Turners vs. Sokols: Flyktig tysk-tjeckoslovakisk gymnastikhistoria

2013/11/13 § Lämna en kommentar

Den tyskfödda gymnastiska kulturhistorien faller oåterkalleligen tillbaka på en viss Friedrich Ludwig Jahn (1778-1852), mer känd som Turnwater Jahn: gymnastikens fader. Den gode Turnwater Jahn var, mången missuppfattningar till trots, en svuren demokrat, men en mycket tysk sådan. Han observerade med förfäran sitt älskade Tysklands militära och politiska desintegration i kölvattnet av nederlaget mot Napoleon och ansåg som många andra att Tyskland var i ett desperat behov av en moralisk och andlig revolution. Vad som gjorde Turnwater Jahn unik var att han såg denna Tysklands renässans i gymnastiken.

Den ideale tysken var, i Jahns ögon, den ideale gymnasten; och som sådan skulle denna visa prov på: ”dygdighet, renhet, förmåga, oräddhet, ärlighet och beredskap att ta till vapen”. Hans ideal var den imaginära teutoniska krigaren sammansvetsad i en kollektiv och osårbar enighet. Detta var något som appellerade till unga tyskar som anslöt sig till Turnwater Jahns rörelse som flugor till socker.

Den underliggande kollektivistiska och disciplinära ideologin till trots så behöll Turners sin eldfängda liberaldemokratiska agenda även efter frontfigurens frånfälle 1852 och upplöstes, trots sin popularitet, tämligen omgående efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933.

Turnwater Jahn - Den moderna gymnastikens fader.

Turnwater Jahn – Den moderna gymnastikens fader.

Men det fanns ju tyskar även utanför Tyskland. I Tjeckoslovakien antog Sudettyskarnas (vilka utgjorde ungefär 25 % av Tjeckoslovakiens befolkning under 1930-talet) självpåtagna messias, Konrad Heinlein (1898-1945), en gymnastiklärare och krigsveteran, Turners ethos och blev under sent 1930-tal nazismens galjonsfigur i Tjeckoslovakien. Vad som allt som oftast negligeras i modern anti-nazistisk historieskrivning var att Heinlein, innan han vände kappan efter vindarna i det hegemoniska nazistiska Tyskland, länge förhöll sig trogen till Turnwater Jahns demokratiska ideal och sökte samförstånd inom ramen för det multikulturella Tjeckoslovakien.

Men Sudettyskarna var inte de enda i Tjeckoslovakien som vinnlade sig om at bevara Turnwater Jahns gymnastiska arv, så gjorde också de etniska tjeckoslovakerna under sin karismatiska nestor och tillika professor i estetik: Miroslav Tyrš (1832-1884). Under hans ledning blev den liberaldemokratiska och nationalistiska tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, vilken snart nådde oanade proportioner, känd som Sokols.

Trogen Turnwater Jahns ideal uppvisade 1938 omkring 30 000 tjeckoslovakiska gymnaster sin opposition mot den tyska nazismen genom en gymnastisk-kollektivistisk massdemonstration under fanfaren: ”En ed till Republiken”. Andra världskriget och den tyska ockupationen till trots så gav sig inte Sokols; deras sista massdemonstration skedde 1948, i protest mot det krypande kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien.

Detta betydde dock inte undergången för den populära tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, utan tvärtom. De tjeckiska kommunistpartiet, som höll stramt i regeringstyglarna från och med Pragkuppen 1948, såg nämligen oanade politiska och propagandistiska möjligheter i gymnastiken och började från tidigt 1950-tal anordna grandiosa gymnastiska massmanifestationer som förhärligade kommunismen och dess nationella och internationella koryféer. Framgången lät inte vänta på sig, inom kort exporterades det ”tjeckoslovakiska gymnastikundret” till ”brödrafolken” i Östeuropa. I decennier skulle sedan Östeuropas kommunistiska stater dominera gymnastikscenen i OS-sammanhang samt framgångsrikt förfina konsten att utnyttja konstformen i propagandistiska massmanifestationer.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Annonser

Bobby Brown goes to Vilnius: När Litauen bytte Lenin mot Frank Zappa

2013/10/13 § Lämna en kommentar

När Litauen äntligen återvann sin självständighet 1991 i kölvattnet av Sovjetunionens desintegration följde ett interludium av ikonoklasm – frågan var bara med vilka symboler den pånyttfödda nationen skulle ersätta den förhatliga kommunismens landmärken. En viss konstnär och fotograf, Saulius Paukstys, hade svar på tal.

Paukstys var vid denna tid ordförande för Litauens diminutiva men zelotiska Frank Zappa-fan club. Den frispråkige amerikanske rocklegenden – denna USA:s svar på Eddie Meduza – var i inledningen av 1990-talet i princip okänd för den stora massan av litauer som i decennier försmäktat bakom järnridåns kulturella bakvatten. Detta ville Paukstys och hans anhang av USA-frälsta konstnärssjälar ändra på. Kanske, vilket han senare erkänt själv, gick Paukstys till överdrift; tillsammans med sina likasinnade anordnade han utställningar med klockor, knivar och kläder som, påstods det, skulle ha tillhört rocklegenden. Allting var givetvis falsk rekvisita.

Frank Zappa

Frank Zappa

Varför insisterade då Paukstys och hans vänner så innerligt på att just Frank Zappa skulle vara den perfekta symbolen för ett fritt, självständigt och anti-kommunistiskt Litauen? Det kanske trots allt inte var så konstigt. Med låtar som Bobby Brown och Jewish Princess hade Zappa gjort sig berömd och stundtals avskydd för sin frispråkighet. Och det var just frispråkigheten som Paukstys – sedan barnsben invand med att uttrycka sina känslor via Aesopiskt språkbruk- såg, för att medvetet låna ett slitet ord från Marxismens evangelium, som själva antitesen mot dogmatisk och utsliten kommunistisk fraseologi.

Att Frank Zappa aldrig satt sin fot i Litauen tycktes heller inte bekymra Paukstys: ”Vi såg aldrig någonsin Zappa, men ingen har heller aldrig någonsin sett Gud, och ändå går folk till kyrkan.”  Till slut skulle ändå konstnärskollektivets bemödanden, som fokuserades på att få en staty upprest över den nya nationalhjälten, bära frukt, även om myndigheterna länge var skeptiska (man förfäktade länge, och felaktigt, att Zappa var en del av den amerikanska ultra-vänstern, att han var drogliberal och, värst av allt, att karlen i själva verket var homosexuell).

I slutändan restes en byst av Litauens nya ofrivilliga nationalhjälte utanför studenthospitalet i centrala Vilnius år 1996. Själva avteckningsceremonin var så ofrivilligt postmodernistisk att det nästan var löjligt: En marschorkester spelade Zappa-låtar för fulla muggar medan skålar utbringades till Frank Zappa, den inbjudne och fanatiskt anti-kommunistiske tjeckiske presidenten Vaclav Havel och bystens formgivare – en viss Konstantinis Bogdanas. Den sistnämnde hade ironiskt nog varit en av Sovjetunionens mest renommerade Leninskulptörer (Sovjetunionen hade under sin högsommar kunnat ståta med en veritabel armé av Leninskulptörer som alla hade specialiserat sig på att fånga ett visst anletsdrag hos kommunismens obestridlige nestor och fanbärare).

Frank Zappa står kvar utanför det gamla ramponerade studenthospitalet än idag, men inte bara där. En exakt kopia av statyn restes på den litauiska statens bekostnad i Frank Zappas hemstad Baltimore år 2010. Gesten var långt ifrån enbart symbolisk. Den internationella publicitet som projektet tilldrog sig har evaluerats vara mer betydelsefullt för Litauens vidkommande än något som en litauisk president någonsin lyckats tilldra sin person eller utföra i nationellt PR-syfte. Vår kära vän Saulius Paukstys uppges ha varit mäkta stolt över hur hans hugskott utvecklat sig till en kultförklarad nationalsymbol. Vad Frank Zappa tyckte om saken får vi tyvärr aldrig veta eftersom rocklegenden avled 1993.

Frank Zappa på piedestal i Vilnius.

Frank Zappa på piedestal i Vilnius.

Snacka som Zedong: Liten lexikal lathund i maoistisk fraseologi

2013/09/08 § Lämna en kommentar

Varje revolution eller statskupp som föranlett en kommunistisk maktusurpation har i regel åtföljts av en intensiv och formaliserad kampanj för att rensa det nationella språket från borgerliga och reaktionära uttryck och ersätta dem med marxistiska och egenkomponerade ekvivalenter i samklang med marxism-leninismens evangelium. De ryska, kinesiska och koreanska språken, för att bara nämna några, befriades bryskt från traditionella ord och uttryck, och ersattes istället med en myriad neologismer skapade för att cementera det totalitära statskicket och framställa verkligheten i ett rödskimrande dager.

Betydelsen av denna process för underbyggandet och legitimerandet av den totalitära staten ska inte underskattas. Det var inte för inte som Lenin observerade att ”People, for the most part [. . .] don’t know how to think, they only learn words by heart”. För George Orwell, totalitarianismens outtröttlige belackare, ledde denna process oavkortligen till att språket eroderades och förlorade sin förmåga att redogöra för verkligheten: ”I should expect to find [. . .] that the German, Russian and Italian languages have all deteriorated in the last ten or fifteen years, as a result of dictatorship.”

Det var de kinesiska kommunisterna, ordförande Mao Zedong och särskilt partiorganet Folkets Dagblad, som var de i särklass mest radikala och effektiva semantiska och ortografiska ingenjörerna bland världskommunismens protegéer. Och visst var arbetsbördan för marxistiska lingvister mer betryckande i Kina än annorstädes. Konfucianismen hade efterlämnat åtskilliga uttryck som gick stick i stäv mot kommunismens egalitära budskap.

Traditionella kinesiska uttryck som reflekterade arkaiska och ojämnlika sociala, ekonomiska och sexuella förhållanden – såsom xiaojing fumu (att visa respekt och vördnad för sina föräldrar) och duipengyou jiangyiqi (att visa sina vänner lojalitet) –  utrangerades helt sonika från kinesiskans lexikala fauna. Mao förebådade också kulturevolutionen genom att kort efter maktövertagandet 1949 ersätta överdrivet respektfulla konfucianska uttryck såsom ling zun (din ärorika fader) med det mer livlösa nide fuqin (din fader); något som retade gallfeber på en hel generation traditionsbundna kineser.

Ord som jinu (prostituerad) och dangpu (pantbank) försvann tillsammans med yongren (tjänare) i kölvattnet av revolutionen då Mao, i enlighet med den ortodoxa marxismens axiom, förklarade dem vara fullständigt överflödiga i det socialistiska Kina eftersom de refererade till stelnande medeltida institutioner som, i teorin, upphört att existera. Av samma anledning slutade kineserna att zhao gongzuo (söka efter ett jobb); i det socialistiska Kina var ju alla garanterade rätten till arbete varför ordet, enligt Maos sätt att se saken, helt spelat ut sin historiska roll.

Mao Zedong gick också längre än många av sina kollegor i Östeuropa och Latinamerika i sina försök att helt rensa kinesiskan från frivola borgerliga uttryck, vars innehåll gick stick i stäv mot maoismens stränga moraliska rättessnören. Sålunda fick kineserna inte längre uppleva, eller åtminstone inte uttrycka, känslor som youyu (melankoli) och wanshang (att uppskatta). Sådana förbjudna känslor, eller förmågan att uttrycka dem, tillhörde kort och gott en svunnen tid.

Lurik rekommenderar: Max K. Adler. Marxist Linguistic Theory and Communist Practice. Helmut Buske Verlag 1980.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

 

Rysk dryckenskap #3: Sovjetisk ungdom på glid

2013/06/10 § Lämna en kommentar

Ett av många problem som pockade på det sovjetiska ledargarnityrets uppmärksamhet i kölvattnet efter segern i andra världskriget var den yngre generationens förehavanden och speciellt dess fäbless för borgerliga kulturimporter från väst. För de höga herrarna i Kreml var striden om ungdomen och dess kultur en del av det Kalla krigets logik och generationens sociala och fysiska välbefinnande utslagsgivande i kampen mot USA-imperialismen.

Tyvärr, för Sovjetunionens vidkommande, visade efterkrigsgenerationen – som ju saknade formativ erfarenhet av krigets fasor – tecken på social alienering, missbruk och ideologisk ”omogenhet” (förkärlek till konsumtion av västerländska kulturprodukter). Den sociala dimensionen av problemet förvärrades av ideologiska återvändsgränder; lärofadern Karl Marx hade trots allt oomkullrunkeligen fastslagit att blotta tanken på en generationskonflikt i ett socialistiskt samhälle var absurd.

Ur ideologisk synpukt var ungdomen designerad rollen som ”kommunismens konstruktörer”; barn och tonåringar skulle därför stöpas i samma ideologiska form. De ungdomar som av en eller annan orsak undandrog sig den offentligt sanktionerade och institutionaliserade ungdomsverksamheten brännmärktes som neformaly, ett ord som inbegrep i sort sett alla inofficiella ungdomskulturer i sovjetsamhället, från breakdansare och hippies till drogmissbrukare och fotbollshuliganer.

Bland neformaly var antagligen hippies mest hatade av renläriga marxister. Sovjetunionens rudimentära hippierörelse – som givetvis hade amerikanska förebilder – uppstod egentligen i Rysslands, Ukrainas och Baltikums överfyllda studentlägenheter under 1970-talet. Under sommarmånaderna blev det med tiden allt populärare att resa på semester till Sovjetunionens centralasiatiska republiker där fälten med marijuana, vallmo och annat smått och gott växte högt och fritt. Givetvis hyllades dessa innovativa pionjärer i regel som kungar och drottningar när de inför hösten återvände till sina studentlägenheter med kappsäckar fyllda av godsaker. Enligt officiella sovjetiska siffror, och dessa hade för vana att vara politiskt och ideologiskt friserade, var 80 000 av imperiets 130 000 registrerade narkomaner barn och ungdomar.

Sovjetiska hippies

Sovjetiska hippies

Sammantaget växte ungdomsbrottsligheten med smått osannolika 73 % mellan 1983 och 1989, och 40 % av alla unga lagförbrytare uppgavs komma från problemtyngda familjer som eroderat till följd av alkohol- eller drogmissbruk. Under stora delar av 1984 hade samtliga barn och ungdomar i Leningrad fått tillbud om att utegångsförbud gällde för dem efter klockan 21.00.

Den sovjetiska ungdomens alienation, utsatthet och missbruksmentalitet uppmärksammades först och främst i de statligt orkestrerade mediekanalerna, och under 1980-talet – ackompanjerat till lockelsetonerna av perestrojka och glasnost – började  basunera ut magistrala men samtidigt snudd på sensationalistiska artiklar och program som behandlade problematiken på djupet.

Artiklarna berörde bl.a. (Izvestija 1988) ett par obstinata gymnasietjejer som hoppade av skolan och började sälja sexuella tjänster till ”moraliskt korrumperade” män i utbyte mot sprit, rockmusik och västerländska jeans. Naturligtvis vill det sig inte bättre än att lokala myndigheter, efter några månader av att leva ”den kapitalistiska drömmen”, finner de båda flickorna i ett båthus; mördade, skändade och gravt vanställda.

Det sovjetiska ledargarnityret och majoriteten av neformaly höll trots allt med varandra om de utlösande faktorerna till ungdomens fall: Sovjetsamhället var ytterligt slätstruket, formaliserat och ointressant samtidigt som det saknades gemensamma sociala mötesplatser eller forum där ungdomar kunde träffas och umgås spontant och bekymmersfritt. För att åtgärda problemet beordrade partiet att man på lokal nivå skulle smälla upp caféer, ungdomsgårdar och diskotek där ungdomar kunde sammanstråla under överinseende av vuxna ortodoxa kommunister. Tyvärr sköt man sig samtidigt i foten då man insisterade på att all musik som spelades på konserter, diskotek eller andra offentliga platser där ungdomar samlades till 80 % skulle utgöras av material från Unionen av Sovjetiska Kompositörer.

Inte heller den äldre generationen var särskilt imponerad av partiets försök att återställa ungdomens förtroende för sovjetiska institutioner och kulturyttringar. En sovjetrysk poliskonstapel uttryckte det på följande sätt: [. . .] ”varje uns energi slösat på dansgolvet var energi som kunde, och borde, investeras i upprättandet av en hydroelektrisk kraftstation”.pionjärer

Lenins uttåg ur historien: Imomali Rahmon och ikonoklasmen i Tadzjikistan

2013/04/24 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av Sovjetunionens upplösning 1991 följde en euforisk period av ikonoklastiska yttringar när de forna sovjetrepublikerna – som yrvaket men ofta mållöst utnyttjade de friheter som självständigheten gav – sökte rensa sina landskap från kommunismens symboler. Att eliminera de fysiska minnena av ett totalitärt förflutet visade sig förhållandevis enkelt, frågan var vilka nationella symboler som skulle ersätta Lenin, Stalin och hammaren och skäran. Problemet var i grunden att flertalet av de nya staterna var sovjetiska papperskonstruktioner utan historisk förankring och nationellt självmedvetande, varpå ett historiskt narrativ var tvunget att skapas som kunde berättiga de nya staternas existens.

Denna process har antagligen varit svårare i Tadzjikistan än annorstädes eftersom ikonoklasmen fick ett abrupt avbrott redan år 1991 när landet kastades in ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år.  Liksom i övriga Centralasien var det omöjligt att över en natt ersätta myriaderna av Leninstatyer med ekvivalenter av påstådda och uppdiktade hjältar hämtade ur den ”nationella historien”, vilket gjort att det kommunistiska förflutna än idag är påtagligt.

Tadzjikistans andra stad, för att ta ett tydligt exempel, Khojand (ca 165 000 invånare), återfick sitt gamla namn år 1992 efter att tidigare haft den sovjetisktklingande benämningen Leninabad. Regionen där Khojand är residenshuvudstad kallades dock fram tills helt nyligen fortfarande för Leninabad. Stadens imposanta Leninstaty på 22 meter fick maka på sig först 2011.

I angränsande Uzbekistan har ”nationaliseringsprocessen” i komparativt perspektiv varit förhållandevis enkel. Här har den auktoritäre presidenten, Islam Karimov, upphöjt den mongoliskättade världserövraren Timur Lenk (1336-1405) till pånyttfödd nationalhjälte. Naturligtvis har Timur Lenk inga kopplingar till uzbekerna som etnicitet eller Uzbekistan som stadsbildning, men Karimov kan, med all rätt, åtminstone hävda att Timur Lenk föddes och växte upp i vad som idag är Uzbekistan.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Karimovs kollega, Tadzjikistans president Imomali Rahmon (president sedan 1994), har inte haft samma förutsättningar. Dessvärre har inga aspirerande världserövrare fötts på tadzjkisk jord. Istället har Rahmon valt att plantera sin nations förflutna i den persiska Samanidiska dynastins (819-999 e.Kr.) mylla och samtidigt upphöja dess mest lysande härskare, Ismael Somoni (849-907 E.kr.), till Lenins efterträdare (tadzjikerna är etniskt och lingvistiskt befryndade med perserna). År 1998 bytte landets högsta berg namn från ”kommunisttoppen” till Somonitoppen och sedan år 2000 är landets valuta inte längre rubel utan somoni.

Den nya kulten av Ismael Somoni är ett utslag av president Rahmonas önskan att ”betrakta vår nations historia genom en ren och helig spegel”. Stundtals har den tadzjikiske presidentens historiesyn ifrågasätts och till och med förlöjligats i den nära omvärlden. Många lyfte exempelvis på ögonbrynen när presidenten inför valet 2006 utfäste ett årslångt firande av Tadzjikistans 15 år som självständig nation och den ariska civilisationens 2700-års jubileum. Det sistnämnda är inte minst viktigt då hammaren och skäran fått maka på sig och ge vika åt nya nationella symboler, däribland en modifierad version av svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Vänster(br)öl: kårockupationen av Pripps bryggeri år 1968

2012/11/19 § Lämna en kommentar

Revolutionsåret 1968 kulminerade den vänstervåg som för en tid svept över Sverige och Europa. I Frankrike genomfördes en av historiens största generalstrejker; tio miljoner arbetare vägrade att ”dra sitt strå till stacken” och fabriksockupationerna började stå som spön i backen. Nationalhjälten från andra världskriget, president Charles de Gaulle, var övertygad om att nu hade det kommunistiska gisslet även nått Frankrike och att det var säkrast att lämna landet för en tid. Inspirerad av den franska ”majrevolten” bestämde sig ett antal socialistiska studentföreningar vid Stockholms Universitet att ockupera det egna kårhuset som en protest mot regerings proposition om en ny studieordning.

Revolterna, strejkerna och ockupationerna spred sig som en löpeld över Europa och inom kort hade de rödflammande känslorna även nått det av tradition socialistiska Göteborg och dess tekniska högskola Chalmers. Att Stockholmarna ockuperade sitt egna hus under ett par dagar gick ingen svensk förbi, det var en stor nyhet och även dåvarande utbildningsminister Olof Palme engagerade sig i frågan – vilket slutade med att han indignerat kallade ockupanterna för antidemokratiska kommunister – chalmeristerna med sin starka kår kunde självfallet inte stillatigande se på.

Olof Palme försöker tala studenterna till rätta

Olof Palme försöker tala studenterna till rätta

Som bekant skiljer sig den göteborgska mentaliteten på ett antal punkter från den i huvudstaden. I rikets andra stad är livet inte lika allvarligt, man drar sig inte för att i tid och otid halsa en pilsner och dra en ordvits till omgivningens stora förtjusning och det förefaller som om det var i denna anda som chalmeristerna förberedde sitt bidrag till revolutionernas år 1968.

Dryga tio år tidigare hade Chalmers studentkår anskaffat en aktie i Pripps. Syftet var inte att tjäna grova pengar, istället törstade studenterna efter rikliga mängder öl och man hade en plan för hur man skulle komma i besittning över ohämmade mängder av det flytande guldet. Varje år hade man sedan dess vid bolagsstämman fört fram sina – enligt egna tycke modesta – krav som gick ut på att en pipeline med öl skulle dras från bryggeriet i Högsbo (en stadsdel belägen i västra Göteborg) direkt till kårhuset. Vidare krävde man även att en klass 4 omedelbart skulle börja bryggas vilken skulle vara minst dubbelt så stark som någon annan existerande öl.

Efter att i tio år tröstlöst fört fram dessa krav fick man nog, kan stockholmarna ockupera sitt egna hus kan vi minsann ockupera Pripps skanderade man upprört i bästa revolutionsanda. Sagt och gjort, den 29:e maj 1968 klockan 15.45 stormade kåren Pripps bryggeri som försvarades av modiga arbetare till sista öldroppen. Motiven kanske inte var lika idealistiska som andra ockupationer men kampviljan var det inget fel på, pipelinen skulle byggas!

Pripps flagga revs ned och istället hissade man en egen unionsflagga, Chalmers studentkår menar nämligen att man aldrig kommer att erkänna unionsupplösningen. Det är dock oklart om man avser Kalmarunionen eller unionen med Norge. Oavsett vilket, nu gällde det att åstadkomma så stor ekonomisk skada som möjligt för att få ledningen att ge med sig. Det mest effektiva man kunde komma på var att börja supa och det rejält för att förhindra att buteljerna nådde marknaden.

Ockupationen fick ett fredligt slut, även om de tappra studenterna av naturliga orsaker troligtvis drabbades av en präktig huvudvärk. Kampen för en pipeline har oförtröttligt förts ända in till dags datum.  År 2010 ockuperade man Carlsberg i Falkenberg och kraven på en pipeline lyftes återigen men den här gången hade man större framgång. Carlsberg lät bygga början och slutet på en pipeline, totalt två meter. Men skam den som ger sig.

Chalmers, förhoppningsvis inom en snar framtid ett ölindränkt lärosäte

Chalmers, ett förhoppningsvis inom en snar framtid ölindränkt lärosäte

I skuggan av Prag; klyftan mellan Öst och Väst i tolkningen av totalitarismens brott mot mänskligheten

2012/10/03 § Lämna en kommentar

Den 3:e juni 2008 samlades femtio medlemmar av Europarlamentet och flera internationellt erkända politiska och kulturella koryféer i Prag för att, under pompa, ståt och ceremoniell formalia, signera vad som blivit känt som Pragdeklarationen. Denna tillkom uteslutande på de ”nya medlemsstaternas” begäran. Östeuropa har med viss grund för sitt förfarande – långt innan de tilläts äntra bänkarna i Bryssel – åsett hur de rikare grannarna i Väst medvetet förträngt stalinismens och kommunismens alla brott mot deras nationer för att istället pliktskyldigt sätta Förintelsen i strålkastarljuset.

De Central- och Östeuropeiska stater som gick i bräschen för den anti-kommunistiska uppgörelsen, vid denna tidpunkt i första hand Litauen och Tjeckien, var också de som blev Pragdeklarationens främsta apologeter. Det ”gamla Europa” (d.v.s. Västeuropa) hade till en början inte mycket att invända; inte ens den mest övervintrade och selotiska eurokommunisterna insisterade på initiativet per se.

Under utarbetandet av Pragdeklarationens bärande paragrafer blev dock den ideologiska klyftan mellan Västeuropas representanter å ena sidan och deras östeuropeiska motsvarigheter å den andra plågsamt uppenbar. Den överskuggande stöttestenen var givetvis den historiska tolkningen av Förintelsen och dess i närmaste sakrala status kontra den undanskymda roll kommunismens brott mot mänskligheten traditionellt erfarit i europeisk historieskrivning.

De östeuropeiska delegaterna anklagade sina västeuropeiska motsvarigheter, och inte utan rätt, för att Stalins och hans hejdukars brott mot deras folk förringats eller till och med medvetet utrangerats i västeuropeisk historieskrivning. De västeuropeiska delegaterna å sin sida uttryckte sin, lika berättigade, oro för att östeuropéerna av nationalistiska skäl sökte misskreditera Förintelsen av Europas judar. Orsaken till detta ställningstagande var naturligtvis att många av de så kallade ”frihetshjältar” som under Andra Världskriget offrade sina liv i kampen för nationell bestämmanderätt och mot sovjetisk ockupation i många fall också lierade sig med nazisterna och aktivt bidrog till massmordet på Europas judar för att uppnå nationalistiska målsättningar.

Klyftan mellan Öst och Väst i synen på och tolkningen av totalitarismens brott gjorde Pragdeklarationen till något till ett mästerstycke i konsiliant diplomati och paragraferna utarbetades medveten tvetydigt för att tillfredställa båda lägren av signatärer. En genomgång av Pragdeklarationen ger därför vid handen att medan totalitarismens brott å ena sidan är ”unika” (Väst) så har de å den andra ”samma ideologiska ursprung” (Öst), kommunismens och nazismens brott ska tillerkännas samma ”status” (Öst) men Förintelsen behandlas likväl som ett ”ojämförligt” brott mot mänskligheten (Väst).

Att förhålla sig till den västeuropeiska tolkningen av Förintelsen har långt ifrån alltid varit enkelt för östeuropeiska politiker och många gånger har deras uttalanden avseende totalitarismens brott mot mänskligheten kommit att hemsöka dem. Litauens utrikesminister, Audronius Ažubalis, gjorde exempelvis en omtalad analogi där han fastslog att det enda som skilde Stalin och Hitler åt var längden på deras mustascher. För detta uttalande brännmärktes Ažubalis som deciderad anti-semit av journalister i Väst. När den taktiskt skickligare litauiska premiärministern, Andrius Kubilus, avkrävdes att kommentera sin utrikesministers analogi av en uppretad presskår svarade han att både nazismens och kommunismens brott var ”unika” och att lidandet dessa regimer orsakat var ”inkommensurabla”. Premiärministerns uttalande blidkade västvärldens journalister trots att han i själva verket aldrig motsade sin utrikesminister.

Efter att Pragdeklarationen solent ratificerats och implementerats av EU:s medlemsstater år 2009 har ytterligare deklamationer inkorporerats som alla ansluter sig till originaldeklarationen. Fortfarande är anti-kommunismens självpåtagna bastion också Pragdeklarationens mest hängivna försvare; numera har den rollen dock övertagits av ett allt mer ultranationalistiskt och auktoritärt Ungern.

Moderaten Göran Lindblad som var Sveriges representant och signatär när Pagdeklarationen undertecknades år 2008.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade kommunismLuriks Anakronismer.