Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

2012/11/29 § Lämna en kommentar

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

Annonser

Konsten att uppfostra en negerpojke: Gustav Badins barndom vid det svenska hovet

2012/11/26 § Lämna en kommentar

Till sin stora lycka fick drottning Lovisa Ulrika (1720-1782) år 1757 en annorlunda gåva av landshövdingen Anders von Reisen som väl kände till att drottningen med stort intresse studerade Rousseaus skrifter och framförallt hans teorier om barnuppfostran. Gåvan bestod av en liten ”negerpojke” som troligen var tio år gammal, drottningen hade således fått ett lämpligt barn att pröva den tidens mest progressiva uppfostringsmetoder på.

Pojken hade landshövdingen kommit i besiktning av genom en dansk sjökaptens försorg som i sin tur köpt honom av en ostindiefarare. Den lille visste själv inte var han kom ifrån och det sista han mindes från sin uppväxt var att hans hus – som var byggt i bambu – stod i lågor när han fördes bort. Vid tiden var man mycket intresserad av exotiska folk som man menade levde i samklang med det ”naturliga tillståndet” såsom människan hade levt innan kulturen och civilisationen hade gjort sitt inträde på srenan; kort och gott var en romantisk föreställning om ”den ädla vilden” förhärskande i samtiden. Lovisa Ulrika var fascinerad dessa människor och på slottet i Stockholm hade hon låtit hänga upp åtminstone en tavla föreställande en ”vild” gosse.

Gossen fick namnet Adolf Fredrik Gustav Badin (1747? – 1822) och blev omedelbart en populär figur vid hovet. Det märkliga efternamnet Badin hämtade man från franskan och det betyder ungefär upptågsmakare och något mer passande namn kunde han knappast ha fått. I linje med tidens idéer gav man honom nämligen en minimal bildning, grunderna i kristendomen, skriva och räkna fick han visserligen lära sig men sedan tog det stopp. I övrigt fick Badin göra vad helst som behagade honom och detta utan att någon vuxen bestraffade honom eller lyfte ett finger för att uppfostra honom.

Badin hade hamnat i en värld fjärran från den brinnande bambuhydda han lämnat och i stället hamnat på ett slott där han fick leka som han själv ville och detta helt fritt. Som barn kom han att liva upp hovet rejält med sina bus, det fanns ingen vrå i slottet som han inte kände till och gjorde till föremål för lek och stoj.

I dagboksanteckningar från hovet framträder dock en mindre romantisk bild. Badin sågs inte riktigt som en människa, det förefaller snarast som om man uppfattade honom som en blandning mellan människa och ett husdjur. Rikskanslern skrev: ”hans manér och tal äro af grovaste plumphet, ty man skrattar åt dem, hvarigenom han allt mer och mer tror att de äro artigheter. KronPrinsen kallar han ofta ’Gustaf du skurk’, Prins Fredrik ’Munsjör Snus’, o.s.v. men det lemnas honom fritt språk.” Märk att Badin tilläts tilltala blivande Gustaf III med du.

Efter ett par år blev upptågen allt värre och man beslöt därför att överge den fria uppfostran för ett strängare regemente. Badin växte faktiskt upp till en aktad man vid hovet som kom att stå drottningen nära, han gifte sig också två gånger. På det hela taget förefaller han ha levt ett relativt gott liv trots de svårigheter det måste ha inneburit att vara svart i Sverige på 1700-talet.

Gustav Badin

Gustav Badin

Bakom hjärnridån: historien om Lenins hjärna

2012/11/22 § Lämna en kommentar

Sovjetunionens och världskommunismens obestridliga nestor, Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924), avled den 21 januari 1924 efter en längre tids sjukdom. Den gravt handikappade f.d. ledarens sista ord ska ha varit ”Duktig hund!”. I sitt testamente hade Lenin explicit begärt att få bli begraven jämte sin älskade moder i Petrograd (sedermera Leningrad). Partiets ledande parveny och tillika framtida diktator, Josef Stalin (1878-1953), ansåg dock att Lenins kropp skulle balsameras och lämnas intakt för allmän beskådan för att på så sätt cementera kulten av revolutionens hjälte. Idén inspirerades till hög grad av upptäckten av Tut-Ankh-Amons balsamerade mumie i Egypten år 1922.

Trots graverande protester från ledande bolsjevikiska koryféer fick Stalin sin vilja igenom. Ett hemligt sällskap av vetenskapsmän, kallade ”kommissionen för odödliggörande”, arbetade dygnet runt för att finna en formula som kunde bevara Lenins redan ruttnande lik. Efter många misslyckanden lyckades kommissionen. Vätskan som sedan apologetens död har hållit Lenins balsamerade lik någorlunda välvårdat kom att bestå av glycerin, alkohol och andra kemikalier som fortfarande är hemlighetsstämplade.

Innan Lenins lik ceremoniellt placerades i sitt berömda mausoleum för allmän beskådan avlägsnades hans hjärna. Forskare vid Lenininstitutet fick, på Stalins begäran, därefter den intrikata uppgiften att söka avslöja just hur Lenins hjärna ”representerade ett nytt paradigm av mänsklighetens evolution”. För att genomföra denna till synes omöjliga uppgift beslöt sig forskarna för att sönderdela Lenins hjärna i över 30 000 mikroskopiska partiklar som, förhoppningsvis, skulle avslöja de cerebrala orsakerna till Lenins ”vetenskapliga genialitet”.

Allt eftersom tiden gick fick Lenins sönderhackade hjärna sällskap av andra hjärnor tillhörande kommunismens politiska och kulturella föregångsmän, däribland kan nämnas: Sergej Kirov (1886-1934), Maxim Gorkij (1868-1936), Sergej Eisenstein (1998-1948) och Stalin själv.

I kölvattnet kommunismens slutgiltiga fall år 1991 och den begynnande demokratiseringsprocessen i Ryssland tordes det f.d. Lenininstitutet avslöja resultatet av decennier av forskning: inga av de hundratals vetenskapliga undersökningar som genomförts under årens lopp tydde överhuvudtaget på att Lenins hjärna var större eller mer välutvecklad än gemene mans.

Lenins hjärna vägde totalt 1 340 gram vilket måste anses som medelmåttigt och inte kom i närheten av författarens Ivan Turgenjevs (1818-1883) abnorma dito som hade en vikt på i runda slängar två kilo. Sovjetunionens samlade studier av Lenins hjärna och påstådda genialitet finns samlade i tretton voluminösa grönfärgade band som lakoniskt nog bär titeln ”LENIN”.

Lenin på sin beständiga lit de parade.

Vänster(br)öl: kårockupationen av Pripps bryggeri år 1968

2012/11/19 § Lämna en kommentar

Revolutionsåret 1968 kulminerade den vänstervåg som för en tid svept över Sverige och Europa. I Frankrike genomfördes en av historiens största generalstrejker; tio miljoner arbetare vägrade att ”dra sitt strå till stacken” och fabriksockupationerna började stå som spön i backen. Nationalhjälten från andra världskriget, president Charles de Gaulle, var övertygad om att nu hade det kommunistiska gisslet även nått Frankrike och att det var säkrast att lämna landet för en tid. Inspirerad av den franska ”majrevolten” bestämde sig ett antal socialistiska studentföreningar vid Stockholms Universitet att ockupera det egna kårhuset som en protest mot regerings proposition om en ny studieordning.

Revolterna, strejkerna och ockupationerna spred sig som en löpeld över Europa och inom kort hade de rödflammande känslorna även nått det av tradition socialistiska Göteborg och dess tekniska högskola Chalmers. Att Stockholmarna ockuperade sitt egna hus under ett par dagar gick ingen svensk förbi, det var en stor nyhet och även dåvarande utbildningsminister Olof Palme engagerade sig i frågan – vilket slutade med att han indignerat kallade ockupanterna för antidemokratiska kommunister – chalmeristerna med sin starka kår kunde självfallet inte stillatigande se på.

Olof Palme försöker tala studenterna till rätta

Olof Palme försöker tala studenterna till rätta

Som bekant skiljer sig den göteborgska mentaliteten på ett antal punkter från den i huvudstaden. I rikets andra stad är livet inte lika allvarligt, man drar sig inte för att i tid och otid halsa en pilsner och dra en ordvits till omgivningens stora förtjusning och det förefaller som om det var i denna anda som chalmeristerna förberedde sitt bidrag till revolutionernas år 1968.

Dryga tio år tidigare hade Chalmers studentkår anskaffat en aktie i Pripps. Syftet var inte att tjäna grova pengar, istället törstade studenterna efter rikliga mängder öl och man hade en plan för hur man skulle komma i besittning över ohämmade mängder av det flytande guldet. Varje år hade man sedan dess vid bolagsstämman fört fram sina – enligt egna tycke modesta – krav som gick ut på att en pipeline med öl skulle dras från bryggeriet i Högsbo (en stadsdel belägen i västra Göteborg) direkt till kårhuset. Vidare krävde man även att en klass 4 omedelbart skulle börja bryggas vilken skulle vara minst dubbelt så stark som någon annan existerande öl.

Efter att i tio år tröstlöst fört fram dessa krav fick man nog, kan stockholmarna ockupera sitt egna hus kan vi minsann ockupera Pripps skanderade man upprört i bästa revolutionsanda. Sagt och gjort, den 29:e maj 1968 klockan 15.45 stormade kåren Pripps bryggeri som försvarades av modiga arbetare till sista öldroppen. Motiven kanske inte var lika idealistiska som andra ockupationer men kampviljan var det inget fel på, pipelinen skulle byggas!

Pripps flagga revs ned och istället hissade man en egen unionsflagga, Chalmers studentkår menar nämligen att man aldrig kommer att erkänna unionsupplösningen. Det är dock oklart om man avser Kalmarunionen eller unionen med Norge. Oavsett vilket, nu gällde det att åstadkomma så stor ekonomisk skada som möjligt för att få ledningen att ge med sig. Det mest effektiva man kunde komma på var att börja supa och det rejält för att förhindra att buteljerna nådde marknaden.

Ockupationen fick ett fredligt slut, även om de tappra studenterna av naturliga orsaker troligtvis drabbades av en präktig huvudvärk. Kampen för en pipeline har oförtröttligt förts ända in till dags datum.  År 2010 ockuperade man Carlsberg i Falkenberg och kraven på en pipeline lyftes återigen men den här gången hade man större framgång. Carlsberg lät bygga början och slutet på en pipeline, totalt två meter. Men skam den som ger sig.

Chalmers, förhoppningsvis inom en snar framtid ett ölindränkt lärosäte

Chalmers, ett förhoppningsvis inom en snar framtid ölindränkt lärosäte

Komiska klavertramp i krigets konst: varför ryssarna förlorade första världskriget

2012/11/15 § 1 kommentar

Orsakerna till Rysslands nederlag i första världskriget (1914-1918) är många och beror på ett olyckligt samspel mellan militära, politiska, ekonomiska, institutionella och kulturella faktorer. Inkompetensen och den uppenbara misskötsel som frodades inom den militära ledningen hade en direkt avgörande effekt på krigets bedrövliga utgång och om man analyserar den militära organisationen (eller snarare bristen därav) finner man de mest tragikomiska detaljer som indirekt kan förklara krigets utfall.

Till skillnad från övriga krigförande stater ansåg den ryska krigsledningen det inte vara nödvändigt att telegrafera strategiska manövrar och truppförflyttningar i kodade meddelanden. Följden blev att det tyska militärkommandot hade full överblick på vad fienden planerade att göra och när den skulle göra detta. Det, ur rysk synpunkt, ödesdigra slaget vid Tannenberg 1914 var i själva verket en direkt konsekvens av att tyskarna utan svårighet kommit över okodade meddelande mellan fronten och den ryska militärledningen. Trots att det gick två ryska soldater på varje tysk slutade slaget vid Tannenberg med en veritabel slakt; ryssarna förlorade 70 000 man och ytterligare 100 000 tillfångatogs, medan tyskarnas förluster stannade vid 15 000 man.

Ett än större problem var att ryssarna och deras aristokratiska officerare – som i regel utgjordes av tsar Nikolaj II:s oprövade gunstlingar vid hovet – var totalt oförberedda på ett utdraget skyttegravskrig. Officerarna vägrade i regel att anpassa sig till krigets realiteter. Deras arkaiska hederskodex förbjöd dem att skydda sig från fiendens kulor genom att gräva ned sig, och i sina skinande påfågelslika uniformer blev de förträffliga måltavlor för fiendens kulsprutor och artilleri. Massdöden av ryska officerare vid fronten resulterade i att Ryssland fann sig tvunget att massträna en ny officerskår på rekordfart – dessa spaka bondsöner hade dock ingen större lust att förgås i blodigt krig utan valde i regel att ”hellre fly än illa fäkta”.

Genom hela krigets gång utnyttjade tyskarna strategiskt sitt järnvägsnät för att skyndsamt transportera soldater till de fronter där de behövdes. Ryssarna, å andra sidan, använde sitt järnvägsnät till att transportera hästar och foder till fronten; detta trots att kavalleriet blivit obsolet i ett skyttegravskrig.

Värst var kanske den bristande militär-industriella planeringen. Ett förråd på sju miljoner magasin förväntades vara nog för att avgöra kriget, i själva verket räckte dessa blott tio dagar under krigets högsommar 1916. Ryssarna, liksom sina fiender, var övertygade om att kriget skulle vara avslutat vid juletid 1914, vilket föranledde det verklighetsfrånvända krigsministeriet att enbart beställa 41 gevär för den ryska mångmiljonarméns räkning under krigets första sju månader.

Den undermåliga beväpningen blev givetvis snabbt plågsamt uppenbar men den ryska krigsindustrin var oförmögen att se till att tillgången på vapen mötte frontens efterfrågan. Under krigets sista två år begagnade sig därför den ryska armén av tio sorters olikartade importerade skjutvapen som alla krävde olika typer av kulor och magasin. I regel saknade därför den ryske soldaten ammunition att avfyra mot fienden vilket gjorde honom inkapabel att försvara sig effektivt.

Följden blev, i bästa fall, att de ryska soldaterna beordrades att enbart avfyra tio skott om dagen och, i värsta fall, förbjöds de att överhuvudtaget besvara fiendens eld då ammunitionen var alltför dyrbar. Inte konstigt då att den tyska officerskåren på östfronten ständigt klagade över att det var omöjligt att få en överblick över krigsskådeplatsen då denna befanns översållad med drivor av högar med ryska soldatlik.

Ryska soldater kapitulerar efter slaget vid Tannenberg 1914.

Från kungamördare till nationsgrundare: Carl Fredrik Ehrensvärd och skapandet av Norges konstitution

2012/11/11 § Lämna en kommentar

Mordet på Gustav III (svensk konung: 1771-1792) år 1792 väckte enorm uppståndelse i Sverige såväl som utomlands. Mannen som avlossade de mördande skotten var som bekant en viss Johan Jakob Anckarström (1762-1792) som kort därefter dömdes till såväl skamstraff som spöstraff och avrättades på det mest makabra vis. Anckarström var dock långtifrån ensam i den osannolika adelskonspiration som begärde att åse den självsvåldiga och omstridda konungens blod flyta.

Efter en kort men effektiv mordutredning häktades, förutom Anckarström, ett mindre antal blåblodiga aristokrater – varom flertalet hyste sympatier för den franska revolutionens ideal och antipati gentemot det kungliga enväldet i Sverige – däribland en viss Carl Fredrik Ehrensvärd (1767-1815). Ehrensvärd var en av många anklagade som inom kort ångerfullt brast i gråt under förhören och erkände sin medverkan i mordet. Följden blev givetvis att konspiratörerna, liksom Anckarström, dömdes till att lägga huvudet framför bödelsbilan.

Nu råkade det sig, till de dödsdömdas stora lycka, att den mördade konungens bror, Hertig Karl (svensk konung: 1809-1818), installerades som förmyndarregent för den minderåriga kronprinsen, den blivande Gustav IV (1778-1837). Hertig Karl var en fanatisk om än något kvietistisk frimurare vars närmaste ordensbröder också råkade vara kungamördarnas närmaste vänner. Detta sakernas tillstånd föranledde den vankelmodige hertigen att benåda mördarna och omvandla dödsstraffet till landsflykt, trots de hängivna gustavianernas ursinniga protester.

Carl Fredrik Ehrensvärd

Carl Fredrik Ehrensvärd och en annan av konspiratörerna sökte sin lycka i det revolutionära Frankrike men befanns, dessvärre, vara alltför blåblodiga för att passa i det revolutionära samhälle som hastigt höll på att utvecklas till blodbesudlat skräckvälde. Ehrensvärd hamnade på diverse omvägar så småningom i Danmark där han bytte sitt efternamn till det franskklingande Gyllembourg.

Ehrensvärd, alias Gyllembourg, uppvaktade den danska monarkin med diverse konstitutionella propåer men fick i regel kalla handen. En norsk-dansk adelsman vid namn Christian Magnus Falsen inspirerades dock så till den milda grad av Ehrensvärds konstitutionella idéer och högtravande förvaltningsjargong att han uppvaktade denna när det – till följd av Danmarks allians med Frankrike under Napoleonkrigen – uppenbarades en chans för Norge att bryta sig ur unionen med det militärt överansträngda Danmark.

Ehrensvärd besvarade denna uppvaktning med att i största hast skriva en preliminär konstitution för ett eventuellt självständigt Norge. Tiden var dock knapp; Sveriges kronprins, den blivande Karl XIV Johan (1763-1844), stod nämligen i begrepp att knycka Norge från Danmark mitt under näsan på självständighetshungrande norska adelsmännen.

Ehrensvärd tvivlade tydligen på innehållet i det egna alstret och namngav sitt beställda verk: ”Lidt politisk Ruskom-snusk”. Detta var alltför modest i Falsens smak som omedelbart döpte om verket till det fantasilösare men politiskt mer godtagbara: ”Anmärkningar och förslag till en konstitution för kungariket Norge”. Sagt och gjort, Ehrensvärds proposition låg till grund för den så famösa Eidsvollförfattningen som antogs år 1814 och så småningom, om än i bearbetad form, blev det självständiga Norges författning. På Ehrensvärds inrådan blev också datumet för författningens tillblivelse Norges nationaldag. Därigenom har denna forna kungamördare gett upphov till ”den suttonde maj”.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att Norges konstitution, alltså baserad på Ehrensvärds ursprungliga skapelse, är skriven på danska. Såtillvida torde den vara världens enda författningen som inte är skriven på landets eget språk.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Ekot av ett skott: Öden kring 1792. Bra Böcker 1986.

Församlingen i Eidsvoll som år 1814 godtog Ehrensvärds författning.

Hulk Abe: Abraham Lincolns wrestlingkarriär

2012/11/07 § 1 kommentar

De amerikanska presidenternas bakgrunder brukar nagelfaras med mikroskop och minsta lilla skamfläck förstoras av motståndarna upp till bibliska proportioner. Att Ronald Reagan innan han äntrade Vita huset var b-skådis är väl känt men att Abraham Lincoln (1809 – 1865) var professionell wrestling-stjärna är mindre omtalat.

Under 1800-talet lades grunden till den form av underhållningsmatcher som vi känner som wrestling idag. Lag av wrestlare reste land och rike runt för att puckla på varandra till publikens stora förtjusning. Matcherna var betydligt våldsammare än idag och även publiken fick emellanåt pröva sina krafter i ringen; ett nöje som inte sällan slutade med ett brutet ben eller en arm.

Den blivande presidenten passade utmärkt in i wrestlingkulturen, han var närmare två meter lång och mycket vältränad. Amerikanska idrottshistoriker berättar att han var ”hard as nails, a good horseman, swimmer, crowbar heaver and master jumper” samt att Lincoln brukade roa sig att med fullt utsträckt arm hålla en tung yxa så länge att de som bevittnade detta mandomsprov gapade av förvåning. Oavsett vilket är en del känt om ”Abe:s” wrestlingkarriär, i New York Times arkiv kan man läsa en sportkrönika från år 1881 där man redogör för minnen från Lincolns tidigare matcher.

År 1830 – två år innan Lincoln påbörjade sin politiska karriär – ska den blivande presidenten satt sig i respekt som professionell wrestler då han mötte Jack Armstrong; ledaren för ett välkänt slagsmålsgäng vid namn Clary’s Grove Boys. Gänget var som sagt inga duvungar utan erfarna slagskämpar och ledaren för ett sådant gäng var självfallet den tuffaste av dem alla. Detta utspelade sig i New Salem, Illinois, som förefaller ha varit en håla hämtad ur en ”vilda västern” film; det söps ohämmade mängder whisky och därefter så drog man igång ett rejält slagsmål.

”Abe” kom ifrån enkla förhållanden men skilde ut sig från mängden av unga män i det lilla samhället genom sina intellektuella intressen och det är väl känt att han var restriktiv med världsliga nöjen. Faktum är att den blivande presidenten knappt fick någon skolgång överhuvudtaget, istället bildade han sig på egen hand. Men han var ingen nörd som man satte sig på, hans längd och styrka gjorde honom självsäker nog att utan fruktan tampas med Armstrong när utmaningen kom. Det är oklart hur den här matchen slutade men de källor som beskriver Lincoln som vinnare säger att matchen slutade med att han spöade upp Armstrong inför en stor publik och att när den nedslagne gängledaren låg utslagen i smutsen ska Lincoln ha spytt dynga över veklingarna i the Clary’s Grove Boys.

I den år 1881 publicerade New York Times-artikeln kan man läsa om en annan match som ägde rum under the Second Black Hawk Campaign år 1832. Enligt denna ska Lincoln mött en Dow Thompson som vid tillfället var södra Illinois mästare, själv hade Lincoln gjort karriär i ringen och blivit kapten över ett eget wrestlinggäng samt erövrat titeln champion of the nothern section.

Publiken blev inte besviken. Båda kämparna var väldiga män, Thompson var nästan lika lång som Lincoln och det beskrivs att de båda var starka som Herkules. Kampen var hård och till en början fick den södra mästaren övertaget men Lincoln stod i slutändan som segrare: ”owing to his greater mental resources”. Enligt artikeln ska författaren efter det att Lincoln blev president pratat med honom om hans tidigare karriär som slagskämpe varpå presidenten ska ha svarat att han med glädje tänkte tillbaka på fighterna i sin ungdom.

Abe spöar Armstrong

Abe spöar Armstrong

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för november, 2012Luriks Anakronismer.