Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Megäror och magi under medeltiden: häxeriets ursprung

Under medeltiden var det övernaturliga ständigt närvarande, såväl hög som låg var övertygad i sin tro på magi. Magin under medeltiden kan delas in i tre olika grupper. Den magi som utövades av kyrkan ansågs komma från Gud själv och utövades som ett vapen mot den fallne ängels lockelserop och dennes demoniska anhang. Även de som utövade den tidens vetenskap såsom alkemister tvekade inte att ta till besvärjelser i sin strävan att framställa guld. Emellertid kommer den här texten att uppehålla sig vid den tredje gruppen; den folkliga magin och i synnerhet den som utövades av kvinnor.

Den magi som utövades av folket ansågs stå i motsatsförhållande till den gudomliga magin som utövades av kyrkan och därav följde slutsatsen att folkmagin emanerade ur Lucifer själv och var därför nödvändig att bekämpa med alla till buds stående medel. I själva verket bestod böndernas magi av föreställningar och traditioner som levt kvar från tiden före kristendomen. Kyrkans försök att eliminera och demonisera folkmagin var en del i en strävan att utöva social kontroll och på så vis ytterligare stärka den egna makten över samhället.

Inom de förkristna religionerna var det inte ovanligt med kvinnliga prästinnor och sierskor. Dessa var en vital del av kulten vilket dock skulle förändras med kristendomens intåg och denna religions uppfattning om arvssynden som ansågs härstamma från Eva. Jakten på kvinnliga magiker går som en röd tråd genom Europas medeltida historia för att slutligen kulminera under häxjakten på 1600-talet.

Vid synoden i Ancyra (dagens Ankara) år 314 påbjöd de närvarande biskoparna att hålla korpgluggarna öppna efter ”gudlösa kvinnor, hvilka, förförda af demonernas bländverk, inbilla sig, att de nattetid i sällskap med Diana och Herodias, ridande på vissa djur öfverfara stora landsträckor”. Vid denna synod finner vi således ursprunget till legenderna om Blåkulla och häxor som festar natten lång med Hin Håle.

Berättelserna om kyrkofäder som till sin förfäran upptäcker att deras flock höll fast vid hedniska irrläror är många och utgör en viktig källa till vår kunskap om de förkristna religionerna. Sankt Egidius (? – 659) vände sig i avsky mot midsommarfirande, dyrkandet av solen – egentligen en demon – och offer som förrättades i det fria. Även helgonet Firminus (700-tal) predikade mot midsommarfirande och i synnerhet mot de kvinnor som vägrade att sluta fira sina djävulska fester under vilka de mässade trollformler och dansade i extas.

De kyrkliga vittnesmålen om kvinnor som ägnar sig åt diaboliska sammankomster fortsätter under medeltiden; under 1100-talet återfinns utsagor från England som beskriver gästabud som leds av en mystisk ”nattdrottning” under vilka man dinerar på mängder av stekta spädbarn som man under nattliga räder stulit från sina mödrar. Varför endast kvinnor deltog vid dessa symposium förklarades enkelt med att kvinnor allmänt ansågs äga ett svagt sinne och därmed saknade männens möjligheter att stå emot när Lucifer lockade.

Emellertid lät man ”kloka gummor” hållas med sina dekokter under medeltiden även om de skyddes av kyrkan. Detta skulle det dock bli ändring på med tillträdet av påven Innocentius VIII (1432-1492)  vilken beordrade inkvisitionen att börja söka upp häxor, tidigare hade man varit inriktade på att bekämpa kättare. Därmed intensifierades jakten på kvinnor. Vid samma tid (ca 1487) utkom även den beryktade boken Malleus Maleficarum som författades av två dominikanmunkar.

Boken var en instruktionsbok som handledde inkvisitionens häxjägare i hur man skulle få fast och tortera kvinnor i förbindelse med djävulen. Den påstås näst efter bibeln ha varit sin tids mest sålda bok och gavs ut i otaliga upplagor.

En senare utgåva av Malleus Maleficarum

Gilles de Rais; riddare, skådespelare och svartkonstnär

Jeanne d´Arc (1412 -1431) blev som bekant Frankrikes nationalhelgon efter sina insatser i Hundraårskriget (1337 – 1453) som rasade mellan hennes hemland och England med dess burgundiska allierade. Redan i sin samtid blev hon en legend – även om en helgonförklaring dröjde till 1920-talet – hennes dödsdom upphävdes postumt av påven Calixtus  år 1465. Men det var långt ifrån alla i Jeanne d´Arcs närhet som var föremål för en kanonisering, en av hennes närmsta män var även hennes raka motsats.

Gilles de Rais var en riddare som inte nöjde sig med att hans insatser under striderna mot engelsmännen gjort honom lika berömd som den bondflicka han hade tjänat under; de Rais ville ha hela äran för egen del. Knappt hade Jeanne d´Arcs bål hunnit svalna innan de Rais försökte förminska hennes roll vid befrielsen av Orléans för att istället lyfta fram sin egen.

Främst skedde detta genom teaterscenen som de Rais älskade över allt annat. Han spelade huvudrollen i en pjäs – Orléans Mystère du Siège d´ Orléans – som återgav befrielsen av Orléans där han själv iklädde sig hjälterollen samtidigt som Jeanne d´Arc endast fick marginellt utrymme. Han turnerade över hela Frankrike med sitt teatersällskap och bjöd in både hög och låg till sina föreställningar. Detta var ett dyrt och extravagant nöje som tärde på riddarens kassa som visserligen var välfylld men som ständigt dränerades på grund av att han inte tog någonting betalt i inträde.

För den fattiga bondebefolkningen i det feodala Frankrike var det ett sällsynt nöje att få se ett skådespel och publiken tog säkerligen chansen när det var gratis. De Rais var dock inte nöjd med publikens torftiga klädsel och därför delade han även ut dyra kläderdräkter i syfte att försköna sitt eget intryck från scenen.

All denna kulturella filantropi tärde som sagt på de Rais förmögenhet och tillslut var han nästan lika pank som sin publik och tvingades dra sig tillbaka till sina gods. Troligen deprimerad över sin förlorade förmögenhet och av att inte längre kunna ägna sig åt sin passion vände han blicken mot sitt andra intresse: svart magi.

De Rais hade troligen alltid varit intresserad av magi och sataniska riter men inte praktiserat detta aktivt. Han ska ha sökt upp och tagit hjälp av suspekta personer som utgav sig för att vara svartmagiker och tillsammans med den forne skådespelaren började man utföra komplicerade sataniska riter. När de Rais inledande upphetsning över ritualerna svalnat krävde han nya ”kickar” varför han introducerade barnoffer vid sina svarta riter.

Med sina många gods till förfogande kunde han flytta runt en hel del vilket förklarar hur han kunde undvika upptäckt under en relativt lång tid. Tillslut började rykten dock cirkulera om att barn försvann varthän de Rais drog fram och biskopen av Nantes inledde därför en undersökning av omständigheterna. År 1440 greps de Rais som utan krusiduller erkände 200 mord men försvarade sig med att han drivits av en mörk kraft som tagit honom i besittning bara för att tvinga honom till sina onda handlingar. Domarna trodde honom ej och han blev inom kort huvudet kortare.

Lurik rekommenderar: A. L. Vincent & Clare Binns. Gilles de Rais: The Original Bluebeard. Burleigh Press 1926.

Gilles de Rais. 1800-tals målning

Dödsviktiga budskap; om romares sista ord

Romarna var verkliga citatmaskiner, troligen har inget folk vare sig tidigare eller senare i historien producerat så pass många tänkvärda och tidlösa ordstäv. De flesta känner även till några av dessa och då främst de som yttrades av Julius Caesar (100 f.Kr – 44 e.Kr) såsom”alea iacta est” (tärningen är kastad). Emellertid är troligen de flesta av dessa citat efterhandskonstruktioner som är tänkta att ge en vissdramatik åt historien när den återberättas. Det är dock inte omöjligt att Caesar yttrade citatet ovan när han med sin legion korsade Rubicon – och därmed förklarade krig mot senaten – men om så, är det också troligt att han talade på grekiska och inte på latin eftersom grekiska var det tungmål patricierna föredrog.

Om man ska ta de antika historieskrivarna på orden var romarna även duktiga på att säga något tänkvärt när de låg på sin dödsbädd. Dessa citat är intressanta därför att de i en kort mening sammanfattar hur den döende romaren ville att eftervärlden skulle uppfatta honom eller hur historieskrivaren såg på personen i fråga. Kejsar Augustus (63 f. Kr – 14 e. Kr) var som bekant imperiets första kejsare och sällar sig till de mest regeringsdugliga imperatorer som kom att härska över Medelhavsvärlden. Hans dagbok – som finns bevarad i sin helhet – är ett under av självberöm och inte desto blygsammare var hans sista ord som bestod av en retorisk fråga: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut, applådera!”

Efter att Augustus gått ur tiden följde en nedåtgående spiral vad gäller regeringsdugligt material hos den Julisk-Claudiska dynastin. Den tredje kejsaren, Gaius (Caligula 12 – 41 e.Kr) yttrade sina sista ord i likhet med Julius Caesar i samma stund han blev mördad. Caligula var oerhört hatad och led möjligen av en uppsjö av patologiska sjukdomar. Omgivningen var därför hjärtligt trött på hans livsfarliga nycker och slutligen tog hans livvakt honom av daga. Efter att de första svärdshuggen penetrerat kejsarens kropp lär han föraktfullt ha utropat: ”Jag lever fortfarande!”

Ett lika dåligt renommé som Caligula erhöll kejsar Nero (37 – 68e.Kr). Hans tid på tronen var inledningsvis framgångsrik och en rad av prestigebyggen påbörjades. Emellertid drabbades Rom av en förödande brand år 64 – som Nero själv beskylls för att ha startat – varefter kejsaren inledde en bestraffningskampanj mot stadens kristna vilka han ansåg var de skyldiga. Så småningom spreds sig ett uppror mot Nero ända till senaten. När kejsaren insåg att även de mäktigaste i imperiet var emot honom kallade han till sig sin närmast förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos, som skulle assistera Kejsaren vid hans självmord och lyssna till hans sista ord. Nero skar i en ålder av trettioett år av sig sin egen hals, innan denna slutgiltiga handling lär han ha sagt: ”Vilken konstnär dör inte i mig!”.

De romerska kejsarna var inte ensamma om att ha fått sina sista ord att slå rot i historien, även andra romare har blivit ihågkomna för vad som sluppit ur dem strax före dödsögonblicket. En av Neros främsta generaler, Domitius Corbulo, väckte genom sina framgångar på slagfältet snarare sin härskares avundsjuka istället för dennes gunst. Han kallades till Rom där Nero beordrade honom att ta livet av sig. Corbulo drev ett svärd genom sitt hjärta och lär buttert ha konstaterat: ”Rätt åt mig!”

Till kategorin bisarraste slutord hör utan tvivel de som uttalades av kristna martyrer i det romerska riket. Prästen Laurentius dömdes år 258 till döden efter att han vägrat att lämna ut sin kyrkas heliga föremål som skatt till staten. Straffet var att stekas levande. Laurentius förlorade vare sig hoppet eller sin humor trots det makabra straffet. Efter en tid över glöden ska han ha sagt: ”Jag är mör på den här sidan, ni kan vända på mig nu.”

"Den stekte Laurentius" Medeltida avbildning av Laurentius från en kyrka i Anga, Gotland

Kristendomens ökenasketer; från Symeon den äldre till eunucken Marinos

400-talet e.Kr. utgjorde i mångt och mycket den religiösa fundamentalismens århundrade i det spirande Östromerska riket. Under denna tid grundande hängivna munkar oländiga kloster i de karga och bergiga ökenlandskapen i Mindre Asien, Syrien, Palestina och Egypten; inom vars murar de sysselsatte sig med benhård bibelrecitation och extrem asketism. Förutom dessa kollektiva verksamheter valde många religiöst anstuckna att avsvära sig civilisationens bekvämligheter och bege sig ut i öknen för att framleva sina liv som asketer.

Sinnebilden för denna religiösa rörelse var utan tvekan Symeon den äldre (390-459 e.Kr.), som frambringade merparten av sitt långa liv på en pelare i öknen utanför Antiokia. I tidiga år hade Symeon anslutit sig till ett oländigt kloster som var vida berömt för sina munkars utövande av extrem asketism och självutlämnande flagellation. Symeons fäbless för asketiska överdrifter, och för att vid upprepade tillfällen svälta sig själv till medvetslöshet, gjorde dock de andra munkarna avundsjuka och de tvingade Symeon att lämna klostret.

Enligt sin hagiografi blev sedan Symeon en stylit (från grekiskans ord för pelare, stylos), och kom sammanlagt att spendera 37 år på sin ökenpelare (vilket fortfarande står omnämnt i Guinness Book of World Records). Mången pilgrim begav sig ut i öknen för att söka styliternas råd, och Symeon predikade för och gav vägledning till såväl den östromerska kejsaren Theodosius II såväl som religiösa förgrundsfigurer i det fjärran Frankerriket.

Symeon var så pass renlärig att han förvägrade sin mor att besöka honom på sin pelare då hon, deras blodsband till trots, inte stod högre i gunst hos den Allsmäktige än vilken annan kvinna som helst. Trogen sin asketiska devis vägrade Symeon att mottaga läkarhjälp när han insjuknade sextionio år gammal och utelämnade sig istället förbehållslöst till Guds försorg.

Också många kvinnliga ökenasketer helgonförklarades under denna period för sina insatser. Bland dessa så kallade ”ökenmödrar” kan nämnas den heliga Syncletica från Alexandria. I unga år tilldelades Syncletica ett enormt arv som hon omgående distribuerade bland de fattiga i Alexandria. Därefter drog hon tillsammans med sin blinda syster ut i öknen, blev eremit och utförde fram till sin död 350 e.Kr. allehanda mirakel för de fattiga pilgrimer som samlades vid hennes sida.

Mest uppseendeväckande är annars den pikanta berättelsen om en reformerad prostituerad kvinna som gått till hävderna under namnet den heliga Maria av Egypten (344-421 e.Kr.). För att kunna tjäna den Allsmäktige klippte Maria sitt hår, tog på sig en mans tunika och utgav sig för att vara eunuck. Som eunucken ”Marinos” fick Marina tillåtelse att tjäna sitt uppehälle som munk i ett avlägset ökenkloster.

Emellertid anklagades snart ”Marinos” för att ha gjort en kvinna med barn och uteslöts omgående från gemenskapen. Utan att klaga ägnade sedan den godhjärtade ”Marinos” återstoden av sitt åt att uppfostra barnet. Först vid sin död, då det framkom att Marinos i själva verket varit en kvinna, insåg munkarna sitt misstag och bad till Gud om syndernas förlåtelse och den saliga Marias frälsning. Kort därefter helgonförklarades den före detta kurtisanen.

Symeon den äldre

Hänga gubbe; om misslyckade avrättningar

Världshistoriens mest illustra självmördare torde utan tvekan vara Judas Iskariot som enligt Matteusevangeliet ska ha tagit sig själv av daga genom att hänga sig. I en annan version, som finns omnämnd i Apostlagärningarna, ska Judas ha köpt sig en bit åker för sina blodspengar som han kastade sig mot vilket resulterade i att hans mage sprack. Den första versionen är helt klart mer känd och accepterad som ”den rätta versionen”.

Långt efter Judas självmord blev hängning den vanligast förekommande metoden inom den kristna världen i händelse av att man sökte få en missdådare att lämna jordelivet. Dock finns det gott om tillfällen då hängningar gått fel och inte fått den önskade effekten, vilket medfört komplexa moraliska och rättsfilosofiska problem. Gud hade sett till att Judas rep höll, men var det även genom Hans försorg som rep brast? Detta har vid ovanliga tillfällen gett domare huvudbry när det inträffat, inte minst under medeltiden då det ansågs vara ställt utom allt rimligt tvivel att Herren och hans helgon ingrep i vardagen.

År 1290 skulle walesaren William Cragh hängas för att ha gjort uppror mot sin länsherre. Hängningen gick till en början bra, men när en av hans kumpaner också hissades upp i galgen rasade hela anordningen. Cragh hängdes på nytt tills man ansåg att han var död varefter kroppen fördes till ett hus där man lämnade den i väntan på begravning.

Nu föll det sig så märkligt att Cragh vaknade till liv efter ett par timmar och blev helt återställd genom länsherrens egen frus försorg. Hennes man var vansinnig och ville hänga Cragh på nytt men denne hade ett ogenomträngligt försvar. Han hävdade att han bett till den tidigare avlidne biskopen Thomas de Cantilupe att rädda hans liv. Troligen visste Cragh om att den lokala kyrkan ville få de Cantilupe helgonförklarad och att man behövde mirakel till den hagiografi som man höll på att sammanställa. Försvaret lyckades, Cragh blev en fri man och biskopen kanoniserades.

Även i Sverige har misslyckade hängningar förekommit. År 1830 skulle Johannes Bramberg hängas för den sedelförfalskning han hade ägnat sig åt i sin cell på Carlstens fästning där han suttit inspärrad sedan fem år för tidigare brott. Till bödel hade man utsett Carl Beckius, som för ändamålet konstruerat en egen galge. Bramberg hade en osannolik tur då repet brast i samband med att falluckan öppnades, och efter att man hällt vatten över den tillsynes livlöse Bramberg kvicknade denne till. På grund av att avrättningen misslyckades omvandlades dödsstraffet till fängelse. Emellertid skulle Bramberg inte undkomma sitt öde, två år senare lyckades han med vad bödeln ej åstadkommit då han framgångsrikt hängde sig själv.

Att använda hängning som metod vid själmord är mycket svårt vilket en rumän fick erfara år 2003. Rumänska medier rapporterade att en 45: årig man hittats dinglande av sina släktingar som handlade snabbt och skar ner honom. Mannens besvikelse lät inte vänta på sig ‘‘You can’t even die in this country’’ lär han ha klagat. Därefter ska han – enligt de närvarande släktingarna – förklarat att han minsann tänkte anmäla företaget som tillverkat repet till landets konsumentskyddsmyndighet.

När hedningarna fick bära hundhuvudet; konverteringsproblematik under medeltiden

För medeltidens människor samexisterade två världar: den naturliga såsom vi vi förnimmer den, och den övernaturliga vars krafter på ont och gott kunde påverka människornas liv. En vanlig uppfattning var att Gud hade skapat tre nivåer av varelser; de som inte var bundna av köttet: änglar och demoner, de som var bundna i sina kroppar men odödliga: människorna, och de som hade kroppar men var dödliga: djuren.

Människan hade således både en naturlig och en övernaturlig natur som förde en kamp med varandra. Att ge efter för sin ”djurlika” natur – ha sex för skojs skull och supa – resulterade i en enkel biljett till helvetet eller i bästa fall skärselden. Däremot, om den ”smala” änglalika vägen valdes – beakta Gud, be och förtrycka det kroppsliga – väntade Sankte Per och Edens lustgård.

I och med att det naturliga och övernaturliga samexisterade och det faktum att det senare ansågs vara en del av människans väsen var det inte märkligt att gemene man – oavsett utbildningsnivå – var övertygad om magiska och övernaturliga varelsers existens. Under den tidiga medeltiden var det katolska Europa dessutom illa ute: söderifrån trängde muslimerna fram, norrifrån kom vikingarna och österut väntade hotet från magyarerna. Sammantaget gjorde detta att man såg med viss skräck på världen utanför kristenheten. Inte nog med att den befolkades av ondsinta fiender; där levde även kynokepephalier, skiopoder och panotii för att nämna några.

Föreställningen om att det bortom den kända världen fanns varelser mycket olika människan härstammade från den gamla grekiska idévärlden, inte minst hos Homeros finner vi berättelser om allhända varelser.

Särskilt utbred förefaller idén om kynokepephalierna, hundhuvuden, ha varit. Dessa varelser förefaller ha varit lika människorna i allt förutom att de hade en hunds huvud. På vissa medeltida bilder framträder de som fredliga jordbrukare, men berättelserna om dem vittnar om en ondsint natur, de ska bland annat ha frossat i människokött.

Detta hindrade inte att minst ett helgon ska ha kommit ur hundhuvudenas led; S:t Kristofer ska enligt den österländska kyrkotraditionen ha tillhört kynokepephalierna: ”nu var denne Kristoffer en av de hundhövdade […] Han funderade mycket över Gud, men talade vid den tiden endast de hundhövdades språk.” Om dessa varelser ägde en själ debatterades det livligt om och tillslut slog man fast att eftersom de döljer sina genitalier med kläder bör de ha moral och en själ och därför skulle kyrkan predika kristendomen i syfte att få dem att konvertera från den avgudadyrkan de antogs hänge sig åt.

Det vanliga var att man förlade alla märkliga varelser och viddunders hemvist till ”Österlandet”. En benämning som vagt syftade på Asien. Här ska skiopoder och  panotii ha framlevt sina dagar. Bägge dessa varelser såg ut som människor förutom att de var anpassade till klimatet. De förra hade bara ett tjockt ben centrerat vid underkroppen och en jättefot som de studsade fram på. När de satte sig på baken kunde de dra till sig benet och använda foten som ett parasoll för att skydda sig mot sol och regn med. De senare hade gigantiska öron som de kunde svepa om sig som en kappa när himlen öppnade sig. När Européerna väl började utforska världen sökte man febrilt efter dessa varelser, men de tycktes som om de alltid befann sig bakom nästa horisont.

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.