Sebald Beham och de gudlösa målarna i Nürnberg: Konstförfalskning, pornografi och andra försyndelser i reformationens skugga

2014/01/31 § Lämna en kommentar

Den stundtals hetsiga debatt som på senare tids förts angående författares och konstnärers upphovsrätt är inte som man lätt kan tro enbart en modern företeelse utan har i själva verket rötter långt bak i tiden. Som det allra äldsta dokumenterade rättsfallet brukar historikerna idag räkna Albrecht Dürers upprörda brev till den italienske kopparstickaren Marcantonio Raimondi 1511 där konstnären anklagar sin kollega för att ha plagierat hans verk och signatur för att sedan sålt verken vidare för samma pris som ett original. Efter anklagelserna drog Raimondi genast tillbaka sin utgåva – vilket tyder på att rättsprocess faktiskt följde – men kontroversen i fråga visade sig snart bara vara början på en störtflod av mer eller mindre begåvade plagiat utförda i Dürers namn. En ironi i sammanhanget var dessutom att man bland alla förslagna skojare även återfann Dürers egen bångstyriga elev Sebald Beham.

Sebald Beham (ca 1500-1555) tillhörde tillsammans med brodern Barthel Beham (ca 1502-1540) de så kallade ”Kleinmeister”, vilka under inflytande av Albrecht Dürer spelade en avgörande roll när det gällde att utveckla den grafiska konsten vid 1500-talets början. Bägge var egentligen målare till yrket men kom tidigt att inse att det var inom tryckkonsten som framtiden och de stora pengarna fanns. Omkring 1524 inledde Barthel och Sebald arbetet med en serie tryck och etsningar med erotiska motiv där bröderna, inspirerade av redan nämnda Raimondi, upptog teman från den grekisk-romerska antiken vilka de sedan laddade med ett mer eller mindre pornografiskt uttryck.

Sebald Behams "Festande bönder" från 1547.

Sebald Behams ”Festande bönder” från 1547.

Bröderna Behams pornografiska tryck blev omedelbart en stor försäljningsframgång och kort därpå påbörjades arbetet med ett ännu större projekt där man hämtade motiv från lantlivets fester och vedermödor. Rekvisitan var även denna gång av det mer smaklösa slaget och innehöll förutom raglande kärlekspar och spyende suputer även kontroversiella sexuella inslag vilka associerade till orgier och ”ménage à trois”. Kontroversiellt var i hög grad även det faktum att bröderna lånat flera av sina bildkompositioner från Albrecht Dürer för att sedan fräckt nog tillfogat motiven obscena detaljer som knappast torde ha roat den store mästaren. Överlag var bilder av detta slag inget som de världsliga myndigheterna brydde sig särskilt mycket om men inom kort skulle de två värstingbröderna även ge sig in i storpolitiken.

I juni 1524 utbröt det stora tyska bondekriget och i egenskap av hantverkare tillhörde Barthel och Sebald just den samhällsklass som ansåg sig ha mest att vinna på att den gamla ordningen kastades över ända. Bröderna Beham utgjorde här inget undantag från regeln och redan innan upproren kommit igång på allvar hade de två dragits inför rätta och dömts för att ha spridit kätterska och samhällsomstörtande pamfletter. Sannolikt var det också i samband med denna rättegång som bröderna, tillsammans med kollegan Georg Pencz (ca 1500-1550), tilldelades den föga smickrande benämningen ”de gudlösa målarna i Nürnberg”. Samtliga inblandade kom dock överraskande nog undan med livet i behåll men blev givetvis genast av med sina medborgarskap i staden.

Efter att upproret väl slagits ner och omkring 100 000 bönder och upprorsmän dödats av de regimtrognas knektar förlät man som brukligt de djupt ångerfulla målarna och tillät dem att återvända. Barthel – som var den mer tjurskallige av de två – valde emellertid demonstrativt att bosätta sig i det katolska München och arbetade där fram till sin död åt bayerska hertigar som William IV och Ludwig X. Sebald å sin sida återvände emellertid glad i hågen till sin hemstad och återupptog snart verksamheten som folkkär provokatör.

Glädjen över att återvända blev dock kortvarig och bara några år senare stod Sebald återigen inför rätta; nu anklagad för att ha plagierat Albrecht Dürers ännu outgivna avhandling om hästars proportioner som han dessutom falskeligen gett ut i eget namn. Denna gång beslutade domstolen att invänta Dürers version av arbetet, varpå en slutgiltig dom kunde fastställas. Knappt hade detta beslut fattats förrän Sebald hals över huvud flydde staden utan vare sig ägodelar eller ytterrock. Rocken nödgades hustrun sedermera skicka med sändebud till hemlig ort så att den stackars målaren inte skulle frysa ihjäl. Efter denna skandal övergav Sebald Nürnberg för gott men började nu istället oförtrutet att sprida sin gudlösa konst från det mer liberala Frankfurt am Main.

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Sebald Behams "Den lille narren" från 1542.

Sebald Behams ”Den lille narren” från 1542.

Annonser

Quilombos man minns: Historien om den svarta kolonin Palmares

2014/01/27 § Lämna en kommentar

Det är lätt att den amerikanska koloniseringsprocessens historia blir ensidigt ”eurocentrisk” och att motståndet mot den ”vita” expansionen bland såväl infödda som tvångsrekvirerade svarta slavarbetare lätt glöms bort. Verkligheten var, som så många andra gånger, ofta mer komplicerad.

Det till övervägande portugisiska Brasilien utgjorde navet för inhemskt amerikanskt och afrikanskt motstånd mot europeisk hegemoni. Inte nog med att den svårgenomträngliga brasilianska djungeln utgjorde ett utmärkt skydd för förrymda slavarbetare; kolonisatörerna – det vill säga portugiserna – var också förhållandevis få och deras städer och plantager geografiskt utspridda och oländiga. När arbetskraftsintensiva sockerrörsodlingen slog igenom på allvar under 1600-talet blev därutöver rovdriften av afrikanska negerslavar oerhört lukrativ och dessa skeppades i drivor (bokstavligt talat) till Brasilien. Få av dessa fann slaveriet på de europeiska sockerplantagerna särdeles roande, utan tog ofta risken att fly ut i djungeln.

Lyckosamma förrymda indianska och afrikanska slavar samlades i regel i kollektiv för att bättre skydda sig mot naturens nycker, portugisiska frikårer och blodlystna indianer. När dessa växt sig tillräckligt starka grundade renegaterna ofta egna kolonier, så kallade quilombos. Dessa blev i regel efemära företaget som snart dukade under för tropiska sjukdomar, inbördes split eller portugisiska övergrepp – men ett lysande undantag finns: den ”svarta” kolonin Palmares, belägen i Pernambucos inland, vars existens utgjorde en nagel i ögat på de vita européerna i hela 89 år (1605-1694).

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Palmares bestod i egentligen av två välbefästa kolonier och ett gytter av byar vars befolkning (källorna är osäkra och långtifrån eniga), under glansdagarna i mitten av 1600-talet, uppgick till mellan 11 000 till 20 000 förrymda slavar. Att kolonin var ”svart” och enbart befolkad av afrikanska negerslavar är inte riktigt sant, portugisiska och nederländska källor ger också vid handen att Palmares beboddes av ”judar, häxor och muslimer”. Kolonins administration och politiska kultur var dock utpräglat afrikansk och i det närmaste identiska med de som existerade i Angola och Centralafrika, varifrån huvuddelen av Palmares befolkning härstammade. För sin överlevnad litade kolonin på militära företag mot kringliggande portugisiska kolonier i syfte att anskaffa vapen och proviant, samt för att befria sina olycksbröder.

Efter att portugiserna slutligen lyckades fördriva sin ärkenemesis från brasiliansk jord år 1654 förvärrades Palmares redan prekära situation ytterligare. Under 1670-talet försökte ledargarnityret i Palmares att nå en uppgörelse med den portugisiska kolonialadministrationen i Pernambuco. När en sådan faktisk tycktes möjlig – vilket skulle innebära att en stor del av kolonins befolkning åter skulle fjättras i slaveriets bojor – gjorde en ung och ambitiös f.d. angolan, Zumbi, uppror och tog makten för egen del.

Fram till 1694 fortsatte därefter Zumbi oförtrutet den i grunden utsiktslösa militära kampen mot portugiserna. År 1694 lade slutligen portugiserna Palmares i ruiner och året efter infångades Zumbi och avrättades genom halshuggning. Såväl Zumbi som Palmares lever dock kvar i afroamerikansk historieskrivning och den förstnämnda har på senare år blivit något av hjälte för historiemedvetna brasilianare med afrikanska rötter.

Byst föreställande Zumbi.

Byst föreställande Zumbi.

En grisig konflikt: The Pig War sommaren 1859

2014/01/24 § Lämna en kommentar

Den 15:e juni år 1846 signerade USA och Storbritannien ett gränsavtal, The Oregon Treaty, som gjorde slut på tvisten de båda nationerna emellan om äganderätten till Oregon county som omväxlande ockuperats av både amerikaner och britter sedan år 1818. Avtalet skulle dock leda till att konflikten kom att eskalera på grund av att man slarvat med detaljerna. Av någon anledning förbisåg man den lilla ögruppen San Juan som trots sin ringa storlek utgjorde en lukrativ plats tack vare dess bördiga mark.

Till en början förefaller öarna ha delats någorlunda rättvisst mellan de tvistande även om båda parter ansåg sig ha rätt till San Juan, det brittiska handelskompaniet, Hudson’s Bay Company, var väletablerade på öarna och bedrev både näringsverksamhet såväl som omfattande djurfarmar. Amerikanarna som såg med oro på britternas närvaro och som fruktade att kompaniet skulle bringa ögruppen den naturliga vägen till den brittiska kronan såg till att börja sälja mark på öarna till äventyrslystna jordbrukare som glada i hågen flyttade dit, troligtvis lyckligt ovetande om att man bosatte sig i en krutdurk vars stubin var på väg att tändas.

Britterna såg inte med blida ögon på de nyanlända bönderna vilka man betraktade som ockupanter, men det var amerikanarna som skulle avfyra första skottet. Under sommaren år 1859 fann en amerikansk nybyggare att en britt hade vandaliserat hans åker varpå han i sann amerikansk no trespassing-anda sköt ihjäl inkräktaren. Denna var emellertid ett riktigt svin i ordets bokstavliga bemärkelse; en förrymd brittisk gris. Ägaren till djuret blev naturligtvis vansinnig när han fick höra talas om vad som hade hänt och bad därför sin arbetsgivare Hudson’s Bay Company om hjälp vilka i sin tur krävde den skjutglada bonden på pengar. Denna tillsynes rätt harmlösa händelse blev gnistan som tände stubinen och inom kort var uppladdningen igång till vad som blivit känt som: The Pig War.

Till bondens hjälp anlände några plutoner ur den amerikanska armén vilket föranledde britterna att kalla på hans majestäts flotta som svarade med att skicka en inte oansenlig flottstyrka beväpnade med drygt 50 kanoner som de inte tvekade att avfyra i tid och otid i hopp om att skrämma livet ur amerikanarna. Dessa reagerade med stoisk beslutsamhet och skickade en expeditionsstyrka om ett par hundra man till öarna vilka såg till att förskansa sig väl inför de kommande striderna.

Konflikten höll på att eskalera till en riktigt svinaktig historia då man på allvar höll på att gå i krig med varandra pågrund av en skjuten gris. Dock hade båda sidornas befälhavare instruerat sina soldater och sjömän att inte skjuta först, i stället skulle man provocera fram ett angrepp från motståndarsidan medelst förolämpningar. President Buchanan såg dock det löjeväckande i situationen och sände en av sina pålitligaste diplomater till San Juan i syfte att kyla ned situationen, ett tilltag som förefaller ha fallit London väl på läppen som inte heller ville fläska till USA i ett nytt krig. Griskriget avgjordes i relativt samförstånd i och med att ögruppen blev kvar under delat ansvar i tolv år tills dess att den tyska kejsaren agerade medlare och tilldömde amerikanarna hela ögruppen år 1872.

Idag är platserna för kombatanternas läger turistmål

Idag är platserna för kombatanternas läger turistmål

Brittiska stekare: Historien om ”the Sublime Beefsteak Society”

2014/01/20 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om den viktorianska och edvardianska noblessens excentriska och sekteristiska sammanslutningar under det brittiska imperiets glansdagar. Flertalet av dessa exklusiva föreningar, oftast enbart öppna för de mest välbesuttna inom den av ett ymnighetshorn så välbeskänkta brittiska adeln, kunde allt som oftast visa upp ett imposant persongalleri av bisarra karaktärer. Frågan är om någon sådan aristokratisk sammanslutning i grunden varit lika excentrisk och genuint konservativt brittisk som ”the Sublime Beefsteak Society”.

”The Sublime Beefsteak Society” grundades 1735 i London av ett kotteri av sybaritiska brittiska adelsmän och kulturpersonligheter som hade det gemensamt att de alla uppskattade en god biffstek. Valet av biffsteken som kotteriets berörelsepunkt var minst lika mycket politisk som den var kulinarisk. Den exklusiva klubben vände sig nämligen med aversion emot franska kulinariska influenser som, in deras mening, kontaminerade det brittiska samhället. Gräddsås, rödvin och grodlår gjorde sig, med andra ord, icke besvär. Istället skulle man medelst gommarna celebrera det genuint brittiska: Biffsteken och alla dess okryddade accessoarer.

”The Sublime Beefsteak Society” var, som sagt, en ytterligt aristokratisk och exklusiv sammanslutning; en överklassklubb i modern terminologi (kvinnor var givetvis inte tillåtna att delta i sällskapet). Under glansdagarna under mitten av 1700-talet tillät föreningen enbart 24 medlemmar, och man höll, i sann konservativ brittisk anda, stenhårt på reglementet. Exempelvis tillåts inte prinsen av Wales, sedermera George IV (1762-1830), att delta i gästabuden. Han fick, som alla andra, snällt vänta på sin tur och hoppas på att en av föreningens gourmander skulle tröttna på den ensidiga menyn eller helt sonika avlida.

Den elfte hertigen av Norfolk - också känd som "the Drunken Duke".

Den elfte hertigen av Norfolk – också känd som ”the Drunken Duke”.

Av alla underligheter förknippade med ”The Sublime Beefsteak Society” kan nämnas att alla kypare och uppassare tilltalades ”Charles”, oavsett deras verkliga namn. Föreningens medlemmar kunde också kännas igen på sina munderingar och valspråket fastsytt på dessa: ”Biffstek och Frihet”. Av alla excentriska karaktärer som vid ett eller annat tillfälle gjort soaré på föreningens middagar genom tiderna tog nog hertigen av Norfolk (1746-1815) (också känd som ”the Drunken Duke”) ändå priset. Denna biffsteksälskande festprisse hade för vana att skölja ned sin biffstek med tre flaskor portvin varefter han stämde upp i högstämd sång som i regel inte slutade förrän den goda hertigen stupade. Därpå fick tjänarna bära ut den kraftfulle karlen och lasta upp honom på en liten knubbig ponny som troget stod och väntade utanför föreningens lokaler. Ponnyn satte sedan av med den ofta medvetslösa hertigen till dennes marker som var belägna åtskilliga kilometer därifrån.

Under den viktorianska eran började dock det en gång så stolta sällskapet långsamt att falla samman. Medlemmarna deltog allt mer sällan i föreningens gästabud och när ”The Sublime Beefsteak Society” slutligen stängde sina dörrar år 1867 bestod middagarna sedan en tid tillbaka enbart av två gäster. Föreningen skulle dock inom kort få en renässans. Redan 1878 hade en efterträdare till ”The Sublime Beefsteak Society” upprättats och denna lever kvar ön idag. Sedan nystarten har dock en liten men ytterligt kontroversiell nymodighet införts: kvinnor är numera tillåtna att delta i de gourmandiska utsvävningarna, men endast som gäster. Skaran brittiska berömdheter som varit medlemmar i den anrika föreningen är imponerande och innehåller bland andra scoutrörelsens grundare Robert Baden-Powell (1857-1941) och den konservativa premiärministern Harold Macmillian (premiärminister 1957-1963).

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd "The Sublime Beefsteak Society's" traditionella middagsuniform.

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd ”The Sublime Beefsteak Society’s” traditionella middagsuniform.

En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

2014/01/15 § Lämna en kommentar

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Den gråtande Maria i Akita

Rysk dryckenskap #5: Mikhail Gorbatjov och den stora nykterhetskampanjen

2014/01/13 § Lämna en kommentar

Det var ingen hemlighet att sprikonsumtionen och det utbredda fylleriet utgjorde ett av Sovjetunionens mest akuta samhällsproblem och starkt bidrog till den ekonomiska recession som vingklippte landet under 1970-talet. Det grånade ledargarnityret var väl medvetet om sakernas tillstånd. Problemet var att de åtgärder man ditintills antagit och implementerat, s.k. ”nykterhetskampanjer”, i mångt och mycket misslyckats trots ett gigantiskt och väloljat propagandamaskineri i ryggen.

I mars 1985 valdes den förhållandevis unge Mikhail Gorbatjov (1985-1991) till Sovjetunionens nya generalsekreterare. Liksom sina föregångare inledde den nya generalsekreteraren sin regering med en storstilad kampanj ämnad att ”utrota alkoholmissbruket”. Sovjetmedborgarna må inledningsvis ha suckat åt denna ”stora nykterhetskampanj”, vilket lät som ännu en i raden av futila propagandakampanjer som inom kort skulle komma att ebba ut och förtigas. Men Gorbatjov – som själv, till skillnad från sin försupne och tragiske företrädare Konstantin Tjernenko (1984-1985), drack måttfullt – var av annat virke.

Denna gång var kampanjen inte bara tomma ord och fraser utan innehöll också politisk handling: Försäljningen av alkohol förbjöds efter klockan 14.00, välkända missdådare avskedades och spärrades in på ”tillnyktringsstationer”, sport- och fritidsanläggningar upprustades, produktionen av och tillgången till alkohol begränsades avsevärt (samtidigt som produktionen av juicer subventionerades frikostigt) och man inrättade en allunionell nykterhetsrörelse där varje god och hängiven partimedlem förväntades inneha medlemskap.

Resultaten lät inte vänta på sig. Redan i början av 1986 svarade 65 % av de annars så defaitistiska sovjetmedborgarna att de förväntade sig att Gorbatjovs ”stora nykterhetskampanj” skulle utrota alkoholismen för gott. Och även om det är svårt att finna oantastlig statistisk data som bekräftar saken så förefaller det som att ingen annan stat i världshistorien officiellt (under fredstid) lyckats minska alkoholkonsumtionen lika drastiskt som Sovjetunionen under perioden 1985 till 1987.

Mikhail Gorbatjov

Mikhail Gorbatjov

Tyvärr visade sig landvinningarna på alkoholbekämpandets räjong i mångt och mycket, trots alla reella framgångar, var en chimär. Den nämnda allunionella nykterhetsrörelsen visade sig visserligen, statistiskt sett, vara en oanad succé. Under perioden 1985 till 1987 växte organisationen med upp till 5 miljoner medlemmar i månaden. Statistiken, om än korrekt, var dock blott ett dadelblad. Partimedlemmar, nyktra eller inte, mer eller mindre tvingades att ta värvning. Inte sällan brukade dessa framåt småtimmarna, i alkoholens töcken, med sedvanlig pregnant rysk ironi utbringa ”en skål för nykterheten”.

Även om den officiella produktionen och distributionen av alkohol verkligen sjönk drastiskt under kampanjens framgångsår innebar inte detta nödvändigtvis att sovjetmedborgarna drack mindre. Det var inte bara spriten som försvann från butikshyllorna, så gjorde dessutom socker och jäst. Hembränning blev nära nog en folksport. Om man nu önskade sig en ”quick fix” så var det heller inga problem; innovativa alkoholister visste att berusa sig på allt från parfym till tand- och skokräm (de sistnämnda produkterna var extremt alkoholstinna i Sovjetunionen).

Den stora nykterhetskampanjen (försäljningen av alkohol uppvägde med råge kostnaderna för det gigantiska sovjetiska militärmaskineriet och kriget i Afghanistan), som inledningsvis varit en sådan framgång, ebbade så småningom ut efter 1987. Men den lämnade sina spår. Ekonomihistoriker har beräknat att kampanjen, tillsammans med det vettvilliga beslutet att decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet till lokal nivå, utgjorde den primära orsaken till Sovjetunionens ekonomiska kollaps i början av 1990-talet. Sovjetunionen kunde, ironiskt nog, inte överleva utan sitt sociala stigma: alkoholismen. Inte nog med det, i det långa loppet hade den ”stora nykterhetskampanjen” ingen positiv inverkan på supandet överhuvudtaget utan snarare tvärtom. 1992 övertog nämligen Ryssland stafettpinnen från Frankrike som Europas mest alkoholiserade nation.

"Stopp". Sovjetisk propagandaaffisch under "den stora nykterhetskampanjens" glansdagar.

”Stopp”. Sovjetisk propagandaaffisch under ”den stora nykterhetskampanjens” glansdagar.

”Grexit” förr och nu: Storbritannien och besvikelsen med det grekiska frihetskriget

2014/01/07 § Lämna en kommentar

1821 tog grekerna till vapen mot sina osmanska förmyndare vilket blev inledningen på det tragikomiska befrielsekrig som avslutades 1829 och ledde till att grekerna, till följd av internationell intervention, lyckades kasta ut turkarna och frigöra sig från det osmanska oket. År 1822 skrev grekerna sin egenkomponerade konstitution och bad ödmjukt det kristna Europa om hjälp mot det turkiska förtrycket. Den grekiska propagandan – som var ytterst effektivt – utmålade turkarna som gudlösa plågoandar, mördare och våldtäktsmän. Denna missvisande propagandakampanj, som var långtifrån sann, gav frihellenismen en skjuts framåt i Europa i allmänhet och i Storbritannien i synnerhet; resultatet blev att tusentals militärt oprövade europeiska intellektuella samlades under de grekiska fanorna för att försvara ”Europas vagga”.

Det mest namnkunnige av alla dessa britter var som bekant den flambojante brittiske poeten Lord Byron (1788-1824). Denna eldsjäl dog dock i blodförgiftning innan han hann delta i någon strid, och tur var kanske det. En annan meriterad britt som slogs på grekernas sida var den sedermera världsberömda generalen Charles ”Kina-Gordon” (1833-1885) som hjältemodigt skulle dö i försvaret av Khartoum 1885. Vid ett tillfälle ledde ”Kina-Gordon” sin lilla grekiska här mot ett kloster som var förskansat av turkiska och egyptiska styrkor. Anfallet lyckades, trots bristande grekisk disciplin; till Gordons stora fasa vägrade dock de grekiska trupperna att konsolidera segern utan fann det mer roande att bestialisk mörda och lemlästa de fullständigt försvarslösa turkiska krigsfångarna. Efter denna episod flydde ”Kina-Gordon” omedelbart Grekland för all framtid och skrev i sin dagbok att landet och dess degenererade folk skadat honom ”såväl fysiskt som själsligt”.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Gordons misströstande var dock ingenting mot vad den genialiske brittiske amiralen Thomas Cochrane (1775-1860) skulle få uppleva. Denna det moderna Royal Navys grundläggare hade gjort en lysande karriär i Storbritannien för att därefter ta värvning i olika Sydamerikanska länder där han bland annat var behjälplig med att organisera Chiles och Brasiliens sjöstridskrafter mot den spanska respektive portugisiska fienden. Det ska dock tilläggas att Lord Cochrane inte hade mycket till övers för loja sydamerikaner. I Brasilien utgjordes exempelvis landets samlade sjöstridskrafter som Cochrane fick befäl över av blott en ynka läckande fregatt. Värre var dock besättningen som Cochrane beskrev som ”miserabelt underbetalda, miserabelt disciplinerade, och i hjärtat olojala”. Inte undra på att amiralen år 1826 var glad över att byta den Sydamerikanska barbarismen mot Grekland och den ”europeiska civilisationen”. Grekerna hade nämligen i åratal bönat Lord Cochrane om att ta över befälet över deras samlade sjöstridskrafter.

Väl i det ”civiliserade” Grekland fick den gode britten en chock; inte nog med att en imponerande egyptisk flotta blockerade Athen och hela Peloponessos, de ”samlade grekiska sjöstridskrafterna” innefattade inte ett enda sjödugligt krigsfartyg. Omedelbart tog Cochrane ett lån från England och beställde sex ångdrivna (!) krigsfartyg för den grekiska flottans räkning. Fartygen skulle dock aldrig komma fram. I Storbritannien fann man det besynnerligt, och blev i det närmaste förnärmade; vad var det för fel på gamla klassiska segelfartyg (britterna skulle, sina sjöstridskrafter till trots, bli bland de sista aktörerna i Europa att byta segel mot ånga)?

I sin nöd var Lord Cochrane tvungen att utrusta ett sorglig ansamling brigantiner för krigstjänst, och med dessa utverkade han verkligen underverk. Det var emellertid den fullständigt inkompetenta grekiska besättningen som fick bägaren att rinna över för den annars så taktiske och metodiske britten. Han fick överhuvudtaget inte sin grekiska besättning – som mest var intresserad av pirateri gentemot den egna befolkningen – att attackera turkarna utan att hota (och stundtals tilldela) knytnävsslag. Efter denna episod lämnade också Lord Cochrane Grekland för all framtid. I sin dagbok antecknade han att grekerna ”som kollektiv är de fegaste uslingar jag haft att göra med”. Historien slutade som bekant med att britterna – numera hjärtligt trötta på sina grekiska ”allierade” – tvangs skicka en egen flotta till Grekland för att till syvende och sist krossa de turkisk-egyptiska sjöstridskrafterna.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för januari, 2014Luriks Anakronismer.