Norska uppfostringstABBAr: Tyskerungernas öden i kölvattnet av andra världskriget

2014/04/03 § Lämna en kommentar

Fredsslutet 1945 välkomnades som bekant av merparten av Europas folk, men befrielsen av de tyskockuperade nationerna har, i mångt och mycket, också haft en bitter eftersmak; inte minst om du råkade ha varit av kvinnligt kön och haft den dåliga smaken att kopulera med en tysk soldat. Fenomenet är välkänt från Frankrike där, i kölvattnet av ”befrielsen”, tusentals franska kvinnor som haft sexuellt umgänge med tyska soldater rakades, kläddes av nakna, bespottades, våldtogs och i värsta fall mördades. I det fjärran Norge blev ödet för ”tyskertösenes” (norska kvinnor som ingått i sexuella relationer med tyska ockupanter) avkommor, de så kallade ”tyskerungerna”, minst lika horribla.

”Produktionen” av ”tyskerunger” var ett resultat av det beryktade ”Lebensborn-programmet” som upprättades av Heinrich Himmler 1935 och hade till uppdrag att utöka beståndet av friska, vita, germanska barn. Programmet implementerades fullskaligt i det, ur rassynpunkt, förlovade landet Norge där Hallstadt-blondinen predominerade det demografiska beståndet. Resultatet av Himmlers bemödanden blev att mellan 10 000 – 12 000 barn till norska kvinnor och tyska män framavlades under kriget. Vid krigsslutet lade den norska regeringen rabarber på samtliga hemligstämplade dokument som författats inom ramen för Lebensborn-programmet, vilket innebär att ”tyskertösenes” och deras avkommor lätt kunde identifieras.

Det är också anmärkningsvärt att en stor delegation från Australien uppvaktade Norge efter krigsslutet 1945 och diskuterade möjligheterna att ge ”tyskerungerna” ett nytt hem i Australien i syfte att utöka den vita populationen i det etniskt och rasmässigt heterogena hemlandet.

Norska Tyskerunger

Norska Tyskerunger

Omedelbart efter kriget blev ”tyskerungernas” lojalitet en nationell angelägenhet. Såväl byråkrater som psykologer oroades över att de ”defekta” tyska generna som barnen bar på i framtiden skulle göra dem känsliga för fiendens lockelsetoner: ”tyskerungerna” var alltså, till följd av sitt kotaminerade ”tyska blod”, biologiskt och genetiskt programmerade femtekolonnare. En psykologisk undersökning konkluderade dessutom att 9 av 10 ”tyskertöser” hade ett IQ långt under det normala och kunde klassas som mentalt efterblivna. Slutsatsen blev att minst 4000 ”tyskerunger”, till följd av mödrarnas svagsinnighet, var att betrakta som mentalt retarderade och i behov av extraordinära resurser och åtgärder. Flertalet ”tyskerunger” togs med våld från sina komprometterade mödrar och fick istället framleva sina dagar bakom lyckta dörrar i specialdesignade barnhem.

I modern tid har flera av dessa ”tyskerunger” krävt skadestånd för det lidande som den norska staten utsatt dem för under tiden på barnhem och hos diaboliska fosterföräldrar. Detta är inte att undra på – ”tyskerungernas” levnadsöden utgör en skamfläck i norsk efterkrigshistoria. Historierna är många och horribla; på ett större barnhem låstes ”tyskerungerna” in i klädskåp och matades med potatisskal och fiskrens; I Bergen paraderades traktens ”tyskerunger” inför allmän beskådan där de bespottades, misshandlades och överöstes med invektiv (”tyska horunge” förefaller ha varit särdeles populärt”). Sexuella övergrep verkar ha varit regel snarare än undantag.

Ur svensk synpunkt innebar den norska intoleransen på sikt vissa fördelar. En minoritet av ”tyskerungerna” och deras mödrar fann nämligen en fristad i det av kriget förskonade Sverige. Vissa av dessa har med tiden intagit prominenta roller i svensk politik och kulturliv. Mest känd är med största sannolikhet en viss Anni-Frid Lyngstad – mer känd som ”Frida” och en av medlemmarna i ett litet indieband kallat ABBA.

Allas vår egen Anni-Frid "Frida" Lyngstad.

Allas vår egen Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Konsten att fira en vit jul: Julfirande i nazismens Tyskland

2013/12/15 § Lämna en kommentar

När kristendomen spreds till hedningarna norr och öster om Frankrike till de områden som skulle bli Tyskland använde man sig inte endast av svärd och eld. Kyrkans män var väl medvetna om traditionens makt över människorna och om man kunde bygga kyrkor där heliga lundar funnits och om man kunde inkorporera redan existerande firande och fester i kristendomen var mycket vunnet.

Detta är väl känt och mycket är skrivet om detsamma, inte minst brukar julen användas som exempel på en hednisk fest mitt i den mörkaste vintern som kyrkan transformerade till firandet av sin frälsares födelse; Jesus Kristus. Mindre omskrivet är att nazisterna försökte sig på ett liknande projekt från det att man kommit till makten 1933, fast nu var det en regression till vad man uppfattade vara den germanska folkstammens rätta tro, asatron, som stod på dagordningen.

Nationalsocialismen hade ett komplicerat förhållande till kristendomen och kyrkan, dels brottades man med människors religiositet och man fruktade den makt kyrkan potentiellt kunde ha över människornas sinnen. Men framförallt uppfattade man kristendomen som någonting främmande sydländskt element som korrumperat den ariska folksjälen och därigenom gjort folket svagt. Om man fortfarande ägt den urkraft hednatron skänkt germanerna som en gång underkuvat Rom hade man kanske aldrig förlorat det första världskriget. Den kristna helgen framför andra, julen, var dessutom särskilt problematisk eftersom gossebarnet som firas var jude och det säger sig självt att en sådan högtid var  bekymmersam i Tredje riket. Likt de kristna en gång tog till sig midvinterfesten skulle nazisterna kapa julen.

Järnkors som julgransdekoration

Järnkors som julgransdekoration

Man insåg att det inte helt sonika gick att förbjuda julfirandet, traditionens makt var allt för stor varför man i stället förändrade centrala delar. Vurmandet för asatron ledde till att man bytte namn på högtiden från heiligabend till det mer skandinaviskklingande julfest. Granen kunde man behålla men utsmyckningen behövdes bytas ut. I toppen på granen sitter som bekant en stjärna men den ansågs allt för lik en Davidsstjärna och den femuddiga varianten tycktes minna lite väl mycket om kommunisternas Röda stjärna. Sagt och gjort, inom kort vajade ett järnkors i julgranens topp hos hängivna nazistiska familjer.

Nytt julpynt producerades och särskilt populär blev julleuchter som (i författarens tycke) var en ganska grotesk ljusstake som i sin design skulle påminna om julens hedniska rötter. Hjulet i mitten av kreationen skulle troligtvis föreställa ett solhjul som man tänkte sig att germanerna en gång dyrkat. Presentpapper med hakkorsmotiv, vikingalika adventsljusstakar och nya julgranskulor togs fram. Även psalmer och andra sånger skrevs om med syftet att radera Gud och så ett frö hos lyssnarna om att frälsaren som skulle komma kanske var självaste Adolf Hitler.

Tyska barn fortsatte naturligtvis att spänt vänta på att St Nikolas skulle komma med godis och presenter men för de små gjorde det nog ingen skillnad när det i stället visade sig vara Wotan (den nazistiska versionen av Oden) som bankade på ytterdörren med säcken fylld av ariska leksaker.

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Tex-mex i bönorna: Myten om den vita cowboykulturen

2013/03/12 § Lämna en kommentar

Hollywoods tillrättalagda spaghettiwestern kan lätt lura filmentusiasten att föreställa sig den laglösa västern som ett etniskt homogent gränsland där vita macho-män, d.v.s. cowboys, slogs mot vildsinta indianer. Sanningen är dock att över en tredjedel av alla cowboys i själva verket var mexikaner eller svarta och att det hårdhudade boskapssamhället i mångt och mycket var ett brokigt lapptäcke av varierande etniciteter och nyanser.

Den mexikanska cowboyen var särskilt vanlig i den ”Vilda västern” då gränserna mellan den amerikanska södern och det f.d. spanska Amerika var synnerligen diffusa och ofta flöt samman. Förutom att ha rykte om sig att vara utomordentligt skickliga i kampen mot indianerna anses också mexikanska cowboys ha förädlat västernkulturen genom införandet av den för västernentusiasten obligatoriska lasson.

I efterdyningarna av slaveriets slutgiltiga abolition i USA år 1865 ökade också andelen svarta och färgade cowboys lavinartat. Många gånger hade de emanciperade slavarna inget annat val än att, trots ringa erfarenhet, söka sitt ekonomiska uppehälle på de karga stäpperna i väst; vissa dukade under, andra fann en fridstad hos välvilliga indianer medan en minoritet smälte in i den nya miljön och med tiden blev framgångsrika i sin nya roll som boskapsuppfödare.

Bland de senare kan exempelvis nämnas Nat ”Deadwood Dick” Love (1854-1921), en legendarisk äventyrare och rodeoartist, och John Ware (1845-1905) som sitt amerikanska ursprung och sin mörka hudfärg till trots med tiden kom att bli hyllad som den största cowboyen i Kanadas historia.

John Ware

John Ware

Minst lika intressant ur historiskt synvinkel är de tyvärr ofta svagt dokumenterade öden som väntade svarta f.d. slavar som sökt sig en fristad bland västerns hårt ansatta indianstammar. Flera av dessa upptogs sinom tid i stammen och avlade egna avkomlingar med indiankvinnor. Solidariska med sina rödhyade stamfränder blev också många av dessa f.d. slavar cowboys som, med stammens överlevnad för ögonen, slogs med frenesi mot vita (och kanske också svarta och mexikanska) nybyggare. På så sätt skapades en nära nog förträngd form av svart anti-hjälte som skarpt kontrasterade mot det ”vita” cowboyidealet

Den mest ökända av dessa svarta renegater var den blott 18-år gamla negern Rufus Buck, vars band av svarta och mulatter, The Rufus Buck Gang, satte skräck i Arkansas och Oklahoma mellan 1895-1896 genom en serie synnerligen morbida mord- och våldtäktsturnéer. Även om detta gäng av våldsfixerade ligister saknade regelrätta mål med det urskillningslösa mördandet är det ändå talande att Rufus Buck hoppades att deras aktioner skulle få regionens indianer att resa sig mot de vita förtryckarna.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att också etniciteten och ursprunget hos vita cowboys har varit under lupp bland amerikanska historiker. Detta ter sig mycket intressant då många cowboys, likt de f.d. slavarna, mer eller mindre tvingades att bli boskapsuppfödare i den oregerliga västern i sin suktan efter en egen jordplätt och ekonomisk självständighet. Givetvis var många av dessa nyanlända och utfattiga immigranter från Europa. Det är därför kanske inte så underligt att historiker kommit fram till att oproportionerligt många amerikanska cowboys efter år 1850 i själva verket var polacker och tyskar.

Det enda efterlämnade fotografiet på "The Rufus Buck Gang". Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Det enda efterlämnade fotografiet på ”The Rufus Buck Gang”. Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Risig ekonomisk analys: Viktor Rydberg och den gula faran

2013/01/14 § Lämna en kommentar

Omkring år 2020 förväntas den kinesiska ekonomin ha växt sig större än den amerikanska. Ironiskt nog förutsåg Mao Zedong den här utvecklingen med en förbluffande träffsäkerhet, 2016 menade det kommunistiska Kinas grundare att landet skulle se sig om i backspegeln och vinka adjö till USA. Dock har Kina fortfarande en lång väg att vandra, BNP per capita (PPP) är flera gånger högre i industrialiserade länder som Sverige och USA.

Den Östasiatiska utvecklingen har väckt både fascination och rädsla i Väst i över ett århundrade. Långt innan någon hade hört talas om  begrepp som ”tigerekonomier” eller ”kommunism med kinesiska förtecken” började man  i USA under slutet av 1800-talet få upp ögonen för det annalkande hot Kinas ofattbart stora och fattiga befolkning kunde utgöra. I allmänhet var man rädd för att en massiv invandring av kineser skulle dumpa amerikanska arbetarlöner. I synnerhet såg man inte med blida ögon  på om detta skulle ske i kombination  med en tilltagande japansk militarism och industriell upprustning. Dessa två Östasiatiska hot togs på yttersta allvar och fick det xenofobiskt-klingande beteckningen ”den gula faran”. Emellanåt hävdas det dock att det var kejsaren Vilhelm II som först yttrade  ”die gelbe Gefahr.”  

I Sverige låg hos mången intellektuella sömnlösa över kinesernas talrikhet och potentialen i Kinas ekonomi; ”den gula faran” var högst påtaglig även på våra breddgrader. Till de med dålig nattsömn hörde Viktor Rydberg (1828–1895) som idag mest är känd för sin dikt Tomten. Vad som är mindre känt är att Rydberg även tidigt uppmärksammade ”den gula faran” i ett par texter.

I Rydbergs uppsats Den hvita rasens framtid: De hvite och de gule (1895) föreställde sig den moderniseringskritiske skalden en värld där de europeiska folken har försvagats och förgåtts i de smutsiga fabrikerna. Bristen på frisk lantluft och en tilltagande urbanisering skulle bidra till en kraftigt reducerad fertilitet och därmed skulle befolkningen i Väst minska: ”Vesterns länder ödelägges eller tagas i besittning av främmande aflingsstarkare folk” och ”de första släktleden i det tjugonde århundradet skola bevittna och deltaga i ett ekonomiskt krig på lif och död mellan det östra Asien och Europa, mellan den gula rasen och den hvita”.

”Allt pekar på att Europa i detta krig går mot ett nederlag.” Rydberg menade att detta otvivelaktigt kommer att ske när Kina påbörjar sin industrialisering i och med att Europeiska fabriker kommer flytta dit där den billigaste arbetskraften finns, en förutsägelse som imponerar i sin träffsäkerhet. Rydbergs analys präglades dock av ett tidstypiskt rastänkande; han menade att de vita är överlägsna i sin andlighet vilket har gjort dem till människosläktets aristokrati. Men i längden förefaller det som om han var övertygad om att ”de gula”  skulle ta över efter Européerna som världens härskare genom sin tålmodighet och outtröttliga arbetsvilja.

Faktum är att den nationalromantiska Rydberg sågar det modernas framväxt i Sverige. Han såg med avsky på kapitalismen och hur individualismen bredde ut sig, men framförallt hur de yngre glömde sina gamla föräldrar: ”Allmänt kändt är det band af kärlek och vördnad, som i Kina förenar föräldrar och barn. Med fasa skulle dessa österländingar höra, huru det i Sverige ej sällan står till med föräldrar lefvande på undantag.”

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Klan-dervärd skolpolitik: Ku Klux Klan i kampen mot katolicismen

2012/12/30 § Lämna en kommentar

I kölvattnet efter de konfedererade staternas förnedrande nederlag i det amerikanska inbördeskriget grundades år 1866 ett av USA:s mest inflytelserika hemliga sällskap; det rasistiska och djupt patriotiska Ku Klux Klan (KKK).  Klanens grundare var en ärrad general från inbördeskriget vid namn Nathan Bedford Forrest (1821 – 1877) som vägrade finna sig i att yankees från norr nu dikterade villkoren i södern. Tillsammans med andra nedslagna veteraner bestämde man sig för att gå under jorden och återupprätta söderns storhet.

Nathan Bedford Forrest

Nathan Bedford Forrest

KKK var i det närmaste ett esoteriskt sällskap med hemliga riter och fantasifulla titlar. Grundaren Forrest förefaller ha varit något av en tidig fantasynörd då han gav sig själv titeln Grand Wizard. Denna titel blev därefter klanens högsta fram till i början av 1900-talet då klanens ledare istället förärades det lite mer storslagna Imperial Wizard. Titlarna under den kejserliga trollkarlen var inte desto mindre fantasieggande. Ledaren över en stat kallades Grand Dragon och under honom fanns både Grand Titans, Grand Cyclops samt de mer modesta Magi, Monk och Goblins.

Hur nördiga klanens titlar än må ha varit var de långt ifrån några rollspelande geeks, deras antal räknades i miljoner och i sina kåpor med tillhörande fotsida dräkter satte de skräck i sina företrädesvis svarta offer som man utan urskillning lynchade i enlighet med den gamla sydstatstraditionen att ta ”rättvisan” i egna händer. Förutom svarta riktade man även sina aversioner mot katoliker vars lojalitet man ansåg låg hos påven snarare än med USA vilket gick stick i stäv med klanens patriotiska lynne.

Under 1920-talet intensifierade klanen sin kamp mot katolikerna genom att angripa det liberala skolsystemet som tillät privatskolor med religiös inriktning. I Oregon lyckades man driva igenom ett lagförslag, The Oregon School Bill, år 1922 som syftade till att förbjuda katolska privatskolor och därmed tvinga in barnen i allmän skola. Tanken var att skolan genom sin allmänna läroplan skulle assimilera de papistiska barnen in i det protestantiska samhället och därmed underminera lojaliteten med den Heliga stolen.

KKK:s kampanjande mot katolska skolor fick ett stort genomslag och fler organisationer gav sig in i kampen mot de privata grundskolorna. Bland många grundades National League for the Protection of American Institutions som stämde in i kråksången om hur barnen indoktrinerades i anti-amerikanskt tänkande. På så vis fick klanen god hjälp när man skulle formulera sin motion till delstatsparlamentet. Lagen drevs igenom men snart ingrep en federal domstol som ironiskt nog fastslog att lagen var oamerikansk eftersom den åsidosatte den grundlagsskyddade religionsfriheten och rätten att driva privatskolor.

Uppmuntrad av de initiala framgångarna flyttade man kampanjen till huvudstaden. Väl i Washington tog KKK fram ett liknande lagförslag som kallades Initiative 49. Under kampanjen som leddes av en man vid namn Luther Ivan Powell (som titulerades King Kleagle of Washington and Idaho) ökade antalet medlemmar i klanen men motståndet från pressen var större här. Huvudargumentet mot förslaget var att KKK vältrade över kostnaden för privat undervisning på skattebetalarna och är det någonting amerikaner är allergiska mot är det skattehöjningar vilket delvis förklarar varför det inte blev någonting av Initiative 49.

Samtida tidningsillustration som föreställer huvudargumentet mot Initiative 49.

Samtida tidningsillustration som föreställer huvudargumentet mot Initiative 49.

Uppochnedvänd fakta svart på vitt; om svarta slavägare i Nordamerika

2012/09/13 § Lämna en kommentar

Det är lätt att få för sig att alla slavägare i det etniskt segregerade amerikanska 1800-tals samhället var vita européer och att alla slavar i sin tur var svarta afrikaättlingar. Sanningen är dock mer nyanserad och verklighetens slavsamhälle, om uttrycket tillåts, inte alls så svartvitt. I själva verket kunde USA, från kolonisationens inledningsfas under tidigt 1600-tal till slaveriets slutgiltiga avskaffande år 1865, stoltsera med mängder av såväl svarta som indianska slavägare.

År 1621 kom exempelvis angolanen Antonio de Negro – som inom kort fick sitt namn anglifierat til Anthony Johnson – till den spirande brittiska kolonin Jamestown i våra dagars Virginia. Vid denna tid hade ännu ingen rasdiskriminerande lagstiftning trätt i kraft vilket gjorde att svarta och vita åtnjöt i princip samma förmåner och delade samma skyldigheter. För Anthony Johnson innebar detta, liksom det gjorde för flertalet vita, att han vid ankomsten till Virginia tvingades arbeta och träla under slavliknande förhållanden under flera års tid hos en så kallad borgenär.

I vanliga fall varade denna period som livegen i sju år varpå den livegne befriades och tillldelades mellan 50 till 250 tunnland jord för att starta sitt liv i den Nya Världen. Anthony Johnson fick sin frihet och sin mark år 1635 och kom så småningom själv att låta nyanlända immigranter slava på sin jord. Flera av dessa var givetvis vita européer, vilket torde ställa alla vedertagna postulat om vita slavägare och svarta slavarbetare helt på huvudet. År 1670 förbjuds emellertid svarta slavägare från att äga kristna européer. Förbudet förhindrade dock inte att fenomenet med svarta slavägare bredde ut sig över hela den nordamerikanska kontinenten i takt med att immigrationen från såväl Europa som Afrika ökade lavinartat.

Anthony Johnson på sin ålders höst.

Även om man inte ska överskatta antalet svarta slavägare så bör det tillstås att dessa inte på något vis var en ovanlig syn i den amerikanska södern under 1800-talet, som ju annars traditionellt utmålas som uppdelat i två sinsemellan antagonistiska raser där svarta var subordinerade de vitas nycker. I New Orleans, som ju i mångt och mycket var slaveriets Mecka, levde exempelvis år 1860 10 689 registrerade ”negrer” varav hela 3000 var slavägare.

Flertalet svarta slavägare ägde bara en eller ett par slavar. Vanligt var att fria ”negrer” köpte sina släktingar från vita slavägare vilket innebar att slaven ifråga de jure fortfarande var slav men de facto kunde leva sitt liv förhållandevis fritt så länge han eller hon höll sig på en armlängds avstånd från sin ägare. Det fanns dock exempel på f.d. ”negerslavar” som lyckats komma upp sig i livet, profitera på slaveriet och sedan själva sluta som förmögna slavägare. Ett sådant exempel var William Ellison. Ellison fick sin frihet år 1820 och blev snart stormrik på att producera och exportera gin. Ginproduktion krävde naturligtvis arbetskraft och i taxeringsrullorna från år 1860 kan man utfinna att Ellisons egendom bland mycket annat innehöll 63 ”negerslavar”.

Att tala om ”svart” slavägande kan vara aningen missvisande eftersom merparten svarta slavägare i själva verket var mulatter och i regel såg ned på sina afrikanska kusiner. Dessa slavägande mulatter var vanligtvis resultaten av sexuella relationer mellan svarta slavkvinnor och vita slavägare. Hudfärgens aningen ljusare nyans gjorde mulatterna benägna att se sig som överlägsna de afrikanska slavarna och slavägande mulatter var i allmänhet inte mer välvilligt inställda mot sina slavar än vita slavägare i gemen. I Charleston, Louisiana, där en tredjedel av alla svarta uppgavs vara slavägare i början av 1800-talet, vägrade mulatter till och med att bevista kyrkorna vid samma tidpunkt som de svarta. Charleston var ingalunda ett enskilt exempel.

Tidstypisk rasmässigt uppblandad slavägarfamilj från amerikanska Södern.

Människorasernas urberg; om Gobineaus tankevärld

2012/03/04 § 2 kommentarer

Joseph Arthur de Gobineau (1816 – 1882) var en bitter fransk diplomat som inte levde i samklang med sin tid, denna bitterhet odlades och närdes av hans egna konservativa föreställningar om härkomstens och bördens betydelse för människornas samhällställning. Själv räknade han sina anor till Bordeauxs medeltida feodalherrar och hyste romantiska föreställningar om feodalismen och herrens rätt att dominera över landets invånare. Det feodala styrelseskicket – l´ancien régime som delvis levde kvar i Frankrike fram till revolutionen – var enligt Gobineau att föredra framför de kejsardömen och republiker som Frankrike under 1800-talet växlade mellan.

I sitt historiefilosofiska verk Essän om människorasernas ojämlikhet (1854) spydde den franske diplomaten ur sig hela sin uppfattning om nationernas uppkomst och människorasernas olika egenskaper. När det kom till nationerna menade Gobineau att dessa i samtliga fall hade formats genom att ett erövrande folk trängt in i ett land och behärskat de infödda. I Frankrikes fall härstammade feodaladeln från de germanska frankerna och folket från de erövrade gallerna. I en vikingaroman – som Gobineau författade i Stockholm – placerade han sig själv hos ”härskarfolket” genom påstått släktskap med ytterligare erövrare: vikingarna.

Emellertid togs stora delar av den franske diplomatens verk inte på allvar av mer seriösa historiker, framförallt ifrågasattes hans filologiska teser men också hans obskyra tankar om hur människorna en gång i tiden hade spridits över jorden var föremål för diskussion och kritik. Att människan hade sitt ursprung i Afrika var självfallet otänkbart, människans ursprung skulle sökas i bergen av alla platser. Gobineau hävdade att alla mänskoraser härstammade från var sitt ”urberg” där de utvecklats och fått vissa rastypiska egenskaper. De vita skulle härstamma från Kaukasus, gula från Altaj i Sibirien och de svarta från Atlas i Nordafrika. Från dessa berg ska de senare ha vandrat och tagit jorden i besittning.

Inkonsekvensen i Gobineaus tankevärld var ohämmad och det förefaller som om han inte ens försökte hålla samman sin teori. Å ena sidan hävdade han att de gula asiaterna härstammade från en bergskedja i Sibirien men påstod samtidigt att mongolerna hade sitt urhem i Amerika och därifrån spridit sig till Asien. De amerikanska indiankulturerna skulle ha uppstått genom en sammanblandning med vikingar från Skandinavien, dock skulle de senares inflytande i Amerika inte varit särskilt livskraftigt vilket förklarar varför den senare spanska och anglosaxiska erövringen av Nord- och Sydamerika varit enkel att genomföra.

Märkligt nog sökte Gobineau leda sin rasteori i bevis med hjälp av en spirande feminism. Han hävdade att typiskt i ariska kulturer var att kvinnan var likställd med mannen, man kunde helt enkelt mäta hur mycket ”vitt” som fanns hos ett folk genom att titta på graden av jämlikhet mellan könen: ”kvinnans makt i samhället är ett av de säkraste tecknen på förekomsten av ariska element” står att läsa i Essän om människorasernas ojämlikhet, vilket får uppfattas som ett pikant resonemang om man betänker kvinnans ställning i de Väst- och Nordeuropeiska samhällena vid tiden för verkets tillkomst år 1854. Essän om människorasernas ojämlikhet

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade den vita rasenLuriks Anakronismer.