En frogtansvärd historia: Sockerrörspaddan och den australiska ekologin

2017/11/07 § Lämna en kommentar

Den som någon gång haft olyckan att stifta bekantskap med den australienska gränskontrollen vittnar i regel om hur patologiskt pedantiska myndigheterna är avseende vad som får och inte får föras in i landet. Men kanske har australiensare, mer än andra nationer, fog för denna kompromisslösa inställning – djur- och växtriket på jätteön är trots allt unikt och oerhört skört ur ekologisk synpunkt. Australiensarna har också upplevt på nära håll hur den ekologiska balansen rubbats när utomstående arter introducerats i den lokala myllan. Värst av alla förpestande organismer som tillförts öns flora och fauna utifrån är dock, kanske lite otippat, en synnerligen glupsk amfibie, närmare bestämt en padda.

Det var vid sekelskiftet som sockerrörsodlingen i Australien upplevde sin verkliga guldålder. Även om kontinenten ofta hemsöktes av torka var klimatet i gemen synnerligen lämpligt för storskalig plantageodling. Tyvärr våldgästades flertalet sockerrörsodlingar förr eller senare av alla plantageägares nemesis: den fruktade ”sockerrörsbaggen”. För att komma tillrätta med insektsproblemet skapades därför år 1900 ”The Bureau of Sugar Experiment Stations” (BSES) – som med tiden anställde flera framstående etymologer.

Sockerrörsbaggen

För att neutralisera sockerrörsbaggen kontemplerade forskarna först kemiska åtgärder, såsom pesticider som kunde oskadliggöra skalbaggen utan att på något sätt skada sockerrörsodlingarna. Problemet var att man var djupt oroad över att kemisk krigsföring mot snyltgästen ifråga skulle få oönskade återverkningar på grundvattnet och naturen i övrigt. Istället försökte man, påverkad av tidens anda (1930-talet), finna en biologisk-symbiotisk lösning på problemet.

Vid denna tid hade man nyligen introducerat den glupska s.k. ”sockerrörspaddan”, bördig från Syd- och Centralamerika, på plantager i i Hawaii och Puerto Rico. Effekterna av paddans introduktion i den främmande miljön hade ännu inte kunnat observeras och analyseras i detalj, men verkade lovande.

”Sockerrörspadda”

1935 åkte en av BSES etymologer, Reginald Mungomery, över till Hawaii och hämtade ett par exemplar av den till synes undergörande paddan och lät dem fortplanta sig under kontrollerade former väl hemma i Australien. Redan samma år hade Mungomery över 2400 exemplar av ”sockerrörspaddan”, vilka får kaniner att framstå blyga och asexuella, som han därpå släppte ut i det fria i Gordonvale, Queensland.

Även om det stod klart i ett tidigt skede att paddans introduktion i det säregna endemiska habitatet hade förödande effekter på den bräckliga ekologin var det först år 1950 som man deklarerade ”sockerrörspaddan” vara en ”invasiv art”.

Anledningarna till detta var många. Först och främst saknade paddan i Australien, till skillnad från sina hemtrakter, naturliga fiender och förökade sig snabbt. Sockerrörspaddan är också speciell på så sätt att den blivit begåvad med giftproducerande körtlar. Giftet är relativt ofarligt för människor såtillvida att man inte får för sig att förtära paddan – för de flesta inhemska djurarter, å andra sidan, är emellertid kontakt med paddan direkt livsfarligt. ”Sockerrörspaddan” är därtill omnivor; kan sätta i sig i stort sätt vad som helst – levande eller dött – och överlever i de flesta miljöer. Flera vittgående studier har genomförts sedan 1950-talet som alla visar på hur paddan utkonkurrerar annat djurliv inom relativt korta tidsspann oavsett den lokala miljöns förutsättningar.

Fullvuxen ”sockerrörspadda”.

Trots att ”sockerrörspaddan” njuter av att kalasa på det mesta som det lokala växt- och djurlivet har att erbjuda är det ironiskt nog så att en av de få arter vår glupska amfibie verkar mindre förtjust i är den nämnda sockerrörsbaggen. Även då australienska myndigheter numera gör sitt yttersta för att bekriga paddan och dess utbredning så kämpar man i stark motvind – moderna beräkningar gör gällande att ”sockerrörspaddan” rör sig västerut genom kontinenten med en hastighet på 40-60 kilometer per år. Hur har det då gått för de australiska sockerrörsodlingarna? Jodå, sedan malören med paddorna återgick man på bred front till gamla beprövade kemiska bekämpningsmedel, med föredömligt resultat.

”Sockerrörspaddans” förväntade utbredning (2008).

Annonser

Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historia

2014/02/09 § Lämna en kommentar

Tuppfäktningen tillhör, inbitna djurvänners lamentationer till trots, en av våra högst älskade fritidsysselsättningar och har, liksom andra djurhetsningssporter, i princip utövats över hela världen och i alla tider. Hur viktig denna fjäderprydda kulturella institution en gång varit vittnar inte minst etymologin om. För den som råkar nära lustfyllda känslor till boxningen kan nämnas att fraseologin förknippad med sporten ytterst emanerar från tuppfäktnings räjong. Såtillvida härrör i själva verket termer som ”main event, ”battle royal” och ”ringen” (är ju som bekant ingen ring i modern boxning) från tuppfäktningen. Antagligen har du också vid något tillfälle stjälpt i dig en cocktail ”cock ale”, utan att för dens sakens skull reflektera över att ordet i grunden syftar på den ofta narkotiska vätska man brukar tvångsmata en mindre stridsvillig tupp med timmarna före en viktig batalj.

Tuppfäktningens historiska ursprung är som sagt höljt i dunkel, men man brukar anta att sporten såg sin genesis i Ost- och Sydostasien (där man från Antiken och framåt hade för vana att i underhållningssyfte hetsa rapphöns mot ripor), och det är också här som sporten har sina djupaste kulturella rötter. Tack vare prominenta antropologer som Clifford Geertz och Margaret Meade har tuppfäktningen detaljstuderats hos primitiva folk i Sydoastasien och den australiska övärlden. Bland primitiva stammar på Bali, för att ta ett uppmärksammat exempel, utgör tuppfäktningen en högaktad kulturell institution som utövas, inte bara för underhållningssyfte, utan av vitt skilda anledningar: från att överbrygga inbördes konflikter till att utdriva demoner.

För majoriteten av balineser är tuppfäktningen en sakral handling. Stridstupparna – som balineserna i regel skämmer bort och ammar  oförblommerat under alla dygnets timmar (ofta på bekostnad av de egna barnens förplägnad) – symboliserar ägarens manlighet, d.v.s. hans penis. En eventuell förlust i en tuppfäktningsmatch är såtillvida kostbar, inte minst socialt. Till detta ska tilläggas att balineserna, frånsett den högt älskade stridstuppen, i regel inte är några djurvänner. Eftersom flertalet av de demoner som balineserna söker skydda sig från traditionellt bär djuransikten utgör djur av alla sorter en form av paria (primitiva balineser är ingalunda vegetarianer men föredrar att äta animalisk föda fort och på stående fot). Hundar torteras exempelvis ofta och gärna.

Tuppfäktning i romarriket - bild bevarad från Pompeji.

Tuppfäktning i romarriket – bild bevarad från Pompeji.

Nå, i Europa var romarna, som lärde sig gebitet från grekerna, tuppfäktningsfantaster av oanade proportioner och lade sig till med att avbilda exemplariskt dristiga stridstuppar på sina silvermynt. Bland alla Roms tuppfäktningsentusiaster kan nämnas det första triumviratets Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr.) och Markus Antonius (83 f.Kr. – 30 f.Kr.). En legend gör gällande att dessa båda framtida kombattanter i ungdomens år hade för vana att utmana varandra på tuppfäktning. Tydligen så ska Caesars tupp alltid ha krönts som segrare och därmed förebådat dennes kommande maktövertagande och det första triumviratets tragiska kadens.

Genom Roms försorg spred sig också tuppfäktningen till de brittiska öarna där den redan under medeltiden utvecklade sig till populär folksport. I Skottland gick det så långt att hela kyrkogårdar togs i anspråk för att anordna tuppfäktningsmatcher. Liksom på kontinenten så var det aristokratin som – med sina specialuppfödda stridstuppar i bjärta färger – satte an takten, men tuppfäktningen var trollbindande för såväl hög som låg, och på söndagarna arrangerades, till allmänhetens stora förtjusning, tuppfäktningar på stort sett varje öppen yta som stod till buds.

Under sent 1500-tal började, till Shakespeares stora fasa (javisst, han var också ett fan av tuppfäktning), de dystra puritanerna att polemisera mot den blodbesudlade folksporten och åberopade någonting så löjligt som ”djurens rättigheter” (från en strikt religiös synvinkel, givetvis). Naturligtvis föll denna religiösa puritanska nit till föga. Tuppfäktningen förbjöds i Storbritannien först år 1849; och inte var det djurvänner som stod bakom, utan tvärtom en bekymrad stat och en klass av profithungriga kapitalister. Tuppfäktningen hade, resonerade man, slagit an hos de sämst bemedlade skikten i samhället och vadslagningarna som följde i sportens spår hade en narkotisk effekt på den outbildade massan – summa summarum: tuppfäktningen var ett oregerligt opium för proletariatet. Och varför skulle fattiga människor satsa sina surt förvärvade ören på en sådan primitiv sysselsättning när mitten av 1800-talet blev genombrottet för den ståndaktigare hästkapplöpningen? Tuppfäktningens folklighet blev, med andra ord, sportens förbannelse.

Inte så i Amerika. Bland de fritidssysselsättningar som brittiska immigranter medförde till Nordamerika utgjorde tuppfäktningen, näst boxningen, den i särklass mest uppskattade kulturimporten. Man kan, utan att överdriva, deklarera att hela den unga amerikanska politiska och kulturella eliten var besatta av sporten. Bland USA:s hänryckta tuppfäktare märks bland annat: George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Jonathan ”Stonewall” Jackson” och Abe Lincoln (1809-1865). Det ryktas till och med att den sistnämnda, Abraham Lincoln, tillskänktes sitt smeknamn, ”Honest Abe”, på grund av sitt rättvisepatos och sin stoiska beslutsamhet i egenskap av domare i lokala tuppfäktningsmatcher.

I USA skulle dock småningom kverulanta djurvänner få sin vilja igenom: 1879 förbjöds institutionaliserad tuppfäktning. Detta innebar dock inte på några sätt att den populära folksporten fullständigt eroderade, tvärtom. Under depressionsåren i början av 1930-talet beräknas det exempelvis att tuppfäktning inbringade så mycket som 5 000 000 dollar i intäkter per år. Siffran har sedan dess stadigt växt. En annan oförvägen tuppfäktningsentusiast var för övrigt en viss Ronald Reagan som, på sedvanligt skämtsamt manér, förtäljde följande humoristiska anekdot under en informell middag år 1980:

”How do you tell who the Polish fellow is at a cockfight? He’s the one with the duck. How do you tell who the Italian is at the cockfight? He’s the one who bets on the duck. How do you know the Mafia was there? The duck wins.”

Som lite avslutade kuriosa kan nämnas att Venezuelas myndigheter firade huvudstaden Caracas 400-års jubileum år 1967 genom att organisera allmänna tuppfäktningar och att Iran organiserade sitt första – men långtifrån sista –  nationella tuppfäktningsmästerskap år 1969.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Trubbel i paradiset: Tongas erövring av den libertarianska Republiken Minerva

2013/11/20 § Lämna en kommentar

Den 21:e juni 1972 firade Tongas kung, Taufa’ahau Tupou IV (1918 – 2006), en storslagen seger. Han hade identifierat ett hot, samlat sina väpnade styrkor och segerrikt anfallit och erövrat. Målet för monarken – förövrigt världens då fetaste kung med en vikt på 200 kg enligt Guinness – var ”grannlandet” Minerva som utan motstånd gav upp sin självständighet. Nöjd som aldrig förr halade Taufa’ahau Tupou själv Minervas flagga och i dess ställe hissades Tongas.

Bakgrunden till Tongas nyvunna koloniala ambitioner var den nyligen utropade staten Minerva som omedelbart identifierades som en säkerhetsrisk av Tongas regent. Minerva var dock snarare ett storskaligt affärsprojekt än en riktig stat. Michael Oliver (1930 – ), en excentrisk miljonär från Las Vegas, hade låtit köpa upp mängder med sand och jord i Australien som han därefter byggde en artificiell paradisö av drygt 50 mil söder om Tonga (budgeten för projektet låg på ca 100 000 000 US Dollar). När ön väl var på plats lät han resa ett torn där en nationsflagga hissades och därefter utropades den suveräna republiken Minerva.

En badande Taufa'ahau Tupou IV

En surfandes Taufa’ahau Tupou IV

Olivers syfte med ön var att skapa ett libertarianskt paradis. Republiken skulle fungera helt utan skatt och alla former av ekonomiska interventioner från statens sida skulle vara helt banlysta. Inkomsterna skulle komma från turistande miljonärer som kände sig kvävda av staterna i sina hemländer samt fiske och planerade industrier.

Grannländerna till den nyligen utropade de facto-staten var föga entusiastiska till projektet. Australien, Nya Zeeland, Tonga, Fiji och Samoaöarna samlades illa kvickt och luftade sitt ogillande, Tonga vidtog dock den smått märkliga åtgärden att erkänna Minerva bara för att genom en proklamation förklara krig mot det nya landet. Man skrev:

His Majesty King Taufaʻahau Tupou IV in Council DOES HEREBY PROCLAIM:

WHEREAS the Reefs known as North Minerva Reef and South Minerva Reef have long served as fishing grounds for the Tongan people and have long been regarded as belonging to the Kingdom of Tonga has now created on these Reefs islands known as Teleki Tokelau and Teleki Tonga; AND WHEREAS it is expedient that we should now confirm the rights of the Kingdom of Tonga to these islands; THEREFORE we do hereby AFFIRM and PROCLAIM that the islands, rocks, reefs, foreshores and waters lying within a radius of twelve miles [19.31 km] thereof are part of our Kingdom of Tonga.

De övriga nämnda staterna erkände Tongas rätt och så tog planeringen inför den kommande invasionen vid. Denna genomfördes med hjälp av en färja som transporterade kungen själv och ett par soldater till ön, som vid tillfället var folktom, varpå den annekterades. Här kunde historien om Minerva ha tagit slut men 1982 försökte en grupp amerikaner genomföra ett återerövringsförsök men dessa ”slogs” enkelt tillbaka av Tongas armé.

Mer allvarligt menade krav är Fijis som på senare tid ångrat sitt beslut att erkänna Tongas rätt eftersom det kan finnas värdefulla mineraler i området. Mindre stridshandlingar har ägt rum under 2000-talet då Fijis flotta förstört navigationsbojor i Minervas lagun vid två olika tillfällen. År 2011 skickade Tonga två krigsfartyg till ön som hamnade öga mot öga med den Fijiska flottan som valde att hellre fly en illa fäkta.

Minerva idag

Minerva idag

Nukleär misär av insulär karaktär: Storbritanniens kärnvapenprover i Australien

2013/03/25 § Lämna en kommentar

Robert Menzies (1894 – 1978) var Australiens premiärminister under inte mindre än 18 år och troligen den mäktigaste landet har haft. Menzies satt vid rodret när Tyskland invaderade Polen vilket fick Storbritannien att förklara tyskarna krig. Den australiensiske premiärministern ansåg att en naturlig konsekvens därav var att hans land nu också var i krig eftersom man delar statschef med Storbritannien.

Menzies var en anglofil in i själen. Så det var inte förvånande att den brittiska armén valde att ringa honom när de skulle utveckla sina egna kärnvapen under 1950-talet. Premiärministern som alltid ställde upp när det gamla imperiet kallade kände sig ärad av att britterna ville smälla av en atombomb i hans land och välkomnade det hela med glädje.

Efter att de första vapnen briserat på en ö strax utanför kusten förklarade britterna att man nu ville ha ett stort permanent testområde på det australiensiska fastlandet med tillhörande flygplats, järnväg samt ett klimat som britter kunde arbeta i. Menzies gjorde sitt bästa för att uppfylla önskemålet och år 1953 hade man hittat ett lämpligt område som döptes till Maralinga. Britterna som har en gedigen erfarenhet av att behandla urinvånare med inte fullt så mycket respekt passade på att fråga om det verkligen inte fanns några aboriginer i området? Till svar fick man att området var öde: ”även om en eller annan gammal svarting kunde förvirra sig in i området.” För säkerhets skull spikade man upp några skyltar som skulle varna urinvånare för att närma sig. Till saken hör att testområdet hade en diameter på 200 miles och att så gott som alla auberginer var analfabeter på 1950-talet.

Självfallet drabbades urinvånarna hårt av britternas bomber. Vid ett tillfälle hittade man till och med en hel familj som slagit läger i en krater efter en lyckad smäll. Familjen fördes bort till en saneringsstation där man upptäckte att det minst sagt ”strålade” om dem. Hur många aboriginer som skadades eller avled åratal senare på grund av provsprängningarna är det ingen som vet.

Under de följande åren sprängde Storbritannien tolv atombomber i Maralinga innan man ansåg sig ha tillräcklig kunskap om vapnet och därför bestämde sig för att avveckla testområdet vilket skedde 1963. Mot slutet av 1960-talet förklarade Storbritannien att man äntligen lyckats att sanera området och att allt radioaktivt material som används forslats bort på ett säkert vis. De australiensiska myndigheterna såg ingen anledning att kontrollera saken och man undertecknade dessutom ett avtal som befriade britterna från allt framtida ansvar.

Australiensarnas naiva inställning skulle naturligtvis straffa sig. När man på 1980-talet äntligen fick den ljusa idén att själva mäta strålningen i Maralinga upptäckte man att britterna förfalskat sina mätningar. Strålningen var över tio gånger så hög som man hade angett dryga 25 år tidigare och vad etter värre var; man hade grävt ned den radioaktiva utrustningen istället för att forsla bort den.

Nu inleddes en verklig sanering som man inte var klar med förrän i början av 2000-talet. Skadeståndskraven har haglat från både aboriginer som hävdat äganderätt till området och från australiensare som arbetade med att testa inte fullt så fungerade skyddskläder för britternas räkning i området. Eftersom man undertecknat avtalet om ansvarsfrihet fick de australiensiska skattebetalarna själva stå för notan.

Lurik rekommenderar: Lorna Arnold & Mark Smith. Britain, Austrailia and the Bomb:  The Nuclear Tests and their Aftermath. Palgrave Macmillan. 2006.

Flyktigt om australisk etymologi

2011/11/09 § Lämna en kommentar

Det var under en presskonferens i Sydney 2007 som USA:s president George W. Bush gjorde en ödesdiger groda då han tackade Australiens premiärminister John Howard för att han understött ”de österrikiska trupperna” i Irak. Klavertrampet utspelades inför öppen ridå och världspressen rullade
skyndsamt ut skadeglada löpsedlar som angrep presidents bristande geografikunskaper.

Till saken hör att George W. Bush trots allt inte var helt fel ute. Namnet Australien emanerar nämligen ytterst från Österrike (Austria). År 1606 utforskade den portugisiska upptäckaren Pedro Fernandez de Quiros för Spaniens räkning merparten av de melanesiska öarna (innefattar bland annat Nya Guinea, Nya Kaledonien och Fiji nordost om Australien).  För att helga Spaniens konung Filip III, som var av österrikisk härkomst, namngav han öarna ”Austrialia del Espiritu Santo” (ordagrant: de österrikiska länderna av den heliga Anden).

Namnet ”Austrialia” övergavs först under Första Världskrigets inledningsskede då australiensarna naturligt nog tog parti för ententen och därmed valde att förklara krig mot Österrike (som ju bekant var allierat med Tyskland). Därmed omvandlades det österrikisktklingande ”Austrialia” till ”Australien”.

I mindre nogräknade historieböcker finner man ofta påståendet att Australien upptäcktes av den brittiske kaptenen James Cook år 1770. Inte nog med att åtskilliga européer besökt den väldiga ön före Cook efter att nederländaren Willem Jansz först siktade dess land mer än 150 år tidigare, James Cook var vid tillfället inte ens kapten utan enbart en simpel fänrik. Han befodrades till kapten först efter hemkomsten som tack för de formidabla tjänster han gjort den brittiska kronan.

Ändock ses James Cooks landstigning i Botany Bay (hamninlopp strax söder om våra dagars Sydney) år 1770 som en historisk milstolpe; antagligen eftersom Cook inmutade den vidunderliga ön för Storbritanniens räkning och i princip knyckte den framför ögonen på antågande fransmän. Platsen för den historiska handlingen, Botany Bay, namngavs efter expeditions två vetgiriga botaniker: Joseph Banks och den svenske Linnélärlingen Daniel Solander.

James Cook själv hade inte mycket till övers för sin ”upptäckt” och bävade inför att tvingas återse ön. Istället var det Joseph Banks som med en dåres frenesi sökte övertala den brittiska regeringen, universiteten och riskvilliga kapitalister att investera i sitt gudbarn. Slutligen hörsammades hans böner. Eftersom Storbritannien nyligen förlorat sina nordamerikanska besittningar fann man en kompenserande kolonisation i det fjärran Melanesien tilltalande, och år 1778 upprättades det första brittiska fånglägret på australisk mark vid Botany Bay.

James Cook hade dock givit expeditionen kalla handen. Han avskydde Banks av glatta livet och kallade honom och hans svenska kollega för ”ovårdade snobbar” och ledsamma ”bokmalar”.

James Cook och hans expedition landstiger vid Botany Bay år 1770

Pedofilerna på Bounty

2011/09/29 § Lämna en kommentar

Den 28:e april 1789 hade besättningen på brittiska kronans skepp HMS Bounty fått nog av sin sadistiske despot till kapten och därmed var ett av världens mest kända myterier ett faktum. Bounty hade sänts ut på en vetenskaplig expedition till Tahiti. Syftet var att samla in brödfrukt som man hoppades skulle kunna utgöra en ny basföda i det brittiska imperiet. Bounty stannade på Tahiti ett par månader där tillvaron för besättningen verkar ha varit behaglig. Man bekantade sig med de infödda kvinnorna och många par bildades vilket kan ha bidragit till att missnöjet började gro när hemresan nalkades.

I närheten av Tonga tog understyrmannen Fletcher Christian befälet över skeppet i ett oblodigt myteri. Kaptenen, William Bligh, ett antal officerare och sjömän förpassades till en av skeppets livbåtar. Myteristerna seglade till ön Tubuai där man stannade i tre månader, men tillvaron där blev allt annat än behaglig. Under hela vistelsen var man utsatt för ständiga anfall från öns kannibaler som fattat smak för sina gäster. Efter en snabb tur till Tahiti, i syfte att hämta de efterlängtade kvinnorna, begav man sig åter ut till havs för att 1790 stöta på Pitcairnöarna där man slog sig ned.

I dag har Pitcairn – som ligger mellan Peru och Nya Zeeland – knappt 50 invånare, varav majoriteten härstammar från Bounty, vilket gjorde den skandal som drabbade samhället år 2004 särskilt svår att härda ut. På grund av det lilla invånarantalet och det isolerade läget utvecklades med tiden en säregen sexualmoral som legitimerade pedofili. De sexuella aktiviteterna avslöjades av en australiensisk präst, Neville Tosen, som var verksam på ön. Enligt hans vittnesmål ska han ha lagt märke till att något inte stod rätt till hos öns barn, och efter att ha upptäckt att det normala var att flickorna fick barn mellan 12 och 15 års ålder slog han larm.

”I think the girls were conditioned to accept that it was a man’s world and once they turned 12, they were eligible. Mothers and grandmothers were resigned to the situation, telling that their own childhood experience had been the same; they regarded it as just a part of life on Pitcairn. One grandmother wondered what all the fuss was about.”

Citatet yttrades av Tosen under den rättegång som följde under ledning av brittiska åklagare och domare. Sju män åtalades för de sexuella övergreppen, vilket var hälften av öns vuxna män. Under rättegången försökte försvaret få åtalet ogillat genom att hävda att man var myterister och därför inte lydde under brittisk lag. Domaren köpte dock inte argumentet varför man istället försökte hävda att pedofili var en lokal sedvana som praktiserats sedan man först kom till ön år 1790.

Sex av männen, däribland borgmästaren, befanns skyldiga till 55 fall av övergrepp. Samtliga dömdes till fängelse (utom en som fick göra samhällstjänst). Dock innebar straffen att ytterligare ett problem infann sig. Ön saknade nämligen ett fängelse varför de dömda själva fick bygga ett hus som kunde fungera som ett sådant. Idag är den sista av fångarna släppt och eftersom man inte längre anser sig ha behov av ett fängelse planerar man nu att göra om detta till ett gästhus.

Pitcairns borgmästare till höger i bild under rättegången 2004

Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyr

2011/04/17 § Lämna en kommentar

Den utsvävande danska urmakarsonen Jørgen Jørgensens (1780-1841) karriär började egentligen med att han som fjortonårig tog värvning som matros på ett brittiskt skepp som seglade mellan Newcastle och kontinenten. Pojkspolingen tog djupa intryck av detta och som artonåring bedrev han sedan en egenhändig piratverksamhet i Sydafrikanska farvatten. Sjöröveriet upphörde dock inom kort då de brittiska myndigheterna inte såg med blida ögon på Jørgensens framfart. Han sattes snart i bojor och deporteras till det oländiga Australien.

I avsaknaden av en effektiv centralregering som kunde hålla den oregerlige dansken under uppsyn omvandlas deportationen till rena rama äventyrsresan för Jørgensen. Under de närmaste tre åren är han med om att utforska Australiens sydkust och är därutöver behjälplig med att anlägga Storbritanniens första egentliga bosättning på det fjärran Tasmanien. Utöver detta skriver han sida efter sida om Australiens natur och kultur, inom ramen för vilket han, till skillnad från merparten av de rovgiriga kolonisatörerna, prisar de inhemska folkslagens traditioner och civilisatoriska polityr.

Efter att ha avtjänat sitt straff och seglat runt jorden återvänder den ärrade unga kämpen till sitt fädernesland och Köpenhamn 1806. Under kriget mot England (1807-1814) tilldelar den danska regeringen, som är mäkta imponerade av den kosmopolitiska vagabondens maritima färdigheter, Jørgensen ett praktfullt kaparfartyg och uppdraget att uppbringa eller utplåna så många brittiska skepp som möjligt. Till en början har den hetlevrade Jørgensen viss framgång men förivrar sig så småningom och tvingas kapitulera inför en överlägsen brittisk flottstyrka. I det krigströtta Danmark florerar rykten om att ”anglofilen” i själva verket bytt sida och således brännmärks och bespottas han offentligt som quisling och landsförrädare.

Trots sin status som krigsfånge kunde den danske renegaten, mycket tack vare sitt munväder och enastående karisma, förhandla sig till att få sina fri- och rättigheter respekterade. Under sin ”fångenskap” blev han allt mer intresserad av Island och särskilt då dess belägenhet som en försummad utpost i det hårt ansatta danska riket. Den senare delen av 1700-talet hade varit en prövningarnas tid för den glesbefolkade ön som till följd av diverse naturkatastrofer och misskördar förlorat cirka 25 % av sin befolkning. Napoleonkrigets ekonomiska återverkningar hotade återigen Island med svältdöden då Danmark inte längre kunde garantera tillförseln av livsmedel till ön. I England fick Jørgensens idé om att söka utmana Danmarks inkomstgivande monopol som Islands ledande livsmedelsexportör därför genomslag, och genom att uppringa alla sina manipulativa talanger lyckats straffången och landsförrädaren Jørgensen 1807 tillskansa sig mandat att ordna just detta.

Den danska guvernören på Island avvisade dock bestämt Jørgensens inviter vilket föranledde den senare att fängsla ståthållaren; en instinktiv handling som saknade sanktion från arbetsgivarna i England. Genom detta impulsiva och oöverlagda schackdrag gjorde sig Jørgensen till oinskränkt härskare över Island, och trots att hans regim varade blott 58 dagar visade det sig att den njutningslystna vagabonden också besatt oväntade politiska talanger. Under sin korta sejour som självhärskare introducerade Jørgensen den ena reformen efter den andra, bland annat ett moderniserat skolsystem. Hans politiska proklamationer, som nära nog blivit legendariska, inleddes alltid med: ”Vi, Jørgen Jørgensen, beskyddare av hela Island…”.

För att upprätthålla sin hegemoni förlitade sig Jørgensen på sin ”armé” av åtta likasinnade, vilket inte säger så lite om Islands tillstånd som en avbefolkad avkrok i början av 1800-talet. Jørgensens självhärskarambitioner blev dock för mycket för Storbritannien som sände en straffexpedition till Island, vilket resulterade i dynastin Jørgensens omedelbara fall. Tillbaka i England lyckades den danska avfällingen återigen slippa undan rättvisan. Under ett drygt årtionde reser han sedan runt i det krigshärjade Europa där hans fäblesser för dryckenskap och hasardspel når oanade och direkt hälsovådliga proportioner. Den sistnämnda lasten ådrar honom kolossala spelskulder och utmynnar i rättegång och fängelsestraff.

År 1826 utvisas han till Australien och hamnar, som av ett ödets nycker, i den straffkoloni på Tasmanien han själv varit med om att bygga. Efter en tid tas han återigen till nåder, återfår sin frihet och förälskar sig i en gravt alkoholiserad irländsk mjölkpiga. De båda makarna super sakta men säkert ihjäl sig och Jørgen Jørgensen avlider 1841 på Tasmanien.

Denna Danmarks i särklass mest besynnerliga vagabond och äventyrare åtnjuter numera ett blandat eftermäle. Medan han i Danmark är stigmatiserad som landsförrädare räknar tasmanerna honom som en av de största och mest tongivande gestalterna i öns historia. På Island är denna romantiska figur numera upphöjd till nationalhjälte, och sentimentalt men samtidigt fullständigt anakronistiskt refererar islänningarna till honom som ”hundra-dagars kungen”. Ett av Jørgensens mest bestående verk var det egenhändiga utformandet av Islands moderna fana som sedermera skulle komma att bli symbolen för självstyrelse och oavhängighet från det förhatliga Danmark.

Jörgen Jörgensen

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin OceanienLuriks Anakronismer.