ernst Toller, att den sjätte april 1919 svinga sig upp i regeringssadlarna och proklamera ”den bajerska kärleksrevolutionen”.  I samma veva utropades den ”bajerska Rådsrepubliken” – ett efemärt utopistiskt anarko-bohemiskt projekt vars existens varade  i blott sex dagar.

Den futuristiske pjäsförfattaren Ernst Toller i ungdomens dagar.

Den futuristiske pjäsförfattaren Ernst Toller i ungdomens dagar.

Den bajerska Rådsrepublikens kortvariga existens till trots saknar ingalunda denna historiska parentes intresse. Den brokiga samling regeringsmedlemmar som Toller samlade runt sig var i regel idealistiska författare och konstnärssjälar med judiskt påbrå, vars avsaknad av praktisk politisk erfarenhet, i eget tycke, uppvägdes av dess revolutionära lidelser och nebulösa förhoppningar om att ”frigöra mänskligheten på ett nytt sätt”.

Den i särklass mest excentriske medlemmen i det nya regeringskabinetten var utan tvekan ”utrikesministern”, en viss Dr. Franz Lipp. Hur den uppenbart mentalsjuka doktorn hamnade i Ernst Tollers regering, och hur han fick sin post, har förblivit något av en gåta. Den gode Dr. Lipp hade vid flera tillfällen genomgått psykiatrisk behandling och t.o.m. suttit inspärrad på mentalsjukhus – med honom vid rodret skulle Rådsrepublikens utrikespolitik bli minst sagt minnesvärd.

Bland den nya utrikesministerns första bisarra åtgärder var att telegrafera Lenin och påven. I sina meddelanden, som var raljanta och översvallande, ondgjorde sig Dr. Lipp över att den f.d. regeringen tagit med sig toalettnyckeln i sin exil i Bamberg. Hur Lenin och Benedikt XV (1914-1922) reagerade på detta absurda telegram få vi tyvärr aldrig veta.

Därnäst krävde Dr. Lipp att Schweiz oavkortligen skulle skicka Rådsrepubliken 60 lokomotiv. När de förbluffade schweizarna inte genast skred till handling och ombesörjde transporten av loken förklarade Dr. Lipp helt resolut krig (!) mot detta neutralitetens och pacifismens förlovade land.  Samma krav skickades sedan också till grannstaten Wurtemberg, med samma resultat. Wurtembergs perplexa regering trodde att allting var ett studentikost upptåg – Dr. Lipp svarade med att förklara Wurtemberg krig.

Till en uppgiven kollega ska Dr. Lipp ha meddelat att han var övertygad om att ”hundarna”, det vill säga schweizarna, inom kort skulle besegras och att han skulle söka sin gode väns, påvens, välsignelse över företaget. Så gjorde också verkligen Dr. Lipp – hans fullständigt verklighetsfrånvända rotvälska utställdes till ”Kamrat Påven, Peters Katedral, Rom”.

Nåväl, något regelrätt krig lyckades Rådrepubliken aldrig utkämpa mot vare sig Schweiz eller Wurtemberg; Tollers regering kollapsade redan den 12 april 1919, efter blott sex dagar vid makten. Istället övertog kommunistpartiet med Lenins goda minne regeringstyglarna  i Munchen. Toller avsattes från sitt ministerämbete men blev istället utnämnd till chef över den nygrundade ”röda armén” – ingalunda ett hedersuppdrag för en edsvuren pacifist.

Radikalismen från Rådsrepublikens första dagar underblåstes av de nya ”yrkesrevolutionärerna” men politiken fick en ovedersäglig kommunistisk utformning.  Således satte man sig för att avskaffa valutan och expropriera luxuösa lägenheter i Munchens centrum till hemlösa. Det kommunistiska experimentet fick dock ett abrupt slut redan den tredje maj 1919 när regeringstrogna soldater intog Munchen och återställde ordningen.

Kommunistiskt propagandaaffisch från Munchen 1919.

Kommunistiskt propagandaaffisch från Munchen 1919.

 

Annonser

Släkten är värst: Incest, sinnessjukdom och familjetragedier i Habsburgdynastins Österrike

2015/03/18 § 2 kommentarer

Den ”habsburgska  hakan” har länge utgjort det primära fysiska kännetecknet för den ärevördiga Habsburgdynastins incestuösa degenerering under generationers lopp. Den gravt anemiska och indolenta spanske konungen Karl II, som blev den sista regenten av huset Habsburg på Spaniens tron, led exempelvis inte bara av ett synnerligt framskjutet hakparti, utan var därutöver emotionellt och mentalt handikappad (dessutom var han till följd av den systematiska inaveln i princip impotent). Incestiösa äktenskap hade alltså visserligen den fördelen att Habsburgdynastins maktställning konsoliderades, men samtidigt innebar det förvisso att släktens avkomlingarna, d.v.s. de framtida regenterna, lämnade mycket övrigt att önska.

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

 

De incestuösa äktenskapsförbindelsernas effekter på den österrikiska grenen av dynastin var dock, med vissa undantag, i regel inte fysiskt förnimbara. Dynastins grand seignour, Franz Joseph I (regent 1848-1916), var exempelvis välskapt och trind redan som bebis och utvecklades till en synnerligen intelligent och plikttrogen människa välsignad med god fysisk vigör. Emellertid var det långtifrån alla av Franz Josephs många släktingar som delade dessa gåvor (hans föregångare på tronen, Ferdinand I, led av epilepsi och diverse neurologiska åkommor och såg sin abdikationsdag 1848 som den lyckligaste dagen i sitt liv). Överhuvudtaget kantades Franz Josephs rekordlånga regeringstid av diverse familjära och dynastiska tragedier.

Ingen vållade större internationell skandal och kejsarparet mer olycka än sonen, och tillika tronföljaren, Rudolf (1858-1889). Denna sensibla och depressiva morfinist tog, i ett tillstånd av armod och vanvett, som bekant sitt liv tillsammans med sin minderåriga älskarinna i den berömda jaktstugan i Meyerling. Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeth ”Sissi” (1837-1898), tog sonens självmord oerhört hårt (hon försökte vid flera tillfällen att kontakta sonens ande genom spirituella seanser) och anklagade livet igenom sig själv och sin familj för det makabra dådet.

Det var kanske i sig inte helt underligt. ”Sissis” kusin, Luvig II av Bayern, hade några år tidigare tagit sitt liv i ett tillstånd av sinnesförvirring. Hans bror hade slutat sina dagar på mentalsjukhus och en annan släkting led större delen av sitt vuxna liv under den pikanta vanföreställningen att hon svalt ett piano av glas.

Kejsarens yngste bror, Ludwig ”Bubi” Viktor (1842-1919), beredde pliktmänniskan Franz Joseph avsevärt huvudbry. Inte nog med att ”Bubi” tycke om att klä sig i kvinnokläder och inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hans homoerotiska eskapader i det magnifika palatset på Ringstrasse i Wien var allmänt omtalade. När ”Bubi” dessutom hade fräckheten att på ett offentligt badhus göra allt annat än subtila närmande mot en ung officer så hade måttet rågats. Kejsaren förvisade genast den frivola brodern från hovet i Wien.

”Bubis” snedsteg var emellertid bagatellartade i jämförelse med de begångna av kejsarens gravt alkoholiserade brorson, ärkehertig Otto (1865-1909). Förutom att helt öppet fraternisera med prostituerade på Wiens gator lyckades Otto att – vid en särskilt blöt tillställning – bli utestängd av sina suparkamrater från ett av Wiens mer fashionabla hotell. Där stod han sedan, formligen stupfull och naken, bortsett från en sabel kring midjan. Givetvis ville det sig inte bättre än att den brittiske ambassadören med familj vid tillfället råkade spatsera förbi. Saken väckte internationell jätteskandal.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans från sina bröder Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig "Bubi" Viktor.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans med sina bröder. Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig ”Bubi” Viktor.

Den  rosenrasande kejsaren, som satte dynastins prestige framför allt, skickade oavkortligen Otto på husarrest i ett kloster. Där gick det dock ingen nöd på den njutningslystne ärkehertigen; värre gick det för abbotens vinkällare som aldrig hämtade sig från besöket. Otto von Habsburg dog 41 år gammal i syfilis.

Det fanns också flera exempel på när medlemmar av Habsburgsläkten gjort sig skyldiga till såpass allvarliga malörer att kejsaren inte såg någon annan utväg än att stryka dem från listan över ”de levande”. Förbannelsen drabbade bland andra Franz Josephs kusinbarn, Louise, som gifts bort med kronprinsen av Sachsen men valde att att fly hovet i Dresden hals över huvudet tillsammans med sina barns franskalärare. Hon slog sig så småningom ned i Schweiz och gifte sig med en italiensk pianovirtuos.

Att Franz Ferdinand (1863-1914), som var son till nyss nämnda Ludwig ”Bubi” Viktor, utnämndes till tronföljare 1896 (detta år dog den förutvarande tronföljaren, den fanatiske katoliken Karl Ludwig, efter att ha druckit ”heligt vatten” från Jordanfloden) berodde ingalunda på att han stod först på tur i successionsordningen, inte heller åtnjöt han den gamle kejsarens gunst, tvärtom (Franz Ferdinand var gift med en simpel grevinna, och var det något Franz Joseph avskydde så var det morganatiska äktenskap). Det var helt enkelt så att den ärevördiga dynastin vid tillfället saknade andra kandidater som var något så när fysiskt och mentalt lämpade för uppdraget.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

 

En riktig rökare: Hur förbundskansler Helmut Schmidt blev alla rökares galjonsfigur

2014/09/19 § Lämna en kommentar

Helmut Schmidt var Västtysklands förbundskansler mellan 1974 och 1982 (tidigare bl.a. löjtnant i Wehrmacht; ett våghalsigt men effektivt sätt att dölja familjens judiska rötter); han försvann från politikens centrum 1982 efter att ha förlorat en misstroendeomröstning inom de egna socialdemokratiska leden. Eller nja, till viss del har denna kontroversiella ledargestalt, omtalad för sin syrliga tunga, alltid befunnit sig i den tyska politikens rampljus, och gör så än idag.

Det är dock inte bara Schmidts politiska insatser som gjort honom berömd vida utanför Tysklands gränser, utan också hans laster. Den numera 96-årige (2014) f.d. förbundskanslern är nämligen en storrökare av rang och har inte haft mycket till övers för anti-rökningskampanjer och magistrala läkarråd utan fortsätter oförtrutet att, enligt egen utsago, blossa i sig 3-4 paket om dagen (mellan varje cigarett har Schmidt (o)vanan att istället bruka snuff för glatta livet).

Förbundskansler Helmut Schmidt 1974.

Förbundskansler Helmut Schmidt 1974.

Det är inte för inte som anti-rökningsmotståndare ser rött när Helmut Schmidt kommer på tal; trots sin högaktingsvärda ålder deltar Schmidt i debattprogram stup i kvarten, alltid med en cigarett i mungipan. Ett samtal, även i offentlighetens rum, med den f.d. förbundskanslern är en omöjlighet utan rökmoln – och här har tysk TV-media, om än under knorrande, varit tvungen att anpassa sig. Personligt rekord slog antagligen Schmidt när han under loppet av en TV-sänd 45-minuters intervju, till allmän förtret, bolmade i sig 13 cancerpinnar – varpå ”proteststorm” följde.

Helmut Schmidt röker alltså i princip varhelst han behagar, sä även på statsbesök i Vita Huset (till sina amerikanska värdars stora konsternation) vilket fått hälsomedvetna tyskar att skämmas ögonen av sig. Etter värre, ur anti-rökmotståndares ögon, är att den spetsfundige f.d. förbundskanslern, närhelst möjligt, attribuerar sin högaktningsvärda ålder och osedvanligt goda mentala vigör till sitt ivriga cigarettbolmande.

Störst rabalder orsakade antagligen den storrökande f.d. förbundskanslern ett par dagar efter det att det tyska rökningsförbudet på offentliga platser vann laga kraft 2008. Helmut Schmidt, och hans dåvarande likaledes storbolmande hustru, ”Loki” Schmidt (död 2010), kunde då ses tända på innuti en välrenommerad teater i centrala Hamburg. År 2012 blev så Schmidts privatliv förstasidestoff då han, bara två år efter ”Lokis” död, presenterade sin nya flickvän, en blott 78-årig flicksnärta och f.d. arbetskamrat. Givetvis var också den nya kärleken en epikuré på tobakens räjong.

En annan anekdot härstammar från en partikamrat, Peer Steinbrück, som hävdar att Schmidt 2013, för att förekomma en EU-restriktion på mentolcigaretter, på momangen inhandlade 200 limpor av sitt favoritmärke (ca 38 000 cigaretter) till ett värde av över 8000 Euro. Med tanke på den f.d. förbundskanslerns (o)vanor skulle det hamstrade ”lagret” räcka i blott två år.

Mer än tre deccennier efter sin tid som västtysk förbundskansler forstätter alltså den kontroversielle och njutningslystna Schmidt att influera den politiska debatten i Tyskland, samt att sjunga tobakens lov närhelst hand idkas. En tysk tidning skämtade något uppgivet att Helmut Schmidt kommer att förbli en inflytelserik politisk kommentater och en färgstark ekonomisk teoretiker i det tyska offentliga rummet – ”Givet att det alltid finns ett askfat till hands”.

Helmut Schmidt 2010.

Helmut Schmidt 2010.

Klädsamt kontrollsamhälle: Förbjudet mode i det Tysk-romerska riket

2014/06/19 § 2 kommentarer

Medeltidens feodala samhällsstruktur byggde på kontroll och upprätthållandet av den sociala indelningen av befolkningen i de tre stånden: laboratores, oratores och bellatores, de som arbetar, ber och krigar. Kungen själv agerade som en stabiliserande faktor som utsedd av Gud vidmakthöll ordningen och därigenom även bevarade freden inom riket. I kölvattnet av pestens härjningar under det sena 1340-talet kom det här systemet att brytas upp då det blev brist på arbetskraft och bönderna kunde ställa villkor. In i det längsta försökte man hålla bönderna i schack i enlighet med feodalismens logik om en gudomlig ordning. I England proklamerades det att varje stånd skulle klä sig på ett visst vis, en bonde var en bonde och det skulle minsann synas även om denne nu skulle ha betalt för tidigare oavlönat dagsverke.

Den här typen av påbud dog inte ut med medeltiden. Pesten drev skoningslöst utvecklingen i England framåt vilket ledde till att klädkoden försvann. På andra platser levde däremot systemet kvar (framförallt i Östeuropa) en lång tid och i delar av det Tyskromerska riket försökte man tvinga folk att klä sig som det anstod sig en bit in på 1800-talet.

I Tyskland stiftades mellan mitten av 1200-talet och år 1816 över 1300 lagar som bestämde hur folk skulle klä sig för att hindra de lägre klasserna att lägga sig till med den status och respekt som endast tillkom de högre klasserna men också för att hålla lönerna under kontroll. Om de lägre klasserna endast behövde bära billiga kläder skulle man lättare kunna kväsa krav på löneökningar men också gynna inhemsk produktion av kläde på så vis att man tvingade folket att endast bära kläder producerade hemmavid.

Inte sällan var det kvinnor som drabbades hårdast av de här lagarna och det var inga stora utsvävningar som krävdes för att myndigheterna skulle reagera. År 1708 blev en skräddarhustru beordrad att sluta bära sin halsduk som uppenbarligen ansågs antingen för stor eller för pråligt. Även män drabbades. År 1662 hade sonen till en enkel vävare lagt sig till med ovanan att bära ett par riktigt vida byxor vilket var i strid med hans sociala ställning. En lokal domare förklarade att om han drog på sig ”otyget” igen skulle de konfiskeras.

Det var inte ovanligt att böter utdömdes för att bära otillåtna kläder men detta hindrade inte folket från att bära det de tyckte var fint om de hade råd att göra det. I fallet med halsduken vägrade skräddarhustrun att ge med sig trots upprepade varningar samt en predikan under söndagsmässan som specifikt tog upp det felaktiga att bära stora halsdukar. Den stolta ägarinnan till halsduken fortsatte emellertid att uppstudsigt låta sin hals värmas av det oönskade plagget vilket föranledde att fallet drogs inför tinget.

Väl på de åklagades bänk beordrades kvinnan att förklara varför i herrans namn hon bar en sådan halsduk varpå hon försvarade sig med att den var en present och att andra minsann också bar lika stora halsdukar. Försvaret misslyckades och hon dömdes till böter motsvarande fyra dagslöner för en vävare.

Modeller av ordentligt klädda bönder

Modeller av ordentligt klädda bönder

Sebald Beham och de gudlösa målarna i Nürnberg: Konstförfalskning, pornografi och andra försyndelser i reformationens skugga

2014/01/31 § Lämna en kommentar

Den stundtals hetsiga debatt som på senare tids förts angående författares och konstnärers upphovsrätt är inte som man lätt kan tro enbart en modern företeelse utan har i själva verket rötter långt bak i tiden. Som det allra äldsta dokumenterade rättsfallet brukar historikerna idag räkna Albrecht Dürers upprörda brev till den italienske kopparstickaren Marcantonio Raimondi 1511 där konstnären anklagar sin kollega för att ha plagierat hans verk och signatur för att sedan sålt verken vidare för samma pris som ett original. Efter anklagelserna drog Raimondi genast tillbaka sin utgåva – vilket tyder på att rättsprocess faktiskt följde – men kontroversen i fråga visade sig snart bara vara början på en störtflod av mer eller mindre begåvade plagiat utförda i Dürers namn. En ironi i sammanhanget var dessutom att man bland alla förslagna skojare även återfann Dürers egen bångstyriga elev Sebald Beham.

Sebald Beham (ca 1500-1555) tillhörde tillsammans med brodern Barthel Beham (ca 1502-1540) de så kallade ”Kleinmeister”, vilka under inflytande av Albrecht Dürer spelade en avgörande roll när det gällde att utveckla den grafiska konsten vid 1500-talets början. Bägge var egentligen målare till yrket men kom tidigt att inse att det var inom tryckkonsten som framtiden och de stora pengarna fanns. Omkring 1524 inledde Barthel och Sebald arbetet med en serie tryck och etsningar med erotiska motiv där bröderna, inspirerade av redan nämnda Raimondi, upptog teman från den grekisk-romerska antiken vilka de sedan laddade med ett mer eller mindre pornografiskt uttryck.

Sebald Behams "Festande bönder" från 1547.

Sebald Behams ”Festande bönder” från 1547.

Bröderna Behams pornografiska tryck blev omedelbart en stor försäljningsframgång och kort därpå påbörjades arbetet med ett ännu större projekt där man hämtade motiv från lantlivets fester och vedermödor. Rekvisitan var även denna gång av det mer smaklösa slaget och innehöll förutom raglande kärlekspar och spyende suputer även kontroversiella sexuella inslag vilka associerade till orgier och ”ménage à trois”. Kontroversiellt var i hög grad även det faktum att bröderna lånat flera av sina bildkompositioner från Albrecht Dürer för att sedan fräckt nog tillfogat motiven obscena detaljer som knappast torde ha roat den store mästaren. Överlag var bilder av detta slag inget som de världsliga myndigheterna brydde sig särskilt mycket om men inom kort skulle de två värstingbröderna även ge sig in i storpolitiken.

I juni 1524 utbröt det stora tyska bondekriget och i egenskap av hantverkare tillhörde Barthel och Sebald just den samhällsklass som ansåg sig ha mest att vinna på att den gamla ordningen kastades över ända. Bröderna Beham utgjorde här inget undantag från regeln och redan innan upproren kommit igång på allvar hade de två dragits inför rätta och dömts för att ha spridit kätterska och samhällsomstörtande pamfletter. Sannolikt var det också i samband med denna rättegång som bröderna, tillsammans med kollegan Georg Pencz (ca 1500-1550), tilldelades den föga smickrande benämningen ”de gudlösa målarna i Nürnberg”. Samtliga inblandade kom dock överraskande nog undan med livet i behåll men blev givetvis genast av med sina medborgarskap i staden.

Efter att upproret väl slagits ner och omkring 100 000 bönder och upprorsmän dödats av de regimtrognas knektar förlät man som brukligt de djupt ångerfulla målarna och tillät dem att återvända. Barthel – som var den mer tjurskallige av de två – valde emellertid demonstrativt att bosätta sig i det katolska München och arbetade där fram till sin död åt bayerska hertigar som William IV och Ludwig X. Sebald å sin sida återvände emellertid glad i hågen till sin hemstad och återupptog snart verksamheten som folkkär provokatör.

Glädjen över att återvända blev dock kortvarig och bara några år senare stod Sebald återigen inför rätta; nu anklagad för att ha plagierat Albrecht Dürers ännu outgivna avhandling om hästars proportioner som han dessutom falskeligen gett ut i eget namn. Denna gång beslutade domstolen att invänta Dürers version av arbetet, varpå en slutgiltig dom kunde fastställas. Knappt hade detta beslut fattats förrän Sebald hals över huvud flydde staden utan vare sig ägodelar eller ytterrock. Rocken nödgades hustrun sedermera skicka med sändebud till hemlig ort så att den stackars målaren inte skulle frysa ihjäl. Efter denna skandal övergav Sebald Nürnberg för gott men började nu istället oförtrutet att sprida sin gudlösa konst från det mer liberala Frankfurt am Main.

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Sebald Behams "Den lille narren" från 1542.

Sebald Behams ”Den lille narren” från 1542.

Konsten att fira en vit jul: Julfirande i nazismens Tyskland

2013/12/15 § Lämna en kommentar

När kristendomen spreds till hedningarna norr och öster om Frankrike till de områden som skulle bli Tyskland använde man sig inte endast av svärd och eld. Kyrkans män var väl medvetna om traditionens makt över människorna och om man kunde bygga kyrkor där heliga lundar funnits och om man kunde inkorporera redan existerande firande och fester i kristendomen var mycket vunnet.

Detta är väl känt och mycket är skrivet om detsamma, inte minst brukar julen användas som exempel på en hednisk fest mitt i den mörkaste vintern som kyrkan transformerade till firandet av sin frälsares födelse; Jesus Kristus. Mindre omskrivet är att nazisterna försökte sig på ett liknande projekt från det att man kommit till makten 1933, fast nu var det en regression till vad man uppfattade vara den germanska folkstammens rätta tro, asatron, som stod på dagordningen.

Nationalsocialismen hade ett komplicerat förhållande till kristendomen och kyrkan, dels brottades man med människors religiositet och man fruktade den makt kyrkan potentiellt kunde ha över människornas sinnen. Men framförallt uppfattade man kristendomen som någonting främmande sydländskt element som korrumperat den ariska folksjälen och därigenom gjort folket svagt. Om man fortfarande ägt den urkraft hednatron skänkt germanerna som en gång underkuvat Rom hade man kanske aldrig förlorat det första världskriget. Den kristna helgen framför andra, julen, var dessutom särskilt problematisk eftersom gossebarnet som firas var jude och det säger sig självt att en sådan högtid var  bekymmersam i Tredje riket. Likt de kristna en gång tog till sig midvinterfesten skulle nazisterna kapa julen.

Järnkors som julgransdekoration

Järnkors som julgransdekoration

Man insåg att det inte helt sonika gick att förbjuda julfirandet, traditionens makt var allt för stor varför man i stället förändrade centrala delar. Vurmandet för asatron ledde till att man bytte namn på högtiden från heiligabend till det mer skandinaviskklingande julfest. Granen kunde man behålla men utsmyckningen behövdes bytas ut. I toppen på granen sitter som bekant en stjärna men den ansågs allt för lik en Davidsstjärna och den femuddiga varianten tycktes minna lite väl mycket om kommunisternas Röda stjärna. Sagt och gjort, inom kort vajade ett järnkors i julgranens topp hos hängivna nazistiska familjer.

Nytt julpynt producerades och särskilt populär blev julleuchter som (i författarens tycke) var en ganska grotesk ljusstake som i sin design skulle påminna om julens hedniska rötter. Hjulet i mitten av kreationen skulle troligtvis föreställa ett solhjul som man tänkte sig att germanerna en gång dyrkat. Presentpapper med hakkorsmotiv, vikingalika adventsljusstakar och nya julgranskulor togs fram. Även psalmer och andra sånger skrevs om med syftet att radera Gud och så ett frö hos lyssnarna om att frälsaren som skulle komma kanske var självaste Adolf Hitler.

Tyska barn fortsatte naturligtvis att spänt vänta på att St Nikolas skulle komma med godis och presenter men för de små gjorde det nog ingen skillnad när det i stället visade sig vara Wotan (den nazistiska versionen av Oden) som bankade på ytterdörren med säcken fylld av ariska leksaker.

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Från utblottad särling till maktglad bataljmålare i habsburgarnas tjänst: Albrecht Altdorfer och Slaget vid Issos (1529)

2013/11/27 § Lämna en kommentar

I jämförelse med den italienska renässansen råder det inom den tyska kultursfären en närmast total avsaknad av ikoniska verk av den sort som Leonardo da Vincis Mona Lisa och Sandro Botticellis Våren. Det kanske enda tyska exempel som i någon bemärkelse skulle kunna tåla en jämförelse med italienarnas stora kulturbärande mästerverk är Albrecht Altdorfers bataljmålning Slaget vid Issos (1529). Detta var en målning som konstnären ursprungligen lät utföra på uppdrag av hertig Wilhelm IV av Bayern och som alltsedan sin tillkomst tjänat som en slags upphöjd urbild över hur ett riktigt fältslag bör gestaltas inom bildkonst, film och andra visuella medier.

Albrecht Altdorfers (ca 1480-1538) karriär utgjorde i sig en riktig framgångssaga. Efter att som barn sett faderns målarverkstad försättas i konkurs tvingades han från unga år att bygga upp sin verksamhet från grunden. Albrecht – som var en mycket slipad marknadsförare av sin person – inledde karriären genom att slugt ikläda sig rollen som excentrisk målarslusk och kom tidigt att utveckla en kommersiellt gångbar smak för det bisarra och överdrivna. Hans tidiga verksamhet innefattade bland annat en rad spektakulära publika tillställningar där han inför penningstinna mecenater färdigställde sällsamma landskapsteckningar i transliknande koncentration.

Albrechts dragning åt det sensationella visade sig snart vara ett riktigt lyckokast. När väl Slaget vid Issos färdigställts 1529 räknades målaren redan som en av sin tids främsta mästare och hade dessutom lyckats skapa sig en karriär som hårdför maktpolitiker i hemstaden Regensburgs rådsförsamling. Sannolikt var det just denna egenskap som äregirig streber som gjorde att staden gav honom i det närmaste fria händer att skapa ett verk av aldrig tidigare skådat slag. Syftet med beställningen var dock först och främst propagandistiskt. Som uppdragsgivare stod nämligen den krigstörstande hertig Wilhelm IV av Bayern vilken vid denna tid försökte få till stånd en stor militäroffensiv mot turkarna vilka misstänktes stå i begrepp att invadera Österrike. Motivet – som var tänkt att inspirera den habsburgska kejsarmakten till stordåd – skulle ha sin utgångspunkt i Alexander den stores mytomspunna fältslag mot perserkungen Dareios III, 333 f.Kr.

Någon som låtit sig inspireras av Altdorfer är en viss Peter Jackson. Det anses vara ”Slaget vid Issos” som ligger till grund för regissörens framställning av ”Slaget vid Pelennor Fields” i den berömda filmatiseringen av Tolkiens Sagan om Ringen (Lurik).

Den litterära förlagan till målningen låg påpassligt nära i tid. Redan 1527 hade nämligen Wilhelm varit förutseende nog att ge den tyske historikern Johannes Aventinus i uppdrag att skriva ett jättelikt hjälteepos där just Bayern och dess folk historiskt utmålades som särskilt betydelsefulla när det gällde att hålla hednafolken i öst stången. Bland annat anses Altdorfers gestaltning av Alexander som den segrande solguden – längst till höger i bild – vara hämtad från detta chauvinistiska mästerstycke. Även Aventinus överdrivna uppgift om att omkring en miljon soldater deltog i striderna torde ha inspirerat Altdorfer till en milt uttryckt överbefolkad krigsscen.

Det existerar förövrigt en lustig anekdot rörande målningens vidare öde. Efter att under århundraden tryggt befunnit sig i hertigarna av Bayerns förvar kom målningen år 1800 att tas som krigsbyte av Napoleon Bonapartes invaderande trupper. Napoleon, som ansåg sig vara ”den nye Alexander”, fattade givetvis genast tycke för målningen och lät hänga upp den i sitt badrum. Där kunde sedan den maktfullkomlige generalen ligga i sitt badkar och drömma om det annalkande världsherraväldet alltmedan ett av renässanskonstens stora mästerverk drog på sig betydande fuktskador.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Albrecht Altdorfers "Slaget vid Issos"

Albrecht Altdorfers ”Slaget vid Issos”

"Slaget vid Issos" - detaljstudie.

”Slaget vid Issos” – detaljstudie.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin CentraleuropaLuriks Anakronismer.