Pyramidspel i Rumänien; Caritas uppgång och fall

2012/07/29 § Lämna en kommentar

Kommunismens fall i Östeuropa och den påföljande transitionen mot en marknadsekonomi lämnade fritt spelrum för ljusskygga aktörer att prova sina vingar på en mer eller mindre oregulerad marknad där gigantiska vinster hägrade. Följden blev en veritabel våg av efemära pyramidspel som lockade gigantiska investeringar ena dagen för att stänga ned verksamheten den andra. I Östeuropa i allmänhet och på Balkanhalvön i synnerhet dök pyramidspel upp som svampar ur jorden under åren 1990-1991, det största och mest välorganiserade var Caritas (namngiven efter den katolska kyrkans internationella biståndsorgan) i Rumänien.

Caritas öppnade sina dörrar i april 1992. När organisationen tvingades avbryta verksamheten dryga två år senare, till följd av att man inte hade kapital nog för att genomföra utbetalningar, uppgav rumänska myndigheter att minst 4 miljoner rumäner varit inblandade i pyramidspelet och Riksbanken inflikerade att mellan 35 till 50 % av landets hushåll investerat i Caritas. Summorna som Caritas ”förvaltade” var också astronomiska, the Economist beräknade bl.a. att under sötebrödsdagarna så kontrollerade pyramidspelet ungefär en tredjedel av Rumäniens samlade likvida tillgångar.

Caritas skapades av en viss Ioan Stoica som bar på ett dunkelt förflutet; det påstås att han ska ha handlat med valutor på den svarta marknaden under Ceasescus tid vid makten (1974-1989) och att han spenderat tid i fängelse mot bakgrund av sin ekonomiska brottslighet. Oavsett vad så var Stoicas affärsidé lika enkel som den var genial: Caritas svor högaktningsfullt att åttafaldiga en eventuell investerares sparade slantar på bara tre månader, och ett eventuellt överskott skulle Caritas investera för att, i sann katolsk anda, lindra den ekonomiska transitionens skoningslösa effekter på Rumäniens många fattiga.

Omgående flockades tusentals rumäner till Caritas kontor i staden Cluj och formligen bad om att få investera sina surt förvärvade sparkapital. Inledningsvis gjorde Caritas heller ingen besviken. Cluj lyftes formligen ur fattigdom och rikedomarna utmynnade i att staden inom loppet av ett år placerades sig som femma i Europa vad gäller antalet bilar per capita. Ioan Stoica hyllades, utan att överdriva, som en välsignad ekonomisk mirakelman som sänts ned från himmelen för att rädda det rumänska folket ur dess misär. Under 1993 publicerades flera sånger och dikter i den rumänska pressen som hyllade den nya frälsaren och hans välgörande pyramidspel, däribland följande rader: ”En man har framträtt, som har räddat oss alla. Gör Stoica till kejsare!”

Under hösten 1993 började dock varningsklockarna att ringa. Tidningar i väst spådde att Caritas kollaps var nära förestående och Rumäniens president Ion Iliescu (1990-1996) deklarerade fränt att alla som innehade en grundskoleutbildning kunde räkna ut att något som gav åttafaldig utdelning inte kunde bestå särskilt länge. Stoica stretade dock emot och skylde de otaliga försenade utbetalningarna på korrupta myndighetsbyråkrater. Den 19 maj 1994 fick emellertid Stoica krypa till korset och meddela att Caritas var bankrutt. Kort därefter fängslades Stoica och den rumänska regeringen förbjöd etablerandet av nya pyramidspel.

Under 2000-talet har västeuropeiska ekonomer och samhällsvetare långsamt att börja omvärdera effekterna av de otaliga pyramidspel som växte upp i Östeuropa och Balkan efter kommunismens fall. Trots deras ofrånkomliga kollaps och de kortsiktigt negativa konsekvenser dessa innebar så förbättrade trots allt pyramidspelen det makroekonomiska läget i ett längre perspektiv. Detta berodde främst på att Caritas och liknande organisationer ingav medborgarna modet att investera pengar som de tidigare haft gömda i sina madrasser, på så sätt ökade cirkulationen av pengar i samhällsekonomin markant och bidrog till att accelerera den ekonomiska utvecklingen. Detta var emellertid en liten tröst för de tusentals rumänska familjer som förlorade sina tillgångar i Caritas kollaps.     

Lurik rekommenderar: Katherine Verdery. What was socialism, and what comes next?. Princeton University Press 1996.  

Från frälsare till fängelsekund: Ioan Stoica

Konst(iga) OS; de estetiska grenarna som försvann

2012/07/25 § Lämna en kommentar

     “O Sport, pleasure of the Gods,
essence of life, you appeared sudden
in the midst of the grey clearing
which writhes with the drudgery of
modern existence, like the radian
messenger of a past age, when
mankind still smiled. And the glimmer
of dawn lit up the mountain tops and
flecks of light dotted the ground in the
gloomy forests.

Dikten ovan är ur Ode to Sports första vers från 1912 av G. Hohrod och M. Eschbach. Även om verket inte håller någon vidare klass med sitt högtravande språk och gränslösa hyllning till idrotten kammade den hem en guldmedalj vid de Olympiska spelen i Stockholm år 1912. Dock kunde ingen finna författarna som mystiskt nog tycktes ha gått upp i rök.

De moderna spelens skapare, baron Pierre de Coubertin (1863 -1937), hade propsat på att man även skulle tävla i estetiska discipliner i OS och efter en viss kamp fick han sin vilja igenom. Konst blev därefter en del av spelen mellan åren 1912 och 1948. Grenarna man tävlade i var arkitektur, grafik och måleri, musik, skulptur samt litteratur – som dikten ovan vann guld i. Konstdisciplinerna hade formellt samma status som höjdhopp eller kulstötning med höger och vänster hand även om publiken och folk i allmänhet inte verkar ha blivit särskilt upphetsade över dessa tävlingar. Inte heller inom den Olympiska kommittén var man särdeles förtjust, de tävlande var få och kvalitén ansågs vara alltigenom låg.

Baron Pierre de Coubertin

Baron Pierre de Coubertin

Oavsett vilket skördade Sverige en del medaljer i dessa grenar. Vid OS i Los Angeles år 1932 belönades konstnären David Wallin med guld för sin tavla Vid Arilds strand och Gustaf Nordahls skulptur, Hyllning till Ling, tog guld i London 1948. Sverige erövrade inga fler guld men däremot silver och brons. Till de mer intressanta bedrifterna hör att arkitekten Nils Olsson tog brons i OS i London år 1948 för sin ritning till vad som skulle bli Valhallabadet i Göteborg

Konstdisciplinerna fick som konsekvens att sportjournalisterna nu motvilligt blev kulturjournalister när de skulle skildra vinnarna. Den kände sportjournalisten Mr. Jones avslutade sin smått syrliga rapportering om Wallins seger med orden: ”[…] en sträng och knapp komposition; man förstår, att den skulle kunna göra starkt intryck nere i detta den eviga och vitglödgade solens förlovade land. Och visserligen var den inte sport, men i alla fall ´efter sport´, en hymn till fri och frisk luft”

Hur var det då med de försvunna guldmedaljörerna Hohrod och Eschbach? Sent omsider visade det sig att dessa idrottsälskande herrar aldrig hade existerat. I själva verket var det baron Pierre de Coubertin själv som skrivit det pompösa verket vilket han långt senare erkände. Detta torde vara enda gången i OS historia någon erövrat en guldmedalj utan att visa sig under tävlingarna överhuvudtaget.

Vid Arilds strand som Wallin tog guld med vid OS i Los Angeles

”Vid Arilds strand” som Wallin tog guld med vid OS i Los Angeles

Stör(d) fiskehistoria; kaviaren genom århundradena

2012/07/22 § Lämna en kommentar

Kaviaren omnämns för första gången i en skriftlig källa daterad till 1240-talet av den mongoliska erövraren Batu Khan (1207-1255). Batu Khan var dock långt ifrån den första att njuta av de eftertraktade fiskäggen som idag utgör själva sinnebilden för kulinarisk överdådighet. Redan antikens perser, greker och romare avnjöt kaviar med frisk aptit, även om delikatessen var reserverad för de högre stånden.

Historien har givit oss gott om exempel på kungliga gourmander som högaktat kaviaren liksom andra som tvärtom fått kväljningar vid blotta tanken på maträtten. Omtalad är bland annat Edvard II (1284-1330) av England som proklamerade en lag som gjorde fiskare skyldiga att erbjuda kungen den kaviar som de lyckats hembärga. Tsar Nikolaj II (1868-1918) gick i samma spår när han i början av sin regeringstid ålade fiskare att betala en viss del av sina skatter i störägg.

Någon som dock inte lät sig imponeras av den ryska kaviaren var den franska gourmanden Ludvig XIV (1638-1715). När Tsar Peter den Store (1682-1725), enligt en välkänd historisk skröna av tvivelaktig äkthet, presenterade den franske konungen med rysk kaviar ska den kräsne monarken helt sonika ha spottat ut tsarens gåva och fränt meddelat att den ryska delikatessen var otjänlig som människoföda.   

Äkta kaviar får man som bekant från stören, vilken på många sätt är en egendomlig och uråldrig fisk; fossiler av störfiskar har påvisat att släktet i själva verket är 200 miljoner år gammalt. Stören kan bli närmare 6 meter lång och det mest imposanta exemplaret vägde smått otroliga 2000 kg. Kineserna har länge givit stören smått övernaturliga attribut och i traditionell mytologi anses störar kunna utvecklas till fullfjädrade drakar. Stören har fiskats vilt i hela Europa men mest berömda är nog de ryska störarna som traditionellt fiskats i Kaspiska Havet och de sydryska floderna. Ryssland är dock inte kaviarens förlovade hemland som många tycks tro; när franska läckergommar i slutet av 1800-talet började uppmärksamma den ryska kaviaren blev den stora exportören inte Ryssland utan USA.

Störfiske vid Kaspiska Havet

I 1800-talets USA var nämligen stora vattendrag som Hudson och Delaware fyllda till bredden med störfiskar, vilket förde med sig att den amerikanska marknaden översvämmades av billig kaviar av exemplarisk kvalitet. I början av 1900-talet, under det amerikanska störfiskets guldålder, genererade de amerikanska floderna och sjöarna cirka 600 ton kaviar per år. Vid denna tid var därför kaviaren ansedd som fattigmansföda och på krogarna serverades salt kaviar ofta gratis som snacks då det bidrog till att öka ölförsäljningen. Kaviaren tjänade alltså ungefär samma syfte som jordnötterna gör idag.

Den amerikanska kaviardrömmen dränerades så sakteliga under 1900-talets början till följd av överfiskning. Sedan stören nära nog utrotats i Nordamerika hämtas numera större delen av den åtråvärda kaviaren från Kaspiska Havet. Redan under Sovjetunionens högsommar minskade emellertid produktionen av den ryska kaviaren avsevärt till följd av överfiskning och miljöförstörelse. Numera är huvuddelen av störhonorna infertila till följd av genetiska abnormiteter som ytterst framalstrats av nedsmutsning och försurning. Efter Sovjetunionens fall 1991 har Ryssland dessutom förlorat kontrollen över störfisket och ljusskygga privata aktörer bidrar numera till att förvärra överfiskningen. Andra länder har satsat stort på kommersiellt störfiske i syfte att utmana den ryska kaviaren, däribland Iran, men miljöförstöring har kvävt merparten av försöken i sin linda.   

Den åtråvärda Belugakaviaren

Historiens kortaste krig; Zanzibar vs. Storbritannien

2012/07/19 § Lämna en kommentar

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said (1874 – 1927), självutnämnd sultan av Zanzibar var på goda grunder orolig. Han hade nyligen tagit makten i en statskupp och utropat sig till sultan efter att hans farbror dött den 25:e augusti år 1896. Sultanen hade förvisso ett legitimt anspråk på tronen eftersom han tillhörde dynastin al Bu Said vars medlemmar under ett par generationers tid varit sultaner över både den östafrikanska ön och Oman.

Anledningen till Barghashs oro stavades det Brittiska imperiet som vid tiden utövade den reella makten i området. I enlighet med imperiets koloniala traditioner hade den förra sultanen tillåtits att behålla sin titel och en del makt i utbyte mot att han var vänligt inställd till och samarbetade med den brittiska kronan. Efter att sultanen avlidit favoriserade britterna en av hans kusiner men man hann knappt uttala sina sympatier innan Barghash tagutfört sin statskupp och själv tagit makten.

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

En del av Storbritanniens politik i området gick ut på att kväsa den slavhandel som omanierna drivit på Zanzibar sedan 1600-talet. Slavhandeln gick stick i stäv med det förbud mot slaveri som britterna instiftat år 1833 (avseende hela imperiet, slaveri i England förbjöds år 1772) och faktum var att Zanzibar stod under brittisk kolonial administration. I slutet av 1800-talet gick man lite vänligare fram i sina kolonier och man dominerade inte på samma sätt som tidigare vilket förklarar varför man lät den lokala slavhandeln fortsätta även om man motarbetade den med administrativa medel.

Britternas favorit och tillika tronpretendent var visserligen för slaveri men inte till den grad som Barghash var. Den senare stödde slaveriet fullt ut, dessutom hade han tagit makten utan britternas gillande, ett agerande imperiet själfallet inte kunde tolerera. Detta kände Barghash motståndare till och säker på sin sak lät den brittiska usurpatorn sända ett ultimatum till sultanen där han krävde hans abdikation bara en dag efter trontillträdet.

Den slavälskande sultanens svar blev att han lät dra ihop sin armé som bestod av 3000 man och sin flotta som bestod av hans egen lyxyacht. Britterna som såg en chans att legitimera ett militärt ingripande i syfte att föra fram sin favorit till tronen lät placera tre toppmoderna kryssare och två kanonbåtar i bukten utanför sultanens palats.

Sultanen försökte med hjälp av USA:s ambassad få fram en kompromiss med britterna men 09:00 på morgonen den 27:e augusti gick det ultimatum Barghash mottagit ut och två minuter senare började det Anglo-Zanzibariska kriget med ett brittiskt bombardemang av sultanens palats som snart stod i lågor. Mer av hämndlystnad än av strategisk nödvändighet sänkte man även Zanzibars diminutiva flottstyrka. Sultanen genomförde en reträtt till Tysklands ambassad och förklarade att han ville ge upp. När britterna gick med på fred hade historiens kortaste krig pågått mellan 38 och 45 minuter och krävt 500 människoliv men fick som resultat att slaveriet upphörde på den östafrikanska ön. Barghash regeringstid blev nästan lika kort som kriget: fyrtioåtta timmar.

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Rådvilliga rön om rysk resande; historien om och tolkningen av Nikolaj Przhevalskis gärning

2012/07/15 § Lämna en kommentar

Nikolai Przhevalski (1839-1888) har gått till hävderna som en av Rysslands största upptäckare vars huvudsakliga historiska gärning bestått i att kartlägga det oländiga Centralasien, vilket i slutändan förde med sig att regionen hamnade i rysk snarare än brittisk eller kinesisk ägo. I såväl tsarrysk som sovjetisk och modern rysk historieskrivning har kolossen Przhevalski (karl ska ha mätt 1, 99 meter och ha vägt i runda slängar 140 kilo) höjts till skyarna och centralasiatiska barn har i decennier indoktrinerats den ryska hjältens alla påstådda bragder.

Enligt det Ryska Geografiska Sällskapet – som i över ett århundrade odlat myten om den oöverträffade upptäckaren och hans betydelse för civilisationens framåtskridande – ska Przhevalski ha varit den första av ”de osjälviskt hängivna” ryska upptäcktsresanden som lade Centralasien under sina fötter. Bara under sin första (av inalles fyra) centralasiatiska expedition hembärgade Przhevalski en imponerande samling av bl.a. 1100 uppstoppade fåglar. Både tsar Alexander II och hans österrikiska kollega kejsare Frans Joseph lovprisade Przhevalskis bidrag till forskningen.

Przhevalski var under hela sin levnad trogen sitt kall och bidrog enormt till förståelsen av Centralasiens biologiska mångfald och zoologi. Under sina resor insamlade Przhevalski och hans proselyter plantor och fågelexemplar som aldrig tidigare skådats av européer och upptäckte därtill en ny hästras som fortfarande bär hans namn. Under förberedelserna för sin femte centralasiatiska expedition (som enligt planerna skulle ta honom till hans drömmars mål: Lhasa i Tibet) dog Przhevalski plötsligt av tyfus år 1888, och blev, på egen begäran, begraven intill den natursköna sjön Issyk-Kul i våra dagars Kirgisistan. 

Nikolaj Przhevalskis begravningsmonument i utkanten av Kara-Kol i Kirgisistan. På gravstenen står kort och gott: ”Nikolaj Przhevalski – upptäcksresande”

I traditionell rysk historieskrivning har det varit viktigt att framställa Prezhevalski som oberörd av sin multi-etniska omgivning och likgiltig inför de centralasiatiska stammarnas biologiska och fysiska konstitutioner. För att kunna framställas som en genomgod  hjälte av herkuliska proportioner också i Centralasien var det givetvis av kardinal betydelse att i propagandan utmåla Prezhevalski som en varmhjärtad beundrare av Centralasien och dess många nationer.

Detta var emellertid inte fallet. Visserligen är det sant att Przhvalkis mission alltigenom var betingad av zoologisk och naturvetenskaplig nyfikenhet, men det hindrade inte vår goda protagonist från att ha en och annan åsikt om hur Ryssland skulle tvinga regionen till underkastelse. I sina föreläsningar i St. Petersburg och Moskva hugfäste Przhevalski ständigt att erövringen av Centralasien behövde göras med ”en karbin i ena handen och en piska i den andra”.      

Överhuvudtaget avskydde Przhevalski det kinesiska imperiet och kineser mer än någonting annat. Han föreslog bl.a. att man skulle ordna massmord på tibetaner och mongoler, kolonisera Mongoliet med hjälp av hänsynslösa kosacker och på så sätt tvinga Kina till att förklara krig. Därefter skulle det, enligt Przhevalskis egna beräkningar, bara behövas en handfull vältränade ryska soldater för att erövra det av kineserna kontrollerade Östturkestan.

Som avslutande kuriosa bör också nämnas att det länge diskuterats huruvida upptäckaren Przhevalski i själva verket var anfader till Stalin då de till appiration beträffat var nära nog identiska (dock mätte Przhevalski nära nog en halvmeter högre än Stalin). Teorin har dock förkastats eftersom det förefaller som att Przhevalski aldrig bevistat Stalins hemtrakter i Georgien. 

Nikolaj Przhevalski i sin krafts dagar

En riktig skithistoria; avföringshantering genom tiderna

2012/07/11 § 1 kommentar

Ett av de minst angenäma problem stadslivet förorsakat enda sedan städernas barndom är hur man ska ta hand om alla människors exkrementer. Avföring är otrevligt, sprider allehanda sjukdomar och medförde att staden var en stinkande och ohygienisk plats att leva i under äldre tider. Rom utgjorde under antiken ett undantag. Stadens en miljon invånare producerade enorma mängder skit som togs om hand av ett utomordentligt kloaksystem som effektivt ledde avföringen ut i Tibern. Cloaca Maxima (konstruerad under 600-talet f.Kr.) tjänar fortfarande sitt ursprungliga syfte vilket vittnar om de romerska vatteningenjörernas kunskaper.

Efter att det Romerska imperiet rasat samman under 300-talet e.Kr. och i fallet tagit med sig alla kunskaper om hur man byggde fungerande kloaksystem skulle det dröja ända fram till 1800-talet – och på många platser fram till 1900-talet – innan man i Europa lyckades konstruera ett lika välfungerande och hygieniskt system som det som hade funnits under antiken. Fram tills dess stod man helt enkelt ut med att rent bokstavligt vada i skiten.

Linköping var under medeltiden uppdelad i nedre och övre staden, den mer välbesuttna delen av befolkningen föredrog den övre delen på grund av att all skit och piss som tömdes ut på gatorna behändigt rann ner till de än eländigare nedre delarna av staden. Inte mycket förändrades under århundradena. Fortfarande på 1700-talet var Linköping  – och alla andra svenska städer – fyllda av skit. Det vanliga var att man samlade allt avfall i gropar på den egna gården, om man hade någon, för att därefter försöka samla ihop det hela när åkrarna skulle gödslas.

Stockholm var inte bättre än Linköping även om Magnus Erikssons stadslag (ca.1350) ålade stockholmarna att bygga ”hemlighus” (utedass) med förbehållet att dessa ej fick placeras vid gatan eller i närheten av grannens tomt. Straffet för detta var böter på upp till sex öre. Lagen fastslog även att det var belagt med vite om man blev påkommen med att skyffla skit in på grannens tomt eller ut på gatan.

Under 1700-talet trängdes 60 000 människor tillsammans med oräkneliga djur i huvudstaden och de sanitära problemen var lika påfallande som under medeltiden. Nu växte en ny yrkesgrupp fram som fick det föga hedervärda, men viktiga, uppdraget att ta hand om all avföring: skitbärarkärringen. Dessa kvinnor utgjordes av samhällets bottenskikt och rekryterades från stadens spinnhus (en inrättning där lösdrivande kvinnor hölls i arbete). De var inte sällan alkoholiserade patrask som inte hade något annat val än att dagarna i ända hämta och forsla bort allt som stockholmarnas magar behagade producera. Kvinnorna arbetade parvis och bar vanligtvis en stor tunna skit mellan sig på en stång.

Skitbärarkärringarna fanns kvar fram till år 1859 då renhållningsverket tog över verksamheten, men skiten hämtades för hand in på 1900-talet innan spoltoaletterna blev vanligare. År 1908 hämtade verkets arbetare 700 000 kärl avföring.

Skitbärarkärringar med sin tunna

Skitbärarkärringar med sin tunna

Lingvistiska hårklyverier med antika förlagor; FYR Macedonia

2012/07/08 § 1 kommentar

Det är oftast bara i schlagertider som svenskar konfronteras med det något svåruttalade och tvetydiga begreppet ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia” (FYR Macedonia), vilket givetvis hänsyftar på balkanstaten Makedonien. Av vilken anledning känner man sig då nödtvungen att i internationella sammanhang referera till Makedonien som ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia”? Svaret är att de halstarriga grekerna enträget vägrar att erkänna namnet ”Makedonien” på den i huvudsak slaviska bergsrepubliken med hänvisning till att det egentliga Makedonien är en integrerad del av Grekland med Thessaloniki som huvudstad.

Makedoniens historia går som bekant tillbaka till den bångstyriga krigarstat som under Filip II:s (382-336 f.Kr) och Alexander den Stores (356-323 f.Kr) regeringar kom att bilda hörnstenen i ett efemärt världsrike. Om man ser till det antika Makedoniens gränser så stämmer dessa ganska väl överens med våra dagars grekiska Makedonien, medan det moderna slaviska Makedonien i huvudsak är beläget utanför dessa gränser. Den stat som vi idag refererar till som Makedonien (FYR Macedonia) skapades år 1946 som en autonom republik under det jugoslaviska samväldets egid. Redan då retade valet av namn gallfeber på grekerna och etter värre blev det när ”socialistrepubliken Makedonien” bröt sig ur det sönderfallande Jugoslavien år 1991 och utropade sig till ”republiken Makedonien”.

Inte nog med att de otrogna slaverna stal namnet Makedonien, de började också lägga rabarber på alla de symboler som grekerna förknippade med det antika Makedonien, däribland den mytomspunna nationalhjälten Alexander den Store. År 2011 stod exempelvis äntligen en gigantisk ryttarstaty på 22 meter föreställande Alexander den Store färdig på det makedonska torget i huvudstaden Skopje (även om makedonierna med hänsyn till de lättretliga grekerna valde att kalla statyn ”Krigare på häst”), och stadens jättelika fotbollsarena är namngiven efter Filip II.

Den nya makedonska staten fick, till följd av grekernas krav, temporärt namnet ”FYR Macedonia” under förhandlingarna om medlemskap i multilaterala internationella organisationer såsom IMF, Världsbanken och FN år 1992. År 1993 vann det nya Makedonien en pyrrhusseger då grekerna, efter diverse obstruktioner och filibuster, slutligen gick med att landet upptogs i FN under namnet ”The Former Yugoslavien Republic of Macedonia”. Den grekiska avogheten och den gemensamma antipatin tog dock inte slut där då beslutet omedelbart följdes av ett jättebråk som handlade om var den nya statens representanter skulle ta plats i församlingen.

I FN:s generalförsamling placeras delegaterna efter inledningsbokstaven i namnet på det land som delegaterna representerar, Sverige har alltså hamnat i sällskap med bl.a. Swaziland och Surinam. Grekerna vägrade tillåta att Makedonien tog plats under bokstaven M (som i Macedonia) medan makedonierna själva enträget vägrade äntra stolarna under bokstaven F (som i: ”Former Yugoslavian Republic of Macedonia”. Efter många om och men enades de båda antagonisterna surmulet om att Makedonien skulle ta plats under bokstaven T (som i: ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia”)

Konflikten mellan dessa båda grannstater gällande Makedoniens namn har fortsatt alltsedan dess. Grekland använder med jämna mellanrum sitt politiska mandat till att försäkra sig om att Makedonien förvägras en plats i NATO och ett eventuellt EU-medlemskap. På det internationella planet har flera länder tröttnat på grekernas neslighet; merparten länder, däribland Sverige, Ryssland, USA och Kina, kallar därför numera Makedonien för just Makedonien. En mindre grupp länder, däribland Danmark, Spanien, Tyskland och Italien, håller dock grekerna om ryggen och kallar landet för ”FYR Macedonia” i alla officiella sammanhang.  Grannfejden har därmed antagit internationella proportioner.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juli, 2012Luriks Anakronismer.