En frogtansvärd historia: Sockerrörspaddan och den australiska ekologin

Den som någon gång haft olyckan att stifta bekantskap med den australienska gränskontrollen vittnar i regel om hur patologiskt pedantiska myndigheterna är avseende vad som får och inte får föras in i landet. Men kanske har australiensare, mer än andra nationer, fog för denna kompromisslösa inställning – djur- och växtriket på jätteön är trots allt unikt och oerhört skört ur ekologisk synpunkt. Australiensarna har också upplevt på nära håll hur den ekologiska balansen rubbats när utomstående arter introducerats i den lokala myllan. Värst av alla förpestande organismer som tillförts öns flora och fauna utifrån är dock, kanske lite otippat, en synnerligen glupsk amfibie, närmare bestämt en padda.

Det var vid sekelskiftet som sockerrörsodlingen i Australien upplevde sin verkliga guldålder. Även om kontinenten ofta hemsöktes av torka var klimatet i gemen synnerligen lämpligt för storskalig plantageodling. Tyvärr våldgästades flertalet sockerrörsodlingar förr eller senare av alla plantageägares nemesis: den fruktade ”sockerrörsbaggen”. För att komma tillrätta med insektsproblemet skapades därför år 1900 ”The Bureau of Sugar Experiment Stations” (BSES) – som med tiden anställde flera framstående etymologer.

Sockerrörsbaggen

För att neutralisera sockerrörsbaggen kontemplerade forskarna först kemiska åtgärder, såsom pesticider som kunde oskadliggöra skalbaggen utan att på något sätt skada sockerrörsodlingarna. Problemet var att man var djupt oroad över att kemisk krigsföring mot snyltgästen ifråga skulle få oönskade återverkningar på grundvattnet och naturen i övrigt. Istället försökte man, påverkad av tidens anda (1930-talet), finna en biologisk-symbiotisk lösning på problemet.

Vid denna tid hade man nyligen introducerat den glupska s.k. ”sockerrörspaddan”, bördig från Syd- och Centralamerika, på plantager i i Hawaii och Puerto Rico. Effekterna av paddans introduktion i den främmande miljön hade ännu inte kunnat observeras och analyseras i detalj, men verkade lovande.

”Sockerrörspadda”

1935 åkte en av BSES etymologer, Reginald Mungomery, över till Hawaii och hämtade ett par exemplar av den till synes undergörande paddan och lät dem fortplanta sig under kontrollerade former väl hemma i Australien. Redan samma år hade Mungomery över 2400 exemplar av ”sockerrörspaddan”, vilka får kaniner att framstå blyga och asexuella, som han därpå släppte ut i det fria i Gordonvale, Queensland.

Även om det stod klart i ett tidigt skede att paddans introduktion i det säregna endemiska habitatet hade förödande effekter på den bräckliga ekologin var det först år 1950 som man deklarerade ”sockerrörspaddan” vara en ”invasiv art”.

Anledningarna till detta var många. Först och främst saknade paddan i Australien, till skillnad från sina hemtrakter, naturliga fiender och förökade sig snabbt. Sockerrörspaddan är också speciell på så sätt att den blivit begåvad med giftproducerande körtlar. Giftet är relativt ofarligt för människor såtillvida att man inte får för sig att förtära paddan – för de flesta inhemska djurarter, å andra sidan, är emellertid kontakt med paddan direkt livsfarligt. ”Sockerrörspaddan” är därtill omnivor; kan sätta i sig i stort sätt vad som helst – levande eller dött – och överlever i de flesta miljöer. Flera vittgående studier har genomförts sedan 1950-talet som alla visar på hur paddan utkonkurrerar annat djurliv inom relativt korta tidsspann oavsett den lokala miljöns förutsättningar.

Fullvuxen ”sockerrörspadda”.

Trots att ”sockerrörspaddan” njuter av att kalasa på det mesta som det lokala växt- och djurlivet har att erbjuda är det ironiskt nog så att en av de få arter vår glupska amfibie verkar mindre förtjust i är den nämnda sockerrörsbaggen. Även då australienska myndigheter numera gör sitt yttersta för att bekriga paddan och dess utbredning så kämpar man i stark motvind – moderna beräkningar gör gällande att ”sockerrörspaddan” rör sig västerut genom kontinenten med en hastighet på 40-60 kilometer per år. Hur har det då gått för de australiska sockerrörsodlingarna? Jodå, sedan malören med paddorna återgick man på bred front till gamla beprövade kemiska bekämpningsmedel, med föredömligt resultat.

”Sockerrörspaddans” förväntade utbredning (2008).