Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

2012/10/28 § Lämna en kommentar

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Annonser

Sacrebleu i det blå; om historiens enda luftballongsduell

2012/02/26 § Lämna en kommentar

Många märkliga dueller har utspelat sig under historiens gång och inte sällan har anledningen varit svartsjuka. Så var även fallet när två fransmän, monsieur de Grandpre och monsieur de Pique, en vacker sommardag i Paris år 1808 bestämde sig för att en gång för alla göra upp. Orsaken till de två kärlekskranka fransmännens lust att ha ihjäl varandra hette mademoiselle Tirevit och var en berömd danserska vid  operan. Tirevit hade uppvaktats av de båda nämnda herrarna och med liv och lusta inlett ett förhållande med dem båda. Som triangeldramer inte sällan slutar skulle även detta tilländalöpa när herrarna i fråga blev uppmärksamma på att de inta var ensamma om mademoiselle Tirevits kärlek. 

Som ofta är fallet riktades ingen ilska mot dubbelspelaren i fråga, i den kränkta ärans namn utmanade de försmådda gentlemännen istället varandra på duell om Tirevits hjärta. Nu förhöll det sig som så att båda dessa män ägde excentriska själar och ansåg sig ha ”svävande intellektuella krafter” – ingen verkar ens i samtiden riktigt ha begripit vad man avsåg – vilket skulle kunna förklara det anmärkningsvärda beslutet att utkämpa duellen från två luftballonger.

Så kom den där sommardagen när uppgörelsen skulle stå och som väntat tilldrog spektaklet sig en stor skara vittnen. Man klev i god ordning upp i varsin väntande varmluftsballong tillsammans med sina sekonder och började till folkets förtjusning sakteligen stiga mot skyn. När man nått 2000 fots höjd och var på ett avstånd från varandra om 80 yards brände ett skott av från de Piques gevär, kulan missade och nu var det de Grandpres tur att visa sin skicklighet. Om de Grandpres var en usel skytt eller bara skrupelfri och intelligent må man tvista om men han valde ett betydligt större mål än de Piques profil. Hans skott träffade motståndarens ballong och fick korgen att tippa, vilket fick till följd att både de Piques och hans arme sekond störtade mot döden.

Huruvida de Grandpres fick ihop det med Tirevit eller ej förtäljer inte historien, men efter att han haft ihjäl sin rival svävade han lugnt vidare – förnöjsamt smuttandes på ett glas champagne på klassiskt franskt 1800-tals manér kan man tänka – tills dess att han lugnt och stilla landade ett par mil utanför Paris.

Klassisk duellåda som fanns att köpa under 1800-talet

Aristokrater och a lá carte; Den franska gastronomins födelse

2011/08/10 § Lämna en kommentar

I efterdyningarna av den franska revolutionen och monarkins slutgiltiga fall 1793 flydde en håglös aristokrati motvilligt sin revolutionära smittohärd till hemland. Eftersom adeln utgjort grundpelaren i la ancien regime var de hjärtligt avskydda av den segerrusiga bourgeoisien som lystet övertog den politiska makten i Frankrike. De en gång så vördade aristokraterna tvingades därför ofta fly hals över huvud och lämna sina ägor och egendomar vind för våg.

På dessa ägor arbetade vanligtvis hundratals – och inte sällan tusentals – människor med att ordna så att de blåblodiga ägarnas liv kunde levas så komfortabelt som möjligt. Arbetena som var dag utfördes var
minst sagt mångskiftande; här fanns i regel såväl damer vilka var husets fru behjälpliga med att ”göra toalett” som herrar vilka hade till uppgift att rykta sin herres hästar. I och med att revolutionen tvingade deras forna arbetsgivare att raskt ta till flykten fann sig dessa synnerligen skickliga hantverkare och
konstnärer i ett tillstånd av konsternation: de var plötsligt arbetslösa.

Av nödtvång blev aristokratins lydiga tjänare tvungna att söka sitt levebröd i städerna genom att även fortsättningsvis syssla med och förmedla de tjänster de tidigare utövat på de blåblodigas avlägsna gods. Lyckligtvis skulle det visa sig att även den emanciperade bourgeoisien hade nytta och glädje av deras tjänster. Detta gällde inte minst kockar, munskänkar och sommelier vilka, ofta med stor framgång, öppnade egna kaféer och restauranger i Paris och andra större städer.

Att denna veritabla restaurang- och kafékultur skulle falla i så god jord att den inom några decennier gav upphov till spridandet av ryktet om den storslagna franska gastronomin över en hel värld var i sig kanske inte alldeles underligt. I slutet av 1700-talet existerade endast en handfull restauranger och kaféer i Paris, medan varje adelsman med en gnutta självrespekt höll sig med en veritabel armé av kockar och serveringspersonal på sina avsides belägna gods.

Det var främst hälsomässiga överväganden som låg till grund för att aristokratin föredrog att dinera hemmavid. Flertalet av dess medlemmar var nämligen övertygande om att mat tillagad på rätt sätt hade medicinska och profylaktiska effekter. Därför instruerade man noggrant kökspersonalen att tillreda mat som förhindrade uppkomsten av misshagliga vapörer eller som underlättade en trög matsmältningsprocess. Vidare var det inte ovanligt att eventuella gäster skickade detaljerade listor i förväg som radade upp de ”sjukdomar” man ansågs lida av, och vilka maträtter man helst undvek till följd av detta. Mot bakgrund av dessa överväganden föreföll det naturligtvis onödigt äventyrslystet att inta sin supé utanför hemmets trygga vrå.

I vilket fall som helst så innebar kockarnas ”befrielse” ifrån aristokratins oländiga gods och gårdar att restaurang- och kafékulturen i Paris med omnejd fick ett enormt uppsving. I de nyuppförda salongerna, som entusiastiskt frekventerades av den republikanska societetens modelejon, föddes och förfinades den franska kulinariska traditionen. I kölvattnet av Napoleons erövringar var det därför inte bara den franska revolutionens evangelium som spreds och beundrades över kontinenten, utan också den franska gastronomin. Det sista nämnda möttes naturligtvis med blandade reaktioner från den franska emigrantadel som en gång hade monopol på det franska kökets läckerheter.

Trollpackor och älskarinnor; kampen om Ludvig XIV:s säng

2011/05/08 § Lämna en kommentar

Om man som kvinna strävade efter verklig makt inom det stela och formaliserade franska hovet fanns det bara en tänkbar väg; sängvägen. Det franska hovet under 1600-talet var ett intrigmakarnas mecka, både kvinnor och män intrigerade mot varandra i syfte att vinna makt, rikedom och kungens gunst. Adelsmän kunde göra verklig karriär och vinna både extravaganta titlar och inkomstbringande ämbeten men detta var inte en väg öppen för ambitiösa kvinnor. Förutom drottning fanns det en titel som kunde (om den utnyttjades rätt) skänka kvinnan en inte oansenlig makt och rikedom; mätress.

Mätressen, kungens officiella älskarinna, var en mycket åtråvärd position som vissa gick mycket långt för att nå. Alla medel praktiserades, från oblygt flörtande och ryktesspridning om tänkbara rivaler till utövandet av magi och häxkonst. Allt för möjligheten att få ligga i kungens säng och kunna viska i hans öra, gynna den egna ätten och få dyra presenter och kanske också ett eget stående ekonomiskt bidrag. Detta var dock en osäker position, kungen kunde när som hitta en ny skönare favorit eller så satte en allt för tidig graviditet stopp för favoritskapet innan någon makt hann utövas.

Ludvig XIV:s (1638 – 1715) hov var fyllt av konspirerande kvinnor som sökte positionen som mätress. En av Ludvigs mest framgångsrika älskarinnor var Louise de La Valière som under många år innehade status som mätress. Efter några år kände hon att kungen började titta allt oftare efter andra varför hon till middagarna började bjuda in sin väninna Athénaïs de Montespan som ska ha varit en särledes lysande konversatör. La Valière förstod uppenbarligen inte var hennes väninna hade siktet inställt.

Montespan försökte utan framgång att flörta med Ludvig varför hon 1667 tog hjälp av en häxa, La Voisin, som borde i ett skumt kvarter i utkanten av Paris. Hon praktiserade alla möjliga former av magi såsom spådom och framställandet av bröstförstoringskrämer. Av La Voisin köpte den härsklystne Montespan kraftfulla kärleksdrycker (avkok gjorda på döda barns blod, ben och inälvor med några delar av paddor och fladdermöss) som hon under middagarna preparerade den intet ont anade kungens mat och dryck med.

Dryckerna visade sig fungera och kungen bytte favorit till Montespan, som förövrigt var gift med en ökänt svartsjuk man. Den nya mätressen gjorde sitt bästa för att göra livet surt för de La Valière och hittade på alla möjliga förnedrande och utstuderade sätt. Bland annat fick hon Ludvig att beordra sin gamla favorit att hjälpa Montespan att göra toalett, alltså att lägga håret och göra henne fin till kärleksmötena med kungen.

Den försmådda mätressen skrev i sin dagbok ”Jag stannar i denna köttets värld för att sona mina synder på samma schavott på vilken jag sårade Dig.” Hon drog sig tillbaka till ett kloster. Men detta betydde inte på något vis att Montespan låg säkert mellan de kungliga lakanen.

Påhejade av lycksökande föräldrar manades horder av unga adelsflickor i en aldrig sinande ström till kungens gemak. Men mätressen lyckades behålla sin position tills dess att hennes kropp inte längre kunde väga upp för hennes aggressiva humör. Hovdamen de Sévigné beskrev slutet: ”Så mycket stolthet och så mycket skönhet förlikas inte så lätt att spela andra fiolen, svartsjukan svallar högt, men när har svartsjuka någonsin ändrat ett händelseförlopp?”

Lurik rekommenderar: Elanor Herman. Kungliga älskarinnor; 500 år av makt, sex och rivalitet. Svenska Förlaget. 2005.

Athénaïs de Montespan

Mördarnas, horornas och diktarnas stad; Paris på 1600-talet

2011/03/28 § Lämna en kommentar

Idag pågår en våldsam urbaniseringsprocess i stora delar av den så kallade icke utvecklade delen av världen. Problem med dåliga bostäder, hygien, kriminalitet och mycket annat möter de till staden inflyttande skarorna. I Frankrike pågick en liknande process  under 1600-talet och inte mycket tycks skilja dåtidens urbanisering från dagens.

Mellan 1620 och 1660 fördubblades Paris invånarantal, ingen tycktes ha kontroll över de skaror av barn till bönder som (inte sällan av desperation) sökte lyckan som borgare i huvudstaden. Paris växte snabbare än någonsin vilket oroade myndigheterna och inte minst ”Kung sol” Ludvig XIV. Staden tycktes bortom all kontroll och omöjlig att kontrollera. Lösningen; förbud mot all nybyggnation.

Denna åtgärd förstärkte misären och trångboddheten. Bevarade dikter från tiden beskriver det dagliga livet:

”Fördömda land, ondskefulla stad, där man alltid känner sig illa berörd” […] ”det tycks mig som om alla djävlar tillsammans gör mindre oväsen, sådana fasansfulla skrik. Överallt. Fyllbultar, olyckliga, konserterna från dem som älskar.”

Inte heller de nöjen och tjänster som Paris erbjöd tycks ha fallit diktarna i smaken: ”på kabarén är allt giftigt, de som spelar gör inget annat än spelar falskt.” och ”den bäste av läkare är en stor mördare” skrev man bittert och kanske längtade man på ett romantiskt vis tillbaka till det landsbygdsliv man lämnat.

Paris vid den här tiden måste ha varit en mycket farlig stad att leva i. Kriminaliteten förefaller ha varit ohämmad, Antoine Furetière (1619 – 1688 fransk akademiker och författare) skrev att alla som besöker Paris blir offer för skurkar och slagskämpar. Vidare enligt Furetière var hela staden befolkad av olika typer av skurkar, hallikar och horor. Många av dessa ljusskygga figurer var tidigare soldater som deltagit i de otaliga krigen men kanske skadats eller gett upp soldatlivet. Pension fanns inte varför brottets bana låg nära till hands.

De värsta missdådarna var berömda och särskilt fruktade. Bland dessa återfinns de som kallades strupskärarna; sin tids torpeder som dödade på beställning. Ville man finna en dylik herre var det bara att bege sig till bron Pont-Neuf och leta reda på Henrik IV:s staty. Här hittade man gräddan av Paris avskum, allt från småtjuvar, hallickar, horor, alkoholister till professionella lönnmördare. Alla var till salu.

Lurik Rekommenderar: Karsten Alnæs. Historien om Europa 1600 – 1800. Albert Bonniers. 2005.


Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade ParisLuriks Anakronismer.