Mormonskt mytmakeri; Jesus som den befjädrade ormen

När Hernan Cortes (1485-1547) och hans band av spanska conquistadorer och nykonverterade indianska allierade år 1519 först fraterniserade med aztekerna blev de, enligt egen utsago, genast övertygande om att detta mexikanska herrefolk såg dem, och särskilt Cortes själv, som gudomliga väsen.

I Tenochtitlan, aztekernas svar på Venedig, satt vid denna tid den synnerligen intelligente men ack så vidskeplige aztekiske kejsaren Montezuma II med pannan i djupa veck. Han hade flera gånger avslagit Cortes begäran om att få avlägga en formell visit vid kejsarens hov och nu marscherade den oinbjudna gästen i rask takt med en handfull martialiska landsmän mot Montezumas huvudstad. Trots detta vågade inte den vankelmodige kejsaren intervenera. Det var mycket möjligt, till och med troligt, att Cortes i själva verket var Quetzalcoatl ”den befjädrade ormen”, en mycket mäktig gudom vars stundande återkomst aztekernas präster förutspått genom att minutiöst studera sina människooffers inälvor.

Montezumas tvehågsenhet kom att kosta honom själv livet och dessutom slutgiltigt besegla det blodbesudlade aztekiska kejsarrikets öde. Anledningen till Montezumas villrådiga handlande och Cortes aphotesis till aztekisk gudom har emellertid sin relevans även idag, inte minst därför att mormonerna enträget sökt använda fragment ur historien för att bevisa att Jesus efter sin återuppståndelse bevistade Amerika.

Om man får tro de spanska tolkningarna av den mexikanska mytologin, vilket mormonerna har omvandlat till axiom, så var Quetzalcoatl en forntida kejsargestalt som upphöjts till gudomlighet. Denna ska ha begett sig av över ”Österhavet” någon gång i historiens gryning men svurit att återvända en dag året ”ett vassrör”. Aztekernas tidsuppfattning byggde på antagandet att tid och rum kunde inordnas i särskilda cykler, och året ”ett vassrör” återkom därför med ett mellanrum på 52 år. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att 1519, tidpunkten för Cortes ankomst till Mexiko, var just ett sådant år. Inte undra på att den konsternerade Montezuma kände en viss oro då han fick höra om att potentiell gudom hade uppenbarat sig i rikets periferier.   

Mormonerna har därför pläderat för att den dunkla gestalten Quetzalcoatl i själva verket inte varit någon mindre än Jesus själv. Denne ska, efter sin återuppståndelse, ha leviterat över Atlanten för att sedan uppenbara sig i all sin prakt och visdom för aztekernas anfäder i Mexiko. Denna egendomliga teori som upphöjts till dogm utgör en av hörnpelarna i den mormonska mytologin och påstås underbygga trovärdigheten i Mormons Bok. Att forskare under senare tid pekat på de många empiriska ihåligheterna i detta resonemang har inte bekommit mormonerna som konsekvent framhärdar i sina analogier mellan Jesus och ”den befjädrade ormen”.

Jesus (Quetzalcoatl) i Mexiko

Systrarna Trung och Vietnams amazoner

I det västerländska medvetandet är Vietnam intimt förknippat med ”det amerikanska kriget” som vietnameserna själva benämner det. Vad som numera, till skillnad från när kriget pågick, sällan uppmärksammas i väst är att den vietnamesiska kulturen är lika gammal som den grekiska och att detta lands historia är präglat av invasioner och episk befrielsekamp.

Ungefär 200 år f. Kr invaderade den kinesiske kejsaren Shi Huang ti Vietnam och annekterade detsamma under namnet Giao Chiprovinsen. Kinesisk administration infördes tillsammans med kinesisk kultur. De närmaste 200 åren förekom en mängd mindre uppror mot överhögheten men alla slogs brutalt ned av regimen. Med tanke på detta och den långa tid som förflöt är det märkligt att den vietnamesiska kulturen inte fullständigt assimilerades med den kinesiska.

Den nationella känslan och kampviljan höll trotts allt i sig och år 39 e. Kr trädde Vietnams egen Jeanne d´Arc fram i dubbel version. Två systrar från en aristokratisk vietnamesisk familj, Trung-Trac och Trung-Nhi, drog igång ett våldsamt självständighetskrig mot ockupanterna.

Trung-systrarna fick från tidig ålder lära sig självförsvar och fick, förvånande nog, studera krigets konst. Således var de uppfostrade till krig och väl medvetna om sitt vietnamesiska ursprung och sitt folks umbäranden under det kinesiska oket. Men vad som fick vreden att tändas hos systrarna var när den kinesiska administrationen lät avrätta Trung-Tracs man. Plötsligt fick man en fiende som skulle visa sig svår att kväsa.

År 39 inledde systrarna sitt uppror med att köra ut en mindre kinesisk styrka från deras by varefter de mobiliserade en större armé, som enligt legenden ska ha bestått av kvinnor. De följande månaderna togs kineserna fullständigt på sängen av kraften i systrarnas anfall på kort tid tog man 65 befästningspunkter från kineserna och slutligen befriades Vietnam. Systrarna krönte nu sig själva till drottningar och kom att regera sitt rike i två år trotts ihärdiga kinesiska återerövringsförsök.

Tillslut lät kineserna dock sända en enorm expeditionsstyrka mot systrarna vilken krossade alla försök till motstånd. Enligt legenden ska de kinesiska soldaterna invaderat nakna och på så sätt fått de annars vildsinta kvinnliga krigarna att fly under våldsam rodnad, förutom en kvinnlig befälhavare som slogs med ”ett svärd i ena handen och sin baby i den andra”. Tillslut insåg systrarna att man var besegrade och desperata att dö med hedern i behåll dränkte de sig i en flod 43 e. Kr. Deras minne lever dock kvar och högtidshålls fortfarande i Vietnam.

Systrarna Trung

Bottelón; från frihetsmanifestation till offentligt tonårskrökande

En ung generation, befriad från krigets vedermödor, var de första att ställa sig på barrikaderna och försvara kravet på en ny världsordning när dammarna nära nog brast det förunderliga året 1968. Revolutionsromantik och tillgjorda solidaritetsyttringar blandades allt som oftast med rödvin och trubadurtoner när dessa ungdomar intog det offentliga rummet. Runt om i Sydvästra Europa i allmänhet, och i Frankrike i synnerhet, intog de unga ”revolutionärerna” gator och torg, ockuperade statyer och fontäner, och lät sig väl smaka av diverse berusningsmedel.

Syftet med dessa manifestationer och de ritualer av offentlig alkoholförtäring som följde i dess spår var för den unga generationen att opponera sig mot allt det bigotta hyckleri och konfessionella dogmer de ansåg ha väglett tidigare generationer.

Som fenomen ebbade företeelsen med politiskt rastlösa ungdomar som ockuperade det offentliga rummet snart ut i Frankrike i kölvattnet av 1968-revolutionens misslyckande. I Spanien, som ju vid samma tid styrdes av en betydligt mera repressiv och reaktionär regim, fick fenomenet, kallat botellón, emellertid en renässans efter Francos död och den tafatta neo-fascistiska militärkuppen 1981. Också vid dessa tillfällen intog myriader av levnadsglada tonåringar det offentliga rummet, och lät inte sällan berusa sig för att på så sätt markera sin opposition mot den trångsynta moralkodex som varit Francoregimens rättesnöre.

I samtidens Spanien har de rituella aspekterna av botellión i mångt och mycket överlevt medan dess ideologiska basis urvattnats om inte fullständigt förgåtts. Botellión är numera populärare än någonsin bland unga spanjorer, som med iver och frenesi intar parker och torg vid varje veckoslut och deltar i timslånga nattliga dryckeslag. Den tilltagande alkoholkonsumtionen bland den unga generationen och de ökande antal rapporter angående vandalism och nedskräpning som bottelión indirekt bidragit till har dock fått myndigheterna att se rött. Idag är bottelión därför till stor del betraktat som ett okvädningsord och ett virulent samhällsproblem.

Problemet har ingalunda kunnat sopas under mattan. En undersökning utförd 2009 visar att 99,8 % av unga spanjorer väljer att berusa sig vid åtminstone ett tillfälle under veckoslutet, och att 68 % av de tillfrågade föredrar att konsumera sin alkohol på offentliga platser. Detta innebär att det utbredda spanska tonårskrökandet saknar motstycke i Europa.  Det är långt ifrån bara moralens självpåtagna väktare som sett sig tvungna att ringa i alarmklockorna utan också spanska medier, lokala myndigheter och intresseorganisationer. Flera spanska journalister har bland annat varnat för att Spanien inom en generation kommer ha förvandlats till ”det nya Ryssland”. 

Lurik rekommenderar: Ricardo Aguilera. Generación botellón. ¿Qué hay detrás del botellón?. Oberon 2002.

Nazisterna och hedendomen

Precis som kommunismen och andra totalitära ideologier hade nazismen ett ont öga till religiösa aktiviteter. Inte sällan bottnar denna misstänksamhet i statens rädsla för andra krafter som potentiellt kan utmana staten som föremål för kollektivets dyrkan. Inom nazismen fanns dock ytterligare en dimension. Kristendomen har sitt ursprung i judendomen och uppfattades därför som en del i en större konspiration som ämnade försvaga den ariska rasen. Ett främmande element som demoraliserat den urkraft hedendomen skänkt senantikens germanska folk.

I synnerhet vurmade man inom SS, SchutzStaffeln, och dess ledare Heinrich Himmler för det urgermanska och parallellt med den nazistiska ideologin utvecklades en passande religion som hyllade styrka och manlighet. Till skillnad från kristendomen saknade den föreställda hedendomen helt inslag av ”mesighet” såsom att vända den andra kinden till. Himmler tycks själv ha framträtt som en slags nazibiskop. Nedan, Himmler ur Reinhard Heydrich begravningstal 1942:

”We will have to deal with Christianity in a tougher way than hitherto. We must settle accounts with this Christianity, this greatest of plagues that could have happened to us in our history, which has weakened us in every conflict. If our generation does not do it then it would, I think, drag on for a long time.  We must overcome it within ourselves. Today at Heydrich’s funeral I intentionally expressed in my oration from my deepest conviction a belief in God, a belief in fate, in the ancient one as I called him – that is the old Germanic word:  Wralda.”

Himmler kom med tiden att utveckla kulten till en slags pseudoreligion där styrka och ras stod i centrum. Särskilda SS-tempel upprättades i vilka bröllopspar vigdes av SS-officerare. Äktenskapet var essentiellt i den nya tron, en lämplig institution inom vilka nya arier, framförallt pojkar, kunde avlas i syfte att säkra rasens och det tusenåriga rikets framtid.

Det hela rörde sig inte endast om chimärer och propaganda, Himmler trodde verkligen på att kristendomen korrumperat den germanska folksjälen och på en forntida förlorad storhet. Han ägnade mycket av sin tid åt arkeologi och att läsa nationalromantisk historia som stödde hans teser. Han realiserade även sitt intresse genom instiftandet av ett arkeologiskt forskningsinstitut som konsekvent övertolkade allt de hittade.

Till de mest spännande aktiviteter Himmler tog för sig var arrangerandet av en forskningsresa till Tibet som vid tiden var ett slutet, och lite mystiskt, rike. Himmler som drogs till mystik var fullt och fast övertygad om att arierna härstammade från Tibet och hoppades finna bevis på plats.

Himmler tog sitt liv 1945 i engelsk fångenskap, skyldig till att ha administrerat förintelsen spenderar han troligen sina nuvarande dagar tillsammans med dödsgudinnan Hel.

Lurik rekommenderar: Jeremy Noakes & Geoffrey Pridham. Nazism; A History In Documents And Eyewitness Accounts, 1919 – 1945. Schocken Books Inc, New York. 1990.

Himmler

Lenin vs. Frihetsgudinnan

Av Josef Stalins alla överdimensionerade projekt ämnade att moraliskt och visuellt inpränta budskapet om kommunismens allövergripande omnipotens, torde inget kunna överträffa planen på byggandet av Sovjeternas Palats. Planen på att konstruera detta monstruösa byggnadsverk hade egentligen framkastats under 1920-talet, men det var först efter att Stalin tillförsäkrad sig nära nog oinskränkt makt som arbetet kunde ta sin början.

Det initiala problemet var att den plats i Moskva Stalin utvalt för uppförandet av palatset redan var ockuperad, och det av Kristus Frälsarens Katedral; Rysslands i särklass största och mest pompösa kyrka som tagit tre generationer Romanov att få färdig (1837-1883). 1931 Påbörjades rivandet av detta Rysslandas andliga centrum genom att man lät aptera hela byggnaden med dynamit. Sprängningen var dock inte helt lyckat och delar av den solida byggnaden vägrade att rucka på sig. De stackars byggnadsarbetare som för hand var tvungna att rasera återstoden av katedralen lät ofta, med myndigheternas tysta medgivande, berusa sig nästintill medvetslöshet då de led kval över tanken på att förstöra en nationalsymbol som det tagit deras förfäder generationer att bygga.

Kort därpå annonserade Stalin en internationell tävling där ledande arkitekter uppmanades att skicka in sina förslag på hur Sovjeternas Palats skulle kunna tänkas se ut. Projektet, som utbasunerades ha tillgång till obegränsade resurser, lockade gräddan av den internationella eliten av arkitekter, däribland Le Corbusier, modernismens oinskränkta galjonsfigur. Vann gjorde emellertid en inhemsk förmåga, Boris Iofan, och det var hans i det närmaste groteska vision som sattes för att förverkligas.

Stalin ansåg dock att Iofans plan inte var svulstig och verklighetsfrånvänd nog utan innerverade för att försäkra sig om att slutresultatet skulle bli en konstruktion som vida överträffade allt vad det förhatliga USA någonsin lyckats realisera. Sovjeternas Palats var därför ämnat att resa sig högre än någon annan byggnad på klotet och således övertrumfa kapitalismens fyrbåk: Empire State Building. Det jättelika palatset skulle sedan krönas med en abnorm Leninstaty i solitt järn vars längd och volym vida överträffade den av frihetsgudinnans. För att verkligen understryka den fabulösa storleken på statyn av revolutionens andlige fader kan nämnas att sträckan mellan Lenins tumme och pekfinger var planerad att bli tolv meter lång.

Uppförandet av detta imposanta landmärke nödgades dock avbrytas 1941 till följd av den tyska invasionen, och merparten av cement och stålbalkar forslades bort för att användas till fortifikationer. Arbetet återupptogs aldrig. Istället lät Nikita Chrusjtjov 1958-1960 realisera ett mera blygsamt byggnadsprojekt på platsen ämnad för Sovjeternas Palats, nämligen anläggandet av världens i särklass största utomhusbassäng. Dennas existens blev emellertid kortvarig och Kristus Frälsarens Katedral har idag återuppbyggts efter femton års intensivt arbete.   

Sovjeternas Palats

Vansinnesdåd på 1600-talet; mordet på Henrik IV

Även om så kallade vansinnesdåd i tabloiderna framställs som tecken på ett kallare samhällsklimat är dessa ingalunda en ny företeelse. Människor med vanföreställningar som riktat sina besvikelser och desillusioner mot maktens boning och funnit sig utvalda av Gud att utföra tyrannicidium (rättfärdigt mord på en tyrann) har alltid funnits.

Under slutet av 1500-talet hade Frankrike slitits isär av de tragiska hugenottkrigen (hugenotter var franska protestanter) som hade varit sällsynt omänskliga i sin grymhet, föga pardon hade visats i striderna trotts att dessa stod mellan fransmän. När väl Henrik IV kom till makten krävdes ett pragmatiskt handlande för att läka landet igen, och Henrik visade verkligen prov på stort statsmannaskap.

1598 utfärdades ediktet i Nantes som befäste hugenotternas fri- och rättigheter, religionsfrihet skulle råda och gudstjänst fick firas så som det behagades var och en. Henriks svaghet för extravagant lyxkonsumtion (ska ha spenderat ca 1/3 av statsfinanserna på sitt hov) samt hans lidelse för kvinnor orsakade viss irritation. När han blev kär i den gifta prinssessan av Condé tog hennes man henne utomlands, Henrik hotade då maken att anfalla den spanska armén i Flandern om prinsessan inte genast återvände till Paris.

Kungens välvilja mot hugenotterna och leverne retade särskilt upp den katolska fanatikern François Ravaillac som förbittrad över att han förvägrades inträde i Franciskanorden riktade sin ilska mot kungen som han uppfattade vara en avfälling och kättare. Det framkom senare att han under inträdesintervjuerna förklarat sig särskilt utvald av Gud vilket munkarna betvivlat.

En majdag 1610 var Henrik på väg hem från Louvren, nar hans vagn stannade till i en korsning. Plötsligt vid vägkanten fick Ravaillac sin uppenbarelse, han skulle mörda kungen nu! Han rusade fram mot vagnen och högg med ett vapen genom fönstret och lyckades döda kungen. Allt gick mycket fort och livvakterna reagerade försent men lyckades i vart fall gripa mördaren.

Ravaillac förklarade inför parlamentet att han handlat på order av Gud, domarna kunde inte förstå att kungen mördats utan att en konspiration låg bakom (vansinnesdåd som begrepp var inte uppfunnet) varför man lät tortera Ravaillac svårt under fjorton dagar. Han ändrade aldrig sin utsago. Han dömdes som regicider, kungamördare, och avrättades enligt tidens tand som en sådan. Först brändes en av hans händer av varefter man med glödande tänger slet loss köttstycken från hans armar, ben och bål. Såren skållades med kokande olja och hans navel fylldes med smält bly. Slutligen band man hans armar och ben vid fyra hästar och slet isär hans kropp.

Lurik rekommenderar: Göran Rystad. Politiska mord – det yttersta argumentet: Från Julius Caesar till Martin Luther King. Historiska Media. 2004.

Samtida illustration av Ravaillacs avrättning

Landsförrädarnas skyddshelgon; hur Quisling gick från Fører till skällsord

Såsom Vidkun Quislings levnadsöde vittnar om tarvas det bara ett smärre landsförräderi för att bli utnämnd till Nordens mest hatade man i modern tid. Den forne norske Førern och ledaren för det nazistiska Nasjonal Samling var inte bara hjärtlig avskydd utan har dessutom, likt en 1900-talets Herostratos, lyckats berikliga flertalet europeiska språk till vilka han har lånat sitt namn.

I likhet med sin koleriske italienska kollega, Benito Mussolini, var Vidkun Quisling i själva verket en desillusionerad socialist som graviterat till extremhögern. Under 1920-talet var den unge Quisling verksam i Sovjetunionen där han var Fritjof Nansen behjälplig med att rädda livhanken på svältande sovjetryska bönder. Intrycken av pardonlös Stalinisering och tvångskollektivisering fick dock Quisling att överge alla kommunistiska sympatier och istället vända sig till den gryende politiska rasismen. I sin självbiografi, publicerad 1929, presenterade han sig således som ”av nordisk ras”, och om sin ryskfödda hustru Maria skrev han att hon var ”russerinne av dinarisk-nordisk avstamning”.

Väl tillbaka i Norge grundade Quisling tillsammans med en samling likasinnade det extremnationalistiska och anti-Semitiska partiet Nasjonal Samling, som inom kort fick NSDAP och Adolf Hitler som förebilder. Mellan 1931-33 tjänade dessutom Vidkun Quisling som norsk försvarsminister i Bondepartiets regering. Den hetlevrade Quisling, som inte höll inne med sina politiska ståndpunkter, blev dock snart så komprometterad att han utsattes för mordförsök och tvangs lämna regeringen.

Vidkun Quisling var emellertid inte bara en omstridd politiker utan också, enligt egen utsago, en oförstådd filosof. Som sådan sökte han utforma en ”universistisk” förklaring till människans tillvaro i universum, inom ramen för vilken han med slitna klichéer förvirrat formulerade en teori om att kristendom och naturvetenskap kunde amalgameras och därmed uppnå ”en högre universell enhet”.

Det var emellertid till följd av den statskupp han iscensatte den 9-12 april 1940 i samband med Tysklands invasion som bidrog till att göra personen och begreppet ”Quisling” känt och allmänt bespottat i hela Europa. Till följd av sitt landsförräderi blev denna Hitlers ödmjuka tjänare förlänad titeln som norsk ”Fører”, men kom samtidigt för all framtid att indirekt göra sitt goda namn synonymt med en femtekolonnare. Winston Churchill var bland de första att lansera den nya termen för att helt oförblommerat förråda sitt land då han strax efter den norska statskuppen i sedvanlig stil brummade om: ”the vile race of Quislings, which will carry the scorn of mankind down the centuries”.

Efter det Tredje Rikets och Nasjonal Samlings fall fängslades den allt annat än ångerfyllda f.d. Førern och avrättades genom arkebusering den 24 oktober 1945 efter en rekordsnabb och allt annat än rättvis rättegång.

Vidkun Quisling och Adolf Hitler

Skilsmässor och Pilgrimage of Grace-revolten

Som bekant hann Henrik VIII Tudor avverka sex fruar under sitt liv, kanske är han mest ihågkommen bland de bredare folklagren just för detta samt att han lät hugga huvudet av två av dem. Kort sagt, Henrik var beredd att gå långt för att skilja sig, att hela England höll på att råka i inbördeskrig och att engelsmännen blev tvingade att byta religion på grund av hans skilsmässa från Katarina av Aragonien förefaller av Henrik upplevts som godtagbara konsekvenser.

Hans första skilsmässa, från Katarina, godkändes aldrig av påven varför Henrik helt sonika bröt med katolska kyrkan för att istället installera sig själv som kyrkans överhuvud. Motståndare till reformerna behandlades som om de vore gifta med Henrik, 1535 blev lordkanslern Thomas More halshuggen för sina antireformatoriska tankar som han nedtecknat i Utopia. I denna beskrev han en stat som styrs förnuftigt, där egendomen är gemensam och religionsfriheten stor vilket inte var förhållandet i England där den protestantiska fanatismen spred sig som en löpeld.

Värst förefaller konsekvenserna ha blivit på landsbygden. Bönder som bodde fjärran från dynamiska miljöer höll styvnackat kvar vid katolicismen och knöt näven i fickan när Londonadministrationens tjänsteman kom för att förstöra deras älskade ikoner, smälta ned allt av värde och vitmåla kyrkorna. För vissa i administrationen såsom Thomas Cromwell tycks förstörandet av kyrklig konst ha utvecklats till en religiös handling.

Cromwell var en handlingens man och han kände väl till kungens pengabrist. Som en lösning på denna lät han implementera en lag som innebar att alla klostrens egendomar skulle tillfalla Henrik personligen. Alla kloster utom tre gav upp sina ägodelar, dessa abbotar greps och avrättades senare vilket sände chockvågor genom England.

I samband med klosterupplösningarna 1536 inledes på landsbygden ett uppror mot den förda politiken, Pilgrimage of Grace, som leddes av advokaten Aske. När rykten gjorde gällande att dop skulle beskattas framgent samlade Aske 9000 bönder och lät ockupera York. De lät förvisade munkar återvända till sina hem och återupptog den katolska tron. Upproret var så pass framgångsrikt att kungen inledde förhandlingar som bidrog till att upproret ebbade ut.

Dock hade Cromwell och Henrik inte för avsikt att hålla sina löften, kungen lät gripa Aske och flera andra upprorsledare något år senare och avrättade dessa. Militärlagar infördes i de upproriska grevskapen och mängder med bönder fick sätta livet till. Cromwell blev slutligen själv huvudet kortare (1540) på grund av att han ”lurat” Henrik att gifta sig med Anna av Kleve som Henrik fann extremt ful ”she looks like a horse!” ska ha varit hans omdöme.

Lurik rekommenderar: Eamon Duffy. The Stripping of the Altars Traditional Religion in England 1400 – 1580. Yale University 1992.