En frogtansvärd historia: Sockerrörspaddan och den australiska ekologin

2017/11/07 § Lämna en kommentar

Den som någon gång haft olyckan att stifta bekantskap med den australienska gränskontrollen vittnar i regel om hur patologiskt pedantiska myndigheterna är avseende vad som får och inte får föras in i landet. Men kanske har australiensare, mer än andra nationer, fog för denna kompromisslösa inställning – djur- och växtriket på jätteön är trots allt unikt och oerhört skört ur ekologisk synpunkt. Australiensarna har också upplevt på nära håll hur den ekologiska balansen rubbats när utomstående arter introducerats i den lokala myllan. Värst av alla förpestande organismer som tillförts öns flora och fauna utifrån är dock, kanske lite otippat, en synnerligen glupsk amfibie, närmare bestämt en padda.

Det var vid sekelskiftet som sockerrörsodlingen i Australien upplevde sin verkliga guldålder. Även om kontinenten ofta hemsöktes av torka var klimatet i gemen synnerligen lämpligt för storskalig plantageodling. Tyvärr våldgästades flertalet sockerrörsodlingar förr eller senare av alla plantageägares nemesis: den fruktade ”sockerrörsbaggen”. För att komma tillrätta med insektsproblemet skapades därför år 1900 ”The Bureau of Sugar Experiment Stations” (BSES) – som med tiden anställde flera framstående etymologer.

Sockerrörsbaggen

För att neutralisera sockerrörsbaggen kontemplerade forskarna först kemiska åtgärder, såsom pesticider som kunde oskadliggöra skalbaggen utan att på något sätt skada sockerrörsodlingarna. Problemet var att man var djupt oroad över att kemisk krigsföring mot snyltgästen ifråga skulle få oönskade återverkningar på grundvattnet och naturen i övrigt. Istället försökte man, påverkad av tidens anda (1930-talet), finna en biologisk-symbiotisk lösning på problemet.

Vid denna tid hade man nyligen introducerat den glupska s.k. ”sockerrörspaddan”, bördig från Syd- och Centralamerika, på plantager i i Hawaii och Puerto Rico. Effekterna av paddans introduktion i den främmande miljön hade ännu inte kunnat observeras och analyseras i detalj, men verkade lovande.

”Sockerrörspadda”

1935 åkte en av BSES etymologer, Reginald Mungomery, över till Hawaii och hämtade ett par exemplar av den till synes undergörande paddan och lät dem fortplanta sig under kontrollerade former väl hemma i Australien. Redan samma år hade Mungomery över 2400 exemplar av ”sockerrörspaddan”, vilka får kaniner att framstå blyga och asexuella, som han därpå släppte ut i det fria i Gordonvale, Queensland.

Även om det stod klart i ett tidigt skede att paddans introduktion i det säregna endemiska habitatet hade förödande effekter på den bräckliga ekologin var det först år 1950 som man deklarerade ”sockerrörspaddan” vara en ”invasiv art”.

Anledningarna till detta var många. Först och främst saknade paddan i Australien, till skillnad från sina hemtrakter, naturliga fiender och förökade sig snabbt. Sockerrörspaddan är också speciell på så sätt att den blivit begåvad med giftproducerande körtlar. Giftet är relativt ofarligt för människor såtillvida att man inte får för sig att förtära paddan – för de flesta inhemska djurarter, å andra sidan, är emellertid kontakt med paddan direkt livsfarligt. ”Sockerrörspaddan” är därtill omnivor; kan sätta i sig i stort sätt vad som helst – levande eller dött – och överlever i de flesta miljöer. Flera vittgående studier har genomförts sedan 1950-talet som alla visar på hur paddan utkonkurrerar annat djurliv inom relativt korta tidsspann oavsett den lokala miljöns förutsättningar.

Fullvuxen ”sockerrörspadda”.

Trots att ”sockerrörspaddan” njuter av att kalasa på det mesta som det lokala växt- och djurlivet har att erbjuda är det ironiskt nog så att en av de få arter vår glupska amfibie verkar mindre förtjust i är den nämnda sockerrörsbaggen. Även då australienska myndigheter numera gör sitt yttersta för att bekriga paddan och dess utbredning så kämpar man i stark motvind – moderna beräkningar gör gällande att ”sockerrörspaddan” rör sig västerut genom kontinenten med en hastighet på 40-60 kilometer per år. Hur har det då gått för de australiska sockerrörsodlingarna? Jodå, sedan malören med paddorna återgick man på bred front till gamla beprövade kemiska bekämpningsmedel, med föredömligt resultat.

”Sockerrörspaddans” förväntade utbredning (2008).

Annonser

Ko-nstiga afrikanska nudister: Karamojongfolkets kamp för nakenheten

2014/04/28 § Lämna en kommentar

Nordvästra Uganda, södra Sydsudan och östra Kenya utgör sammantaget Karamojongfolkets egentliga nav. Detta säregna afrikanska folk bär på minst ett par ideologiska och kulturella besynnerligheter vilket skiljer dem från sina grannar och i mångt och mycket gjort dem till en frapperande östafrikansk historisk anomali.

Låtom oss börja med nakenheten. Det ska i sammanhanget tilläggas av stort sett varje urban ugandian med rudimentär utbildning suckar och rullar med ögonen när Karamojongfolket kommer på tal; dessa ses i bästa fall som ogudaktiga barbarer med en kultur väsensskild från den ugandiska. De anses dock vara vackra: smäckra, högresta och ytterst välskapta. Kanske var det denna internaliserade självbild som gjorde att karamojongerna – även under den vita, kristna koloniseringens högsommar – enträget vägrade att sky sina kroppar med någon form av klädesplagg; människan var född naken och skulle så förbli.

Under kolonisationsprocessen (som inte kom att beröra Karamojongfolket nämnbart) bidrog antagligen Karamojongernas torra, heta och ytterligt livlösa klimat till att stärka stammen i denna slutsats. Alla vita, kristna och välklädda européer som kom till dem under denna tid hade för vana att fort bli sjuka och avlida gjorde naturligtvis inte saken bättre; att sätta på sig kläder verkade vara lika med att döma sig själv till döden (självmord utgör naturligtvis en kardinalsynd bland Karamojongfolket).

Ugandas ökända diktator, Idi Amin (1971-1979) hade inte mycket till övers för Karamojongfolkets kulturella frigjordighet och geografiska partikularism, i Amins ögon var det komprometterande för afrikaner att gå omkring nakna. Genom lock och (framförallt) pock försökte också Aminregimen att få Karamojong att gå iklädda kläder. Detta lyckades också, om än temporärt. Till följd av sin rädsla för regimen bar den stolt nakne Karamojongmedlemmen, under större delen av Amins tid vid makten, alltid med sig ett mindre tygstycke varthän han eller hon färdades; vid sammantrålning med regimvänliga soldater kunde den flinke i all hast förvandla tygstycket till ett skymmande höftskynke.

Karta - Karamojong i våra dagars Uganda.

Karta – Karamojong i våra dagars Uganda.

Nu är det ju inte bara nudismen som kännetecknar det besynnerliga Karamojongfolket, utan också deras fäbless för kossor. Det ska i sammanhanget tilläggas att merparten av Central- och Östafrika folk betraktar kon som jordens högsta skatt och mest mystiska väsen. Karamojongfolket har dock gått ett steg längre – de tror uppriktigt att Gud skänkt dem all världens kor och att det är deras historiska mission att återerövra dem. Följden har, ur historisk synvinkel, naturligtvis blivit överfall på grannfolk med välgödda koflockar.

Traditionellt sett utgjorde denna säregna ritual inget större problem; Karamojongfolket plundrade sina grannfolk på boskap och i gentjänst blev de själva utplundrade när tillfälle erbjöds. I efterdyningarna av Aminregimens fall 1979 och det labila inrikespolitiska läget i Uganda lyckades Karamojong beväpna sig med automatvapen. Detta har avsevärt förändrat bilden av boskapsrövandet i Östafrika – utifrån grannfolkens synvinkel var Karamojongfolkets ideliga stöldturnéer illa nog, men att dessa sedermera också ackompanjerats av AK47:r, eldstrider och massmord har inte gjort saken bättre.

Att grannstammarna nu i regel också beväpnat sig med automatvapen verkar inte nämnvärt ha inverkat på Karamojongstammens utbredda boskapshunger. Kanske borde man ta nederländska missionärers brasklappar på visst allvar: ”Kristendomen och Islam har i stort sett misslyckats med att finna konvertiter bland Karamojong då ingendera konfessionalism kan ståta med en egen kogud”.

Medlemmar av Karamojong.

Medlemmar av Karamojong.

Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

2014/03/18 § Lämna en kommentar

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

"Det bökande svinet" - enligt kinesiskt mytologi.

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Kraxande väktare av hög bird med korpgluggarna öppna: Pikant kråksång om Towerns och den brittiska nationens bevingade försvarare

2014/02/16 § Lämna en kommentar

Även den mer oinitierade Londonresenären brukar i regel ha den goda smaken att odla sina historiska kunskaper genom ett besök på Towern, vad som skiljer honom eller henne från den mer rutinerade Londonentusiasten är att den sistnämnda antagligen tar sig tid för att beundra det ökända fängelsets svartskimrande väktare: en älskvärd kontingent bestående av åtta vingklippta (bokstavligt talat) korpar.

Korparna utgör en institution i sig och är inte bara en del av Towerns dunkla historia utan vakar faktiskt också över det lilla örikets fortbestånd. En gammal dammig legend gör nämligen gällande att korparnas eventuella försvinnande från Towern skulle förebåda Storbritanniens undergång – och britterna tar som bekant sina traditioner på djupaste allvar. Man har till och med gått så långt som att stipulera att Towern alltid måste inhysa åtta korpar; sex ”väktare” och två så kallade ”reserver“ – om olyckan mot förmodan skulle vara framme.

Towern har i alla tider utgjort ett favorittillhåll för de rovgiriga fåglarna, inte minst med tanke på alla de smakrika kadaver som under fängelsets glansdagar staplades på högar innanför dess bastanta murar. Legenden förtäljer att det var den intelligente men kättjefulle Karl II (1630-1685) som ska ha instiftat den besynnerliga lagen om att minst sex korpar för alltid skulle vaka över Towern. Beslutet ska ha tagits i efterdyningarna av den jättelika brand som hemsökte London år 1666 och som fick staden att översvämmas av de asätande fåglarna. Dessa var enligt krönikorna mer än nådigt hågade till att hugga in på den veritabla grillbuffé av svavelosande människokadaver som dukats upp framför deras näbbar.

Londons befolkning krävde då att Karl II skulle utrota de förhatliga korparna, men kungens hovastrolog varnade honom för ett sådant tilltag – om alla korparna togs av daga skulle hans rike inom kort att gå under, det stod skrivet i stjärnorna. Karl löste den gordiska knuten genom att ha ihjäl alla korpar han kunde få tag i – med sex undantag. Legenden får man nog ta med minst ett par nypor salt, men dokumenterat är dock att de beryktade korparna haft en fristad i Towern sedan mitten av 1800-talet, om inte längre.

Storbritanniens konung Karl II som - om ordvitsen tillåts - in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Storbritanniens konung Karl II som – om ordvitsen tillåts – in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Dock har landet stått på randen av sin undergång vid flera tillfällen; senast 2013 då en illistig räv lyckades sluka två av de vingklippta och därmed försvarslösa väktarna (och det var ren tur att inte fler av korparna fick sätta livet till) . Dessa ersattes dock omedelbart och sedan dess har säkerhetsrutinerna skärpts avsevärt. Värre var det dock under Andra Världskriget när tyskarna flygbombade London och nära nog lade Towern i ruiner. Mirakulöst nog överlevde en av korparna bombningarna. Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill (1874-1965), kunde andas ut och beordrade i rödaste rappet att de avlidna korparna ofördröjligen skulle ersättas med nya.

De ska tilläggas att de tjänstgörande korparna är enrollerade som soldater i den brittiska armén och som sådana kan de givetvis också avskedas till följd av disciplinbrott, vilket otroligt nog också har hänt. År 1986 fick exempelvis korpen ”George” (javisst, alla korpar tilldelas givetvis riktiga namn) avsked från Hennes Majestäts tjänst efter att ha attackerat och förstört ett antal oskyldiga TV-antenner. Det gick dock ingen nöd på George – han fick njuta av pensionen i sina pastorala hemtrakter i Wales.

Med undantag för en och annan illistig räv och en handfull maroderande tyska bombflygplan är antagligen livet som korp i Towern inte så pjåkigt. Korparnas förplägnad och välbefinnande överses av Hennes Majestäts handplockade ”korpmästare” och deras diet består nästintill uteslutande av rått kött och småkakor doppade i blod. Den luxuösa tillvaron verkar också uppskattas av dessa Storbritanniens bevingade väktare, den mest långlivade korpen att försvara landets färger var nämligen en viss ”Jim Crow” (1884-1924) som blev hela 44 år gammal – än idag betraktat som snudd på en biologisk anomali.

Brittiskt vykort föreställande en "korpmästare" (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

Brittiskt vykort föreställande en ”korpmästare” (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historia

2014/02/09 § Lämna en kommentar

Tuppfäktningen tillhör, inbitna djurvänners lamentationer till trots, en av våra högst älskade fritidsysselsättningar och har, liksom andra djurhetsningssporter, i princip utövats över hela världen och i alla tider. Hur viktig denna fjäderprydda kulturella institution en gång varit vittnar inte minst etymologin om. För den som råkar nära lustfyllda känslor till boxningen kan nämnas att fraseologin förknippad med sporten ytterst emanerar från tuppfäktnings räjong. Såtillvida härrör i själva verket termer som ”main event, ”battle royal” och ”ringen” (är ju som bekant ingen ring i modern boxning) från tuppfäktningen. Antagligen har du också vid något tillfälle stjälpt i dig en cocktail ”cock ale”, utan att för dens sakens skull reflektera över att ordet i grunden syftar på den ofta narkotiska vätska man brukar tvångsmata en mindre stridsvillig tupp med timmarna före en viktig batalj.

Tuppfäktningens historiska ursprung är som sagt höljt i dunkel, men man brukar anta att sporten såg sin genesis i Ost- och Sydostasien (där man från Antiken och framåt hade för vana att i underhållningssyfte hetsa rapphöns mot ripor), och det är också här som sporten har sina djupaste kulturella rötter. Tack vare prominenta antropologer som Clifford Geertz och Margaret Meade har tuppfäktningen detaljstuderats hos primitiva folk i Sydoastasien och den australiska övärlden. Bland primitiva stammar på Bali, för att ta ett uppmärksammat exempel, utgör tuppfäktningen en högaktad kulturell institution som utövas, inte bara för underhållningssyfte, utan av vitt skilda anledningar: från att överbrygga inbördes konflikter till att utdriva demoner.

För majoriteten av balineser är tuppfäktningen en sakral handling. Stridstupparna – som balineserna i regel skämmer bort och ammar  oförblommerat under alla dygnets timmar (ofta på bekostnad av de egna barnens förplägnad) – symboliserar ägarens manlighet, d.v.s. hans penis. En eventuell förlust i en tuppfäktningsmatch är såtillvida kostbar, inte minst socialt. Till detta ska tilläggas att balineserna, frånsett den högt älskade stridstuppen, i regel inte är några djurvänner. Eftersom flertalet av de demoner som balineserna söker skydda sig från traditionellt bär djuransikten utgör djur av alla sorter en form av paria (primitiva balineser är ingalunda vegetarianer men föredrar att äta animalisk föda fort och på stående fot). Hundar torteras exempelvis ofta och gärna.

Tuppfäktning i romarriket - bild bevarad från Pompeji.

Tuppfäktning i romarriket – bild bevarad från Pompeji.

Nå, i Europa var romarna, som lärde sig gebitet från grekerna, tuppfäktningsfantaster av oanade proportioner och lade sig till med att avbilda exemplariskt dristiga stridstuppar på sina silvermynt. Bland alla Roms tuppfäktningsentusiaster kan nämnas det första triumviratets Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr.) och Markus Antonius (83 f.Kr. – 30 f.Kr.). En legend gör gällande att dessa båda framtida kombattanter i ungdomens år hade för vana att utmana varandra på tuppfäktning. Tydligen så ska Caesars tupp alltid ha krönts som segrare och därmed förebådat dennes kommande maktövertagande och det första triumviratets tragiska kadens.

Genom Roms försorg spred sig också tuppfäktningen till de brittiska öarna där den redan under medeltiden utvecklade sig till populär folksport. I Skottland gick det så långt att hela kyrkogårdar togs i anspråk för att anordna tuppfäktningsmatcher. Liksom på kontinenten så var det aristokratin som – med sina specialuppfödda stridstuppar i bjärta färger – satte an takten, men tuppfäktningen var trollbindande för såväl hög som låg, och på söndagarna arrangerades, till allmänhetens stora förtjusning, tuppfäktningar på stort sett varje öppen yta som stod till buds.

Under sent 1500-tal började, till Shakespeares stora fasa (javisst, han var också ett fan av tuppfäktning), de dystra puritanerna att polemisera mot den blodbesudlade folksporten och åberopade någonting så löjligt som ”djurens rättigheter” (från en strikt religiös synvinkel, givetvis). Naturligtvis föll denna religiösa puritanska nit till föga. Tuppfäktningen förbjöds i Storbritannien först år 1849; och inte var det djurvänner som stod bakom, utan tvärtom en bekymrad stat och en klass av profithungriga kapitalister. Tuppfäktningen hade, resonerade man, slagit an hos de sämst bemedlade skikten i samhället och vadslagningarna som följde i sportens spår hade en narkotisk effekt på den outbildade massan – summa summarum: tuppfäktningen var ett oregerligt opium för proletariatet. Och varför skulle fattiga människor satsa sina surt förvärvade ören på en sådan primitiv sysselsättning när mitten av 1800-talet blev genombrottet för den ståndaktigare hästkapplöpningen? Tuppfäktningens folklighet blev, med andra ord, sportens förbannelse.

Inte så i Amerika. Bland de fritidssysselsättningar som brittiska immigranter medförde till Nordamerika utgjorde tuppfäktningen, näst boxningen, den i särklass mest uppskattade kulturimporten. Man kan, utan att överdriva, deklarera att hela den unga amerikanska politiska och kulturella eliten var besatta av sporten. Bland USA:s hänryckta tuppfäktare märks bland annat: George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Jonathan ”Stonewall” Jackson” och Abe Lincoln (1809-1865). Det ryktas till och med att den sistnämnda, Abraham Lincoln, tillskänktes sitt smeknamn, ”Honest Abe”, på grund av sitt rättvisepatos och sin stoiska beslutsamhet i egenskap av domare i lokala tuppfäktningsmatcher.

I USA skulle dock småningom kverulanta djurvänner få sin vilja igenom: 1879 förbjöds institutionaliserad tuppfäktning. Detta innebar dock inte på några sätt att den populära folksporten fullständigt eroderade, tvärtom. Under depressionsåren i början av 1930-talet beräknas det exempelvis att tuppfäktning inbringade så mycket som 5 000 000 dollar i intäkter per år. Siffran har sedan dess stadigt växt. En annan oförvägen tuppfäktningsentusiast var för övrigt en viss Ronald Reagan som, på sedvanligt skämtsamt manér, förtäljde följande humoristiska anekdot under en informell middag år 1980:

”How do you tell who the Polish fellow is at a cockfight? He’s the one with the duck. How do you tell who the Italian is at the cockfight? He’s the one who bets on the duck. How do you know the Mafia was there? The duck wins.”

Som lite avslutade kuriosa kan nämnas att Venezuelas myndigheter firade huvudstaden Caracas 400-års jubileum år 1967 genom att organisera allmänna tuppfäktningar och att Iran organiserade sitt första – men långtifrån sista –  nationella tuppfäktningsmästerskap år 1969.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Ap(plåderad) middagsgäst: om orangutangen Rose och kejsarinnan Josephines privata zoo

2013/06/23 § Lämna en kommentar

I likhet med många tidigare regenter hyste Napoleon Bonapartes första hustru Josephine de Beauharnais (1763 – 1814) en stor fascination för exotiska djur som hon samlade i stor skala i sitt favorit-chateau – Malmaisons – park. Kejsarinnan ogillade dock köttätare och införskaffade därför endast växtätare som fritt strövade omkring vilket fick parken att likna ett veritabelt Edens lustgård.

Djuren sändes till Josephine av äventyraren och forskaren Nicolas Baudin (1754 – 1803). Baudin inledde sin karriär vid den franska handelsflottan vid 15 års ålder och snart fick han en anställning vid det Franska ostindiska kompaniet. I oktober år 1800 fick naturvetaren i uppdrag av den franska kronan att i likhet med James Cook utforska den Australiensiska kontinentens kust i syfte att utforska möjligheterna att grunda nya franska kolonier.

Dessa expeditioner var så gott som alltid tvärvetenskapliga projekt. Förutom kartografer var även nio zoologer och botaniker med på resan. De följande åren dokumenterade man över 100 000 arter och lämnade på så vis ett betydande bidrag till eftervärlden om den australiensiska faunan. För att vinna kejsarinnans gunst sände även Baudin en mängd djur till Malmaison som han kom över på sina resor.

Baudin dog i tuberkulos på vägen hem till Frankrike men till kejsarinnans stora förtjusning överlevde en svart svan, en känguru och en emu resan vilka bereddes ett nytt hem i Malmaisons park. Förutom dessa djur fanns det även sälar, otaliga fåglar och gaseller i trädgården. Den enda tillåtna köttätaren var hunden Fortune som älskades så högt av kejsarinnan att Napolion – till hans stora förtret – tvingades att dela säng med denna efter att Josephine förklarat att hon vägrade sova med kejsaren om inte hunden bereddes plats i sängen. Ett rykte från samtiden berättar att Fortune vid ett tillfälle ska ha bitit Napoleon i baken när han och Josephine hade sex.

Fortune tävlade om att vara Josephines favorit med en orangutang vid namn Rose. Rose hade troligtvis det märkligaste liv en orangutang någonsin har levt. Hon gavs en ordentlig uppfostran och behandlades som en liten människa. Hon kläddes i vackra vita klänningar och fick pälsen på huvudet ordnat så gott det gick. Fascinerande gäster vid Malmaison fick beundra orangutangens fina bordskick när denna dinerade vid kejsarinnans sida under formella middagar. Allt som oftast serverades Rose sin favoriträtt, kålrötter. Enligt gästerna ska hon ha uppfört sig vänligt och belevat mot kejsarinnans besökare men till Napoleons harm fick han även stå ut med att stundom dela säng också med Rose.

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade djurLuriks Anakronismer.