Storbritanniens osannolika te-ologiska rötter: Hur kom det sig att te blev britternas nationaldryck?

Frågan kan kanske tyckas banal. Britternas tradition av att läppja en kopp te närhelst omständigheterna tillåter torde väl vara av ringa historiskt intresse; Storbritanniens regelvidriga förehavande med den sargade kinesiska Qingdynastin under 1800-talet borde ju, sett utifrån all logik, ha förebådat dryckens introduktion och spridning på den engelska marknaden. Intressant nog är så inte fallet. Britternas fäbless för denna rogivande dryck är faktiskt äldre än så; inte heller var det kineserna som gjorde tedrickande populärt i England, utan portugiserna.

Hur kunde detta vara möjligt? Jo, när den restaurerade monarken Karl II Stuart (1630-1685) var i giftastagen föll hovets blickar på den utblottade portugisiska konungens dotter, den djupt troende och allt annat än bildsköna infantan Katarina av Braganca (1638-1705). För fruntimmerskarlen Karl II – som med hjärtats lust spenderade mycket  av sin fritid bland Londons sjabbigare bordeller – var äktenskapet blott en politisk affär. Eftersom den svårt skuldsatte portugisiske konungen i princip var barskrapad kunde det inte bli tal om en hemgift i traditionell mening. Istället överlät Portugal ett antal koloniala utposter i Indien och annorstädes till den brittiska kronan, däribland Bombay (Mumbai).

Sin gemål verkade Karl II inte haft mycket till övers för, inte heller Katarina var särdeles förtjust i att byta en lugn klostertillvaro för det engelska hovet som, under Karl  II:s egid, blivit ökänt för sin frivolitet, dekadens och utpräglade hedonism.

Katarina av Braganca – den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

När så den framtida drottningen landsteg i Portsmouth år 1662, efter en synnerligen strapatsrik färd fylld av motgångar, formligen förstummade hon sina nya landsmän genom att, för att styrka nerverna, be om en kopp te. Den brittiska följet av blåblodiga aristokrater blev minst sagt konfunderade. Ingen hade någonsin hört talats om den exotiska dryck den blivande drottningen suktade efter. Efter en minst sagt rådvillt rådslag erbjöd de den besynnerliga prinsessan ett stop med ale istället. Trots sitt goda manér lyckades inte den timida prinsessan stjälpa i sig av den brittiska härligheten.  Ale skulle den goda Katarina aldrig  utsätta sig för igen, varken förr eller senare.

Som brittisk drottning  propsade den envetna Katarina på att te skulle serveras närhelst andan föll på – det brittiska hovet fick snällt anpassa sig bäst det kunde. På så sätt gjorde hon, om än ovetandes, en kulturgärning. Inom kort fick det engelska hovet smak för Katarinas ”portugisiska” påfund och East India Company beordrades att importera stora mängder av de begärliga bladen.  Drycken var något som förenade det omaka paret, som annars inte hade mycket gemensamt, och Karl II uppmuntrade ivrigt sin hustru i hennes mission att sprida det kultiverade tedrickandet inom hovet och aristokratin. Deras bemödande bar också frukt; i slutet av 1660-talet hade insupande av de aromatiska bladen fått stor spridning och blivit oerhört populärt bland blåblodiga ädlingar och den övre medelklassen.

Katarina av Braganca kom aldrig att riktigt trivas i sitt nya hemland och hade, såsom så många andra utlänningar före och efter henne, inte mycket till övers för det engelska köket. Efter makens död återvände hon år 1699 till sitt älskade Portugal där hon, fjärran från det bullriga brittiska hovet, kunde njuta av sitt te, och otium, ifred.

Britternas vurm för tedrickandet har varit ihållande sedan Katarinas dagar och numera är man en av Europas ledande tekonsumerande nationer. Britterna får dock se sig bräddade av irländarna, och avseende konsumtion per år och capita är man fortfarande långtifrån världens i särklass mest tedrickande nation: Turkiet.

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Kvinnomode och fågelmord vid sekelskiftet: Hur hattmakare blev ornitologins nemesis

1900-talets inledande år innebar bråda dagar för en växande skara hattmakare i Europas ledande storstäder. Att hattar var på modet var ingenting nytt, men tidigare hade modet främst gällt herrar. I slutet av 1800-talet – när friströvande kvinnor i gatubilden blivit vanligt förekommande –  utvecklades  därför extravaganta huvudbonader för kvinnor, i regel betydligt mer iögonfallande och utsmyckade än herrarnas dito. Särskilt vanligt blev det att pryda huvudbonaden med allehanda fågelfjädrar, ju färggrannare och mer exotiska desto bättre. Således förtäljde kvinnans huvudbonad i fin-de-siecle Europa också något om hennes sociala status; i stort sett vilket förtappat fruntimmer som helst kunde smycka sin hjässa med ankfjädrar, medan mer uppseendeväckande kreationer med fjädrar från snöhägern, kolibrier eller paradisfågeln endast var reserverade för samhällets mest välbeställda societetsdamer.

Europas modekoryféer och fashionabla hattmakare var därför ständigt i skriande behov av allehanda exotiska fjädrar och plymer, varför 1800-talets sista decennier fram till första världskrigets utbrott innebar en veritabel guldålder för fågelfängare världen över.  Blott en oansenlig minoritet av dessa kan betraktas som verkligt professionella, flertalet var istället utfattiga dagdrivare som i fjäder- och plymhandeln såg sin chans till en drägligare tillvaro (år 1900 sysselsatte fjäder- och plymhandeln i USA allena cirka 83 000 människor). I Storbritannien var det exempelvis särskilt vanligt att städernas fattiga framåt helgslutet begav sig till kusterna för att där ta livet av så många fåglar som möjligt. Detta var i sig inte helt underligt, vid sekelskiftet var exotiska fågelfjädrar bokstavligen talat värda sin dubbla vikt i guld.

Konsekvensen av denna modeindustris genomslag blev inom loppet av några årtionden makabert och den ekologiska mångfalden rubbades världen över för all framtid. Anledningen var givetvis att rovjakten på diverse fågelarter oavkortligen ledde till att dessa decimerades, eller t.o.m. utrotades. Värst var situationen i Nordamerika, där flera inhemska arter utrotades inom loppet av ett par decennier. Problemet berodde inte minst på att amoraliska fågelfängare lättast jagade sina byten under häckningssäsongen. Efter att ha mördat, skinnat och plockat fåglarna lämnades deras hjälplösa ungar åt sitt eget öde, vanligtvis svalt de ihjäl.

Trots modets dragningskraft saknade ingalunda fjäder- och plymhandeln rabiata och högröstade motståndare, tvärtom var oppositionen mot den fågelmördande industrin stor och välorganiserad. Hattmakare och modeskapare i Europa bedyrade ofta att fjädrarna de använde som ornament i regel var artificiella eller plockade från uppfödda fåglar, vilket i stort sett var rent struntprat. Visserligen försörjde sig mängder av människor, främst i USA och Sydafrika, på att föda upp fåglar för modeindustrins räkning, men dess andel av marknaden var alltid försvinnande liten, därtill behandlades fåglarna inte långt mycket bättre. Strutsuppfödning var vid 1900-talets inledning särskilt inkomstbringande och innebar i gemen att strutsen med jämna mellanrum plockades på sina fjädrar och tvingades framhärda merparten av sina dagar spritt språngande naken. Genom detta tillvägagångssätt kunde en struts under sin livstid förse sin ägare med över 300 fjädrar.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

Oppositionen mot fjäder- och plymhandeln var allt som oftast misogyn och riktade in sig på modebärarna själva, det vill säga kvinnorna. I spaltmeter efter spaltmeter, i land efter land, ondgjorde sig (manliga) skribenter över kvinnans inneboende frivolitet, fåfänga och moraliska slapphet, vilket ansågs vara bränslet som höll modeindustrins mördande maskiner i rullning. New York Times skrev exempelvis 1898 att ”millions of birds have been slaughtered for the mere gratification of tender-hearted women”. Tidningen var långtifrån ensam och trakasserier mot kvinnor med fashionabla huvudbonader blev allt vanligare.

I vilket fall som helst var den internationella oppositionen mot fjäder- och plymhandeln mycket framgångsrik. I början av 1900-talet antogs flera lagar i både USA och Storbritannien i syfte att försvara ländernas kraftigt minskade population av fåglar. I USA gjorde Theodor Roosevelt (amerikansk president 1901-1909) sig till alla svurna ornitologers galjonsfigur genom sina fräna och högröstade angrepp på den mordiska verksamheten. För att komma till rätta med problemet, och därmed säkra den ekologiska mångfalden för kommande generationer, beslöt Roosevelt att  reservera enorma territorier där djur- och fågelliv deklarerades vara fridlysta. Dessa är idag några av USA:s bästa och mest välbesökta naturreservat och nationalparker.

Ironiskt nog var det inte genom lagstiftning man småningom kom tillrätta med problemet, inte heller kan krigsutbrottet eller ekonomisk osäkerhet beskyllas för att ha undergrävt den blomstrande industrin. Istället var det hattmakarna och modeskaparna själva som drog undan mattan under fötterna på alla de tiotusentals människor som var beroende av fjäder- och plymhandeln för sin försörjning. År 1913 kom nämligen den kortklippta frisyren för kvinnor på modet, vilket gjorde det oerhört mycket svårare att styla håret i praktfulla kreationer och behovet av extravaganta huvudbonader avtog. Modets nycker var alltså inte bara ett fågellivets förbannelse utan blev i slutändan också dess räddning.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Flower-power på riktigt: Varför den röda vallmoblomman blev det Första Världskrigets symbol

Den anglofila TV-tittaren har knappast undgått att hösten går i den röda vallmons tecken – att uppträda i BBC torde vara en omöjlighet utan en röd ”poppy flower” på kavajslaget. Anledningen till detta tilltag brukar stavas ”Rememberence Day”; initialt en hyllning till de soldater som offrade sina liv i skyttegravshelvetet på det västra frontavsnittet under Första Världskriget, som med tiden utvecklats till ett mer generellt högtidhållande av krigets farosoter liksom en hyllning till rikets krigsveteraner (i större delen av det brittiska samväldet firas ”Rememberence Day” formellt den 11 november).

Men varför har just den röda vallmoblomman fått stoltsera som symbol för Första Världskrigets avlidna hjältar och hemvändande krigsinvalider?

Att uppträda i BBC utan den obligatoriska vallmoblomman på kavajslaget torde vara snudd på landsförräderi.

Vallmo trivs i regel inte i den franska och belgiska myllan utan föredrar sandigare jordmån. Emellertid har vallmon, i likhet med ogräs, en sällsynt förmåga till att slå rot och växa även i ett lerigt månlandskap som det i Flandern 1914-1918. Sålunda utgjorde ofta de röda vallmoblommarna ett välkommnanade kulört inslag i den bruna sörja och gråa taggtrådsmiljö som var soldaternas vardag. Mången soldat har vittnat om att de på frontavsnittet i Flandern ofta fann tröst i att se de röda vallmofälten buga sig över störtade kamraters lik.

Nå, vallmoblomman hade inte hamnat på varje pliktskyldig brittisk eller amerikansk medborgares kavajslag om det inte varit för en ung kanadensisk officer, John McRae (död 1918), som i ren bedrövelse nedplitade följande rader efter att en kär vän och krigskamrat dagen före stupat, och nu vilade med hundratals andra under en bädd av röda vallmoblommor:

”In Flanders fields the poppies blow Between the crosses, row on row, That mark our place ; and in the sky The larks, still bravely singing, fly Scarce heard amid the guns blow. We are the Dead. Short days ago We lived, felt dawn, saw sunset glow, Loved and were loved, and now we lie in Flanders fields. Take up our quarrel with the foe: To you from failing hands we throw The torch; be yours to hold it high. If ye break faith with us who die We shall not sleep, though poppies grow in Flanders fields.”

Johan McRae – mannen vars dikt orsakade en veritabel blomrevolution.

Den brittiska satiriska tidskriften Punch, som vid tiden var mäkta populär, valde att återge John MaRaes dikt i sin helhet och inom kort blev det kvalfyllda kvädet välkänt i hela den engelskspråkiga världen. Någon som berördes av McRaes ångestladdade ord så till den milda grad att hon inledde ett veritabelt kortståg för att göra den röda vallmoblomman till de stupade krigshjältarnas symbol var professor Moina Michaels i New York. Hennes bemödande kröntes med framgång och redan 1920 proklamerades den röda vallmon minnets och hågkomstens symbol i USA.

I samband med Moina Michaels mission utvecklade en representant för den franska filialen av YMCA (KFUM), Anna Guérin, en idé om att sälja små konstgjorda vallmoblommor i siden i syfte att samla in pengar till barn som gjorts hem- och förlädralösa genom krigets farosoter. Och så gör man alltså än idag i större delen av den engelskspråkiga världen.

Fransmännen har i vanlig ordning valt att vara lite annorlunda. Den röda vallmon är inte den enda blomma som växer bra i ett ramponerat, grått månlandskap, så gör också blåklinten. Det sägs att franska soldater, som fr.o.m. 1915 bar ljusblå uniformer, fann särskild tröst i att se blåklinten (Le Bleuet) stolt resa sig mot solen på slagfälten. Sålunda har blåklinten ekvivalent betydelse till den röda vallmoblomman i Frankrike.

Inte heller inom det brittiska samväldet har den röda vallmoblomman framsynta plats varit ohotad eler ens okontroversiell. I Nya Zeeland föredrar man exempelvis i regel att smycka sig med vita valmoblommor snarare än röda, då den förstnämnda anses symbolsera ett renodlat pacifistiskt budskap medan den sistnämnda i mångas ögon markerar ägarens kommunistiska fäblesser.

Tusentals konstgjorda vallmoblommor utsmyckar Towern (november 2014)

Om sköra sjömän: Royal Navy och kampen mot skörbjuggen

Skörbjuggen utgjorde under flera århundraden alla sjömäns stora fasa. Sjukdomstillståndet –som ytterst beror på brist av C-vitamin – präglas i regel av sårbildningar, tandlossning, feber, neuros och, i värsta fall, döden. Sjukdomen i sig var välkänd redan i Antikens Grekland men utvecklades till en renodlad farosot när nyfikna och pengagiriga européer gav sig ut på världshaven i början av 1500-talet. När Ferdinand Magellan gjorde sin berömda världsomsegling (1519-1522), som han själv inte överlevde, dog uppskattningsvis 80 % av manskapet i skörbjugg. Lika illa gick det för Vasco Da Gama som under sin seglats till Indien (1497-1499) ska ha förlorat närmare två tredjedelar av sin besättning till skörbjuggen, detta trots att han sinom tid upptäckte att konsumtionen av tropiska frukter (rika på C-vitamin) mildrade de plågades symptom avsevärt.

Mellan år 1500 och 1800 beräknas det att omkring två miljoner sjömän ska ha fått plikta med sina liv till följd av skörbjuggens framfart; detta torde göra skörbjugg till den mest dödliga bristsjukdomen i mänsklighetens historia.

Inom den växande brittiska marinen upptäckte man redan 1593 att konsumtionen av citron- och apelsinjuice besatt förmågan att i princip utrota sjukdomstillståndet – visheterna vann dock inte allmänt gehör, trots att olika europeiska auktoriteter under det påföljande seklet kunde bekräfta citrusfrukternas till synes saliggörande inverkan.

I en tid när obskurantism och vidskeplighet ofta närde samma status som ”vetenskapen” var många sjömän benägna att tro på rent skrock; en av de mest seglivade myterna handlade om att det enda som krävdes för att bota sjukdomen var att röra vid fastlandets mylla. Således dog exempelvis den berömda danske upptäckaren Vitus Bering (1681-1741) på en kall och oländig ö i skörbjugg, detta trots att han i ren deperation försökt att halvt begrava sig i den halvfrusna fastlandsjorden.

Det var först 1746 efter att en brittisk marinobducent , James Lind, en gång för alla konfirmerade att citrusfrukter faktiskt kunde rädda 1000-tals brittiska sjömäns liv som idéerna vann gehör hos Royal Navy. Under 1760-talet översåg därför Royal Navy att varje större brittisk expedition till det fjärran länderna i öst och väst skulle utrustas med diverse livsmedel som, hoppades man, hade samma inverkan som citrusfrukter (citrusfrukter var ännu en lyxvara medan en sjaskig sjömans liv var förhållandevis enkelt att ersätta). En viss James Cook (1728-1779) ansåg att dunderkuren som Royal Navy ordinerade verkligen fungerade i praktiken, denna bestod då i huvudsak av malt, vinäger, surkål och senap.

När så Royal Navy år 1799 äntligen påbjöd att besättningen på deras (utländska) expeditioner alltid skulle furneras med citronjuice (ofta i form av en grogg) upphörde skörbjuggen nära nog att vara ett problem över en natt – men den skulle få en kort renässans.

För att furnera den brittiska flottan med citrusjuicen som krävdes för att hålla sjömännen friska och krya omvandlade britterna det skuldsatta Sicilien till ett veritabelt citronplantage. 1860-talet innebar dock vissa besparingar för den brittiska flottan varför man valde att sluta importera sicilianska apelsiner till förmån av västindisk lime. Inom kort blev skörbjuggen återigen en farosot som satte skräck i samtidens sjömän, men få förstod varför. Det skulle ta ett par år att lösa gåtan. Slutligen kom man fram till att den västindiska limen bara hade en fjärdedel av den sicilianska citronens C-vitaminvärde, därtill var limejuicen som serverades ombord långt ifrån färsk.

Under 1870-talet, när effektiva oceangående ångfartyg slog igenom på bred front, slaknade snabbt behovet av medhavd profylax då sjömännen i regel spenderade för kort tid till havs för att kunna utveckla några sjukdomssymptom.

På gästabud med Blair och Berlusconi: Hur Göran Persson underminerade den brittiska vinindustrin

När Storbrittannien stod som värd för ett prominent EU-toppmöte år 2005 ansåg värden, Storbritanniens premiärminister Tony Blair (1997-2007), att de välbeställda digniteterna skulle förfriskas med det finaste den gryende brittiska vinindustrin hade att erbjuda; vitt vin från Wales och vinägerosande rödvin från södra England. Utskänkningen föll långt ifrån alla av de högborna gästerna på läppen.

Den som till synes hade allra svårast att hinka i sig av härligheten och hålla god min var ingen mindre än Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (1996-2006). Sybariten Persson gjorde sitt yttersta för att inte avslöja sin aversion gentemot det brittiska vinet men var vid ett tillfälle tvungen att ursäkta sig för att besöka toaletten.

Mest road av Perssons vämjelse var ingen mindre än Italiens jovialiske premiärminister Silvio Berlusconi, inte heller han en stor beundrare av den brittiska vinindustrin. Till Berlusconi anförtrodde Persson diskret att han ansåg det brittiska vinet otjänligt för mänsklig konsumption. Efter mötet deklarerade den spetsfundige italienaren, själv en vinkonnosör av rang, att han ämnade skicka sin svenska kollega ettt antal flaskor cabernet sauvignon av toppkvalitet producerad på hans egna vingårdar för att lindra dennes lidande. Naturligtvis retade Berlusconis PR-kupp gallfeber på de brittiska värdarna i allmänhet och Storbritanniens vinproducenter i synnerhet.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Berlusconi höll verkligen sitt löfte och skickade Göran Persson 24 flaskor av sitt favoritvin (inför internationella journalister skämtade den italienska premiärministern om att mer än 24 flaskor hade ansetts vara korruption och något sådant skulle ju naturligtvis inte han, Berlusconi, kunna drömma om att göra sig skyldig till).

I Sverige orsakade Berlusconis gåva konsternation. Hade Persson godtagit denna privata gåva i egenskap av stasminister hade han, enligt gängse svensk praxis, blivit anklagad för att ha tagit emot en muta. Nu var Persson, vis av erfarenhet, intelligent nog att inte gå i den fällan. Till syvende och sist fick inte den svenske statsministern njuta nämnbart av sin italienska kollegas sinakadus, istället hamnade de 24 exklusiva vinflaskorna i regeringskansliets ägo och användes, liksom liknande gåvor, vid representation. Det är alltså inte alltid särdeles flottigt att vara svensk statsminister.

Till följd av Berlusconis tilltag blev hela episoden internationellt nyhetsstoff och skadade en redan vingklippt brittisk vinindustri i märgen.

De inte så såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

När fransosen kom på besök: Syfilisbekämpning i det tidigmoderna Europa

Syfilisens ankomst till den europeiska subkontinenten är ingalunda säkerhetsställd – historiker har i århundraden korsat svärd över frågan huruvida syfilisen spred sig från Europa till Nya Världen eller tvärtom – klar är att munkar förmedlade i ört- och läkekonstens förtrollade värld började uppmärksamma den nya tidens amorösa stigma under sent 1400-tal.

Antalet offer den motbjudande sjukdomen skördade ökade lavinartat i efterdyningarna av den franske konungens Karl VIII:s (1470-1498) invasion av Italien 1494 och erövring av Neapel 1495. Detta veritabla ”syfilisfälttåg” utgjordes i runda slängar av 50 000 soldater och en tross som bl.a. inräknade tusentals hustrur, prostituerade, tvätterskor och kokerskor m.fl. (en kvinna innehade ofta två eller flera positioner samtidigt i fält). Väl framme i Neapel, där fälttåget slutligen kröntes med (efemär) framgång, förlustade sig den franska hären till hjärtats lust och mången amorös omfamning ägde rum – någonstans i det hedonistiska ruset föddes också syfilisen.

Karl VIII:s franska här i Florens 1494.

Följden blev att italienarna kom att kalla det nya stigmat för ”fransosen” medan fransmännen själva fördömde den som ”neapolitanska sjukan” (fransmännen kontemplerade länge möjligheten att Columbus soldater tagit med sig sjukdomen från Nya Världen som sedan fått ”mogna” i vältempererade nepolitanska vaginor). Benägenheten att lasta ärkefienden för det nya gisslets uppkomst har sedan blivit utbrett; sålunda kallade ryssarna syfilisen för ”den polska sjukan”; polackerna själva kallade den för ”den turkiska sjukan”; turkarna i sin tur valde ”den Kristna sjukan”; i Mogulindien kallades den för ”den portugisiska sjukan”; japanerna, sin vana trogen, döpte den omgående till ”den kinesiska pesten”.

När Karl VIII:s (kungen tillhörde till italienarnas stora glädje en av de syfilissmittade) kontaminerade och illa tilltyglade här slutligen återkom till Frankrike och upplöstes så spreds också syfilisen vind för våg över världen – År 1500 står redan Skandinavien i brand; 1520 är syfilisen känd i såväl Afrika, Oceanien och Östasien. Voltaire visste berätta att fransmännen genom fälttågets försorg lyckades ”skaffa sig” Genoa, Neapel och Syfilis. ”Sen kastades dem ut från Neapel och förlorade Genoa – men de förlorade inte allt, Syfilis följde dem trots allt hem”.

Behandling av syfilis, 1500-tal.

Det kristna Europa befann sig i chock. Många tolkade pandemin, vars initiala symptom angrep könsorganen och uppfattades som direkt repulsiva, som Guds rättmätiga straff för samhällets omnipresenta sedeslöshet. Att sjukdomstillståndet ofta utmynnade i ren och skär galenskap (när viruset angrep hjärnan) tycktes bekräfta att det övernaturliga var inblandat. Följden blev att många drabbade förnekades vård och själslig lindring och istället fick utså hån och begabbelse.

Att kurera syfilis på 1500-talet visade sig oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, och det enda ”effektiva” läkemedel som stod till buds var lika oåtkomligt som det var dyrt: guaiacom, mer känt som ”heligt trä”. Naturligtvis dög inte vilket träslag som helst att kallas ”heligt trä”; endast en viss trädsort från det spanska Haiti höll måttet efter att synats i sömmarna – trädsorten, hade man tydligen lyckats påvisa, var densamma som användes i korset som Jesus korsfästes på. Ryktena som florerade om denna exotiska och luxuösa kur – vanligtvis gjorde man en dekokt på trädets bark – var fantastiska och 1500-talets inledning innebar därför bråda dagar för allehanda samvetslösa charlataner som kunde tjäna en rejäl hacka på att sälja sumposande badvatten under etiketten ”heligt trä”.

Syfilis, 1800-tal.

I det protestantiska Nordeuropa övergavs småningom behandlingen med heligt trä under mitten av 1500-talet och ersattes med diverse läkemedel och eteriska oljor baserade på kvicksilver – särskilt vanligt förekommande blev det med kvicksilverbad eller att massera in huden med kvicksilverbaserade vätskor. Idén var ingalunda tagen ur luften; arabiska källor hade i århundraden rekommenderat kvicksilverbaserade läkemedel som bästa tänkbara bot mot allehanda graverande hudåkommor. De potentiella bieffekterna av behandlingen var dock många och synnerligen allvarliga, benskörhet och förtvining tillhörde två av dem. Inte undra på att ett populärt ordspråk med ambition av att vara en truism gjorde gällande: ”A night with Venus, a lifetime of Mercury”. Roligt var det nog inte! En viss Giacomo Casanova (1725-1798) lät exempelvis berätta att han vid tillfälle, till följd av sin graverande syfilissmitta, tvingades till en månadslång kvicksilverkur som snudd på tog hans liv och nära nog lämnade honom sinnessjuk.

Giacomo Casanova

Kul med djur: Bortskämda och fruktade husdjur genom historien

Husdjur är som bekant en källa till stor glädje och kärlek för sina lyckliga ägare. Om man ser tillbaka i historien finns det dock gott om exempel på husdjur som vållat sina ägare lika stor glädje som de vållat ägaren vånda eller rent av döden.

Rika romare var inte blyga för excesser och även om ”ordinära” husdjur förekom såsom hund och katt var det inte helt ovanligt att romare ägde och vårdade en ål som de älskade som sin bästa vän. Konsuln Lucius Crassus(140 – 91 f.Kr.) ska ha gråtit när hans ål gick hädan, denna ska förövrigt varit utsmyckad med ringar som förstärkt dess skönhet. Denna egenhet står sig slätt mot Vedius Pollio (död 15 f.Kr) som i sin trädgård hade en pool fylld med monstruösa nejonögon (en käklös fisk, se bild). Sina älsklingar hade han för vana att mata med sina olyckliga slavar om de hade oturen att förarga honom, ett straff som till och med de annars så brutala romarna och inte minst kejsare Augustus ansåg vara omänskligt bestialiskt.

En nejonögas gap

Vanligare är det att hundar har hållits som husdjur och ett särskilt hämndlysten jycke hade 1300-tals adelsmannen Mondidier ägt innan han blev mördad, anklagad för dådet blev en man vid namn Maquer som hävdade sin oskuld. För att lösa tvisten tillämpades Gudsdom då man befallde Maquer att slåss den avlidnes hund, om han segrade skulle det vara ställt bortom allt tvivel att han inte var gärningsmannen. Beväpnad till tänderna tog sig striden sin början men hunden var allt för snabb – eller så var den mänskliga kombattanten ovan vid vapen – för denna lyckades med sin bitande käft snabbt pressa fram ett erkännande.

Inte lika blodtörstig var den dryga 300 år yngre hunden Boye som ägdes av prins  Rupert, Hertig av Cumberland (1619 – 1682). Under det engelska inbördeskriget under 1600-talet blev den tyskättade prinsens hund Boye något av ett kul inslag då den dresserats till att lyfta på höger ben och göra sina naturbehov närhelst prinsens antagonist och motståndare i kriget, General Pym nämndes. Enligt motståndarsidan ska Boye ha varit något av en helveteshund som satan själv sänt för att göra livet surt för de rättrogna puritanerna.

Prins Rupert och Boye

 

Om någon kan tävla med romarna när det kommer till exceptionella utsvävningar ligger maharajan av Junagadh Nawab Sir Mahabet Khan Rasul Khan (1900 – 1959) bra till. Denne man var någonting av en hundfetischist med sina 800 hundar som behandlades med ett större mått av lyx än Caligulas berömda häst som ska ha bott i ett stall av marmor och blivit utnämnd till senator.

Varje hund hade sitt eget rum med en telefon och en människobutler och om någon blev sjuk kunde de se fram mot en utmärkt vård vilken utfördes av brittiska veterinärer som var anställda enkom för detta. Tyvärr hände det att någon hund dog emellanåt vilket blev en angelägenhet för hela folket då maharajan proklamerade landssorg när så skedde.

Maharajan av Junagadh drabbades en dag av en märkligt nycker, han bestämde sig för att en av hans favoriter Roshanara skulle gifta sig med newaben av Mangrols hund Bobby och till spektaklet inbjöds även den brittiska vicekungen av Indien som emellertid bara skakade på huvudet åt de galna indierna och lämnade återbud. Det ställdes till med ett riktigt sagobröllop. 250 hundar kläddes i livré, militärmusik spelades och en hedersvakt fanns på plats när brudgummen anlände med tåg till sin brud som bars fram på ett silverfat.

 

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.