Klassisk rysk tonårsrevolt: Peter den store och hans Glada sällskap

2014/05/30 § Lämna en kommentar

Peter den store (1672 – 1725) var som tonåring en mycket vetgirig person som inte lät sig begränsas av det annars konservativa och traditionstyngda ryska hovet. Tsaren älskade att umgås med utlänningar, som bodde i en särskild avsedd förort till Moskva, där kunde han språka obehindrat med både höga officerare såväl som skeppsbyggare från Västeuropa och han slukade med hull och hår all kunskap som dessa män delade med sig av.

Detta sågs inte med blida ögon av de konservativa delarna av hovet som menade att utlänningar inte kunde annat än att dra olycka över heliga moder Ryssland och att de ryska traditionerna, med den ortodoxa kyrkan i centrum, var i direkt fara om utlänningarna vann inflytande. Bland de mäktigaste förfäktarna för det ryska återfanns patriarken Ioakim som var en xenofob av rang och som gjorde sitt bästa för att övertyga Peter om att de där utlänningarna bara innebar våda och vånda.

När patriarken lämnade jordelivet efterlämnade han ett testamente i vilket han klargjorde sin inställning: tsaren uppmanades att undvika samröre med kättare såsom protestanter och katoliker samt att kasta ut hela packet från landet och absolut inte ta till sig deras seder, bruk eller kläder. Ioakim var nog illröd i ansiktet av ilska då han blickade ned från sin himmel och skådade att tsaren beställde en garderob tyska kläder som han bar vid de frekventa inbjudningarna hos sina utländska vänner så fort patriarken var satt i jorden.

Likväl skulle detta blekna i jämförelse med vad Peter tog sig för härnäst, förutom kunskap var hans andra passion i unga år att supa om rejält. Tillsammans med sina nya vänner (och en hel del ryssar) bildade han dryckesgillet ”Glada sällskapet” som arrangerade återkommande fester i förstaden under vilka Peter gjorde sig ett namn som drinkare, det beskrivs att han kunde supa hela natten och ”upp till tre timmar efter det att solen gått upp”

Det Glada sällskapet var något av en fristad där allt tycktes vara tillåtet, titlar som ”den polske kungen” delades ut och Peter själv, sin vana trogen, tilltalade låtsaskungarna som om han själv var en slav i deras riken. Men snart tog dessa upptåg rejält snurr och man grundade ”Den helstolliga, helfulla synoden av dårar och gycklare”.

För att inte stöta sig allt för mycket med den ortodoxa kyrkan valde man att parodiera den katolska kyrkan och man utsåg både en påve, ett kardinalskollegium samt präster och biskopar, anspråkslös som tsaren var i dessa sammanhang tog han titeln diakon. I vilket fall stod supandet i centrum hos den fulla synoden och den första dogmen påbjöd att Bacchus skulle hedras medelst kraftfullt supande och att alla medlemmar var dag skulle stupa i säng av fylla.

Vid högtider tog sig festandet bisarra former, under självaste julafton paraderade hundratals av synodens medlemmar omkring i Moskva och längst fram i tåget åkte den aspackade narrpåven på en släde som drogs av ett dussintal skalliga män. Till adelns förfäran störde man deras julefrid genom att ogenerat storma in i dessas hem och kräva mat och självfallet mången julsupar.

 

Peter den store

Peter den store

Lurik rekommenderar: Robert Massie. Peter the Great: His Life and World. 1980.

Annonser

Brittiska stekare: Historien om ”the Sublime Beefsteak Society”

2014/01/20 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om den viktorianska och edvardianska noblessens excentriska och sekteristiska sammanslutningar under det brittiska imperiets glansdagar. Flertalet av dessa exklusiva föreningar, oftast enbart öppna för de mest välbesuttna inom den av ett ymnighetshorn så välbeskänkta brittiska adeln, kunde allt som oftast visa upp ett imposant persongalleri av bisarra karaktärer. Frågan är om någon sådan aristokratisk sammanslutning i grunden varit lika excentrisk och genuint konservativt brittisk som ”the Sublime Beefsteak Society”.

”The Sublime Beefsteak Society” grundades 1735 i London av ett kotteri av sybaritiska brittiska adelsmän och kulturpersonligheter som hade det gemensamt att de alla uppskattade en god biffstek. Valet av biffsteken som kotteriets berörelsepunkt var minst lika mycket politisk som den var kulinarisk. Den exklusiva klubben vände sig nämligen med aversion emot franska kulinariska influenser som, in deras mening, kontaminerade det brittiska samhället. Gräddsås, rödvin och grodlår gjorde sig, med andra ord, icke besvär. Istället skulle man medelst gommarna celebrera det genuint brittiska: Biffsteken och alla dess okryddade accessoarer.

”The Sublime Beefsteak Society” var, som sagt, en ytterligt aristokratisk och exklusiv sammanslutning; en överklassklubb i modern terminologi (kvinnor var givetvis inte tillåtna att delta i sällskapet). Under glansdagarna under mitten av 1700-talet tillät föreningen enbart 24 medlemmar, och man höll, i sann konservativ brittisk anda, stenhårt på reglementet. Exempelvis tillåts inte prinsen av Wales, sedermera George IV (1762-1830), att delta i gästabuden. Han fick, som alla andra, snällt vänta på sin tur och hoppas på att en av föreningens gourmander skulle tröttna på den ensidiga menyn eller helt sonika avlida.

Den elfte hertigen av Norfolk - också känd som "the Drunken Duke".

Den elfte hertigen av Norfolk – också känd som ”the Drunken Duke”.

Av alla underligheter förknippade med ”The Sublime Beefsteak Society” kan nämnas att alla kypare och uppassare tilltalades ”Charles”, oavsett deras verkliga namn. Föreningens medlemmar kunde också kännas igen på sina munderingar och valspråket fastsytt på dessa: ”Biffstek och Frihet”. Av alla excentriska karaktärer som vid ett eller annat tillfälle gjort soaré på föreningens middagar genom tiderna tog nog hertigen av Norfolk (1746-1815) (också känd som ”the Drunken Duke”) ändå priset. Denna biffsteksälskande festprisse hade för vana att skölja ned sin biffstek med tre flaskor portvin varefter han stämde upp i högstämd sång som i regel inte slutade förrän den goda hertigen stupade. Därpå fick tjänarna bära ut den kraftfulle karlen och lasta upp honom på en liten knubbig ponny som troget stod och väntade utanför föreningens lokaler. Ponnyn satte sedan av med den ofta medvetslösa hertigen till dennes marker som var belägna åtskilliga kilometer därifrån.

Under den viktorianska eran började dock det en gång så stolta sällskapet långsamt att falla samman. Medlemmarna deltog allt mer sällan i föreningens gästabud och när ”The Sublime Beefsteak Society” slutligen stängde sina dörrar år 1867 bestod middagarna sedan en tid tillbaka enbart av två gäster. Föreningen skulle dock inom kort få en renässans. Redan 1878 hade en efterträdare till ”The Sublime Beefsteak Society” upprättats och denna lever kvar ön idag. Sedan nystarten har dock en liten men ytterligt kontroversiell nymodighet införts: kvinnor är numera tillåtna att delta i de gourmandiska utsvävningarna, men endast som gäster. Skaran brittiska berömdheter som varit medlemmar i den anrika föreningen är imponerande och innehåller bland andra scoutrörelsens grundare Robert Baden-Powell (1857-1941) och den konservativa premiärministern Harold Macmillian (premiärminister 1957-1963).

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd "The Sublime Beefsteak Society's" traditionella middagsuniform.

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd ”The Sublime Beefsteak Society’s” traditionella middagsuniform.

Rysk dryckenskap #5: Mikhail Gorbatjov och den stora nykterhetskampanjen

2014/01/13 § Lämna en kommentar

Det var ingen hemlighet att sprikonsumtionen och det utbredda fylleriet utgjorde ett av Sovjetunionens mest akuta samhällsproblem och starkt bidrog till den ekonomiska recession som vingklippte landet under 1970-talet. Det grånade ledargarnityret var väl medvetet om sakernas tillstånd. Problemet var att de åtgärder man ditintills antagit och implementerat, s.k. ”nykterhetskampanjer”, i mångt och mycket misslyckats trots ett gigantiskt och väloljat propagandamaskineri i ryggen.

I mars 1985 valdes den förhållandevis unge Mikhail Gorbatjov (1985-1991) till Sovjetunionens nya generalsekreterare. Liksom sina föregångare inledde den nya generalsekreteraren sin regering med en storstilad kampanj ämnad att ”utrota alkoholmissbruket”. Sovjetmedborgarna må inledningsvis ha suckat åt denna ”stora nykterhetskampanj”, vilket lät som ännu en i raden av futila propagandakampanjer som inom kort skulle komma att ebba ut och förtigas. Men Gorbatjov – som själv, till skillnad från sin försupne och tragiske företrädare Konstantin Tjernenko (1984-1985), drack måttfullt – var av annat virke.

Denna gång var kampanjen inte bara tomma ord och fraser utan innehöll också politisk handling: Försäljningen av alkohol förbjöds efter klockan 14.00, välkända missdådare avskedades och spärrades in på ”tillnyktringsstationer”, sport- och fritidsanläggningar upprustades, produktionen av och tillgången till alkohol begränsades avsevärt (samtidigt som produktionen av juicer subventionerades frikostigt) och man inrättade en allunionell nykterhetsrörelse där varje god och hängiven partimedlem förväntades inneha medlemskap.

Resultaten lät inte vänta på sig. Redan i början av 1986 svarade 65 % av de annars så defaitistiska sovjetmedborgarna att de förväntade sig att Gorbatjovs ”stora nykterhetskampanj” skulle utrota alkoholismen för gott. Och även om det är svårt att finna oantastlig statistisk data som bekräftar saken så förefaller det som att ingen annan stat i världshistorien officiellt (under fredstid) lyckats minska alkoholkonsumtionen lika drastiskt som Sovjetunionen under perioden 1985 till 1987.

Mikhail Gorbatjov

Mikhail Gorbatjov

Tyvärr visade sig landvinningarna på alkoholbekämpandets räjong i mångt och mycket, trots alla reella framgångar, var en chimär. Den nämnda allunionella nykterhetsrörelsen visade sig visserligen, statistiskt sett, vara en oanad succé. Under perioden 1985 till 1987 växte organisationen med upp till 5 miljoner medlemmar i månaden. Statistiken, om än korrekt, var dock blott ett dadelblad. Partimedlemmar, nyktra eller inte, mer eller mindre tvingades att ta värvning. Inte sällan brukade dessa framåt småtimmarna, i alkoholens töcken, med sedvanlig pregnant rysk ironi utbringa ”en skål för nykterheten”.

Även om den officiella produktionen och distributionen av alkohol verkligen sjönk drastiskt under kampanjens framgångsår innebar inte detta nödvändigtvis att sovjetmedborgarna drack mindre. Det var inte bara spriten som försvann från butikshyllorna, så gjorde dessutom socker och jäst. Hembränning blev nära nog en folksport. Om man nu önskade sig en ”quick fix” så var det heller inga problem; innovativa alkoholister visste att berusa sig på allt från parfym till tand- och skokräm (de sistnämnda produkterna var extremt alkoholstinna i Sovjetunionen).

Den stora nykterhetskampanjen (försäljningen av alkohol uppvägde med råge kostnaderna för det gigantiska sovjetiska militärmaskineriet och kriget i Afghanistan), som inledningsvis varit en sådan framgång, ebbade så småningom ut efter 1987. Men den lämnade sina spår. Ekonomihistoriker har beräknat att kampanjen, tillsammans med det vettvilliga beslutet att decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet till lokal nivå, utgjorde den primära orsaken till Sovjetunionens ekonomiska kollaps i början av 1990-talet. Sovjetunionen kunde, ironiskt nog, inte överleva utan sitt sociala stigma: alkoholismen. Inte nog med det, i det långa loppet hade den ”stora nykterhetskampanjen” ingen positiv inverkan på supandet överhuvudtaget utan snarare tvärtom. 1992 övertog nämligen Ryssland stafettpinnen från Frankrike som Europas mest alkoholiserade nation.

"Stopp". Sovjetisk propagandaaffisch under "den stora nykterhetskampanjens" glansdagar.

”Stopp”. Sovjetisk propagandaaffisch under ”den stora nykterhetskampanjens” glansdagar.

Bönder, brännvin och bröllop: 1700-talets svenska bröllopsfester

2013/08/28 § Lämna en kommentar

Som så många andra sockenpräster i 1700-talets Sverige satt kyrkoherden i Hargs socken i uppland och vred sina händer i vankelmod. Föremålet för kyrkomannens grubblerier var det hämningslösa festandet i samband med främst bröllop, men även vanliga söndagar. Istället för Gudlöst supande önskade sig kyrkan att fester och bröllop skulle präglas av värdighet såsom det passade sig goda lutheraner.

Lösningen på problemet med allt för glada bröllop hette förbud som detaljreglerade festernas omfattning och vad man fick och inte fick hitta på för galenskaper. Lång- och ringdans såg prästen som ett rent av livsfarligt nöje:

”bör all försiktighet brukas vid den så kallade långdansen att ej någon av deras oförvägna springande över tak, stenar etc må fara illa, likaledes att de ej genom hastigt drickande i gårdarna medans de äro varma draga på sig ohälsa.”

Varningen vittnar om hur mycket det söps under 1700-talets bröllop. Dessa fester liknade inte våra tiders modesta endagarsbröllop utan kunde hålla på i fyra till fem dagar och det huvudsakliga inslaget var supande, skandalösa danser samt ett och annat rejält handgemäng. På vissa håll införde man till och med en ”bar” med tillhörande spelmän så att man kunde få sig ett rejält järn även under själva vigseln vilket får anses ha varit ett uttryck för katolsk lättja.

Lördagen före bröllopet hölls en möhippa hos bruden som var öppen även för manliga gäster. Under denna festlighet spottades det inte i glaset, vilket självfallet ledde till att mången druckna män och kvinnor uteblev från söndagens obligatoriska gudstjänst eller rent av vigseln om den stod dagen efter. De som närvarande kunde vara rejält bakfulla och därför passa på att sova ruset av sig i bänken, men om det ville sig väl fanns det som nämnts möjlighet att få sig en återställare. Kyrkan hotade både med böter och helvete för utebliven kyrkoplikt men det hickade man bara förnöjsamt åt, även om böter både en och annan gång utdelades.

Dubbla bröllop gav möjligheten att festa till det dubbelt så mycket. Traditionen innebar inte att det var två olika bröllop, istället gifte man sig informellt under festliga former kvällen före vigseln genom att bruden leddes till sitt blivande hem i förväg. På fjärde dagen hade man någonting som kallades hemkomstöl vilket kan liknas vid våra tiders efterfester med den skillnaden att man redan nu hade ägnat sig åt dryckenskap i tre dagar och inte ville sluta tvärt.

Det tog kyrkan hela 1700-talet ut att forma den svenska allmogens bröllopstraditioner i en mer luthersk riktning. Sedligheten bland befolkningen liknade den som råder i dag vilket traditionen med ”kubbdans” visar. Denna dans var en typ av ringdans där man dansade runt en stubbe på vilken vid ett givet tillfälle en yngling tvingades upp på för att ogenerat skandera ut vem han hade haft sex med föregående natt.

Supande allmoge (1800-tal)

Supande allmoge (1800-tal)

Sex och samlevnad i djungeln: Guaicurusindianernas historiska anomali

2013/08/04 § Lämna en kommentar

Vid tiden då upptäckaren Pedro Alvares Cabral av en slump siktade Brasiliens kust år 1500 befolkades det jättelika landet redan av stamkonfederationer av tupi- och guaraniindianer. Trots närheten till Andernas indianska högkulturer var tupi och guarani i huvudsak primitiva jägare och samlare, förhållandevis liten tid ägnades åt jordbruk. Portugisernas ankomst till Brasilien ändrade knappast nämnvärt på detta förhållande.

Man ska dock inte tro att Brasiliens ursprungsbefolkning dedikerade all sin vakna tid åt införskaffandet av föda. Tvärtom, för den innovative fullkomligt dignande Amazonas djungler av allehanda godsaker vilket, i förlängningen, innebar att indianerna hade gott om tid att ägna åt diverse njutningar och frivola utsvävningar.

För Brasiliens indianer, precis som för samtidens européer, utgjorde alkoholen den primära källan till välbehövlig eskapism. Den mest omtalade alkoholdrycken hade maniokroten som basis och framställdes i regel genom att en grupp kvinnor fick tugga roten och sedan spotta saliven i ett stort fat. Efter några dagar gjorde enzymerna i manioken att saliven jäste och snabbt nådde dödlig alkoholhalt.

Tobakens historia bland tupi- och guaraniindianerna innehåller också en del pikanta detaljer. Bland vissa stammar brukades tobak av hög och låg medan andra såg och luktade helvetets kval i tobakens ångor. Förutom att röka uppkom de brasilianska indianerna med en raffinerad metod för att snusa tobak (rapé). Proceduren gick ut på att snuset placerades i ett långt rör som lades an mot näsan; därefter blåste en annan person i röret så att snuset sköts in i näsan med kraft. Ofta slutade äventyret i att ”snusaren” fick en sådan kick att han föll omkull medvetslös, vilket givetvis upplevdes som en del av njutningen.

För den njutningslystne nykteristen kanske förlustelser hellre stod att finna i famnen på det motsatta eller, vilket förefaller ha varit naturligt och utbrett, gemensamma könet. Äktenskap ingicks i regel när flickan blivit könsmogen (menstruerat) och mannen uppnått vuxen ålder (ca 25 år). Emellertid utgjorde guaicuros i Mato Grosso en närmast oförklarlig anomali.

Guaicuros levde i en patologisk socioekonomisk symbios med omkringliggande stammar med tupi- och guaraniindianer; det som andra odlade stal de och istället för att samla föda plundrade de kringgärdande stammar och förslavade befolkningen (slaveri tycktes annars vara ett snutt på okänt fenomen bland Brasiliens indianer).

Enligt guaicuros egna myter och legender så ska deras rovlystna och martialiska anomali ha sin tillkomst i att stammen en gång klagat hos fågeln Milvago Chimachima över att de inte blivit tilldelad några av världens skatter. Fågeln svarade då att de skulle ta sig an med våld vad andra fått sig tilldelade. Guaicuros tog verkligen Milvago Chimachima på orden; de tog sig an sin nya livsstil genom att döda själva fågeln.

Än underligare är att den flagrant patriarkaliska stammen – där arbete ansågs opassande för unga män – praktiserade en besynnerlig och unik födelsekontrollssedvänja som gick ut på att stammens kvinnor förbjöds att fortplanta sig förrän strax innan klimakteriets ankomst. Alla grossesser innan dess kvästes genom att kvinnan ifråga på egen hand tvangs abortera fostret under gravt primitiva förhållanden. Naturligtvis bidrog denna förunderliga sedvana till att färre barn kom till världen och att medfödda genetiska deformationer blev frekvent förekommande.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Rysk dryckenskap #3: Sovjetisk ungdom på glid

2013/06/10 § Lämna en kommentar

Ett av många problem som pockade på det sovjetiska ledargarnityrets uppmärksamhet i kölvattnet efter segern i andra världskriget var den yngre generationens förehavanden och speciellt dess fäbless för borgerliga kulturimporter från väst. För de höga herrarna i Kreml var striden om ungdomen och dess kultur en del av det Kalla krigets logik och generationens sociala och fysiska välbefinnande utslagsgivande i kampen mot USA-imperialismen.

Tyvärr, för Sovjetunionens vidkommande, visade efterkrigsgenerationen – som ju saknade formativ erfarenhet av krigets fasor – tecken på social alienering, missbruk och ideologisk ”omogenhet” (förkärlek till konsumtion av västerländska kulturprodukter). Den sociala dimensionen av problemet förvärrades av ideologiska återvändsgränder; lärofadern Karl Marx hade trots allt oomkullrunkeligen fastslagit att blotta tanken på en generationskonflikt i ett socialistiskt samhälle var absurd.

Ur ideologisk synpukt var ungdomen designerad rollen som ”kommunismens konstruktörer”; barn och tonåringar skulle därför stöpas i samma ideologiska form. De ungdomar som av en eller annan orsak undandrog sig den offentligt sanktionerade och institutionaliserade ungdomsverksamheten brännmärktes som neformaly, ett ord som inbegrep i sort sett alla inofficiella ungdomskulturer i sovjetsamhället, från breakdansare och hippies till drogmissbrukare och fotbollshuliganer.

Bland neformaly var antagligen hippies mest hatade av renläriga marxister. Sovjetunionens rudimentära hippierörelse – som givetvis hade amerikanska förebilder – uppstod egentligen i Rysslands, Ukrainas och Baltikums överfyllda studentlägenheter under 1970-talet. Under sommarmånaderna blev det med tiden allt populärare att resa på semester till Sovjetunionens centralasiatiska republiker där fälten med marijuana, vallmo och annat smått och gott växte högt och fritt. Givetvis hyllades dessa innovativa pionjärer i regel som kungar och drottningar när de inför hösten återvände till sina studentlägenheter med kappsäckar fyllda av godsaker. Enligt officiella sovjetiska siffror, och dessa hade för vana att vara politiskt och ideologiskt friserade, var 80 000 av imperiets 130 000 registrerade narkomaner barn och ungdomar.

Sovjetiska hippies

Sovjetiska hippies

Sammantaget växte ungdomsbrottsligheten med smått osannolika 73 % mellan 1983 och 1989, och 40 % av alla unga lagförbrytare uppgavs komma från problemtyngda familjer som eroderat till följd av alkohol- eller drogmissbruk. Under stora delar av 1984 hade samtliga barn och ungdomar i Leningrad fått tillbud om att utegångsförbud gällde för dem efter klockan 21.00.

Den sovjetiska ungdomens alienation, utsatthet och missbruksmentalitet uppmärksammades först och främst i de statligt orkestrerade mediekanalerna, och under 1980-talet – ackompanjerat till lockelsetonerna av perestrojka och glasnost – började  basunera ut magistrala men samtidigt snudd på sensationalistiska artiklar och program som behandlade problematiken på djupet.

Artiklarna berörde bl.a. (Izvestija 1988) ett par obstinata gymnasietjejer som hoppade av skolan och började sälja sexuella tjänster till ”moraliskt korrumperade” män i utbyte mot sprit, rockmusik och västerländska jeans. Naturligtvis vill det sig inte bättre än att lokala myndigheter, efter några månader av att leva ”den kapitalistiska drömmen”, finner de båda flickorna i ett båthus; mördade, skändade och gravt vanställda.

Det sovjetiska ledargarnityret och majoriteten av neformaly höll trots allt med varandra om de utlösande faktorerna till ungdomens fall: Sovjetsamhället var ytterligt slätstruket, formaliserat och ointressant samtidigt som det saknades gemensamma sociala mötesplatser eller forum där ungdomar kunde träffas och umgås spontant och bekymmersfritt. För att åtgärda problemet beordrade partiet att man på lokal nivå skulle smälla upp caféer, ungdomsgårdar och diskotek där ungdomar kunde sammanstråla under överinseende av vuxna ortodoxa kommunister. Tyvärr sköt man sig samtidigt i foten då man insisterade på att all musik som spelades på konserter, diskotek eller andra offentliga platser där ungdomar samlades till 80 % skulle utgöras av material från Unionen av Sovjetiska Kompositörer.

Inte heller den äldre generationen var särskilt imponerad av partiets försök att återställa ungdomens förtroende för sovjetiska institutioner och kulturyttringar. En sovjetrysk poliskonstapel uttryckte det på följande sätt: [. . .] ”varje uns energi slösat på dansgolvet var energi som kunde, och borde, investeras i upprättandet av en hydroelektrisk kraftstation”.pionjärer

Rysk dryckenskap #1: alkoholism i tsarernas Ryssland

2013/03/04 § Lämna en kommentar

I få andra samhällen har dryckenskapen haft en analog inverkan på koncipierandet av en nationalkaraktär som i våra dagars och forna tiders Ryssland. Genom den ryska historien har alkoholen långt ifrån alltid betraktats med aversion utan tvärtom ansetts som en viktig komponent i den ryska eller slaviska ”folksjälen”. Katarina II den Stora (1721-1796) påstås exempelvis ha deklarerat att ”ett onyktert folk är lättare att reagera”, och den konservativa filosofen, Konstantin Leontev (1831-1891), fastslog att ”skolor var mer skadliga än krogar”.

Samtida undersökningar publicerade under seklet före den ryska revolutionen vittnar dock om motsattförhållandet, och fastslår tvärtom att ryssarna drack förhållandevis måttligt jämfört med sina västeuropeiska grannar i allmänhet och fransmännen i synnerhet. En framstående rysk sociolog verksam vid sekelskiftet framkom t.o.m. till att ryssarna drack minst i Europa näst efter norrmännen. Kanske var det som den holsteinske akademikern och resenären Adam Olearius (1599-1671) anmärkte redan på 1600-talet att Ryssland var en ”nation av fyllon” och att problemet inte var att ryssarna drack utan hur de drack.

I Wien konsumerade man exempelvis betydligt mer alkohol än i St. Petersburg under 1800-talet, ändå var antalet alkoholrelaterade dödsfall många gånger högre i St. Petersburg. Hur yttrade sig då den ryska dryckenskapen och vad gjorde den så hälsovådlig? En etnograf på resa genom Ryssland under 1840-talet skildrar ett traditionsenligt ryskt bröllop på följande sätt:

”Många låg medvetslösa på gatan med oskyddade ansikten begravna i snödrivorna och vinden täckte dem med snö [. . .] På ett annat ställe såg jag dem hissa upp ett sanslöst fyllo på en släde och köra iväg. I byggnaden låg brudgummen själv bland de fullständigt berusade gästerna. Även bruden, ett barn på blott 13 år, var redan full.”

Många västerländska resenärer hade likartade minnen om den ryska dryckenskapen att redogöra för. Vad som fascinerade var att dryckenskapen i Ryssland, till skillnad från annorstädes, inte tycktes ta notis om religiösa, patriarkala eller generationsbaserade strukturer. Tvärtom vittnar resenärer till det ”barbariska” tsarryssland att man utan ansträngning kunde åse såväl munkar, kvinnor och barn ligga redlöst berusade på vägarna.  Mest legendarisk var kanske den ryska storambassadör som anlände till Stockholm år 1608 för att träffa den svenske kungen. Innan mötet drack sig dock den ryske ambassadören så måttlöst berusad på en speciellt pikant vodka att han snart befanns livlös i sin säng av kungens tjänare.

Dryckenskapen var emellertid en kassako av oanade proportioner för den ryska staten som redan på 1500-talet skaffade sig monopol på alkoholdestilleringen och alkoholförsäljningen efter tatariskt mönster. Såtillvida kunde man starta och driva en krog (kakbak) genom licens där enbart statsproducerad alkohol utskänktes. Dessa kakbaks utgjorde dock en källa till oro. Många gånger spädde ägarna ut alkoholen med vatten vilket kunde orsaka veritabla kataklysmer på landsbygden när hundratals berusade bönder gav sig man ur huse för att bestraffa en eventuell ”profitör”. Talande nog var det, förutom återkommande episoder av svält och missväxt, otjänlig alkohol som var den utlösande faktorn för lokala uppror i Ryssland 1800-talet igenom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990. russian folk

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade dryckenskapLuriks Anakronismer.