Skitviktigt skitgöra: Henrik VIII och Groom of the Stool

2014/03/30 § Lämna en kommentar

Riktiga skitjobb tycks alltid ha existerat men då och då klättrar något av dessa på statusstegen av olika anledningar och blir plötsligt någonting fint och eftersträvansvärt. Under renässansen blev hovlivet mycket formaliserat, inte minst i England och kanske framförallt i Frankrike där kungarna så småningom började ägna sig åt rituellt uppvaknande om morgnarna; inför den viktigaste delen av adeln vaknade kungen och de som stod främst i hans gunst fick hjälpa till med morgonbestyren.

I England införde Henrik VIII Tudor ämbetet Groom of the King´s Close Stool i början av 1500-talet. Ämbetet (som vanligen förkortades till Groom of the Stool) som innebar att personen ifråga fick äran att vara Hans majestät behjälplig när denna behövde utföra sina naturliga behov. Ordet stool syftar på den portabla toalettstol som vid tiden användes vid hovet. Redan Henriks föregångare Henrik VII hade skapat ett ritualiserat hov i vilket Privy Chamber var den viktigaste delen. Privy Chamber bestod, som namnet antyder, av ett visst antal privata kammare som vissa högt uppsatta adelsmän hade tillgång till beroende på deras status och kungens gunst. Den enda som hade tillgång till alla rum och således även det mest intima hemlighuset var Groom of the Stool som var kungen behjälplig närhelst den kungliga magen kallade.

Det kan vara svårt att förstå hur det kunde vara ett hedersuppdrag att hjälpa en vuxen man lägga en kabel men ämbetet var vid tiden hett eftertraktat. Den som fick uppdraget var kungens mest förtroliga tjänare och vid det nyckfulla hovet där ett uppskattande skratt från monarken var en ynnest få förunnat var de goda utsikterna att på tu man hand få småprata med kungen om politiska spörsmål när man var ensam med denna någonting mycket värdefullt. Liknande ämbeten fanns även i Frankrike under namnet valet de chambre.

Den kanske mest kända av Henrik VIII:s toaletthjälpare var en man vid namn Sir Henry Norris (1482 – 1536). Norris var en nära vän till Henrik som befordrades till Gentleman of the Bedchamber: ett ämbete som innebar att vänta på kungen när han åt i ensamhet och vara behjälplig vid morgonens påklädnad samt vakta sängkammaren. Norris blev senare upphöjd till nämnda toalettjänarämbete men kom i onåd med kungen när denne ville göra sig av med Anne Boleyn. Norris anklagades för att ha varit hennes älskare och i likhet med drottningen blev han huvudet kortare.

Med tiden blev toalettbestyren allt mindre viktiga för Groom of the Stool och allt mer fokus kom att läggas vid rollen som rådgivare och förtrogen. Ämbetet kom att knytas till allt viktigare uppgifter tills dess det utvecklades till någonting av en finansministerpost med stort ansvar för riket. Engelsmännen är som bekant ett konservativt släkte och ämbetet fanns därför kvar fram till år 1901 då Kung Edvard VII bestämde sig för att det var dags att torka sin egen bak.

Toalettstol 1600-tal

Toalettstol 1600-tal

Sebald Beham och de gudlösa målarna i Nürnberg: Konstförfalskning, pornografi och andra försyndelser i reformationens skugga

2014/01/31 § Lämna en kommentar

Den stundtals hetsiga debatt som på senare tids förts angående författares och konstnärers upphovsrätt är inte som man lätt kan tro enbart en modern företeelse utan har i själva verket rötter långt bak i tiden. Som det allra äldsta dokumenterade rättsfallet brukar historikerna idag räkna Albrecht Dürers upprörda brev till den italienske kopparstickaren Marcantonio Raimondi 1511 där konstnären anklagar sin kollega för att ha plagierat hans verk och signatur för att sedan sålt verken vidare för samma pris som ett original. Efter anklagelserna drog Raimondi genast tillbaka sin utgåva – vilket tyder på att rättsprocess faktiskt följde – men kontroversen i fråga visade sig snart bara vara början på en störtflod av mer eller mindre begåvade plagiat utförda i Dürers namn. En ironi i sammanhanget var dessutom att man bland alla förslagna skojare även återfann Dürers egen bångstyriga elev Sebald Beham.

Sebald Beham (ca 1500-1555) tillhörde tillsammans med brodern Barthel Beham (ca 1502-1540) de så kallade ”Kleinmeister”, vilka under inflytande av Albrecht Dürer spelade en avgörande roll när det gällde att utveckla den grafiska konsten vid 1500-talets början. Bägge var egentligen målare till yrket men kom tidigt att inse att det var inom tryckkonsten som framtiden och de stora pengarna fanns. Omkring 1524 inledde Barthel och Sebald arbetet med en serie tryck och etsningar med erotiska motiv där bröderna, inspirerade av redan nämnda Raimondi, upptog teman från den grekisk-romerska antiken vilka de sedan laddade med ett mer eller mindre pornografiskt uttryck.

Sebald Behams "Festande bönder" från 1547.

Sebald Behams ”Festande bönder” från 1547.

Bröderna Behams pornografiska tryck blev omedelbart en stor försäljningsframgång och kort därpå påbörjades arbetet med ett ännu större projekt där man hämtade motiv från lantlivets fester och vedermödor. Rekvisitan var även denna gång av det mer smaklösa slaget och innehöll förutom raglande kärlekspar och spyende suputer även kontroversiella sexuella inslag vilka associerade till orgier och ”ménage à trois”. Kontroversiellt var i hög grad även det faktum att bröderna lånat flera av sina bildkompositioner från Albrecht Dürer för att sedan fräckt nog tillfogat motiven obscena detaljer som knappast torde ha roat den store mästaren. Överlag var bilder av detta slag inget som de världsliga myndigheterna brydde sig särskilt mycket om men inom kort skulle de två värstingbröderna även ge sig in i storpolitiken.

I juni 1524 utbröt det stora tyska bondekriget och i egenskap av hantverkare tillhörde Barthel och Sebald just den samhällsklass som ansåg sig ha mest att vinna på att den gamla ordningen kastades över ända. Bröderna Beham utgjorde här inget undantag från regeln och redan innan upproren kommit igång på allvar hade de två dragits inför rätta och dömts för att ha spridit kätterska och samhällsomstörtande pamfletter. Sannolikt var det också i samband med denna rättegång som bröderna, tillsammans med kollegan Georg Pencz (ca 1500-1550), tilldelades den föga smickrande benämningen ”de gudlösa målarna i Nürnberg”. Samtliga inblandade kom dock överraskande nog undan med livet i behåll men blev givetvis genast av med sina medborgarskap i staden.

Efter att upproret väl slagits ner och omkring 100 000 bönder och upprorsmän dödats av de regimtrognas knektar förlät man som brukligt de djupt ångerfulla målarna och tillät dem att återvända. Barthel – som var den mer tjurskallige av de två – valde emellertid demonstrativt att bosätta sig i det katolska München och arbetade där fram till sin död åt bayerska hertigar som William IV och Ludwig X. Sebald å sin sida återvände emellertid glad i hågen till sin hemstad och återupptog snart verksamheten som folkkär provokatör.

Glädjen över att återvända blev dock kortvarig och bara några år senare stod Sebald återigen inför rätta; nu anklagad för att ha plagierat Albrecht Dürers ännu outgivna avhandling om hästars proportioner som han dessutom falskeligen gett ut i eget namn. Denna gång beslutade domstolen att invänta Dürers version av arbetet, varpå en slutgiltig dom kunde fastställas. Knappt hade detta beslut fattats förrän Sebald hals över huvud flydde staden utan vare sig ägodelar eller ytterrock. Rocken nödgades hustrun sedermera skicka med sändebud till hemlig ort så att den stackars målaren inte skulle frysa ihjäl. Efter denna skandal övergav Sebald Nürnberg för gott men började nu istället oförtrutet att sprida sin gudlösa konst från det mer liberala Frankfurt am Main.

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Sebald Behams "Den lille narren" från 1542.

Sebald Behams ”Den lille narren” från 1542.

Den sanna myten om det galna geniet: Berömda 1500-talsmålare födda under Saturnus tecken

2013/10/16 § Lämna en kommentar

En populär myt som länge frodats inom framförallt konstnärs- och författarkretsar är den om konstnären som varande ett slags gudabenådat geni vilket anser sig stå höjd över samhällets alla lagar och förordningar och endast låter sig vägledas av den gudomliga inspirationen. Föreställningen har nog skiftat en hel del under årens lopp men i huvudsak anses den kunna spåras tillbaka till renässansen och den genikult som vid 1400-talets slut tog sin början vid de mäktiga florentinska hoven. Vi skall nu ta oss en närmare titt på några av de mest excentriska konstnärssluskar som denna förment upplysta kulturepok lyckades föda fram ur sitt sköte.

Bland alla galna målare som någonsin förärats en plats i konsthistorien intar nog den italienske manieristen Jacobo da Pontormo (1494-1557) en föga smickrande hedersplats. Om vi får tro den framstående manieristen och konsthistorikern Giorgi Vasaris (1511-1574) biografiska verk Berömda renässanskonstnärers liv (1550) var Pontormo en förskrämd ensling vilken fruktade människosläktet i sådan hög grad att han stora delar av sitt liv isolerade sig i sin vindsvåning dit besökaren endast kunde nå med hjälp av en repstege som målaren bara vid sällsynta tillfällen hissade ner genom en lucka i taket. Det hävdas också i samma bok att Pontormo, som skall sägas var en av sin tids mest ansedda målare, var så paniskt rädd för döden att ingen ens tilläts att nämna ordet i hans närhet och att han sprang och gömde sig vid bara åsynen av en kraxande korp.

Bland konservativa konsthistoriker har det länge varit kutym att avfärda uppgifter av detta slag som blott lustiga anekdoter att krydda en annars händelsefattig konstnärsbiografi med. I Pontormos fall kommer vi dock inte ifrån att uppgifterna antagligen har ett korn av sanning i sig eftersom målarens egen dagbok turligt nog bevarats åt eftervärlden och bara ytterligare understryker vad som redan var känt genom Vasaris vittnesmål. I denna egendomliga lilla skrift kan vi bland annat utläsa att Pontormo inte bara var en hypokondriker av rang, som noggrant antecknande varje inbillad krämpa han kunde komma att tänka på, utan också pedantiskt kartlagde allt han åt och drack samt likt en nervklen ädling frenetiskt noterade minsta skiftning i vädret.

Arbetet med dagboken torde av allt att döma ha upptagit större delen av målarens arbetsdag och när han väl lade ifrån sig pennan så var det inte till stafflit han i första hand sökte sig utan till sängen där han tillbringade resten av dagen vridande sig i svår ångest. Det har även berättats att målaren ibland kunde stå en hel dag i sträck och bara drömma om alla de storverk han en gång skulle komma att fullborda. Inte undra på att Pontormos uppdragsgivare klagade över att den store mästaren aldrig tycktes ha tid att färdigställa sina beställningar.

Jacopo Pontormos "Korsnedtagningen" (ca 1523-1525.)

Jacopo Pontormos ”Korsnedtagningen” (ca 1523-1525.)

Nästan lika tokig som Pontormo var hans läromästare Piero di Cosimo (1461-1521). Om denna mycket besynnerliga man berättar Vasari att han på sin meny endast hade kokta ägg och att dessa varsamt tillagades i samma balja där han smälte klister och bindningsmedel till sin konstnärliga verksamhet. Äggen i fråga kokades, inte sex eller åtta åt gången, utan snarare omkring 50 till antalet. Sedan lade han dem alla att svalna i en stor korg och åt dem därefter en efter en. Att leva sitt liv på ett annat sätt än detta var enligt Piero att likställa med slaveri.

Piero di Cosimo kan förvisso kanske inte fullt ut jämställas med Pontormo när det gäller graden av excentricitet men det gemensamma människohatet var säkert något som förenande dem när de arbetade tillsammans i verkstaden. Bland de företeelser i tillvaron som Piero hatade allra mest nämner Vasari gråtande barn, folk som harklade sig, ljudet av kyrkklockor samt munkar som reciterar psalmer. Precis som Pontormo – och förövrigt flera av de andra riktigt stora genierna från denna tid – så valde Piero att leva sitt liv i celibat.

Huruvida konstnärerna verkligen kan antas ha varit mera tokiga under renässansen än under andra epoker är något som länge har diskuterats. Klart är hur som helst att det under den så kallade tidigmoderna tiden existerade en rad av mystik präglade idétraditioner som delvis hjälpte till att understödja bilden av konstnärsjälen som ett asocialt nervvrak vilket på alla sätt och vis avvek från det övriga samhället. En sådan tradition som cirkulerade var att konstnärssjälen troddes behärskas av den dystra planeten Saturnus och därmed vara hemfallen åt ensamhet, vidskepelse, melankoli, sexualskräck och sinnessjukdom. Man talade i detta sammanhang om det kreativa geniet som ”född under Saturnus tecken”.

I början av 1600-talet kom emellertid kulturklimatet att förändras ganska så radikalt och plötsligt var det inte lika trendigt att vara en galenpanna längre. Uppe i norr lanserade den holländske barockmålaren Rembrandt van Rijn (1606-1669) m.fl. ett helt nytt konstnärsideal när han iklädde sig rollen som ”den glade borgaren” och stolt visade upp såväl ägodelar som sin fint uppklädda familj i sitt måleri. Nere i Italien lät man dock sig inte imponeras så lätt av dessa nymodiga idéer och det gamla beprövade stolleidealet fortlevde här i ytterligare några decennier. Bland tidens tokar återfinner vi bland annat fullblodspsykopaten Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) och den kvinnohatande paranoikern Guido Reni (1575-1642). Men gestalter som dessa tillhörde nu ett utdöende släkte och det skulle dröja ända fram till 1800-talet tills det återigen ansågs fint att vara knäpp.

Lurik rekommenderar: Margot och Rudolf Wittkower, Born under Saturn: The Character and Conduct of Artists : A Documented History from Antiquity to the French Revolution. New York Review Books 2007.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Piero di Cosimos "Kefalos och den döda Prokris" (ca 1495).

Piero di Cosimos ”Kefalos och den döda Prokris” (ca 1495).

Reinkarnation på portugisiskt vis: Sebastianism förr och nu

2013/09/01 § Lämna en kommentar

När Portugals kraftfulle konung João III (1521-1554) dog år 1557 var efterträdaren, Sebastian I (1554-1579), endast tre år gammal. Trots, eller tack vare, att Sebastian skulle dö förhållandevis ung har få andra monarker fått en sådan framskjuten position i den  portugisiska historien. Sebastian mer eller mindre odödligförklarades redan av sin samtid och det av en alldeles speciell anledning.

Inte mycket är nedtecknat om Sebastian I:s liv och regeringstid, men avsaknaden av en familj gjorde att den fysiskt välskapta och intellektuellt begåvade unge monarken i huvudsak uppfostrades av jesuiter. Detta satte givetvis sina spår. Den unge konungen kom att växa upp till en religiös fanatiker och kvinnohatare av rang.

Redan tidigt under sin regeringstid närde Sebastian I planer på ett korståg mot muslimerna i Nordafrika, vilka utgjort en nagel i ögat på Portugal i århundraden. År 1578 mönstrade så Sebastian I en imponerande här bestående av i runda slängar 17 000 man och förklarade sig vara den av Jesus utsända kaptenen som skulle befria Marocko från det muslimska oket. I stort sett hela Portugals adel åtföljde sin unga konung, om än motvilligt och under surmulet knorrande.

Seabastian I

Seabastian I

Tyvärr kunde Sebastian I:s militära färdigheter inte mäta sig med hans religiösa fanatism. Trots sina generalers protester och förebråelser inlät sig Sebastian i ett öppet fältslag år 1579 mot en överlägsen fiende. Slaget slutade i en veritabel katastrof för portugisernas vidkommande och korståget uppgavs omedelbart. Värre var att konungen själv med största sannolikhet stupade, även om hans lik aldrig påträffades.

Kungens försvinnande gav upphov till en mycket speciell men långtifrån endemisk messianism och mytbildning, sebastianismo (sebastianism), som gjorde gällande att den ädelmodige och rättroende konungen en dag skulle återkomma och rädda moderlandet från undergång. Även den rudimentärt bildade läsaren känner givetvis igen fenomenet som lika gärna kan associeras med Kung Arthur, Frederick Barbarossa och Konstantin XI.

Sebastian I:s försvinnande var, som sagt, en katastrof för Portugal på många plan och innebar att landet förlorade sin självständighet. Sebastian – som hatade kvinnor av hjärtats lust – var vare sig gift eller hade barn, vilket innebar att ätten Aviz slocknade ut och en tronföljdskris vidtog. Sju legitima tronpretendenter fanns att ta ställning till; en av dessa, Spaniens konung och tillika Sebastians farbror Filip II (1556-1598), orkade inte vänta utan invaderade Portugal och utropade sig själv till landets kung.

Personalalliansen mellan Spanien och Portugal kom att vara mellan 1580 och 1640 och var ingalunda uppskattad i Portugal och dess kolonier. Att myten om den unge hjältekonungen växte sig stark under perioden bevisas inte minst av att fyra sinsemellan oberoende män hävdade att de var den försvunna konungen Sebastian som återkommit till moderlandet för att kasta ut de förhatliga spanjorerna.

Den som slutligen skulle lyckas med konststycket att befria Portugal från spansk överhöghet var den framtida João IV av Braganza. (1580-1656). Lustigt nog tvingade portugiserna den nye konungen att vid sin tronbestigning utlova att lämna tronen vakant i händelse att Sebastian I skulle återvända (Sebastian skulle ha varit närmare 90 år gammal vid det laget). I själva verket har ingen portugisisk konung krönts sedan Sebastian I:s försvinnande eftersom man förväntade sig att hjältekonungens efterlängtade återkomst de jure skulle innebära usurpation.

Även om få portugiser idag tror att den gamle kungen en dag kommer återvända har den ekonomiska krisen gjort att sebastianismen fått en renässans, även om ordet numera används i bildlig mening. Många skyller nämligen landets ekonomiska tillkortakommande på etablerade politiker och menar att det enda de verkligen gör är att sitta med armarna i kors och inväntar en Messias som ska rädda landets ekonomi från ruinens brant.

Slaget vid Alcacer där Sebastian I försvann eller stupade.

Slaget vid Alcacer där Sebastian I försvann eller stupade.

Nyanserad och (b)erikad gallimattias: Erik XIV:s galenskap genom hans dagboksanteckningar

2013/08/15 § Lämna en kommentar

Stackars Erik XIV (svensk konung: 1560-1568). Trots ett briljant intellekt, en herkulisk arbetsförmåga och en autentisk gudstro så har denna vår konung gått till hävderna som en ond och fullständigt sinnesförvirrad tyrann med fäbless för våld, tortyr och horeri. Varom detta? Sanningen är den att (nid)bilden av Erik XIV – som alltsedan göticismens glansdagar under 1800-talet dominerat den sämre intellektuellt bemedlade lekmannens historiemedvetande – i grund och botten är ett politiskt motiverat hopkok av lögner uppdiktade och spridda av halvbrodern och tillika efterföljaren på Sveriges tron: Johan III (1537-1592).

Nå, Erik XIV:s galenskaper är väl långtifrån enbart frän propaganda, lögn och förbannad dikt? Nej, definitivt inte. Till saken hör att Erik XIV, genom hela sitt vuxna liv, var en flitig dagboksskribent och hade för vana att nedteckna sina tankar åtminstone ett par gånger i veckan. Kanske kan den ”vansinnige” konungens egna dagboksanteckningar nyansera halvbroderns nidbild av denne vår Sveriges Nebukadnessar II

Eriks anteckningar är också fullständigt rediga, för att inte säga intelligenta, fram till den 24 maj 1567; det vill säga då den olycksaliga konungen i ett tillstånd av paranoia och okontrollerat bärserkeri på eget bevåg överfaller och hugger ihjäl Nils Sture (Sturemorden). Som bekant flyr därefter den ”av onda andar besatta” monarken till skogs och irrar under en längre tid omkring fullständigt besatt av sina demoner; under hela denna tragiska episod inbillar han sig att han är förföljd; att han blivit detroniserad som konung och att hans halvbror Johan i själva verket är Sveriges härskare. Erik XIV

Eriks förvirrade tillstånd är också uppenbart för alla och envar som läser hans dagboksanteckningar. Den eljest så flitige skribenten gör bara en slarvig anteckning under tiden mellan den 24 maj 1567 och den 12 augusti samma år: ”Lät jag halshugga kocken Christoffer”. Under hela denna tid kände sig Erik, enligt egen utsago, ”tribulerad med osägliga många lögner” och trodde sig vara halvbrodern Johans fånge när förhållandet i själva verket var det omvända. Vidare närde han fantasifulla planer på att fly till Ryssland och försona sig med sin ärkenemisis Ivan IV den Förskräcklige (1530-1584).

Dessa vanföreställningar utmynnade i en av de mest bisarra episoder i svensk historia; den 9 oktober 1576 ägde en egendomlig försoningsscen rum på Väntholmen där den förvirrade Erik ”bad honom (Johan) med den största ödmjukhet att han skulle vidgå sanningen, om han vore konungen, men jag kunde på intet sätt få veta det utom genom dunkla omsvep”.

Johan, och alla andra närvarande, måste ha funnit det svårt att finna sig i det vansinniga gycklet men av rädsla för konungens förvridna sinnestillstånd (man trodde ärligt och uppriktigt att Erik var besatt av demoner) och av opportunistiska skäl försökte man in i det sista att hålla god min. Erik föreföll dock nöjd med mötet. Enligt hans dagboksanteckningar ska Johan ödmjukt ha avsvurit sig kronan (som han aldrig innehaft). Vidare förbehöll sig Erik rätten att ” få sanningsenligt skriva sin egen historia”, att han ”inte skulle plågas med lögner” och att det skulle upprättas ”en triumfbåge av marmor”]. Vad Johan ansåg om det hela vet vi inte, men han borde ha varit glad; Eriks galenskaper innebar att Johan släpptes fri från sitt fängelse på Åbo slott och tillsammans med sina bröder kunde börja konspirera för att avsätta den till synes vansinnige konungen och själv ta över regeringstyglarna.

Eriks öde beseglades emellertid när han i juni 1567, fortfarande i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, lät äkta sin f.d. frilla Karin Månsdotter (1550-1612); antagligen genom att med hot om blodvite tvinga ärkebiskopen att förrätta vigselakten. Värst var att Erik också tvingade den svenska adeln att godkänna hans egen och Karins son, Gustav Eriksson, som svensk tronföljare.

Till saken hör att Sverige, under Eriks regeringstid, var invecklat i ett förödande tvåfrontskrig mot Danmark i väst och Ryssland i öst. I december 1567 lyckades äntligen Eriks rådgivare få konungen att inse att danskarna i princip stod utanför Stockholms murar. Detta var vederkvickelsen den sinnessjuke konungen så väl behövde. Med ens vaknade han till och påbörjade en febril verksamhet för att vända krigets utgång. Det kan mycket väl vara så att Eriks tillfrisknande räddade Sverige (och Finland); under Eriks sjukdomsperiod hade adeln misskött kriget å det alla grövsta.

I sann Machiavellisk anda inledde Erik, som var väl förtrogen med renässansdiplomatins alla regler, förhandlingar med ärkefienden Ivan IV i syfte att förhala vidare militära företag. I detta värv var han också mycket lyckosam. Därutöver lyckades han smått mirakulöst att få danskarna att, om än temporärt, retirera från Sverige. Att Erik vid denna tidpunkt är fullständigt frisk råder det inga tvivel om; exempelvis låter han publicera ett egendomligt manifest tillägnat ”det svenska folket” där han ärligt och uppriktig, om än en smula högtravande, redogör för sin tidigare ”besatthet” och klargör att han nu återfått sitt förstånd och stod i beredskap att kasta ut Sveriges fiender.

Tyvärr blev detta en kort högsommar för Sverige och Erik XIV. Hans halvbröder hade alltsedan Johans frigivelse aktivt och skickligt intrigerat för att få Erik avsatt. Den 18 juli 1568 reste hertigarna upprorsfanan i Östergötland och konungen, som till följd av sitt förutvarande psykiska tillstånd och koleriska karaktär, befann sig nästintill utan förtrogna. Trots fiendens överlägsenhet försvarade sig Erik – sedan unga år betraktad som en ynkrygg – som ett lejon. I själva verket blev han aldrig besegrad men kapitulerade frivilligt när han slutligen insåg det hopplösa i företaget.

Hertigarnas seger i det korta inbördeskriget innebar att Johan uppsteg på Sveriges tron medan Erik tvangs i fängelse. Den detroniserade konungens öde blev sedan att forslas runt från slott till slott i riket – i syfte att förekomma sammansvärjningar som sökte befria rikets rättmätiga konung – först tillsammans med sin älskade Karin och den stora familjen, men med tiden togs familjemedlemmarna ifrån honom, en efter en.

Utifrån hans dagbok kan man trots allt utläsa att kungen till en början fann sig väl i fångenskapen; det var emellertid först efter att hans älskade hustru och barn berövats honom som sinnesjukdomen återkom, och denna gång för att stanna.

Inspärrad och ensam i Västerås slott från och med 1573 skriver den kärlekskranke konungen det ena brevet efter det andra till sin älskade Karin som han tror sitter fängslad i ett annat rum men som Johan III i själva verket låtit spärra in i Åbo. Aldrig tycks hon svara, och gör hon det är breven skrivna av någon annans hand. Sakernas tillstånd ger konungens paranoia fritt spelrum. Han anklagar såväl hög och låg, men särskilt konungen av Danmark, för att söka förmå hans hustru att ”bedriva hor och otukt”.

Under sina sista två år i livet sitter Erik XIV i Örbyhus. Trots tilltagande sinnesförvirring lyckas den numera vansinnige konungen bl.a. med att utan tillgång till instrument skriva ett par kontrapunktiska kompositioner, översätta Johannes Magnus götiska krönika till svenska, samt att fränt polemisera emot kvinnlig arvsrätt.

Annars försvann den gamle kungen alltför ofta in i sin egen drömvärld där han fortfarande satt på tronen och förbehållslöst reagerade världen. Frikostigt delade han också upp världen mellan sina anhängare: Således gavs en viss Erik Andersson i Vesbo Östersjöns alla fiskar; Hakon Ladugårdsfogde fick Amerikas alla djur och Jon Månsson tilldelades Englands fotsolder. I övrigt ger den vansinnige konungens anteckningar vid handen att Erik fullständigt förlorat kontakten med verkligheteten. Ämnena som Erik uppehåller sig vid är sällan rediga och klara och vid slutet av sitt liv skriver den polemiske Erik ett stycke med den egendomliga titeln ”Guds helige tjänstander hos den fransöske kvinnan”.

Erik XIV avlider den 26 februari 1577 på Örbyhus efter att i flera dagar klagat på magont. De närvarande uppger att Erik, trots sina själsliga plågor, är alldeles lugn och redig i sinnet de sista timmarna före dödens annalkande.

Lurik rekommenderar: Ingvar Andersson. Erik XIV. Wahlström & Widstrand (1963) 2005.

Den vansinnige Erik XIV slitenmellan sin hustru Karin (här famställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Den vansinnige Erik XIV sliten mellan sin hustru Karin (här framställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Huvudlösa tankar: Thomas Mores utopi

2013/05/29 § Lämna en kommentar

Thomas More är förmodligen mest ihågkommen för sitt passiva motstånd mot Henrik VIII som i slutändan gjorde sin lordkansler ett huvud kortare 1535. Thomas More vägrade skriva under på Henrik VIII:s överhet över engelska kyrkan, varpå den självsvåldige kungen skickade honom till schavotten – ett välbekant straff för kungens motståndare och älskarinnor. Emellertid finns det andra sidor av Thomas More som förtjänar att påminnas om.

Förutom att vara en sann humanist kunnig inom såväl teologi och juridik som grekiska och latin bidrog Thomas More till den idéhistoriska traditionen genom sin skrift Utopia som publicerades första gången 1516. I sitt idealsamhälle, landet Utopia, beskriver More genom en portugisisk sjöman hur marken ägs gemensamt, ädelmetaller och dyrbarheter har förlorat sitt värde så pass att guld betraktas som vilken metall som helst och sex timmars arbetsdag råder.

Denna paradisiska skildring nyanseras måhända en aning av företeelser som torde få ett modernt öga att blinka till. Thomas More var inte mer progressiv än att han t.ex. såg offentliga slavar som ett självklart inslag i Utopia. Slavarna utgjordes av lagbrytare som istället för dödsstraff fick fungera som befolkningens boskap. Det fanns alltså gränser för jämlikheten i idealsamhället. Utopia var inte heller särskilt radikalt på det sexualpolitiska planet, då sex utanför äktenskapet straffades hårt. Annars skulle ungdomens ”promiskuitet” locka människor från äktenskapet, förklarar Thomas More som själv lär ha valt bort munklivet med hänvisning till sin fallenhet för fysisk kärlek. Däremot kunde skilsmässor gå an i Utopia.

Människor med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning gick fria från hån och gyckel i Utopia, berättar Thomas More: ”Att göra sig lustig över en vanskapt eller en krympling, det anses tyda på oformlighet och förkrympning hos den som skrattar, inte hos den som han skrattar åt. Denne har ju ingen möjlighet att bli kvitt det lyte som den andre i sin dumhet klandrar som ett karaktärsfel.” Även skönhetsidealen i Utopia skilde sig från övriga världen. Att vanvårda sin ”naturliga” skönhet var förkastligt, men lika illa var det att försöka förbättra sitt utseende ”med konstlade medel”. Självfallet gällde detta bara Utopias kvinnor, för ingen man ”hålles kvar utom genom kvinnans dygd och lydnad”.

Utseendet spelade en viktig roll i valet av partner, men i Utopia skedde det genom att kvinnan som en man friade till visades upp naken för mannen. Sedan fick mannen som friat själv kasta kläderna för kvinnans inspektion, och efter det förefaller äktenskapet ha varit i hamn, beroende på om parterna gillade vad de såg eller inte.

Trots att Utopia beskrivs som ett fredsälskande samhälle, kunde det hända att de fick dra ut i rättfärdiga krig. Då anlitades helst ett annat folk, zapoleter, som krigare, eftersom utoperna ansåg ”att de utförde en välgärning mot människosläktet om de utrotar avskummet bland detta avskyvärda och skändliga folk från jordens yta.” Blödighet göre sig icke besvär i Thomas Mores Utopia.

Thomas More

Thomas More

Lurik rekommenderar: Thomas More. Utopia. 2001.

Panta med Welsers: tyska bankirers guldjakt i Nya världen

2013/03/18 § Lämna en kommentar

I tider av bailouts, grexit och värdelösa statspapper kan det vara lärdomsfullt att studera exemplet med kejsar Karl V:s budgetsatsningar och speciellt hans affärer med det mäktiga bankhuset Welser. Affärer som skulle leda till pantjakt i Sydamerikas djungler.

Då kejsarvalet 1519 skulle avgöras, insåg Spaniens kung Karl att de sju kurfurstarnas omdöme inte var att lita på. Karls bittre rival var den franske kungen Frans I, med vilken han senare skulle komma att utkämpa kostsamma och utdragna krig i Italien. Medan Frans I tömde sin spargris för att vinna kurfurstarnas röster, vände sig Karl till dåtidens främsta bankirhus – Fugger och Welser i Augsburg. Med bortåt 600 000 gulden på fickan hade Karl tryggat segern i kejsarvalet och kunde krönas till ny tysk-romersk kejsare efter sin farfar Maximilian.

Fest och gamman följde såklart, men med den grå vardagen kom också de tyska bankirerna med sina fordringar. Karl – numera V – hade bara att bita ihop och betala. Fugger godkände inkomsterna från Tyrolen och Spanien som pant. Welser satsade däremot på den tidens hetaste marknad – den nya världens ädelmetaller. Risken var större, men det var även vinstchanserna. Så med ett pantbrev från Karl V som gav Welser rätten till dagens Venezuela skickade bankhuset 1528 ut 300 tyska conquistadorer som skulle visa sig minst lika djärva och hänsynslösa som sina spanska kollegor.

Karl V

Karl V

Tre tyska guldjägare utmärkte sig under Welsers expeditioner. Ambrosius Ehinger lämnade sitt trista skrivbord i hemlandet för sökandet efter det legendariska Eldorado. Chibchafolket levde på högplatån kring dagens Bogota och var mycket skickliga guldsmeder, vilket tilldrog sig Ehingers intresse. Tillsammans med förslavade indianer som bärare och tyska bergsmän marscherade Ehinger in bland de andinska bergmassiven. Företaget gick illa: alla bärare dog av svält, kyla och utmattning, och bara en ynka rest av den stolta truppen lyckades återvända till startpunkten över två år från avmarschen. Kamrer Ehinger själv dog i strid med indianer under återtåget. Han hade vänt tio mil från målet.

Den mantel som Ehinger tappat axlades av landsmannen Georg Hohermut. Denne avskräcktes ingalunda av sitt olycksbådande efternamn utan återupptog Ehingers upptäcktsfärder. Under tre år marscherade Hohermut och hans mannar runt i bergspass och regnskog motsvarande en sträcka på 350 mil. Emellertid fortsatte Eldorado att gäcka den tyska effektiviteten. Hohermut avled, innan han hann påbörja en ny expedition.

Till sist lyckades så en tysk nå fram till chibchafolket på dess högplatå. Nikolaus Federmann tjänstgjorde under Hohermuts expeditioner men gav sig även upp i bergen på egen hand. 1539 nådde en ömkligt utsvulten och söndertrasad skara män fram till det så eftertraktade Eldorado i chibcharikets centrum. Efter tre års umbäranden och strapatser kunde de överlevande – däribland Federmann – jubla. Dessvärre hade redan två spanska conquistadorer med anhang hunnit dit före tyskarna. Medlidsamt bjöd de Federmanns grupp på mat och guld som de nyligen stulit från de stackars chibchafolket. Federmann och hans mannar kvicknade snart till och var behjälpliga i rövandet, och vår gode och numera rike tysk kunde återvända till den gamla världen som en av Eldorados ökända utplundrare.

Bankhuset Welser fick dock inte ut mycket i slutändan för den kejserliga panten. Man processade utan framgång mot hemvändande Federmann som dock hade den dåliga stilen att avlida 1542 utan att ha fråntvingats ett öre. Man fick se rätten till Venezuela försvinna 1555 med inte mindre än att bankhusets egne kronprins Bartholomäus Welser under påsken 1546 blev tillfångatagen och mördad av spanjorerna i Venezuela. Säkert ångrade bankens ägare att man en gång i tiden accepterat kejsarens olycksaliga pant. År 1614 beseglades Welsers öde, då banken gick i konkurs.

Lurik rekommenderar: J. G. Leithäuser. Stränder bortom synranden. KF 1965

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Bartholomeus Welser i gravyrtryck.

Bartholomeus Welser i gravyrtryck.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade 1500-taletLuriks Anakronismer.