Släkten är värst: Incest, sinnessjukdom och familjetragedier i Habsburgdynastins Österrike

Den ”habsburgska  hakan” har länge utgjort det primära fysiska kännetecknet för den ärevördiga Habsburgdynastins incestuösa degenerering under generationers lopp. Den gravt anemiska och indolenta spanske konungen Karl II, som blev den sista regenten av huset Habsburg på Spaniens tron, led exempelvis inte bara av ett synnerligt framskjutet hakparti, utan var därutöver emotionellt och mentalt handikappad (dessutom var han till följd av den systematiska inaveln i princip impotent). Incestiösa äktenskap hade alltså visserligen den fördelen att Habsburgdynastins maktställning konsoliderades, men samtidigt innebar det förvisso att släktens avkomlingarna, d.v.s. de framtida regenterna, lämnade mycket övrigt att önska.

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

 

De incestuösa äktenskapsförbindelsernas effekter på den österrikiska grenen av dynastin var dock, med vissa undantag, i regel inte fysiskt förnimbara. Dynastins grand seignour, Franz Joseph I (regent 1848-1916), var exempelvis välskapt och trind redan som bebis och utvecklades till en synnerligen intelligent och plikttrogen människa välsignad med god fysisk vigör. Emellertid var det långtifrån alla av Franz Josephs många släktingar som delade dessa gåvor (hans föregångare på tronen, Ferdinand I, led av epilepsi och diverse neurologiska åkommor och såg sin abdikationsdag 1848 som den lyckligaste dagen i sitt liv). Överhuvudtaget kantades Franz Josephs rekordlånga regeringstid av diverse familjära och dynastiska tragedier.

Ingen vållade större internationell skandal och kejsarparet mer olycka än sonen, och tillika tronföljaren, Rudolf (1858-1889). Denna sensibla och depressiva morfinist tog, i ett tillstånd av armod och vanvett, som bekant sitt liv tillsammans med sin minderåriga älskarinna i den berömda jaktstugan i Meyerling. Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeth ”Sissi” (1837-1898), tog sonens självmord oerhört hårt (hon försökte vid flera tillfällen att kontakta sonens ande genom spirituella seanser) och anklagade livet igenom sig själv och sin familj för det makabra dådet.

Det var kanske i sig inte helt underligt. ”Sissis” kusin, Luvig II av Bayern, hade några år tidigare tagit sitt liv i ett tillstånd av sinnesförvirring. Hans bror hade slutat sina dagar på mentalsjukhus och en annan släkting led större delen av sitt vuxna liv under den pikanta vanföreställningen att hon svalt ett piano av glas.

Kejsarens yngste bror, Ludwig ”Bubi” Viktor (1842-1919), beredde pliktmänniskan Franz Joseph avsevärt huvudbry. Inte nog med att ”Bubi” tycke om att klä sig i kvinnokläder och inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hans homoerotiska eskapader i det magnifika palatset på Ringstrasse i Wien var allmänt omtalade. När ”Bubi” dessutom hade fräckheten att på ett offentligt badhus göra allt annat än subtila närmande mot en ung officer så hade måttet rågats. Kejsaren förvisade genast den frivola brodern från hovet i Wien.

”Bubis” snedsteg var emellertid bagatellartade i jämförelse med de begångna av kejsarens gravt alkoholiserade brorson, ärkehertig Otto (1865-1909). Förutom att helt öppet fraternisera med prostituerade på Wiens gator lyckades Otto att – vid en särskilt blöt tillställning – bli utestängd av sina suparkamrater från ett av Wiens mer fashionabla hotell. Där stod han sedan, formligen stupfull och naken, bortsett från en sabel kring midjan. Givetvis ville det sig inte bättre än att den brittiske ambassadören med familj vid tillfället råkade spatsera förbi. Saken väckte internationell jätteskandal.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans med sina bröder. Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig ”Bubi” Viktor.

Den  rosenrasande kejsaren, som satte dynastins prestige framför allt, skickade oavkortligen Otto på husarrest i ett kloster. Där gick det dock ingen nöd på den njutningslystne ärkehertigen; värre gick det för abbotens vinkällare som aldrig hämtade sig från besöket. Otto von Habsburg dog 41 år gammal i syfilis.

Det fanns också flera exempel på när medlemmar av Habsburgsläkten gjort sig skyldiga till såpass allvarliga malörer att kejsaren inte såg någon annan utväg än att stryka dem från listan över ”de levande”. Förbannelsen drabbade bland andra Franz Josephs kusinbarn, Louise, som gifts bort med kronprinsen av Sachsen men valde att att fly hovet i Dresden hals över huvudet tillsammans med sina barns franskalärare. Hon slog sig så småningom ned i Schweiz och gifte sig med en italiensk pianovirtuos.

Att Franz Ferdinand (1863-1914), som var son till nyss nämnda Ludwig ”Bubi” Viktor, utnämndes till tronföljare 1896 (detta år dog den förutvarande tronföljaren, den fanatiske katoliken Karl Ludwig, efter att ha druckit ”heligt vatten” från Jordanfloden) berodde ingalunda på att han stod först på tur i successionsordningen, inte heller åtnjöt han den gamle kejsarens gunst, tvärtom (Franz Ferdinand var gift med en simpel grevinna, och var det något Franz Joseph avskydde så var det morganatiska äktenskap). Det var helt enkelt så att den ärevördiga dynastin vid tillfället saknade andra kandidater som var något så när fysiskt och mentalt lämpade för uppdraget.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

 

Den sanna myten om det galna geniet: Berömda 1500-talsmålare födda under Saturnus tecken

En populär myt som länge frodats inom framförallt konstnärs- och författarkretsar är den om konstnären som varande ett slags gudabenådat geni vilket anser sig stå höjd över samhällets alla lagar och förordningar och endast låter sig vägledas av den gudomliga inspirationen. Föreställningen har nog skiftat en hel del under årens lopp men i huvudsak anses den kunna spåras tillbaka till renässansen och den genikult som vid 1400-talets slut tog sin början vid de mäktiga florentinska hoven. Vi skall nu ta oss en närmare titt på några av de mest excentriska konstnärssluskar som denna förment upplysta kulturepok lyckades föda fram ur sitt sköte.

Bland alla galna målare som någonsin förärats en plats i konsthistorien intar nog den italienske manieristen Jacobo da Pontormo (1494-1557) en föga smickrande hedersplats. Om vi får tro den framstående manieristen och konsthistorikern Giorgi Vasaris (1511-1574) biografiska verk Berömda renässanskonstnärers liv (1550) var Pontormo en förskrämd ensling vilken fruktade människosläktet i sådan hög grad att han stora delar av sitt liv isolerade sig i sin vindsvåning dit besökaren endast kunde nå med hjälp av en repstege som målaren bara vid sällsynta tillfällen hissade ner genom en lucka i taket. Det hävdas också i samma bok att Pontormo, som skall sägas var en av sin tids mest ansedda målare, var så paniskt rädd för döden att ingen ens tilläts att nämna ordet i hans närhet och att han sprang och gömde sig vid bara åsynen av en kraxande korp.

Bland konservativa konsthistoriker har det länge varit kutym att avfärda uppgifter av detta slag som blott lustiga anekdoter att krydda en annars händelsefattig konstnärsbiografi med. I Pontormos fall kommer vi dock inte ifrån att uppgifterna antagligen har ett korn av sanning i sig eftersom målarens egen dagbok turligt nog bevarats åt eftervärlden och bara ytterligare understryker vad som redan var känt genom Vasaris vittnesmål. I denna egendomliga lilla skrift kan vi bland annat utläsa att Pontormo inte bara var en hypokondriker av rang, som noggrant antecknande varje inbillad krämpa han kunde komma att tänka på, utan också pedantiskt kartlagde allt han åt och drack samt likt en nervklen ädling frenetiskt noterade minsta skiftning i vädret.

Arbetet med dagboken torde av allt att döma ha upptagit större delen av målarens arbetsdag och när han väl lade ifrån sig pennan så var det inte till stafflit han i första hand sökte sig utan till sängen där han tillbringade resten av dagen vridande sig i svår ångest. Det har även berättats att målaren ibland kunde stå en hel dag i sträck och bara drömma om alla de storverk han en gång skulle komma att fullborda. Inte undra på att Pontormos uppdragsgivare klagade över att den store mästaren aldrig tycktes ha tid att färdigställa sina beställningar.

Jacopo Pontormos ”Korsnedtagningen” (ca 1523-1525.)

Nästan lika tokig som Pontormo var hans läromästare Piero di Cosimo (1461-1521). Om denna mycket besynnerliga man berättar Vasari att han på sin meny endast hade kokta ägg och att dessa varsamt tillagades i samma balja där han smälte klister och bindningsmedel till sin konstnärliga verksamhet. Äggen i fråga kokades, inte sex eller åtta åt gången, utan snarare omkring 50 till antalet. Sedan lade han dem alla att svalna i en stor korg och åt dem därefter en efter en. Att leva sitt liv på ett annat sätt än detta var enligt Piero att likställa med slaveri.

Piero di Cosimo kan förvisso kanske inte fullt ut jämställas med Pontormo när det gäller graden av excentricitet men det gemensamma människohatet var säkert något som förenande dem när de arbetade tillsammans i verkstaden. Bland de företeelser i tillvaron som Piero hatade allra mest nämner Vasari gråtande barn, folk som harklade sig, ljudet av kyrkklockor samt munkar som reciterar psalmer. Precis som Pontormo – och förövrigt flera av de andra riktigt stora genierna från denna tid – så valde Piero att leva sitt liv i celibat.

Huruvida konstnärerna verkligen kan antas ha varit mera tokiga under renässansen än under andra epoker är något som länge har diskuterats. Klart är hur som helst att det under den så kallade tidigmoderna tiden existerade en rad av mystik präglade idétraditioner som delvis hjälpte till att understödja bilden av konstnärsjälen som ett asocialt nervvrak vilket på alla sätt och vis avvek från det övriga samhället. En sådan tradition som cirkulerade var att konstnärssjälen troddes behärskas av den dystra planeten Saturnus och därmed vara hemfallen åt ensamhet, vidskepelse, melankoli, sexualskräck och sinnessjukdom. Man talade i detta sammanhang om det kreativa geniet som ”född under Saturnus tecken”.

I början av 1600-talet kom emellertid kulturklimatet att förändras ganska så radikalt och plötsligt var det inte lika trendigt att vara en galenpanna längre. Uppe i norr lanserade den holländske barockmålaren Rembrandt van Rijn (1606-1669) m.fl. ett helt nytt konstnärsideal när han iklädde sig rollen som ”den glade borgaren” och stolt visade upp såväl ägodelar som sin fint uppklädda familj i sitt måleri. Nere i Italien lät man dock sig inte imponeras så lätt av dessa nymodiga idéer och det gamla beprövade stolleidealet fortlevde här i ytterligare några decennier. Bland tidens tokar återfinner vi bland annat fullblodspsykopaten Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) och den kvinnohatande paranoikern Guido Reni (1575-1642). Men gestalter som dessa tillhörde nu ett utdöende släkte och det skulle dröja ända fram till 1800-talet tills det återigen ansågs fint att vara knäpp.

Lurik rekommenderar: Margot och Rudolf Wittkower, Born under Saturn: The Character and Conduct of Artists : A Documented History from Antiquity to the French Revolution. New York Review Books 2007.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Piero di Cosimos ”Kefalos och den döda Prokris” (ca 1495).

Skogstokig djungelkejsare: Historien om den vansinnige kejsaren Obá II

Post-traumatisk stress (PTS) är ingalunda ett nytt symptom som föddes i Vietnamdjunglernas brinnande infernon utan tvärtom ett makabert psykiskt tillstånd som hemvändande soldater och deras anhöriga fått leva med sedan Kain och Abels tid. Av alla offer för PTS torde dock historien om en brasiliansk f.d. negerslav, en viss Candido da Fonseca Galvão (1850-1890), vara av särskilt pikant intresse.

da Fonseca Galvão var en av många frigivna afrikaner som deltog på det brasilianska kejsardömets sida i det segerrika ”Trippelalliansens krig”, som pågick mellan 1865 och 1870. Av någon anledning tog inte da Fonseca Galvão hemförlovningen från kriget på ett bra sätt utan genomgick en svårartad mental kris, vilket utmynnade i att han plötsligt en dag lät utropa sig till kejsare Obá II av ”Minastammen”. Kunganamnet hade han hämtat från stammen Oyó i Nigeria varifrån han räknade sitt ursprung.

Omedelbart började den nya kejsaren att publicera manifest, sända depescher och utfärda dekret som berörde både ditt och datt och hög och låg. I Rio de Janeiro kom den uppenbart vansinnige kejsaren att snudd på deifieras och vördas blint av stadens tusentals utfattiga afrikaner.

Man kan lätt föreställa sig att de brasilianska myndigheterna såg med oro på den vansinniga negerkejsarens idiosynkrasier, men så var inte fallet. Obá II, alias da Fonseca Galvão, var nämligen det brasilianska kejsardömets varmaste anhängare och en stor personlig beundrare av dess galjonsfigur: Kejsare Pedro II (1825-1891). Obá II brukade gladlynt uppvakta kejsaren och la sig till med att alltid uppträda i pincené, uniform och kungaregalier. Med tiden utvecklade sig också otroligt nog en egendomlig och hjärteskärade vänskap mellan den vansinnige afrikanen och den intellektuelle och aristokratiske brasilianska kejsaren.

Pedro II, Brasiliens kejsare 1831-1889

Vid officiella tillställningar uppmärksammade i regel alltid Pedro II sin afrikanska kollegas närvaro vid hans hov med all vederbörlig pompa och ståt som anstod en utländsk monark. Gycklet gick till och med så långt att Obá II ceremoniellt erkändes som en självständig och med Pedro jämbördig suverän. Vidare tilläts den sinnessjuke afrikanen, till utländska dignitärers förtret, tränga sig före den internationella diplomatkåren och kyssa kejsarens hand när denna firade sin födelsedag. Visserligen var det så att den sinnesförvirrade negerkejsaren betraktades som något av en hovnarr, men Pedro II var ändock mäkta förtjust i sin ”kejserliga kollega”.

När kejsare Pedro II, som var en svuren fiende till det brasilianska slaveriet, detroniserades 1889 och tvingades i landsflykt fick Obá II en chock från vilken han aldrig hämtade sig. Genast började den vansinnige afrikanen att paradera runt det övergivna kejsarpalatset, krävde högljutt kejsardömets återinförande och skanderade hurrarop för Pedros räkning fram tills dess att han formligen släpades i håret från platsen. Brasiliens nya republikanska maktoligarki såg inte med blida ögon på Obá II:s framfart och beslöt att befria honom från hans kejserliga ärebetygelser och de tapperhetsmedaljer han samlat på sig under Trippelalliansens krig. Obá II överlevde inte den skymfen utan dog ensam och förkrossad året efter.

da Fonseca Galvão – denne vår afrikanska Don Quixote – har alltsedan sin död varit föremål för såväl sympatier som hån och begabbelse. En av många som låtit sig beröras av da Fonseca Galvãos tragikomiska öde var en viss Selma Lagerlöf vars Kejsaren av Portugalien har den galne negerkejsaren som förebild.

Obá II

Nyanserad och (b)erikad gallimattias: Erik XIV:s galenskap genom hans dagboksanteckningar

Stackars Erik XIV (svensk konung: 1560-1568). Trots ett briljant intellekt, en herkulisk arbetsförmåga och en autentisk gudstro så har denna vår konung gått till hävderna som en ond och fullständigt sinnesförvirrad tyrann med fäbless för våld, tortyr och horeri. Varom detta? Sanningen är den att (nid)bilden av Erik XIV – som alltsedan göticismens glansdagar under 1800-talet dominerat den sämre intellektuellt bemedlade lekmannens historiemedvetande – i grund och botten är ett politiskt motiverat hopkok av lögner uppdiktade och spridda av halvbrodern och tillika efterföljaren på Sveriges tron: Johan III (1537-1592).

Nå, Erik XIV:s galenskaper är väl långtifrån enbart frän propaganda, lögn och förbannad dikt? Nej, definitivt inte. Till saken hör att Erik XIV, genom hela sitt vuxna liv, var en flitig dagboksskribent och hade för vana att nedteckna sina tankar åtminstone ett par gånger i veckan. Kanske kan den ”vansinnige” konungens egna dagboksanteckningar nyansera halvbroderns nidbild av denne vår Sveriges Nebukadnessar II

Eriks anteckningar är också fullständigt rediga, för att inte säga intelligenta, fram till den 24 maj 1567; det vill säga då den olycksaliga konungen i ett tillstånd av paranoia och okontrollerat bärserkeri på eget bevåg överfaller och hugger ihjäl Nils Sture (Sturemorden). Som bekant flyr därefter den ”av onda andar besatta” monarken till skogs och irrar under en längre tid omkring fullständigt besatt av sina demoner; under hela denna tragiska episod inbillar han sig att han är förföljd; att han blivit detroniserad som konung och att hans halvbror Johan i själva verket är Sveriges härskare. 

Eriks förvirrade tillstånd är också uppenbart för alla och envar som läser hans dagboksanteckningar. Den eljest så flitige skribenten gör bara en slarvig anteckning under tiden mellan den 24 maj 1567 och den 12 augusti samma år: ”Lät jag halshugga kocken Christoffer”. Under hela denna tid kände sig Erik, enligt egen utsago, ”tribulerad med osägliga många lögner” och trodde sig vara halvbrodern Johans fånge när förhållandet i själva verket var det omvända. Vidare närde han fantasifulla planer på att fly till Ryssland och försona sig med sin ärkenemisis Ivan IV den Förskräcklige (1530-1584).

Dessa vanföreställningar utmynnade i en av de mest bisarra episoder i svensk historia; den 9 oktober 1576 ägde en egendomlig försoningsscen rum på Väntholmen där den förvirrade Erik ”bad honom (Johan) med den största ödmjukhet att han skulle vidgå sanningen, om han vore konungen, men jag kunde på intet sätt få veta det utom genom dunkla omsvep”.

Johan, och alla andra närvarande, måste ha funnit det svårt att finna sig i det vansinniga gycklet men av rädsla för konungens förvridna sinnestillstånd (man trodde ärligt och uppriktigt att Erik var besatt av demoner) och av opportunistiska skäl försökte man in i det sista att hålla god min. Erik föreföll dock nöjd med mötet. Enligt hans dagboksanteckningar ska Johan ödmjukt ha avsvurit sig kronan (som han aldrig innehaft). Vidare förbehöll sig Erik rätten att ” få sanningsenligt skriva sin egen historia”, att han ”inte skulle plågas med lögner” och att det skulle upprättas ”en triumfbåge av marmor”]. Vad Johan ansåg om det hela vet vi inte, men han borde ha varit glad; Eriks galenskaper innebar att Johan släpptes fri från sitt fängelse på Åbo slott och tillsammans med sina bröder kunde börja konspirera för att avsätta den till synes vansinnige konungen och själv ta över regeringstyglarna.

Eriks öde beseglades emellertid när han i juni 1567, fortfarande i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, lät äkta sin f.d. frilla Karin Månsdotter (1550-1612); antagligen genom att med hot om blodvite tvinga ärkebiskopen att förrätta vigselakten. Värst var att Erik också tvingade den svenska adeln att godkänna hans egen och Karins son, Gustav Eriksson, som svensk tronföljare.

Till saken hör att Sverige, under Eriks regeringstid, var invecklat i ett förödande tvåfrontskrig mot Danmark i väst och Ryssland i öst. I december 1567 lyckades äntligen Eriks rådgivare få konungen att inse att danskarna i princip stod utanför Stockholms murar. Detta var vederkvickelsen den sinnessjuke konungen så väl behövde. Med ens vaknade han till och påbörjade en febril verksamhet för att vända krigets utgång. Det kan mycket väl vara så att Eriks tillfrisknande räddade Sverige (och Finland); under Eriks sjukdomsperiod hade adeln misskött kriget å det alla grövsta.

I sann Machiavellisk anda inledde Erik, som var väl förtrogen med renässansdiplomatins alla regler, förhandlingar med ärkefienden Ivan IV i syfte att förhala vidare militära företag. I detta värv var han också mycket lyckosam. Därutöver lyckades han smått mirakulöst att få danskarna att, om än temporärt, retirera från Sverige. Att Erik vid denna tidpunkt är fullständigt frisk råder det inga tvivel om; exempelvis låter han publicera ett egendomligt manifest tillägnat ”det svenska folket” där han ärligt och uppriktig, om än en smula högtravande, redogör för sin tidigare ”besatthet” och klargör att han nu återfått sitt förstånd och stod i beredskap att kasta ut Sveriges fiender.

Tyvärr blev detta en kort högsommar för Sverige och Erik XIV. Hans halvbröder hade alltsedan Johans frigivelse aktivt och skickligt intrigerat för att få Erik avsatt. Den 18 juli 1568 reste hertigarna upprorsfanan i Östergötland och konungen, som till följd av sitt förutvarande psykiska tillstånd och koleriska karaktär, befann sig nästintill utan förtrogna. Trots fiendens överlägsenhet försvarade sig Erik – sedan unga år betraktad som en ynkrygg – som ett lejon. I själva verket blev han aldrig besegrad men kapitulerade frivilligt när han slutligen insåg det hopplösa i företaget.

Hertigarnas seger i det korta inbördeskriget innebar att Johan uppsteg på Sveriges tron medan Erik tvangs i fängelse. Den detroniserade konungens öde blev sedan att forslas runt från slott till slott i riket – i syfte att förekomma sammansvärjningar som sökte befria rikets rättmätiga konung – först tillsammans med sin älskade Karin och den stora familjen, men med tiden togs familjemedlemmarna ifrån honom, en efter en.

Utifrån hans dagbok kan man trots allt utläsa att kungen till en början fann sig väl i fångenskapen; det var emellertid först efter att hans älskade hustru och barn berövats honom som sinnesjukdomen återkom, och denna gång för att stanna.

Inspärrad och ensam i Västerås slott från och med 1573 skriver den kärlekskranke konungen det ena brevet efter det andra till sin älskade Karin som han tror sitter fängslad i ett annat rum men som Johan III i själva verket låtit spärra in i Åbo. Aldrig tycks hon svara, och gör hon det är breven skrivna av någon annans hand. Sakernas tillstånd ger konungens paranoia fritt spelrum. Han anklagar såväl hög och låg, men särskilt konungen av Danmark, för att söka förmå hans hustru att ”bedriva hor och otukt”.

Under sina sista två år i livet sitter Erik XIV i Örbyhus. Trots tilltagande sinnesförvirring lyckas den numera vansinnige konungen bl.a. med att utan tillgång till instrument skriva ett par kontrapunktiska kompositioner, översätta Johannes Magnus götiska krönika till svenska, samt att fränt polemisera emot kvinnlig arvsrätt.

Annars försvann den gamle kungen alltför ofta in i sin egen drömvärld där han fortfarande satt på tronen och förbehållslöst reagerade världen. Frikostigt delade han också upp världen mellan sina anhängare: Således gavs en viss Erik Andersson i Vesbo Östersjöns alla fiskar; Hakon Ladugårdsfogde fick Amerikas alla djur och Jon Månsson tilldelades Englands fotsolder. I övrigt ger den vansinnige konungens anteckningar vid handen att Erik fullständigt förlorat kontakten med verkligheteten. Ämnena som Erik uppehåller sig vid är sällan rediga och klara och vid slutet av sitt liv skriver den polemiske Erik ett stycke med den egendomliga titeln ”Guds helige tjänstander hos den fransöske kvinnan”.

Erik XIV avlider den 26 februari 1577 på Örbyhus efter att i flera dagar klagat på magont. De närvarande uppger att Erik, trots sina själsliga plågor, är alldeles lugn och redig i sinnet de sista timmarna före dödens annalkande.

Lurik rekommenderar: Ingvar Andersson. Erik XIV. Wahlström & Widstrand (1963) 2005.

Den vansinnige Erik XIV sliten mellan sin hustru Karin (här framställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Rysslands onda öga: bildande historia om Ivan IV:s mord på tsarevitj Ivan

Få makabra händelser i den ryska historien har fångat författare, regissörer och målares intresse såsom Ivan IV den Förskräckliges (1530-1584) mord på sonen och tillika tronföljaren Ivan (1554-1581) år 1581. Ingen torde dock ha skildrat episodens kadens lika initierat och förtjänstfullt som den legendariska målaren Ilja Repin (1844-1930).

Ivan den förskräcklige, som inte för inte var Stalins idol, var som bekant en gravt mentalsjuk och plågad människonatur som hängav sig åt hedonistiska ytterligheter och morbida våldsamheter ena dagen för att den andra fördöma sina handlingar och ångerfullt ödmjuka sig inför Gud.

Ivan den Förskräcklige hade begåvats med fyra söner, varav endast två överlevde till vuxen ålder. När ålderdomen så sakteliga började tära på den vansinniga tyrannen var det mången bojar som såg fram med tillförsikt på sonen Ivan Ivanovitj stundande trontillträde.  Ivan Ivanovitj var synnerligen välskapt, måhända grym, men verkade inte ha ärvt faderns koleriska sinnelag.

Trontillträdet blev dock aldrig av. Enligt jesuiten A. Possevino fick Ivan den Förskräcklige nämligen ett vredesutbrott när han fann sonhustrun på tok för lättklädd i sitt sovgemak och började i god ordning att fysiskt misshandla den försvarslösa och höggravida kvinnan. Tsarevitj Ivan steg emellan och tog sin hustru i försvar vilket gjorde den sardoniska tsaren så förgrymmad att han i ren ilska krossade sonens huvud med sin spjutkäpp. Genast efter mordet tog den förtvivlade tsaren sin son i sina armar och var nära att fullständigt mista förståndet av sorg. Från den dagen ”rusade han ofta upp på nätterna från sin bädd under vilda tjut och ville avsäga sig tronen och gå i kloster”.

Ivan den Förskräcklige håller krampaktigt sin mördade son i sin famn.

Episoden föreställande hur Ivan den Förskräcklige krampaktigt håller sin döda son i sina armar och stirrar tomt och uttryckslöst finns alltså avbildad på Ilja Repins berömda målning. Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av få svenska mecenater som blivit förärad att åse tavlan; och allas vår egen Mor Selma visste att berätta att ”tavlan framkallat ångestkänslor hos henne långt efter det att hon sett målningen.” Ivans ögon ”var ögonen av en varulv”, ansåg hon. Tyvärr finns Repins oantastade originalmålning inte längre kvar. Ivans ihåligt stirrande blick fick år 1913 en gravt störd man att skära sönder tavlan i småbitar.

Ivan den Förskräckliges morbida tilltag fick också storpolitiska konsekvenser. Mordet på tsarevitj Ivan innebar att dennes yngre och gravt handikappade bror, Fjodor II (1557-1598), uppsteg på tronen vid faderns död 1584. Denna saktmodiga naturs stora intresse låg i att ringa med kyrkklockor, regeringsbestyren lämnade han med glädje över till ingifta tatariska släktingar. Den stackars tsaren lyckades inte ens med att avla fram en tronarvinge och Fjodor II:s död  innebar också utslocknandet av den seglivade rurikska kejsardynastin i rysk historia.

Stilstudie på de vansinniga ögonen som Mor Selma beskrev som en varulvs.

När USA blev ett kejsardöme; historien om den excentriske Norton I

Joshua Abraham Norton föddes i London år 1819 men växte upp i det brittiska Sydafrika. År 1849 tog han sitt fadersarv och etablerade sig som framgångsrik entreprenör på bostadsmarknaden i San Francissco. Emellertid gjorde den unge finanshajen sinom tid en makaber missbedömning och förlorade år 1859 alla sina tillgångar på handeln med och försäljningen av ris. Joshua tog inte detta ekonomiska nederlag särdeles väl och blev inom kort fullständigt sinnesförvirrad.

Några månader efter sin personliga bankrutt dök den gode Joshua upp på det lokala tidningskontoret,  iklädd en amiralsuniform med guldepåletter, och begärde att tidningen skulle publicera en formell proklamation signerad ”kejsare Norton I”. I sin proklamation, som tidningen ansåg så underhållande att den publicerades på förstasidan, stadfäste Joshua (Norton I) att han antagit kejsartiteln på San Francisscos invånares uttryckliga önskan, och att han nu var att betrakta som ”Mexikos beskyddare och kejsare över dessa förenta stater”.

Denna absurda proklamation möttes med allmän acklamation bland San Francisscos invånare som genast tog den självutnämnda kejsaren till sina hjärtan. De nästkommande tjugo åren ägnade den sinnesförvirrade kejsaren åt  att inspektera varje kvadratcentimeter av San Francissco, juvelen i ”kejsarriket”, samt med att författa allehanda propåer till kongressen, amerikanska lokalpolitiker och en och annan utländsk monark (han ska bl.a. ha försökt fria till Storbritanniens drottning Victoria I)

Under sin tid som kejsare dinerade Norton I gratis på stadens finare restauranger och erbjöds kostnadsfri logi på San Francisscos lyxhotel. På operan hade Norton I tre säten på första raden permanent bokade för sig själv och för sina två hundar. När den ena av dessa hundar, Lazarus, avled deltog över 10 000 av stadens invånare på begravningen för att trösta sin förkrossade kejsare som dagen till ära furnerat sig i en påvlig utstyrsel. Utöver detta kan också nämnas att Norton I tillverkade sina egna kejserliga sedlar, vilka godtogs som betalningsmedel runt om i San Francissco.

Kejsarens politik kan milt uttryckt betraktas som kapriciös. I sina proklamationer befallde Norton I att partiväsendet skulle upplösas, kongressen avgå och regeringsmakten flyttas från det förhatliga Washington. Å andra sidan lyckades kejsar Norton I egenhändigt avstyra en större progrom riktad mot San Francisscos kinesiska minoritet, och under inbördeskriget erbjöd han nordstaternas Abraham Lincoln (1809-1865) en regelrätt allians, och lovade därtill att ställa sina ”kejseliga trupper” till dennes förfogande. Norton I var, som många andra i den amerikanska västern, slaveriets svurna fiende.

Än mer besynnerligt ter det sig att det fullständigt vansinniga kejsaren i sina ideliga proklamationer bönföll världsamfundet att grunda ett ”Nationernas Förbund” för att säkra freden i världen. Idén kom att förverkligas i kölvattnet av första världskriget. Likaså föreslog Norton I konstruktionen av en gigantisk hängbro för att knyta samman San Francisscos stadsdelar; detta närmare 80 år innan Golden Gate bron slutligen färdigställdes. Således var Norton I något av en visionär.

I janurai 1880 kollapsade kejsar Norton I på väg till en kvällsföreläsning. Han avled på vägen till sjukhuset. Även om få utanför Kalifornien tog notis om det amerikanska kejsardömets fall så uppges det att den efterföljande begravningen bevistades av så många som 30 000 sörjande. Den galna kejsaren har alltsedan dess varit något av en kär symbol för San Francissco, vilket inte minst märktes år 1980 då staden med pompa och ståt firade 100-års jubileet av Nortons död. 

Kejsare Norton I

Galenskapare utan After Shave; mentalsjukvårdshistoriens tre ledande dödsänglar

Mentalsjukhus tycks utgöra en suggestiv favoritmiljö bland regissörer när skräckfilm står på agendan. Fenomenet är intressant såtillvida att flera av dessa presenterar patienterna som hjälplösa offer i händerna på excentriska och överdrivet sadistiska läkare. Bilden av läkare och psykiatriker inom mentalvården som dessa filmer förmedlar är ingalunda tagen ur luften utan bygger på fakta och hörsägen om verkliga personer verksamma inom mentalvården under 1900-talets inledningsskede.

En tidig nydanare på området var den ungerska neurologen Ladislav Joseph von Meduna som intresserade sig för sambandet mellan schizofreni och epilepsi. Von Meduna var nämligen fast övertygad om att schizofrena patienter som utvecklat epilipsi sinom tid befriades från sina schizofrena symptom. Följdakteligen blev det nödvändigt att på medicinsk väg framkalla de somatiska symptom – kramper och okontrollerade ryckningar – som kännetecknade epileptiska anfall.

Genom ivrigt experimenterade på marsvin trodde von Meduna att han 1934 funnit en lämplig metod för att framkalla epileptiska anfall hos schizofrena patienter. Den s.k. ”krampterapin” som blev resultatet av forskningen prövades på 100-tals patienter och bestod i att det stackars offret injicerades med en blandning av kamfer (ämnet som gör att pingisbollar inte spricker) och olivolja. Dunderkuren orsakade patienterna okontrollerade och obeskrivligt plågsamma somatiska ryckningar som inte sällan utmynnade i allvarliga frakturskador. Även om von Meduna själv trott sig ha funnit ett universalmedel för botandet av schizofreni kom metoden sinom tid att dömas ut av en enig läkarkår.

Än större renommé rönte en viss Antonio Egas Moniz, som 1936 genomförde den första ”framgångsrika” lobotomioperationen på ”hysteriker”.  Moniz trodde att om man skar av vissa nervtrådar till hjärnans känslocentrum så skulle man kunna bota diverse grava psykiska åkommor. Rent metodologiskt innebar detta att man borrade ett hål i patientens skalle, som fortfarande var vid medvetande, och började rota runt i hjärnans innandöme med allehanda verktyg samtidigt som man ställde en mängd triviala frågor. När patientens mentala kapacitet grumlades såpass att denna inte längre kunde lösa enklare mattematiska problem ansågs operationen fullbordad.

Moniz lobotomi blev snabbt populär eftersom operation var både billig och enkel att genomföra, och även om protagonisten själv hävdade att han funnit universalkuren som kunde bota hysteriker så dog mängder av offren efter operationen. För sina medicinska förtjänster belönades Moniz med Nobelpriset år 1949. Emellertid försökte en f.d. patient, som Munoz påstått sig ha botat, mörda läkaren 1939 och efter denna incident var lobotomins uppfinnare tvungen att spendera resterande delen av sitt liv i rullstol.

Urtypen för den sadistiska och diaboliska mentalvårdaren torde emellertid vara den amerikanske psykiatikern Henry Cotton, länge föreståndare på det ökända New Jersey State Lunatic Asylum. Dr Cotton var övertygad om att mentalsjukdomar i allmänhet hade sin grund i infektioner av olika kroppsdelar, och då särskilt tänderna. Följden blev att Dr Cotton såg till att metodiskt avlägsna gaddarna på sina patienter.

Naturligtvis var det sällan som denna metod gav annat resultat än lidande. I dessa fall fortsatte i regel Dr Cotton att operera bort andra kroppsdelar som antogs vara infekterade av mentalsjukdom: tarmar, halsmandlar och en och annan livmoder. Det beräknas att cirka 45 % av hans patienter dog till följd av operationerna. Trots ringa resultat förblev Dr Cotton trogen sina egna verklighetsfrånvända teorier och när han själv genomled ett nervöst sammanbrott bad han att få sina tänder utdragna för att slippa den annalkande psykiska sjukdomsbilden. Han dog år 1933, men hans metoder levde kvar på sjukhuset fram till 1960-talet.

New Jersey State Lunatic Asylum där Henry Cotton härjade som värst under 1920-talet

Stalkingens okrönta konung; John Hinckley, Jr. och den ultimata kärleksförklaringen

På väg ut från ett anförande på Washington Hilton Hotel den 30 mars 1981 blir USA:s president Ronald Reagan (1980-1988) beskjuten av en ensam gärningsman. Reagan skadas svårt i bröstet och förs i ilfart till ett närliggande sjukhus. Väl på operationsbordet frågar den alltid lika skojfriska presidenten läkaren som står beredd att skära i hans bröstkorg: ”Ni är väl för guds skull republikan?”. Varpå denna svarar: ”Idag, Mr President, är vi alla republikaner”. I slutändan lyckas Reagan undslippa döden, om än med ett nödrop.

Förövaren av mordförsöket var den blott tjugofemårige sinnesförvirrade oljemagnatssonen John Hinckley, Jr. Hinckley själv hade dedikerat sitt mordförsök till skådespelerskan Jodie Foster och sett sin handling som ”den ultimata kärleksförklaringen”. Historien om den kärlekskranke mördaraspiranten skulle få ett enormt genomslag i såväl Hollywood som den samlade skvallerpressen och det politiska etablissemanget.

Det var efter att 1976 ha sett filmen Taxi Driver, med Jodie Foster i rollen som barnprostituerad, det slog slint i skallen på en redan sinnesförvirrad John Hinckley, Jr. Han påstod senare att han såg filmen femton gånger i rask följd utan att ta sig tid för vare sig sömn eller näringsintag.

Hinckleys patologiska besatthet av Jodie Foster ledde honom till att skriva in sig på Yale University där målet för hans kärlek studerade litteratur. Närheten till Foster gjorde det möjlig för Hinckley att bli en ”stalker” på heltid, och han ägnade åtskilliga nätter åt att gömma sig i buskage i förhoppning om att få en skymt av sin själs berusning. Under denna tid skrev han också ett inte oansenligt antal mer eller mindre förvirrade kärleksbrev till Foster som emellertid aldrig besvarade några av dessa.

Den obesvarade kärleken gjorde att den redan instabila Hickley drabbades av en svårartad depression som han aldrig mäktade sig med att helt överkomma. Istället kontemplerade han olika strategier för att vinna sin älskades hjärta och framkom slutligen till att ett presidentmord skulle vara ”den ultimata kärleksförklaringen”. På så sätt, resonerade han, skulle Judie Foster äntligen uppmärksamma honom och förhoppningsvis kapitulera för hans kärleksbetygelser. I flera år sökte Hinckley finna ett tillfälle att mörda president Jimmy Carter (1976-1980), men det var först efter Ronald Reagens trontillträde som chansen till att bedyra Jodie Foster sin enastående kärleksförklaring äntligen uppenbarade sig.

John Hinckley, Jr. har genomgått sluten psykiatrisk vård alltsedan det misslyckade mordförsöket 1981 som han inte gjorde en tillstymmelse till att söka fly ifrån. År 1999 beviljades han periodvisa besök i föräldrahemmet, liksom kortare sejourer utanför sjukhuset. Dessa privilegier drogs dock in år 2001 efter att det framkommit att Hinckley smugglat in fotografier och annat material föreställande Jodie Foster i sjukhuset. Ränderna på tigern verkade aldrig gå ur.

John Hinckley, Jr.

Från självmordskandidat till rysk storfurstinna; fallet Anna Andersson

I Berlin år 1920 fiskade en alert tysk polisman upp en förtvivlad ung kvinna som desperat sökte dränka sig själv. Kvinnan ifråga, som talade en knapphändig tyska med slavisk brytning, institutionaliserades omgående på ett mentalsjukhus, och utan större dröjsmål kunde läkarna konstatera att denna mystiska självmordskandidat led av diverse grava psykiska störningar.

Någon på sjukhuset uppmärksammade snart att den unga kvinnan, som så småningom skulle bli världsberömd under namnet Anna Andersson (1896-1984), bar slående likheter med den arkebuserade tsaren Nikolaj II (1868-1918) yngsta dotter Anastasia (1901-1918). Snart deklarerade den halvt vansinniga unga kvinnan, som knappt kunde göra sig talför på något språk, att misstankarna var korrekta och att hon i själva verket var storfurstinnan Anastasia och därmed den enda familjemedlem som undsluppit massakern i Jekatrinburg 1918.

Enligt henne själv lyckades hon mirakulöst fjärma sig från den bolsjevikiska exekutionspatrullens mördande kulor dagen då resten av tsarfamiljen mördades i sin sibiriska exil den 17 juli 1918. Soldaten som hade till uppgift att granska kropparna fann snart att Anastasia överlevt och fattade genast tycke för det vettskrämda flickebarnet. Med denna famboyant vid sin sida lyckades Anastasia fly ut ur kaosets, svältens och revolutionens Ryssland till det betydligt fridfullare Rumänien. Efter en kort tid av lycka tillsammans med sin skyddsängel mördades den senare av den nybildade Sovjetstatens utsända agenter, och den tungsinta och gravt sinneförslöade f.d. storfurstinnan tvangs därefter ta sin tillflykt till Tyskland.

Flera av de landslyktiga Romanovska familjemedlemmarna som varit närvarande under Anastasias barndomsår träffade Anna Andersson under de kommande åren. Då merparten av dem, dock långtifrån alla, tog avstånd från Anderssons pretentioner så fanns det flera egendomligheter som förbryllade dem. Andersson kunde exempelvis, sitt sköra psyke till trots, redogöra för de mest häpnadsväckande intima detaljer om tsarfamiljen som bara en liten inre krets hade någon kännedom om. Utöver detta visade det sig att Anna och Anastasia hade begåvats med födelsemärken och permanenta kroppsliga blessyrer på nära nog identiska ställen.

Betydelsen av Anna Anderssons anspråk ska inte underskattas. I mellankrigstidens Europa var det vida känt att den detroniserade tsaren gömt undan exotiska värdeföremål och astronomiska summor pengar på olika bankkonton. Anna Andersson skulle, om hennes identitet stipulerats till att vara den av dotter till Nikolaj II, stå först i tur att få ta del av dessa fabulösa rikedomar. Hennes roll som rysk tronpretendent skulle därutöver med största sannolikhet ha givit bolsjevikerna skrämselhicka eftersom hennes fädernesarv var den ryska tronen.

Anna Anderssons historia och hennes kamp för att bli accepterad som Anastasia Romanov väckte sympatier och uppbragde känslostorm världen över. 1956 bestämde sig Hollywood för att profitera på Anna Anderssons tragiska levnadsöde genom att lansera snyftaren ”Anna/Anastasia” med Ingrid Bergman i huvudrollen.

1968 reste Anna Andersson till USA där hon gifte sig med den excentriske historikern John Eacott Manahan som under flera decennier gjort Annas kamp till sin egen mission. Liksom sin timida hustru led också Manahan av ett koppel psykiska störningar, och bådas diagnos kom att förvärras avsevärt under äktenskapets gång. Under sina sista levnadsår sågs paret spankulera nakna på områdets hustak och äta sig mätta inför publik på de stormarknader de råkade passera. Anna Andersson dog efter en kortare tids sjukdomsvistelse 1984.

2007 skingrades alla högflygande konspirationsteorier om Anna Anderssons förflutna då ryska arkeologer uppdagade kropparna av Anastasia och hennes lillbror Alexei. Den bolsjevikiska exekutionspatrullen hade således gjort ett föredömligt arbete. Vem var då egentligen Anna Andersson? Numera tror man att hennes rätta identitet var Franziska Schanzkowska: en ung sinnesförvirrad polska som ska ha anmälts saknad strax före det att en tysk polisman räddade en självmordsbenägen kvinna ur en flod i Berlin år 1920.

Anastasia Romanov