Den sanna myten om det galna geniet: Berömda 1500-talsmålare födda under Saturnus tecken

2013/10/16 § Lämna en kommentar

En populär myt som länge frodats inom framförallt konstnärs- och författarkretsar är den om konstnären som varande ett slags gudabenådat geni vilket anser sig stå höjd över samhällets alla lagar och förordningar och endast låter sig vägledas av den gudomliga inspirationen. Föreställningen har nog skiftat en hel del under årens lopp men i huvudsak anses den kunna spåras tillbaka till renässansen och den genikult som vid 1400-talets slut tog sin början vid de mäktiga florentinska hoven. Vi skall nu ta oss en närmare titt på några av de mest excentriska konstnärssluskar som denna förment upplysta kulturepok lyckades föda fram ur sitt sköte.

Bland alla galna målare som någonsin förärats en plats i konsthistorien intar nog den italienske manieristen Jacobo da Pontormo (1494-1557) en föga smickrande hedersplats. Om vi får tro den framstående manieristen och konsthistorikern Giorgi Vasaris (1511-1574) biografiska verk Berömda renässanskonstnärers liv (1550) var Pontormo en förskrämd ensling vilken fruktade människosläktet i sådan hög grad att han stora delar av sitt liv isolerade sig i sin vindsvåning dit besökaren endast kunde nå med hjälp av en repstege som målaren bara vid sällsynta tillfällen hissade ner genom en lucka i taket. Det hävdas också i samma bok att Pontormo, som skall sägas var en av sin tids mest ansedda målare, var så paniskt rädd för döden att ingen ens tilläts att nämna ordet i hans närhet och att han sprang och gömde sig vid bara åsynen av en kraxande korp.

Bland konservativa konsthistoriker har det länge varit kutym att avfärda uppgifter av detta slag som blott lustiga anekdoter att krydda en annars händelsefattig konstnärsbiografi med. I Pontormos fall kommer vi dock inte ifrån att uppgifterna antagligen har ett korn av sanning i sig eftersom målarens egen dagbok turligt nog bevarats åt eftervärlden och bara ytterligare understryker vad som redan var känt genom Vasaris vittnesmål. I denna egendomliga lilla skrift kan vi bland annat utläsa att Pontormo inte bara var en hypokondriker av rang, som noggrant antecknande varje inbillad krämpa han kunde komma att tänka på, utan också pedantiskt kartlagde allt han åt och drack samt likt en nervklen ädling frenetiskt noterade minsta skiftning i vädret.

Arbetet med dagboken torde av allt att döma ha upptagit större delen av målarens arbetsdag och när han väl lade ifrån sig pennan så var det inte till stafflit han i första hand sökte sig utan till sängen där han tillbringade resten av dagen vridande sig i svår ångest. Det har även berättats att målaren ibland kunde stå en hel dag i sträck och bara drömma om alla de storverk han en gång skulle komma att fullborda. Inte undra på att Pontormos uppdragsgivare klagade över att den store mästaren aldrig tycktes ha tid att färdigställa sina beställningar.

Jacopo Pontormos "Korsnedtagningen" (ca 1523-1525.)

Jacopo Pontormos ”Korsnedtagningen” (ca 1523-1525.)

Nästan lika tokig som Pontormo var hans läromästare Piero di Cosimo (1461-1521). Om denna mycket besynnerliga man berättar Vasari att han på sin meny endast hade kokta ägg och att dessa varsamt tillagades i samma balja där han smälte klister och bindningsmedel till sin konstnärliga verksamhet. Äggen i fråga kokades, inte sex eller åtta åt gången, utan snarare omkring 50 till antalet. Sedan lade han dem alla att svalna i en stor korg och åt dem därefter en efter en. Att leva sitt liv på ett annat sätt än detta var enligt Piero att likställa med slaveri.

Piero di Cosimo kan förvisso kanske inte fullt ut jämställas med Pontormo när det gäller graden av excentricitet men det gemensamma människohatet var säkert något som förenande dem när de arbetade tillsammans i verkstaden. Bland de företeelser i tillvaron som Piero hatade allra mest nämner Vasari gråtande barn, folk som harklade sig, ljudet av kyrkklockor samt munkar som reciterar psalmer. Precis som Pontormo – och förövrigt flera av de andra riktigt stora genierna från denna tid – så valde Piero att leva sitt liv i celibat.

Huruvida konstnärerna verkligen kan antas ha varit mera tokiga under renässansen än under andra epoker är något som länge har diskuterats. Klart är hur som helst att det under den så kallade tidigmoderna tiden existerade en rad av mystik präglade idétraditioner som delvis hjälpte till att understödja bilden av konstnärsjälen som ett asocialt nervvrak vilket på alla sätt och vis avvek från det övriga samhället. En sådan tradition som cirkulerade var att konstnärssjälen troddes behärskas av den dystra planeten Saturnus och därmed vara hemfallen åt ensamhet, vidskepelse, melankoli, sexualskräck och sinnessjukdom. Man talade i detta sammanhang om det kreativa geniet som ”född under Saturnus tecken”.

I början av 1600-talet kom emellertid kulturklimatet att förändras ganska så radikalt och plötsligt var det inte lika trendigt att vara en galenpanna längre. Uppe i norr lanserade den holländske barockmålaren Rembrandt van Rijn (1606-1669) m.fl. ett helt nytt konstnärsideal när han iklädde sig rollen som ”den glade borgaren” och stolt visade upp såväl ägodelar som sin fint uppklädda familj i sitt måleri. Nere i Italien lät man dock sig inte imponeras så lätt av dessa nymodiga idéer och det gamla beprövade stolleidealet fortlevde här i ytterligare några decennier. Bland tidens tokar återfinner vi bland annat fullblodspsykopaten Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) och den kvinnohatande paranoikern Guido Reni (1575-1642). Men gestalter som dessa tillhörde nu ett utdöende släkte och det skulle dröja ända fram till 1800-talet tills det återigen ansågs fint att vara knäpp.

Lurik rekommenderar: Margot och Rudolf Wittkower, Born under Saturn: The Character and Conduct of Artists : A Documented History from Antiquity to the French Revolution. New York Review Books 2007.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Piero di Cosimos "Kefalos och den döda Prokris" (ca 1495).

Piero di Cosimos ”Kefalos och den döda Prokris” (ca 1495).

Annonser

Taggad: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Den sanna myten om det galna geniet: Berömda 1500-talsmålare födda under Saturnus teckenLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: