Gubben Noa i Ungern; om seglivade extremnationalistiska mytbildningar

Många väst- och centraleuropeiska länder har, när histografi och teologi var intimt sammanvävda, spårat sina nationers uppkomst tillbaka till Noas söner och syndaflodens recession. Således förtäljer Olaus Magnus, Sveriges i särklass mest omdebatterade och inflytelserika historieskrivare/historieförfalskare, att Sveriges första konung och tillika nationsgrundare var Magog; son till Jephtah, vilken var den enda av Noas söner som lämnade den mytomspunna arken i livet. Jephtah och Magog tycks dock ha haft bråda dagar efter det att de återigen kunde spankulera på torra land då de ideligen dyker upp som nationsgrundare i mängder av medeltida och tidigmoderna annaler runt om i Europa.

Den gode Magog spelade också en framträdande roll i den ungerska nationens uppkomst, men denna nationalromantiska mytologi har kommit att skilja sig från mängden då den i viss mån bidragit till den ungerska irredentismens virulenta utbredning under det långa 1900-talet, när xenofobiska och extremnationalistiska narrativ ofta omvandlades till statsbärande axiom.

Enligt den ungerska versionen på temat så blev Magog med tiden anfader till tvillingarna Hunor och Magor; två levnadsglada jägare vars skicklighet med bågen antog övermänskliga proportioner. Magor växte upp till att bli de vildsinta magyarernas (nomadfolk som efter att blivit bosatta i Karpaterna och Illyrien utvecklades till den etniska grundbulten i den moderna ungerska nationen) stamfader, medan Hunor lade grunden till de än vildsintare hunnernas storhet.

Detta förmodade och synnerligen obskuranta blodsband mellan magyarerna och hunnerna är symboliskt och konstruerat för att få de förstnämnda att framstå som hunnernas sanna arvtagare. Detta har, om man får tro ungerska extremnationalister, en enorm historisk relevans då hunnerna under folkvandringstidens initiala fas kontrollerade stora delar av Centraleuropa som numera befinner sig utanför den ungerska nationalstatens kontroll, men likväl inhyser en numerärt signifikant ungersk minoritet.

Myten har, i tider av irredentiska och vulgärnationalistiska vågsvall, under det senaste århundradet från och till används som argument för att Kroatien, Bosnien, Transsylvanien, Valakiet, Bessarabien, samt delar av Serbien, Slavonien, Rutenien och Slovakien i rättvisans namn borde införlivas med den redan existerande ungerska staten. Hitintills har denna fabel och de aspirationer som associeras med den misslyckats med att vinna gehör på den internationella arenan, och man bör utan att överdriva kunna konstatera att det moderna Ungerns nationella grämelser i hög grad varit intimt förknippade med övertron på bigotta och verklighetsfrånvända extremnationalistiska narrativ.

Myten om Hunor och Magor kan även sägas indirekt kasta sin skugga på politiken i det post-kommunistiska Ungern – där politiska budskap genomsyrade av nationalistiska övertoner har vitaliserats sedan murens fall – om än i mer subtil och mindre obskyr form och förpackning. Ungerns första folkvalda post-kommunistiska premiärminister, Jozsef Antall (1990-1993), blev exempelvis internationellt uppmärksammad då han i ett tal deklarerade att han ville se sig som premiärminister för 15 miljoner ungrare. Vad som väckte ramaskri i de angränsade staterna var att Ungern vid det givna tillfället endast befolkades av knappa tio miljoner av Magors avkomlingar.

Kadaversynoden; ett ruttnande lik ställs inför rätta

Under 800-talet e.Kr var Rom i händerna på ett antal mäktiga familjer som inte bara nöjde sig med världslig makt och rikedom. Det stora priset var den Heliga stolen, att få en medlem av den egna familjen vald till påve skänkte en oerhörd strålglans över hela släkten. I kampen om makten förefaller dagens italienska maffiakultur ha fötts. De olika familjerna skydde inga medel, mutor, våld, mord till och med våldtäkt var vanligt förekommande medel för att nå det prestigefyllda målet. I Västeuropa hade ännu inte den feodala samhällsordningen trätt i kraft, det enda sammanhållande kittet utgjordes därför av kyrkan och ytterst, påvemakten. I och med detta fördes kampen om den Heliga stolen inte bara i Rom, den engagerade en lång rad av västerlandets herrar.

Biskopen av Porto, Formosus, viste hur man konspirerade, skydde inga medel och förefaller ha varit fullständigt skrupelfri, alla tre lämpliga egenskaper för den som ville nå den högsta makten i Rom. 70 år gammal hade Formosus kommit till insikt om att han aldrig skulle bli påve. Han hade inte ens avancerat till kardinal, ett nödvändigt steg för att kvalificera sig som kandidat vid påvevalen.

Anno Domini 891 tog den bittra biskopen kontakt med en av Europas många makttörstande furstar, Arnulf av Carinthia som han visste låg i fejd med en av Roms mäktiga fraktioner; Spotelo-familjen. Arnulf var en handlingens man, han invaderade enkelt Rom och såg egenhändigt till att Formosus blev vald – trotts avsaknaden av kardinalhatt – till påve på sin ålders höst. Lycklig över att nått sitt livs höjdpunkt somnade den nya påven in år 896.

Då som nu var italienska familjer långsinta, särskilt släkten Spoleto upplevde att deras ära kränkts på det grövsta vis av den avlidne påven. Genom en ny omgång konspirerande och säkerligen ett och annat lönnmord fick man den Spoletovänlige Stefan VI vald till påve. Stefan tvekade inte att göra sina patroner till lags, Formosus skulle straffas. Det faktum att han var död var ovidkommande, snart kom en fasansfull fars att utspela sig i hjärtat av Vatikanen.

Den gammle påvens ruttnande lik grävdes på Stefans order upp en kall januaridag år 897. Kroppen ikläddes påveskruden och placerades på en tron. En synod skulle hållas – vilken blev känd som kadaversynoden – under vilken Formosus skulle få förklara sina brott. En diakon fick föra likets talan gentemot Stefans anklagelser som framfördes med den mest glödande frenesi.

Självfallet fann man Formosus skyldig, liket kläddes av naket, fingrarna han välsignat sin flock med höggs av, varefter man kastade den lemlästade kroppen i Tibern som en sista förnedrande åtgärd. Inte kort efter att dessa makabra scener utspelat sig mobiliserade de Formosustrogna familjerna sig och lät fängsla Stefan. Hans avrättning blev inte särskilt värdig, han släpades ut till ett torg där han ströps inför publik.

Pedofila passioner i västerlandet; 1960-talets sexliberalism gone mad

Under 1960-talet förenade sig liberaler och socialister i många västeuropeiska länder under paroller om krav på konfessionalismen resignation från sexualitetens räjong och de stigmatiserade ”sexuella minoriteternas” emancipation. Rörelsen och de idéströmningar som utgjorde dess ideologiska agenda fick benämningen ”sexliberalism”, och kom att vinna stöd från majoriteten av tidens mest prominenta psykologer, sociologer och intellektuella. Kraven på en radikal liberalisering av obskuranta sexuallagstiftningar, vilket i mångt och mycket var en reaktion på konfessionalismens bigotta inflytande på privatlivets domäner, anfördes under 1960-talet främst av Sverige, Danmark, Nederländerna och Frankrike.

I Frankrike leddes debatten av decenniets mest uppmärksammade intellektuella, däribland Jean-Paul Sartre och Michel Foucault, och kom främst att kretsa kring kraven på en radikalt sänkt åldersgräns vad gällde det sexuella samröret mellan vuxna och minderåriga. Vidare önskade man avkriminalisera och krossa existerande tabun kring pederastin, eller det som Foucault gav benämningen ”gossekärlek”.

Sverige uppbådade den kanske mest radikala av 1960-talets fanatiska sexliberaler, Lars Ullerstam, som 1964 fick ett enormt genomslag i den offentliga debatten genom stridskriften De erotiska minoriteterna, inalles översatt till fjorton språk. Denne den svenska sexliberalismens självpåtagna profet argumenterade bland annat för inrättandet av statliga bordeller för pedofiler, legaliserandet och ett socialt uppmuntrande av incestuösa familjeförbindelser, samt införandet och avlönandet av ”sexuella samriter” som skulle tillfredställa de sexuella minoriteternas minsta nycker. Ullerstam framhöll med emfas att:

”I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i ”unga oskyddade sinne” och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de inte det hemma så söker de sig till utomstående.”       

Än längre gick man i Nederländerna, i mångt och mycket liberalismens Mecka i Västeuropa, där man omsatte många av sexliberalismens idag fullständigt verklighetsfrånvända dogmer i praktisk politik. Sålunda bidrog socionomer och socialarbetare aktivt till att upprätta intresseföreningar för pedofiler, samt publicerade och distribuerade så kallade ”intressetablåer” för den tidigare så försmådda gruppen av ljusskygga individer.

Att sexliberalismens idéer så småningom kom att ifrågasättas och sedermera förkastas under 1970-talet var i det stora hela ett resultat av den gryende feminismens landvinningar. Feminismens apologeter såg med fasa och repulsion på hur sexliberalismens misogyna agenda började prövas och implementeras i flera Västeuropeiska länder, och lyckades med tiden vända opinionens blickfång från att betrakta ”friheten att avstå från sex” snarare än ”friheten till sex” som det essentiella i samhällsdebatten om de sexuella minoriteternas beskaffenheter.

En nationalhjälte med hjärtat på rätta stället; den polsk-litauiska kampen om dikten

Den litauiska nationalismens väckelse kan, om än med viss tvekan, dateras till 1800-talets sista decennier. Grunddragen i denna nationalism var vurmen för det litauiska språket, som länge bara talats av bönder och därmed saknade litterära traditioner, samt antipatin gentemot den polska kulturen som av hävd dominerade i de övre stånden. En central roll i Litauens gryende nationaliströrelse kom att spelas av den polsk-litauiska poeten och nationalskalden Adam Mickiewicz (1798-1855, på litauiska: Adomas Mickevičius), och dennes härkomst och litterära skildringar har hemsökt och gäckat de polsk-litauiska relationerna enda in i vår egen tid.

Mickiewicz var uppvuxen i Litauen, såg sig själv som litauer, och utbildade sig såsom så många andra befrämjare av vitterhet och bildning vid universitet i Vilnius. Han konverserade och skrev emellertid uteslutande på polska och hade ingen djupare kännedom om det litauiska språket.

Litauen existerade inte som nation beträffat under Mickiewicz levnadstid utan var alltsedan uppgörelsen i Lublin 1569 fast förankrat i det ”polsk-litauiska samväldet” som alltsedan dess dominerats och genomsyrats av den polska kulturen. Mickiewicz lysande litterära ådra och medryckande tragiska prosa, vilken allt som oftast återgav romantiserade skildringar av händelser i den polsk-litauiska historien, vann polackernas hjärtan under det långa 1800-talet då merparten av dagens geografiska Polen befann sig under det ryska oket.

Mickiewicz har alltsedan dess betraktats som Polens nationalskald (vilket inte betyder så lite i ett land som länge massproducerat litterära digniteter) och har dessutom skrivit vad som än idag framställs som den polska nationens nationalepos: Pan Tadeusz. Problemet har dock varit att författarens litauiska arv och dennes förkärlek till sitt hemlands miljöer har inverkat mycket på författarskapet. Sålunda inleds Pan Tadeusz, vars verser fortfarande citeras flitigt av polska skolbarn, med strofen:      

 ”Lithuania! My fatherland! You are like health.  Only he who has lost you may know your true worth!”

Kampen om Mickiewicz litterära arv är fortfarande symptomatiskt för den polsk-litauiska tvisten om den gemensamma historien, och slutar därför inte bara med denna. Den polska nationalhjälten marskalk Josef Pilsudski (1867-1935), mest berömd internationellt för ”miraklet vid Wisla” 1920 när den polska armén under hans ledning besegrade Sovjetunionens röda armé ledd av den legendariska marskalken Tukhachevsky och på så sätt temporärt lyckades främja moderlandet från sovjetisk ockupation, var liksom Mickiewicz klämd mellan sitt litauiska ursprung och sin karriär i Polen.

Pilsudskis bakgrund var måhända ännu mer beklämmande än Mickiewiczs. Han var född i Litauen och litauiska var hans modersmål, men till följd av de båda nationernas integration var det självklart att Pilsudski, om än motvilligt, skulle göra karriär inom den polska militäradministrationen.

Efter fredslutet i Riga 1921, när Litauen förklarade sig självständigt, var Pilsudski snabb med att ockupera och sedermera annektera Vilnius, och därmed försäkra att den framtida litauiska huvudstaden (där litauerna vid det nämnda tillfället utgjorde knappa 2 % av befolkningen) fortsatte att lyda under polsk förvaltning. Detta alienerade naturligtvis den litauiska regeringen i Kaunas som, den demografiska situationen till trots, hävdade att Vilnius alltsedan det medeltida litauiska rikets tillkomst varit den litauiska nationens naturliga nervcentra.

Pilsudskis uttalade politiska dröm var att ”återskapa” det polsk-litauiska samväldet på federalistisk och socialistisk grund med tillfredställande autonomi för minoritetsfolken. Han dog därför som en bitter man 1935, medveten om sina landsmäns antipatiska inställning till hans federationsprojekt, efter att ha reagerat ett Polen han aldrig önskat styra i nio långa år.

Pilsudski magnifika begravningståg tog plats i Krakow där denna begravdes jämsides generationer av polsk-litauiska kungligheter. På marskalkens egen begäran avlägsnades dock hans hjärta och begravdes tillsammans med familjen på Antakalnis kyrkogård i Vilnius.

Münster; 1500-talets fundamentalistiska högborg

I samband med religionskrigen under den tyska reformationen i början på 1500-talet uppstod en rad avarter av Luthers lära. Den uppslitande konflikten mellan protestanter och katoliker ledde, föga förvånande, till att åtskilliga var övertygade om att apokalypsen stod i nära antågande. I synnerhet bland vederdöparna förefaller tron på Kristus snara återkomst ha varit särskilt levande. Av den anledningen sökte sig vederdöparna bort från världen. Man ville leva i familjära grupper där beslut togs gemensamt, allt för att efterlikna den tidiga antika kristendomen.

I Münster hade vederdöparna större framgångar än på andra platser, deras budskap lockade till sig stora skaror av människor från både när och fjärran. Bland dessa immigranter fanns holländaren Johann av Leyden som snabbt tog till sig budskapet och troligen även såg en möjlighet i detta att vinna en viss rikedom. Tack vare sin goda manipulativa förmåga lyckades han inom kort bli vän med en av vederdöparnas främsta ledare, Beuckelszoon. När även en man vid namn Jan Matthys anslöt sig var trojkan komplett och Münsters öde beseglat.

De allt mer fanatiska predikningar som kom att höras på Münsters gator fick snart som konsekvens att klimatet mot protestanter och katoliker hårdnade markant till dess att kulmen nåddes en tidig februarimorgon. Förblindande av fundamentalism drev man ut alla icke-vederdöpare ur Münster varefter dödsstraff infördes för alla som inte bekände sig till den nya tron. Detta var dock bara början på det skräckvälde som skulle komma.

Sektens tre ledare påbörjade nu en radikal omformning av samhället. All privat egendom förbjöds och skulle samlas i ett centrallager, inte ens mat fick ägas. Sektens hårda kärna övervakade allt som vedertogs i staden. Särskilt utsedda ”diakoner” kontrollerade Münsters invånare när de intog sina måltider, minsta ifrågasättande var belagt med dödsstraff som utfördes effektivt och utan pardon.

Efter att Beuckelszoon haft en uppenbarelse, under vilken han sprang omkring naken på stadens gator, tog han ensam över makten i sekten och staden. En av hans första åtgärder blev att införa polygami och tvångsgifte. Münsters kvinnor förbjöds att tacka nej till sex dylikt beteende straffades naturligtvis med döden. Barn som sa nej till sina föräldrar avrättades också tillsammans med makar som grälade. Samtidigt som bödelsyxan svingades både dag och natt försåg sig Beuckelszoon med ett harem, utropade sig till kung samt införde åter nya lagar som ytterligare detaljstyrde livet.

Givetvis sågs inte detta med blida ögon av vare sig kejsaren eller kyrkan. Katoliker och protestanter gjorde gemensam sak och påbörjade under en biskops befäl belägra Münster. Trots att biskopens armé bestod av hårdföra legosoldater blev belägringen långvarig. Beuckelszoon försvarade staden med alla till buds stående medel, alla invånare skulle delta i det desperata försvaret. Inom en inte allt för lång tid tog dock maten i Münster slut och svälten började breda ut sig. Med hungern som drivkraft började vissa invånare klaga på regimen varpå terrorn hårdnade ytterligare. Alla som sa emot styckades i fyra delar och hängdes upp på olika platser till allmän beskådan.

Tillslut tog hungern ut sin rätt, belägrarna lyckades ta sig in i staden varpå man högg ned samtliga åttahundra som fortfarande bar vapen. Ytterligare fyrahundra invånare spårades upp och dödades omedelbart. Beuckelszoon och Johann av Leyden (Jan Matthys dog under ett egenhändigt anfall mot belägrarna) straffades på det mest makabra vis, de fick tungorna utslitna, torterades med glödande järn innan de slutligen stacks ihjäl. Kropparna hissades upp i ett kyrktorn.

Yassir Arafat var homosexuell

Åtminstone om man får tro General Ion Mihail Pacepa, Nicolae Ceausescus ledande rådgivare i säkerhetspolitiska ämnen och den mest prominenta och välunderättade östeuropeiska avhopparen under hela Kalla kriget. 

Under 1970-talets inledning, när den rumänska diktatorns stjärna stod i zenit, påbörjade Ceausescu förberedelserna till ett äventyrligt diplomatiskt spel som, var det tänkt, i slutändan skulle förverkliga hans grandiosa politiska dröm: att tilldelas Nobels fredspris. Väl medveten om de norska beslutfattarnas ambivalens och tvehågsenhet insåg Ceausescu på ett tidigt stadium att det åtråvärda priset inte kunde säkras genom smärre politiska gester utan skulle kräva en verkligt herkulisk insats för freden. På detta område har få, varken förr eller senare, haft större ambitioner än den rumänska diktatorn. Ceausescu var nämligen fast övertygad om att han, tillsammans med sin fruktade säkerhetstjänst, besatt de medel och den briljans som tarvades för att råda bot på en av historiens mest infekterande konflikter; den mellan Israel och Palestina.

Ceausescu hade inga problem med att fånga Palestinaarabernas unga och ambitiösa ledare, Yassir Arafat, i sitt nät då han kunde förse PLO med skickligt förfalskade pass från hela världen, vilket ökade Arafats militär-politiska svängrum avsevärt. Under hela 1970-talet befann sig Arafat under ständig observation av den rumänska säkerhetstjänsten, vilka också utförde allehanda tjänster som kunde stärka dennes aktier gentemot Israel. 1972 besökte även Arafat sin rumänska välgörare i Bukarest.  

Liksom alla utländska gäster, oberoende av dignitet, var Arafat lyckligt ovetande om att den rumänska säkerhetstjänsten övervakade hans minsta steg, och ävenledes de göromål som denna företog sig i det privata sovrummet. Några timmar efter att det omaka paret Ceausescu-Arafat diskuterat politik och utväxlat diverse artigheter på den förstnämndas residens utspann sig följande telefonkonversation mellan den huvudansvarige för övervakningen av den palestinska gästen och General Pacepa:

”At this very moment the Fedayee (Arafats kodnamn) is in the bedroom making love to his bodyguard. The one I knew was his latest lover. He’s playing tiger again. The officer monitoring his microphones connected me live with the bedroom, and the squawling almost broke my eardrums. Arafat was roaring like a tiger, and his lover yelping like a hyena. [. . .] I’ve never before seen so much cleverness, blood, and filth, all together in one man.”             

Vitryssland finns inte

Sovjetunionens kollaps 1991 innebar inte bara bråda dagar för journalister, politiker och samhällsanalytiker, utan också för landets lingvister vilka såg sig nödgade att fullständigt revidera existerande kartor och anpassa de mest obskyra ortsnamn efter obeaktade tungomål som plötsligt uppgraderats till statsbärande språk. De misstag och den inkonsekvens som varit det genomlöpande temat i detta projekt har i våra dagar kommit att prägla hur vi ser på och benämner den östslaviska, kaukasiska och centralasiatiska ortografin.

Vad man eftersträvade var i huvudsak att ersätta de icke-ryska orterna och städerna i det forna Sovjetunionen som erhållit ett förryskat namn, eller helt enkelt lånat sitt namn från någon av Sovjetstatens politiska koryféer, med dess ursprungsnamn på de nya staternas egna språk. Sålunda blev den kirgiziska centralorten Frunze – döpt efter en framgångsrik general i röda armén av moldovisk härkomst med samma namn – huvudstaden i det självständiga Kirgizistan med det mer svåruttalade namnet Bisjkek. Den estniska huvudstaden Tallin gick samma öde till mötes, även om vi i Sverige endast motvilligt övergav den ryska stavningen, och stavas numera med två ”n” såsom estländarna själva föredrar.

 I fallet Moldavien har vi dock varit mer nyckfulla. Landet, som på moldoviska och de flesta andra språk benämns som Moldova, har i Sverige fortfarande sitt ryska namn i behåll, medan vi däremot talar om landets huvudstad som ”Chisinau” istället för det ryskklingande ”Kisjinov”.

Att denna ortografiska ordlek som påbörjades under Sovjetunionens disintegrering ingalunda varit fri från motsägelsefulla och förilade beslut må väl vara förlåtligt, om det inte vore för Belarus, vilket vi svenskar konsekvent och med en dåres enträgenhet har valt att benämna ”Vitryssland”. Vitryssland existerar emellertid inte, och denna illa valda neologism är ytterst ett resultat av bristande språkförståelse och ett negligerande av historiska fakta.

 ”Belarus” betyder inte, som ofta framhålls av oinsatta dillettanter, ”det vita Ryssland”, utan bör istället översättas med ”det vita Rus”. Det är förvisso sant att ordet ryss härstammar från begreppet Rus, vilket i sin tur härleds till vikingarnas ord för Roslagen eller för att ro enligt vissa forskare, men ”Rus” har en djupare innebörd i den östslaviska mytologin.

 Med begreppet ”Rus” syftas på de östlaviska folkens (ryssar, ukrainare och belaruser m.fl.) gemensamma urhem. Dessa anlade sin första blomstrande stadsbildning, Kievskaja Rus, i trakterna kring Kiev i dagens Ukraina. Enligt de sägner som finns bevarade i den ryska Nestorkrönikan ombads vikingahövdingen Rurik (862-879) att år 862 att ta över regeringsmakten i Kievskaja Rus och stifta fred mellan de blodbesudlade rivaliserande östslaviska stammarna. Detta gjorde naturligtvis Rurik med besked och hans dynasti kom att inneha den ryska tronen fram tills den utslocknade i och med Fjodor II för tidiga död år 1598, långt efter det att Kievskaja Rus förintats av de anstormande mongoliska horderna 1237-1240.

 ”Vitryssland” är därför inte ryskt, även om det är vitt. Även om många förklaringar har angivits som alla aspirerar på att klargöra färgens betydelse föreslår den i särklass mest reciterad av dessa att Belarus fått sitt namn till följd av de nyss nämnda mongolinvasionerna. Belarus föll aldrig offer för mongolernas grymheter utan lämnades mirakulöst nog åt sitt öde; den vita färgen symboliserar därför landets jungfruliga renhet som inte befläckats av det asiatiska barbariet.

Om vidskeplighetens villfarelser och Xhosafolkets undergång

Att vidskeplighet kan orsaka harm och grämelse är ett genomgående tema i historien, även om få bestraffats så hårt för sina fantasifosters ingivelser som det sydafrikanska Xhosafolket. Xhosa, en i de särklass talrikaste bantustammarna i södra Afrika, lyckades länge trots omfattande kolonisering leva i symbios med de expansionistiska britterna i början av 1800-talet. Militära skärmytslingar och regelrätta bestraffningsoperationer var således, till britternas stora tillfredställelse, länge en ovanlighet.

Efter brittiska provokationer och omfattande svält insåg emellertid Xhosa att de förstnämndas närvaro innebar ett reellt hot mot deras existens; särskilt eftersom de vitas ankomst sägs ha orsakat ett tillflöde av häxeri och svartkonst med potentialen att stigmatisera Xhosafolkets älskade och livsnödvändiga boskapshjordar. 

Vid denna tidpunkt uppenbarade sig en profet, Mlanjeni, som proklamerade att han hade begåvats med kraften att förvandla de vitas kulor till hett vatten, och att han därför besatt de egenskaper som krävdes för att besegra britterna och fördriva häxeriet. Kriget som följde, vilket gått till hävderna som ”yxkriget” pågick i flera år och fördes med en sällan skådad brutalitet. Efter ursinniga strider var Xhosa dock tvingade att böja sig inför övermakten. 

Xhosa gick därefter några hårda år tillmötes när lungsjuka härjade bland deras boskap och den brittiska administration systematiskt undergrävde deras självständighet. 1857 uppenbarade sig emellertid gudarna för en ung Xhosaflicka, Nangqawuse, i närheten av en flod. Enligt Nangqawuse lovade gudarna att om Xhosa företog sig att avliva sina boskap, bränna sin säd och förstöra sina kärl så utfäste sig dessa att fördriva de vita, samt att låta förfäderna återvända till jordelivet tillsammans med horder av feta boskap.

Sagt och gjort. Xhosa lyckades med konststycket att slakta över 90 % av sina boskap, förädla all sin säd till öl och krossa alla befintliga kokkärl. Morgonen den 17 februari 1857, dagen då profetian var ämnad att slå in, upptäckte dock Xhosa till sin stora uppgivelse och konsternation att inga förfäder kunde skådas vid horisonten och att de vita alltjämt höll deras land i strama tyglar.

Värre var att Nangqawuses dåraktiga förkunnelse ledde till att närmare 40 000 av Xhosafolket dog i svält, medan minst lika många tvangs lämna sina förfäders jord för att söka förnedrande arbetsmöjligheter i städerna.

Stämningen i den brittiska kolonialregeringen i Sydafrika kunde dock inte varit mer uppbragd och animerad. Utan att ett enda skott avlossats hade Xhosafolket, som länge varit en nagel i ögat på kolonisatörerna, grävt sin egen grav och därmed hade ett politiskt och militärt hot fullständigt utplånats. Utöver de rent politiska konsekvenserna betydde Nagngqawuses profetia därutöver att de överlevande saknade tillgång till mat och livets nödtorft vilket britterna mer än gärna satte sig till att distribuera mot en skälig penning. Xhosafolkets virulenta vidskepelse som indirekt orsakade deras undergång innebar således ett ekonomiskt uppsving för antagonisterna i den brittiska Kapkolonin. Den enes bröd är den andres död.

Det sovjetiska jordbrukets krissymptom; den estniska kovältaren

Att beskriva det sovjetiska jordbruket som genomlidande av en permanent kris alltsedan kollektiviseringens genomförande under 1930-talet är ingalunda någon överdrift. Inte ens Nikita Chrusjtjov (1953-1964) , Sovjetunionens självutnämnda agronomiexpert, kunde förhindra, trots försöket att förvandla Kirgizistans stäpper till ett enda enormt majsfält, jordbrukssektorns stagnation och kräftgång.

I Baltikum närmast ödelades jordbruket i och med den stringenta kollektiviseringsvåg som initierades efter krigsslutet 1945. Ett tydligt tecken på detta var en idé framsprungen på de estniska kolchoserna som gjorde gällande att en eller flera ur arbetslaget skulle utses till jourhavande ”kovältare”. Ett av många oroväckande problem som gäckade de estniska kolchoserna var att flera av dessa jätteenheter led kval på grund av vindarnas framfart, vilket var en naturlig följd av illa planerad skogsavveckling.

De ambulerande kovältarnas arbete bestod därför i att, närhelst vinden tycktes tillta, kryssa runt på ägorna och ställa de omkullkastade boskapen upprätt och tillrätta. Anledningen till dessa djurs försvagade beskaffenhet var naturligtvis att de i regel var utmärglade och sjuka, vilket innebar att de därmed hade avsevärda svårigheter att stå emot den minsta vindpust.