Kvinnor i kosmos: Valentina Tereshkova och könskriget i rymden

2014/05/07 § Lämna en kommentar

Den 12 April 1961 blev Jurij Gagarin känd för en hel värld och hyllad som “rymdens Columbus” efter att ha blivit den första människan någonsin i rymden. Gagarins historiska mission var långt ifrån bara ett vetenskapligt lackmustest, den bidrog dessutom till att öppna en ny arena där det Kalla Kriget kunde utspelas inför mer eller mindre öppna ridåer och där supermakterna till synes vara så gott som jämbördiga.

Att vara först i rymden var givetvis bara första steget. Efter Gagarins framgångsrika strapats försökte såväl USA som Sovjetunionen att vara först med i stort sett vad som helst, så länge mandomsprovet utfördes i rymden – allt var en tävling. På ett tidigt stadium började därför NASA att träna kvinnor till astronauter – tanken var att näpsa till Sovjetunionen även i dess egen paradgren: jämställdheten. Sovjetunionen fick dock nys om projektet och började givetvis omedelbart hårdträna ett eget förband av kvinnliga kosmonauter. Slutligen skulle också en av dessa kvinnor ombordstiga Vostok 6 i juni 1963 och sedermera bli världsberömd som den första kvinnan i rymden någonsin; hennes namn var Valentina “Måsen” Tereshkova. Sovjetunionens förstasekreterare, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var inte lite belåten över Tereshkovas bedrift och skroderade på sedvanligt sätt:

“Hennes flygning varade längre än samtliga amerikanska astronauters sammantagna tid spenderad i rymden (applåder). Där har ni det “svaga könet” (stormiga applåder) [. . .] Namnet Valentina Vladmirovna kommer att skrivas in i historieböckerna. Hon har ännu en gång demonstrerat hur kvinnor uppväxta under socialismen går jämsides med sina män genom livet, i självuppoffrande arbete såväl som i heroiska dåd som förundrar omvärlden.”

Valentina Tereshkova 1963.

Valentina Tereshkova 1963.

Bortsett från Tereshkova då? Hur vanligt förekommande var det under Kalla Kriget med kvinnliga astronauter och kosmonauter? Inte särdeles. Den första sovjetiska kvinna att upprepa Tereshkovas bravad var den envetna testpiloten Svetlana Savitskaya, men först 1969. 1983 blev Sally Ride den första amerikanska kvinnan i rymden och därefter tog USA över stafettpinnen. Sedan dess har 26 amerikanska kvinnor fått möjligheten att besöka rymden – 1999 blev dessutom en viss Eileen Collins den första kvinnan någonsin att få befäl över en rymdfärja.

Att det sovjetiska projektet med att träna kvinnor till kosmonauter så småningom lades på is verkar intressant nog ha haft att göra med Tershkovas erfarenheter från den framgångsrika flygningen med Vostok 6. Även om hon obstinat nekat till anklagelserna under hela sitt liv så uppgav missunnsamma kollegor att hon under flygningen lidit av ”rymdsjukan” och vid tillfälle spytt i cockpit. Anklagelserna – riktiga eller ej – innebar i vilket fall som helst att en konservativ fraktion inom det sovjetiska rymdprogrammet kunde avfärda kvinnor som olämpliga som kosmonauter till följd av deras ömtåliga fysiska konstitution.

I vilket fall som helst blev Tereshkova, efter sin återkomst till jorden, hyllad som en nationalhjälte; den enkla, faderslösa flickan från Yaroslavl med fäbless för fallskärmshoppning var i mångt och mycket som klippt och skuren för uppdraget som sovjetisk “good-will-ambassadör” i Väst. Fram till Sovjetunionens fall 1991 besökte Tereshkova lydigt i stort sett varje hörn av planeten, talade inlevelsefullt om sina äventyr och förkunnade Marxism-Leninismens budskap om fred och jämställdhet. Tereshkova var dock aldrig särdeles road av de politiska upptågen, hennes hjärta klappade alltid för rymden och hennes högsta önskan var att få bli ingenjör (något som myndigheterna ogillade och aktivt hindrade).

Valentina Tereshkova lever och frodas ännu idag och hennes livslånga kärleksaffär med den outgrundliga rymden verkar ihållande. Inte nog med att hon erbjudits en plats på en ännu inte tidsbestämd rysk rymdfärja avsedd för Mars, hon har också uttryckt en önskan om att få dö i rymden.

Sovjetisk propagandaaffisch föreställande "Sovjetunionens hjältinna" Valentina Tereshkova

Sovjetisk propagandaaffisch föreställande ”Sovjetunionens hjältinna” Valentina Tereshkova

Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

2013/12/04 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov oh hans hustru Polina på äldre dagar.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Mikhail Kalinin

Att sko sig på Kalla kriget: sanningen om Nikita Chrusjtjovs skodiplomati i FN

2013/02/18 § Lämna en kommentar

I september 1960 anlände Sovjetunionens förstesekreterare tillsammans med bl.a. Bulgariens, Rumäniens och Ungerns statschefer till New York för att delta i FN:s generalförsamlings femtonde session. Detta var ingalunda något artighetsbesök. Tövädret mellan Sovjetunionen och USA hade återgått till kallt krig under våren samma år efter den s.k. U2-incidenten. Förstesekreteraren, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var nu hämndlysten och tänkte låta tiraderna regna över USA:s politiska övertramp och hade därtill i sikte att detronisera FN:s generalsekreterare – en notorisk ”imperialistlakej” i Chrusjtjovs ögon – d.v.s. svensken Dag Hammarskjöld (1905-1961).

Det ska sägas att FN:s generalförsamling inte var förberett på den koleriska sovjetiske förstesekreteraren och hans entourage eller den politiska kamp som skulle utspela sig framför öppen ridå. Generalförsamlingens sessioner hade för längesedan blivit rutinpräglade och i regel var anförandena urvattnade och innehållslösa. Ordningen i FN skulle upprätthållas av generalförsamlingens ordförande, den lugne och behärskade irländaren Boland (1904-1985), som nära nog kom att få ett nervöst sammanbrott i dusterna med Chrusjtjov som ingalunda respekterade ordningsreglerna.

Sessionen inleddes med att USA:s president, Dwight Eisenhower (1890-1969), höll ett försonande tal där han främst fokuserade på problemen i tredje världen. Detta föll naturligtvis inte Chrusjtjov på läppen. Dagen därpå krävde han, blodröd i ansiktet, ”det amerikanska monopolkapitalets lakej” Dag Hammarskjölds avgång. Därefter höll Chrusjtjovs nyfunne vän, Fidel Castro, ett fyra och en halv timme långt och mördande antiamerikanskt tal. FN befann sig i chock.

Frederick Bolan

Frederick Bolan

Sessionen fortsatte med att den sardoniske Chrusjtjov avbröt den ena talaren efter den andra, däribland Storbritanniens premiärminister, och anklagade var och en för att gå i imperialismens ledband.  Händelserna kulminerade några dagar senare i den så omtalade incidenten där Chrusjtjov frenetiskt började banka med sin sko i bänken för att tysta en talare. Varom detta? Mindre nogräknade historieböcker anger slarvigt att utfallet var en spontan protest mot ”USA-imperialismen”, men så var inte fallet.

Sanningen är att Chrusjtjov inför resan till New York mottagit en spansk socialist som bett honom att, om chansen uppkom, brännmärka ”den skändliga Francoregimen i Spanien”. Med största säkerhet hade förstesekreteraren låtit saken bero om det inte vore för att han störde sig något alldeles kolossalt på Francoregimens flintskalliga utrikesminister vars delegation, av ett ödets nycker, placerats rakt nedanför Chrusjtjov och hans anhang.

Vid den spanske utrikesministerns anförande formligen exploderade Chrusjtjov och skrek osammanhängande om att det rådde blodig diktatur i Spanien och att man högg huvudet av det spanska folkets bästa söner samtidigt som han vredgat dunkade nävarna i bordet. Bolan försökte intervenera men det gjorde bara att Sovjetunionens förstesekreterare fick blodad tand.

Till sin egen olycka tappade emellertid Chrusjtjov sin klocka. Han började leta under bordet men den stora kulmagen gjorde honom oförmögen att finna denna, istället fick han tag på sin sko – en snörlös resårsko tillverkad på ministerrådets skomakeri – och började instinktivt att råbarkat dunka denna i bänken för att tysta talaren. Genom hela denna episod fortsatte den spanske utrikesministern att stoiskt fortsätta sitt anförande som om inget hade hänt. När han sedan skulle återta sin plats nedanför den sovjetiska delegationen störtade den vansinnige Chrusjtjov emot honom och det hela hade definitivt slutat i handgemäng om inte säkerhetsvakter hade särat på kombattanterna i tid.

Episoden hade också ett komiskt efterspel. Även om sovjetisk media hyllade sin förstesekreterare och bedyrade att Chrusjtjovs ”skodiplomati” var det mest effektiva sättet att komma till tals med ”imperialisterna” var Västs FN-delegater mindre imponerade. Senare under sessionen – när den för Frankrike så känsliga Algerietfrågan skulle diskuteras – ställde sig den franska delegationen upp och var bered att demonstrativt tåga ut. När den hårt ansatte Bolan frågade var som försegick svarade fransmännen att ”Vi ska gå och köpa pjäxor”.

Senare, när Sovjetunionens delegat i det politiska utskottet i sedvanlig ordning propsade på att Väst måste gå med på en allmän nedrustning, replikerade den uppnosige brittiske delegaten Ormsby-Gore: ”Varför inte pröva en radikalare metod: att förbjuda alla vapen som är större än den sovjetiske premiärministerns sko”.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Roliga historier i Kalla Krigets skugga: Richard Nixon vs. Nikita Chrusjtjov

2013/02/03 § Lämna en kommentar

Sommaren 1959 gjorde den internationellt oerfarne amerikanske vicepresidenten Richard Nixon (1913-1994) en fiaskoartad resa till lejonets kula; det vill säga till världskommunismens högborg Moskva. På sin rundresa i Sovjetunionen åtföljdes Nixon, till sin egen bestörtelse, av Sovjetunionens förstasekreterare Nikita Chrusjtjov (1894-1971). Dessa var oförsonliga ideologiska antagonister och förbluffande disparata naturer vilket utmynnade i att den jovialiske om än illistige Chrusjtjov tog varje tillfälle i akt att förnedra sin snarstuckna gäst.

Vid tillfälle bjöd värden, d.v.s. Chrusjtov, ut makarna Nixon att tillsammans med flera medlemmar av den sovjetiska politbyrån med respektive avnjuta en picknick i det fria under en urgammal björk längsmed Moskvafloden. Vid denna segdragna picknick, som varade flera timmar, förbrukades åtskilliga buteljer vodka och Sovjetunionens förstasekreterare försinkade inte ett tillfälle att irritera den amerikanska vicepresidenten. För att lätta på spänningen beslöt sig Nixon för att inlevelsefullt förtälja en humoristisk anekdot från sitt hemland:

”Vid ett tillfälle samlades några amerikaner och började gräla om vilken stat i Amerika som var vildast och mest gudsförgäten. Texasborna sade att det var deras och invånarna i Alaska insisterade på att deras stat var vildast. Man samlade representanter för båda staterna i Alaska och ställde tre villkor. Den som uppfyllde dem vann.”

”Det första villkoret: att tömma en flaska whiskey i ett svep. Det andra: att gå ut i skogen och skaka tass med en björn. Det tredje: att ligga med en eskimåkvinna.”

”Alaskas representant uppfyllde förstås alla dessa villkor. Så blev det Texasbons tur. Han drack ut whiskeyflaskan. ”Var är skogen?” sa han. ”Jag ska gå och leta efter en björn”. Och så gav han sig iväg. Det gick en timme, det gick två och tre – ingen Texasbo syntes till. Slutligen återvände han nedblodad och med söndertrasad skjorta. ”Hu”, sade han. ”Var är eskimåkvinnan? Jag ska skaka hand med henne.”

Slutklämmen fick hela den sovjetiska politbyrån att brista ut i gapskratt, med undantag från förstesekreteraren själv. Denne deklarerade att han själv hade en humoristisk anekdot som han önskade delge sällskapet, och började sonika:

”Igår hörde jag en anekdot om vicepresident Nixons resa till Tbilisi i Georgien. Stadens myndigheter ställde till med salut till hans ära. Nå, Tbilisi är en gammal stad och det ligger berg runt omkring. I utkanten, uppe i bergen, satt en gammal georgier vid sin stugknut. Han var 120 år – de blir gamla hos oss – och hade nickat till. Och plötsligt pang-bom – saluten.”

”Den gamle georgiern tittade upp och frågade sonsonen:

-Asjot, vad är det där?

-Jo, förstår du, farfar, vicepresident Nixon har kommit hit.

-Det var bra det, sade den gamle georgiern och somnade med huvudet mot bröstet.”

”Då hördes en salut till: pang-bom. Den gamle georgiern lyfte återigen huvudet och frågade ilsket:

-Asjot, jag undrar: vad är det där?

-Farfar, jag sa ju att vicepresident Nixon har kommit hit.

-Va, missade dom första gången?”

Naturligtvis uppskattade paret Nixon inte Chrusjtjovs anekdot överdrivet mycket.

Lurik rekommenderar: Oleg Grinevsky. Töväder och kallt krig. Bra Böcker 1995.

Antagonisterna Chrusjtjov och Nixon skäller på varandra under den amerikanska utställningen i Moskva år 1959.

Antagonisterna Chrusjtjov och Nixon skäller på varandra under den amerikanska utställningen i Moskva år 1959.

När albanerna bunkrade upp; om Enver Hoxhas paranoida bunkermani

2012/03/21 § Lämna en kommentar

När Nikita Krushchevs (1894-1971) politiska töväder och ideologiska avstalinisering tvingade de östeuropeiska lydstaterna att mjuka upp diktaturen och utesluta de mest morbida av Stalins hejdukar, vägrade blott det albanska kommunispartiets stalinistiska generalsekreterare Enver Hoxha (1908-1985) att hörsamma påbudet. Beslutet att ståndaktigt åsidosätta omprövandet av politisk kurs försatte det lilla Albanien i en prekär säkerhetspolitisk situation och bidrog till att fullständigt isolera den utfattiga bergsrepubliken från de kommunistiska brödrarfolken.

Situationen gjorde Enver Hoxha nära nog paranoid då han, delvis berättigatt, såg sin puttestat omgärdad av mäktiga fiender.  I söder såg grekerna med suktande blickar på det lilla Albanien och vägrade överge territoriella anspråk på landet, medan den stridbara grannen i väster, Jugoslavien, hade slagit in på reformismens väg och därmed övergett det stalinistiska evangelium som Hoxha höll för sanning.  Följden blev en nära nog manisk ”militarisering” och ”bunkerisering” som skulle ta smått fantastiska proportioner.

”Militariseringen” innebar att cirka 800 000 man utav en befolkning på ungefär tre miljoner inkorporerades i försvaret av landet under 1960-talet. Vad gäller ”bunkeriseringen”, som var diktatorns skötebarn, innebar denna att dryga 700 000 svampformade cementbunkrar konstruerades och ströddes ut över det albanska landskapet mellan 1968 och 1985. I händelse av krig var det meningen att det patriotiska albanska folket skulle ta skydd i dessa betongmonster, och därifrån fortsätta kampen mot inkräktarna.

Historien förtäljer att när ingenjören Josif Zengali presenterade förlagan till den arketypiskt svampformade albanska bunkern för Hoxha så ska diktatorn beordrat honom att själv ta plats i dess innandöme. Härnäst avfyrades ett skott från ett tungt pansarfordon mot bunkern. Otroligt nog kunde bunkern motstå beskjutningen och dess konstruktör överlevde, om än illa tilltyglad. En sprudlande glad Hoxha ska omedelbart därefter ha beordrat att Zengalis bunkrar omgående började massproduceras.

Bunkrarna placerades till synes helt urskillningslöst: längs med stränderna, i bergen, på åkrarna och t.o.m i stadskärnorna. För det fattiga Albanien innebar upprättandet av betongklonerna en oerhörd ekonomisk påfrestning och företaget kunde bara genomföras med hjälp av kinesiska lån. Det har beräknats att Hoxhas ”bunkerisering” kostade mer än dubbelt så mycket som Frankrikes herostratiskt ryktbara Maginotlinje, och mer än tre gånger så mycket cement togs i anspråk.

Efter Hoxhas död 1985 avbröts hastigt det paranoida och ytterst resursslösande bunkerprojektet. Albanerna har alltsedan dess uppvisat en enastående uppfinningsrikedom i att konvertera de cirka 700 000 ramponerade betongbunkrarna till något användningsbart och/eller estetiskt tilltalande. Vissa av Hoxhas bunkrar har blivit temporära bostäder för kosovoalbanska flyktingar, andra har gjorts om till förvaringsrum och i sällsynta fall har de blivit konverterade till restauranger och kafeér. Ett förslag från en f.d. kulturminister om att måla om alla bunkrar på sträckan mellan Tirana och dess flygplats till färgglada ”magic mushrooms” röstades dock ned. Erotik är otroligt nog också förknippat med cementsvamparna numera då dessa utgör ett populärt tillhåll för kättjefulla tonåringar som där ostörda kan hänge sig åt diverse sexuella eskapader. Ett antal av Hoxhas "betongsvampar" pittoreskt utströdda i ett vackert strandlandskap

Det plastlösa samhället; plastpåsens historia i Sovjetunionen

2011/05/04 § Lämna en kommentar

Trots att den brokiga floran av sovjetiska kvinnor, oavsett nationalitet, delade bördan av att dagligen ägna timmar åt att stå i kö för att begagna sig av livets nödtorft visade det patriarkala ledargarnityret vare sig vilja eller förmåga att underlätta deras lott. Att de varor som fanns att tillgå, om de överhuvudtaget existerade, i regel var av undermålig kvalité berodde bland annat på att Sovjetunionen i princip led renons på plastförpackningar och adekvata kylanläggningar.

Man kunde alltså under en längre tid hålla jämna steg med USA ifråga om rymd- och vapenteknologi, men denna kraftansträngning kunde endast genomföras på konsumtionsindustrins bekostnad. Den embryoniska plastindustrin blev enormt eftersatt och under de sista decennierna av Sovjetunionens existens producerade en obemärkt fabrik i Dorpat allena samtliga plastpåsar som fanns att tillgå i det vittrande imperiet.

Eftersom plastpåsen var en bristvara tvingades man nyttja andra föremål som bärmedel. En av de mest användbara var de torftiga sovjetiska tidningarna, och då särkilt det kopiöst träiga och högtravande partiorganet Pravda. Den sistnämndas popularitet berodde definitivt inte på dess förmådda journalistiska excellens eller politiska vibretto, utan snarare på dess tillgänglighet och nära nog obefintliga pris. Sovjetunionens invånare begagnande sig i första hand inte av Pravda för att stilla sin intellektuella nyfikenhet; istället visade sig tidningen vara utmärkt lämpad att bära rökt makrill och saltad sill i.

När Nikita Chrusjtjov som första sovjetiska generalsekreterare någonsin bevistade USA 1959 blev han alldeles hänförd vid ett besök på en ”supermarket” i San Francisco. Vad som nära nog förstummade den annars så hetlevrade generalsekreterarens var grönsaksdiskarna där i princip alla produkter var inslagna i plast. Chrusjtjov, som i vanliga fall inte skrädde med orden när det kom till att fördöma ärkefienden, erkände vid ett senare tillfälle att den plastbaserade amerikanska förpackningsindustrin var vida överlägsen sin sovjetiska ekvivalent. Medan sovjetiska livsmedel hunnit börja mögla innan de nått sin försäljningsplats kunde amerikanskt bröd inlindat i ett tunt plasthölje ligga framme på butikshyllorna i flera dagar utan att förlora sin spänst och fräshör.

De fåtaligt lyckosamma sovjetiska medborgare som av en sinkadus förlänats utresevisum återkom ofta från Västeuropa med enorma mängder plastpåsar. Det veritabla dyrkandet av plastpåsen gick på sina platser till och med så långt att man vid högtidliga tillfällen föredrog att vira in sina presenter i plastpåsar istället för att slå in dem i presentpapper.

Den plastlösa kulturens genomslag var dock inte lika påtagligt överallt. Till följd av sina utbredda maritima kontakter med Västeuropa utgjorde Baltikum i mångt och mycket ett undantag. Riga var exempelvis omhuldat som plastpåsens Mecka. Här fanns plastpåsar liksom andra exotiska produkter från hela Europa i överflöd. Inte undra på att sovjetiska medborgare från så oländiga platser såsom Centralasien och Östra Sibirien vallfärdade till Riga för att kunna införskaffa ett par jeans och några plastpåsar för en billig penning.

Lurik rekommenderar: Torgny Hinnemo. Berättelser från ett land som inte finns. Norstedts 2010.

Nishad sovjetisk plastartefakt som uppmanar konsumenten att dricka vodka och fruktsaft

Lenin vs. Frihetsgudinnan

2011/02/13 § Lämna en kommentar

Av Josef Stalins alla överdimensionerade projekt ämnade att moraliskt och visuellt inpränta budskapet om kommunismens allövergripande omnipotens, torde inget kunna överträffa planen på byggandet av Sovjeternas Palats. Planen på att konstruera detta monstruösa byggnadsverk hade egentligen framkastats under 1920-talet, men det var först efter att Stalin tillförsäkrad sig nära nog oinskränkt makt som arbetet kunde ta sin början.

Det initiala problemet var att den plats i Moskva Stalin utvalt för uppförandet av palatset redan var ockuperad, och det av Kristus Frälsarens Katedral; Rysslands i särklass största och mest pompösa kyrka som tagit tre generationer Romanov att få färdig (1837-1883). 1931 Påbörjades rivandet av detta Rysslandas andliga centrum genom att man lät aptera hela byggnaden med dynamit. Sprängningen var dock inte helt lyckat och delar av den solida byggnaden vägrade att rucka på sig. De stackars byggnadsarbetare som för hand var tvungna att rasera återstoden av katedralen lät ofta, med myndigheternas tysta medgivande, berusa sig nästintill medvetslöshet då de led kval över tanken på att förstöra en nationalsymbol som det tagit deras förfäder generationer att bygga.

Kort därpå annonserade Stalin en internationell tävling där ledande arkitekter uppmanades att skicka in sina förslag på hur Sovjeternas Palats skulle kunna tänkas se ut. Projektet, som utbasunerades ha tillgång till obegränsade resurser, lockade gräddan av den internationella eliten av arkitekter, däribland Le Corbusier, modernismens oinskränkta galjonsfigur. Vann gjorde emellertid en inhemsk förmåga, Boris Iofan, och det var hans i det närmaste groteska vision som sattes för att förverkligas.

Stalin ansåg dock att Iofans plan inte var svulstig och verklighetsfrånvänd nog utan innerverade för att försäkra sig om att slutresultatet skulle bli en konstruktion som vida överträffade allt vad det förhatliga USA någonsin lyckats realisera. Sovjeternas Palats var därför ämnat att resa sig högre än någon annan byggnad på klotet och således övertrumfa kapitalismens fyrbåk: Empire State Building. Det jättelika palatset skulle sedan krönas med en abnorm Leninstaty i solitt järn vars längd och volym vida överträffade den av frihetsgudinnans. För att verkligen understryka den fabulösa storleken på statyn av revolutionens andlige fader kan nämnas att sträckan mellan Lenins tumme och pekfinger var planerad att bli tolv meter lång.

Uppförandet av detta imposanta landmärke nödgades dock avbrytas 1941 till följd av den tyska invasionen, och merparten av cement och stålbalkar forslades bort för att användas till fortifikationer. Arbetet återupptogs aldrig. Istället lät Nikita Chrusjtjov 1958-1960 realisera ett mera blygsamt byggnadsprojekt på platsen ämnad för Sovjeternas Palats, nämligen anläggandet av världens i särklass största utomhusbassäng. Dennas existens blev emellertid kortvarig och Kristus Frälsarens Katedral har idag återuppbyggts efter femton års intensivt arbete.   

Sovjeternas Palats

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Nikita ChrusjtjovLuriks Anakronismer.