Klassisk rysk tonårsrevolt: Peter den store och hans Glada sällskap

2014/05/30 § Lämna en kommentar

Peter den store (1672 – 1725) var som tonåring en mycket vetgirig person som inte lät sig begränsas av det annars konservativa och traditionstyngda ryska hovet. Tsaren älskade att umgås med utlänningar, som bodde i en särskild avsedd förort till Moskva, där kunde han språka obehindrat med både höga officerare såväl som skeppsbyggare från Västeuropa och han slukade med hull och hår all kunskap som dessa män delade med sig av.

Detta sågs inte med blida ögon av de konservativa delarna av hovet som menade att utlänningar inte kunde annat än att dra olycka över heliga moder Ryssland och att de ryska traditionerna, med den ortodoxa kyrkan i centrum, var i direkt fara om utlänningarna vann inflytande. Bland de mäktigaste förfäktarna för det ryska återfanns patriarken Ioakim som var en xenofob av rang och som gjorde sitt bästa för att övertyga Peter om att de där utlänningarna bara innebar våda och vånda.

När patriarken lämnade jordelivet efterlämnade han ett testamente i vilket han klargjorde sin inställning: tsaren uppmanades att undvika samröre med kättare såsom protestanter och katoliker samt att kasta ut hela packet från landet och absolut inte ta till sig deras seder, bruk eller kläder. Ioakim var nog illröd i ansiktet av ilska då han blickade ned från sin himmel och skådade att tsaren beställde en garderob tyska kläder som han bar vid de frekventa inbjudningarna hos sina utländska vänner så fort patriarken var satt i jorden.

Likväl skulle detta blekna i jämförelse med vad Peter tog sig för härnäst, förutom kunskap var hans andra passion i unga år att supa om rejält. Tillsammans med sina nya vänner (och en hel del ryssar) bildade han dryckesgillet ”Glada sällskapet” som arrangerade återkommande fester i förstaden under vilka Peter gjorde sig ett namn som drinkare, det beskrivs att han kunde supa hela natten och ”upp till tre timmar efter det att solen gått upp”

Det Glada sällskapet var något av en fristad där allt tycktes vara tillåtet, titlar som ”den polske kungen” delades ut och Peter själv, sin vana trogen, tilltalade låtsaskungarna som om han själv var en slav i deras riken. Men snart tog dessa upptåg rejält snurr och man grundade ”Den helstolliga, helfulla synoden av dårar och gycklare”.

För att inte stöta sig allt för mycket med den ortodoxa kyrkan valde man att parodiera den katolska kyrkan och man utsåg både en påve, ett kardinalskollegium samt präster och biskopar, anspråkslös som tsaren var i dessa sammanhang tog han titeln diakon. I vilket fall stod supandet i centrum hos den fulla synoden och den första dogmen påbjöd att Bacchus skulle hedras medelst kraftfullt supande och att alla medlemmar var dag skulle stupa i säng av fylla.

Vid högtider tog sig festandet bisarra former, under självaste julafton paraderade hundratals av synodens medlemmar omkring i Moskva och längst fram i tåget åkte den aspackade narrpåven på en släde som drogs av ett dussintal skalliga män. Till adelns förfäran störde man deras julefrid genom att ogenerat storma in i dessas hem och kräva mat och självfallet mången julsupar.

 

Peter den store

Peter den store

Lurik rekommenderar: Robert Massie. Peter the Great: His Life and World. 1980.

Nakenchock: Nudist-terroristerna Sons of Freedom

2014/02/05 § Lämna en kommentar

Silvan Kolesnikov (1755 – 1775) samlade mot slutet av 1700-talet i Ukraina en skara anhängare kring sig som var villiga att lyssna på hans minst sagt radikala budskap. Inspirerad av västerländska mystiker hade Kolesnikov bestämt sig för att skapa en egen sekt som skulle gå i rejäl klinch med myndigheterna i både Ryssland såväl som i Kanada. Sekten blev känd under namnet Doukhobors (eng. spirit wrestles) då man menade att man ”brottades” för den heliga anden. Man vägrade erkänna den ortodoxa kyrkans auktoritet och deras pacifistiska ståndpunkt och djupt rotade föreställning om det verkligt onda i all form av militarism gjorde att man även kom på kant med staten.

År 1897 hade sekten spridit sig till Ryssland och där var man rejält trött på de bångstyriga fredsvännerna, efter otaliga åtal och även ett och annat assimileringsprojekt tröttnade de ryska myndigheterna och man bestämde sig helt enkelt för att det bästa vore om man inte helt sonika kunde göra sig av med hela det vapenvägrande patrasket. Samtidigt var Kanada intresserade av invandrare som kunde fylla deras enorma men glest befolkade land, man lovade dessutom ett rejält stycke land till alla nybyggare. Detta föreföll vara en ypperlig lösning, sagt och gjort dryga 7 400 Doukhobors skeppades till Kanada år 1899.

Väl i Kanada hade man svårt att anpassa sig och inom kort radikaliserades man än mer men i en ganska oväntad riktning. En grupp inom Doukhobor började kalla sig Sons of Freedom och det man hade befriat sig ifrån var främst kläder. De kanadensiska myndigheterna hade nämligen haft fräckheten att kräva att Doukhobors-barnen skulle gå i skolan vilket man förargades rejält av vilket blev startskottet på en lång naken kamp.

En skara om 30 män och 20 kvinnor lämnade år 1903 sin by för en marsch till Yorkton spritt språngande nakna. Man hade inte heller några väskor varför man inte kunde ta med någon mat vilket föranledde att gruppen kom att leva på gräs och löv. Väl framme vid målet beordrade polis gruppen att klä på sig vilket man vägrade varpå nudisterna föstes in i ett hus, dörrarna spikades igen och lampor tändes för att attrahera mygg som kunde kalasa på de nakna. Denna första nakenprotest slutade med att alla inblandade straffades med tre månaders fängelse, men värre skulle det bli.

Efter att naken-falangens ledare blivit mördad 1931 (möjligen av sin egen son tillika kronprins) mönstrades 1000 nakna demonstranter som genomförde en rad protester mot myndigheterna. Vid ett tillfälle ska den kanadensiska polisen gripit inte mindre än 725 nudister.

Nakenprotesterna fortsatte fram till 1970-talet då Sons of Freedom utvecklats till en verklig naken-terrororganisation som inte tvekade att genomföra bombdåd och andra terrorhandlingar vilket gick stick i stäv med gruppens pacifistiska förflutna. På 50 års tid hann man med 1112 terrordåd (man sprängde järnvägar, bombade skolor, en domstol och ett enormt el-ledningstorn vilket ledde till att 1200 personer blev av med jobbet.

Den väpnade delen av konflikten löstes med hjälp av intensiva förhandlingar under 1970-talet men olösta frågor fortsatte att vålla problem långt fram i tiden.

Nakenprotest 1903

Nakenprotest 1903

Lurik rekommenderar: Philip Carr-Gomm. A Brief History of Nakedness. Reaktion Books. 2010.

Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Rysk dryckenskap #1: alkoholism i tsarernas Ryssland

2013/03/04 § Lämna en kommentar

I få andra samhällen har dryckenskapen haft en analog inverkan på koncipierandet av en nationalkaraktär som i våra dagars och forna tiders Ryssland. Genom den ryska historien har alkoholen långt ifrån alltid betraktats med aversion utan tvärtom ansetts som en viktig komponent i den ryska eller slaviska ”folksjälen”. Katarina II den Stora (1721-1796) påstås exempelvis ha deklarerat att ”ett onyktert folk är lättare att reagera”, och den konservativa filosofen, Konstantin Leontev (1831-1891), fastslog att ”skolor var mer skadliga än krogar”.

Samtida undersökningar publicerade under seklet före den ryska revolutionen vittnar dock om motsattförhållandet, och fastslår tvärtom att ryssarna drack förhållandevis måttligt jämfört med sina västeuropeiska grannar i allmänhet och fransmännen i synnerhet. En framstående rysk sociolog verksam vid sekelskiftet framkom t.o.m. till att ryssarna drack minst i Europa näst efter norrmännen. Kanske var det som den holsteinske akademikern och resenären Adam Olearius (1599-1671) anmärkte redan på 1600-talet att Ryssland var en ”nation av fyllon” och att problemet inte var att ryssarna drack utan hur de drack.

I Wien konsumerade man exempelvis betydligt mer alkohol än i St. Petersburg under 1800-talet, ändå var antalet alkoholrelaterade dödsfall många gånger högre i St. Petersburg. Hur yttrade sig då den ryska dryckenskapen och vad gjorde den så hälsovådlig? En etnograf på resa genom Ryssland under 1840-talet skildrar ett traditionsenligt ryskt bröllop på följande sätt:

”Många låg medvetslösa på gatan med oskyddade ansikten begravna i snödrivorna och vinden täckte dem med snö [. . .] På ett annat ställe såg jag dem hissa upp ett sanslöst fyllo på en släde och köra iväg. I byggnaden låg brudgummen själv bland de fullständigt berusade gästerna. Även bruden, ett barn på blott 13 år, var redan full.”

Många västerländska resenärer hade likartade minnen om den ryska dryckenskapen att redogöra för. Vad som fascinerade var att dryckenskapen i Ryssland, till skillnad från annorstädes, inte tycktes ta notis om religiösa, patriarkala eller generationsbaserade strukturer. Tvärtom vittnar resenärer till det ”barbariska” tsarryssland att man utan ansträngning kunde åse såväl munkar, kvinnor och barn ligga redlöst berusade på vägarna.  Mest legendarisk var kanske den ryska storambassadör som anlände till Stockholm år 1608 för att träffa den svenske kungen. Innan mötet drack sig dock den ryske ambassadören så måttlöst berusad på en speciellt pikant vodka att han snart befanns livlös i sin säng av kungens tjänare.

Dryckenskapen var emellertid en kassako av oanade proportioner för den ryska staten som redan på 1500-talet skaffade sig monopol på alkoholdestilleringen och alkoholförsäljningen efter tatariskt mönster. Såtillvida kunde man starta och driva en krog (kakbak) genom licens där enbart statsproducerad alkohol utskänktes. Dessa kakbaks utgjorde dock en källa till oro. Många gånger spädde ägarna ut alkoholen med vatten vilket kunde orsaka veritabla kataklysmer på landsbygden när hundratals berusade bönder gav sig man ur huse för att bestraffa en eventuell ”profitör”. Talande nog var det, förutom återkommande episoder av svält och missväxt, otjänlig alkohol som var den utlösande faktorn för lokala uppror i Ryssland 1800-talet igenom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990. russian folk

Komiska klavertramp i krigets konst: varför ryssarna förlorade första världskriget

2012/11/15 § 1 kommentar

Orsakerna till Rysslands nederlag i första världskriget (1914-1918) är många och beror på ett olyckligt samspel mellan militära, politiska, ekonomiska, institutionella och kulturella faktorer. Inkompetensen och den uppenbara misskötsel som frodades inom den militära ledningen hade en direkt avgörande effekt på krigets bedrövliga utgång och om man analyserar den militära organisationen (eller snarare bristen därav) finner man de mest tragikomiska detaljer som indirekt kan förklara krigets utfall.

Till skillnad från övriga krigförande stater ansåg den ryska krigsledningen det inte vara nödvändigt att telegrafera strategiska manövrar och truppförflyttningar i kodade meddelanden. Följden blev att det tyska militärkommandot hade full överblick på vad fienden planerade att göra och när den skulle göra detta. Det, ur rysk synpunkt, ödesdigra slaget vid Tannenberg 1914 var i själva verket en direkt konsekvens av att tyskarna utan svårighet kommit över okodade meddelande mellan fronten och den ryska militärledningen. Trots att det gick två ryska soldater på varje tysk slutade slaget vid Tannenberg med en veritabel slakt; ryssarna förlorade 70 000 man och ytterligare 100 000 tillfångatogs, medan tyskarnas förluster stannade vid 15 000 man.

Ett än större problem var att ryssarna och deras aristokratiska officerare – som i regel utgjordes av tsar Nikolaj II:s oprövade gunstlingar vid hovet – var totalt oförberedda på ett utdraget skyttegravskrig. Officerarna vägrade i regel att anpassa sig till krigets realiteter. Deras arkaiska hederskodex förbjöd dem att skydda sig från fiendens kulor genom att gräva ned sig, och i sina skinande påfågelslika uniformer blev de förträffliga måltavlor för fiendens kulsprutor och artilleri. Massdöden av ryska officerare vid fronten resulterade i att Ryssland fann sig tvunget att massträna en ny officerskår på rekordfart – dessa spaka bondsöner hade dock ingen större lust att förgås i blodigt krig utan valde i regel att ”hellre fly än illa fäkta”.

Genom hela krigets gång utnyttjade tyskarna strategiskt sitt järnvägsnät för att skyndsamt transportera soldater till de fronter där de behövdes. Ryssarna, å andra sidan, använde sitt järnvägsnät till att transportera hästar och foder till fronten; detta trots att kavalleriet blivit obsolet i ett skyttegravskrig.

Värst var kanske den bristande militär-industriella planeringen. Ett förråd på sju miljoner magasin förväntades vara nog för att avgöra kriget, i själva verket räckte dessa blott tio dagar under krigets högsommar 1916. Ryssarna, liksom sina fiender, var övertygade om att kriget skulle vara avslutat vid juletid 1914, vilket föranledde det verklighetsfrånvända krigsministeriet att enbart beställa 41 gevär för den ryska mångmiljonarméns räkning under krigets första sju månader.

Den undermåliga beväpningen blev givetvis snabbt plågsamt uppenbar men den ryska krigsindustrin var oförmögen att se till att tillgången på vapen mötte frontens efterfrågan. Under krigets sista två år begagnade sig därför den ryska armén av tio sorters olikartade importerade skjutvapen som alla krävde olika typer av kulor och magasin. I regel saknade därför den ryske soldaten ammunition att avfyra mot fienden vilket gjorde honom inkapabel att försvara sig effektivt.

Följden blev, i bästa fall, att de ryska soldaterna beordrades att enbart avfyra tio skott om dagen och, i värsta fall, förbjöds de att överhuvudtaget besvara fiendens eld då ammunitionen var alltför dyrbar. Inte konstigt då att den tyska officerskåren på östfronten ständigt klagade över att det var omöjligt att få en överblick över krigsskådeplatsen då denna befanns översållad med drivor av högar med ryska soldatlik.

Ryska soldater kapitulerar efter slaget vid Tannenberg 1914.

Finlandsnostalgi: varför de ryska tsarerna älskade att semestra i Finland

2012/10/22 § Lämna en kommentar

Freden i Fredrikshamn år 1809 och Sveriges förlust av sin östra rikshalva, Finland, kom sent omsider att accepteras av svenskarna. Finland hade trots allt betraktats som en naturlig del av rikets kärnområde. Finnarna, å andra sidan, fann sig, med vissa förbehåll, förhållandevis snabbt väl tillrätta i situationen som en perifer rysk provins, om än med sina sedvanliga ”svenska” rättigheter i behåll.

Tilltron och lojaliteten tog sig till och med sådana uttryck att få andra landsändar i det vidsträckta ryska imperiet hyllade dess enväldiga monark, vid denna tid tsar Alexander I (1777-1825), såsom i det nyerövrade Finland. Finnarnas kärlek klingade ingalunda obesvarad. Under närmare 100-års tid skulle de hårt ansatta ryska tsarerna – vars liv ständigt hotades av anarkister och trolösa nihilister på hemmaplan – finna en fridstad i det till synes idylliska Finland.

Finlands erövrare, Alexander I, gjorde sin Eriksgata genom Finland år 1819. Tsaren, som annorstädes beskyddades av ett koppel trogna kosacker for genom sin nyerövrade provins nära nog utan livvakt. I sin dagbok skrev Alexander att: ”Jag sofver tryggt hos mitt finska folk. Deras kärlek är allt jag behöver”. Alexander I, som aldrig varit en vän av den sardoniska ryska livegenskapen, fortsatte att berätta om sina värdar: ”Det syns nog att människorna här aldrig slafvar eller tvungna att krypa till för hårda egendomsherrar. – Det gör mig godt i hjärtat att se detta folk”.

Även Alexander II (1817-1881) vurmade för Finland och fick i gengäld det finska folkets trofasta kärlek. Under en supé hos brukspatronen i Tammerfors råkade en nervös kypare spilla ut sås över tsarens uniform varom denna av nödtvång fann sig tvungen att byta utstyrsel. Alexander II återvände dock glad i hågen och gav den hispiga kyparen, vid namn Heikki Ståhlberg, en dusör om 60 rubel. Den otursförföljda, om än aningen rikare, kyparen ifråga fick i fortsättningen genomlida livet under smeknamnet ”Sås-Heikki”.

Den storsvullna Alexander III (1845-1894) var nog annars den ryska tsar som kom att uppskatta Finland och dess naturskatter mer än någon av annan sina gelikar. Tsaren och hans tsarevna, den danskfödda Maria Fjodorovna (1847-1928), tillbringade mången sommar i den finska skärgården där de fann en arkadisk tillflyktsort från den ryska huvudstadens politiska käbbel och de ständiga anarkistiska mordhoten.

Alexander III, också kallad bondetsaren, älskade verkligen sina semestrar i Finland och ägnade i huvudsak dagarna åt att snickra och fiska. Vid ett tillfälle ska han barskt ha avfärdat en bunt brådskande telegram från huvudstaden med den snärtiga repliken: ”när tsaren av Ryssland metar, kan Europa vänta”. En annan anekdot behandlar en viss gumma vid namn Serafina Lindblad. Hon hade vid tillfälle besvär med att dra upp fisksump varpå hon hötte näven åt den reslige karl som stod jämte henne och röt åt denne att han skulle hugga i och inte stå och lata sig. Karlen ifråga råkade naturligtvis vara tsar Alexander III. Gumman Serafina Lindblad blev hädanefter känd som ”Kejsar-Fia” och erhöll ensamrätten till att leverera fisk till den kejserliga jakten då kejsarparet besökte Finland.

Lurik rekommenderar: Max Engman. Ett långt farväl: Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809. Atlantis 2009.

Tsar Alexander III

Bonnläppsdiplomati; Roman Stashkovs osannolika klassresa

2012/09/17 § Lämna en kommentar

Den 18 november 1917 var det meningen att den sovjetiska delegationen skulle lämna Petrograd (St. Petersburg) för att inta sina platser i den tyska arméstabens högkvarter i Brest-Litovsk för att förhandla om ett avslut på kriget som hotade Ryssland med upplösningstillstånd. Ett oväntat problem hade dock uppkommit som försenade ryssarna.

En av huvudanledningarna till att bolsjevikerna i oktober 1917 kommit till makten i det av krig och revolution hårt ansatta Ryssland var genom löftet om en omedelbar fred med tyskarna. De stundande fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk hade propagerats med sedvanlig uppblåst och triumfatorisk fraseologi över hela landet och bolsjevikerna lovade därtill att representanter från alla de klasser som utgjort grundbultarna i den segerrika revolutionen skulle få sin plats vid förhandlingsbordet. Såtillvida skulle representanter för Rysslands soldater, sjömän, arbetare, bönder och kvinnoorganisationer närvara i Brest-Litovsk.

När chefsförhandlarna för den sovjetiska delegationen Adolf Joffe (1883-1927) och Lev Kamenev (1883-1936) gjorde sig i färd att lämna Petrograd på kvällen den 18 november upptäckte man dock till sin stora fasa att man helt glömt bort att invitera en representant för Rysslands bönder (vilket inte säger så lite om bolsjevikernas styvmoderliga inställning till bönderna). Joffe och Kamenev påbörjade därför en panikartad irrfärd genom Petrograds öde gator i jakt på en potentiell representant. Av en ren tillfällighet fick de efter mycket letande syn på en till synes uråldrig och luggsliten bondgubbe som släpade en maläten säck i riktning mot Centralstationen.

Efter att Joffe och Kamenev frågat ut bondgubben om dennes politiska övertygelser och fått det tillfredställande svaret att han stod så långt till vänster som det överhuvudtaget var möjligt erbjöd de honom att ”komma med oss till Brest-Litovsk och skipa fred med tyskarna”. Bondgubben var först tveksam, det var förskräckligt mycket att göra hemma på gården och han hade aldrig tidigare vistats utanför området kring Petrograd. Efter att ha blivit utlovad en rundlig ersättning för sina tjänster ändrade sig gubben dock snabbt.

Så kom det sig att Roman Stashkov, en illitterat gammal bonnläpp, tog sin plats bland det ryska, tyska och österrikiska militära och politiska ledargarnityret vid förhandlingsborden i Brest-Litovsk och så småningom kom att sätta sitt namn på det dokument som innebar slutet på Första Världskriget på den östra krigsskådeplatsen.

Till en början hade dock den gamle bondgubben vissa problem med att smälta in och bete sig naturligt på de överdådiga och flärdfulla banketter som avlöste varandra under förhandlingarna. Värst var det här med att tvingas äta med bestick. Stackars Stashkov hade förtvivlat svårt med att lära sig tekniken och förstod inte alls meningen med dessa attiraljer. Hemma på gården hade man ätit utan bestick i hundratals år och det hade fungerat alldeles utmärkt. Med tiden började dock Stashkov att trivas allt bättre med diplomatlivet i Brest-Litovsk. Mest förtjust var han i de fina viner han blev serverad stup i kvarten. Sådant fint ”supa” hade man definitivt inte hemma på gården.

Vid tillfälle fick hans oborstade men oskuldsfulla manér till och med de annars så tillknäppta och gravallvarliga tyskarna att dra på smilbanden. När den prålige kyparen frågade honom huruvida han önskade ett glas claret eller vitt vin till huvudrätten ska den förbryllade bondgubben instinktivt ha vänt sig till sin tyska bordsgranne, en viss prins Ernst von Hohenlohe, och frågat: ”Vilket är starkast?”. Efter avslutat värv återvände en nöjd Stashkov till sin gård och lämnade därmed diplomathistorien för gott.

Herrarna Lev Kamenev (t.v.) och Adolf Joffe (t.h. om Kamenev) spankulerar i Brest-Litovsk under en paus i fredsförhandlingarna.

Lurik rekommenderar: Orlando Figes. A people’s tragedy: The Russian Revolution 1891-1924. Pimlico 1997.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade RysslandLuriks Anakronismer.