Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Annonser

Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

2014/03/18 § Lämna en kommentar

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

"Det bökande svinet" - enligt kinesiskt mytologi.

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

2013/04/14 § 1 kommentar

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Gawain och den gröna riddaren

Vad tar ni för juden i fönstret?; etnisk människohandel i Ceausescus Rumänien

2012/05/01 § Lämna en kommentar

Den stora stötestenen i mellankrigstidens och efterkrigstidens djupt balkaniserade Rumänien var den strukturellt ingrodda animositeten mellan landets etniska minoriteter å ena sidan och titulärnationen å den andra. Trots att merparten av Rumäniens judar förintades under andra världskrigets förlopp utgjorde de nationella minoriteterna hela 28 % av landets befolkning 1948.

Vis av deccenniers erfarenhet av etnisk fragmentisering, virulent fascism och uppslitande xenofobi valde den rumänska monarkin att i kölvattnet av fredsslutet 1945 söka överbrygga de etniska motsättningar och garantera minoritetsfolken en viss grad av politisk, kulturell och institutionell autonomi (med undantag för den tyska minoriteten som ansågs vara kollektivt skyldig till krigets fasor). Även efter monarkins resignation och det kommunistiska maktövertagandet 1947 bibehölls harmoniseringspolitiken.

Efter att Niculae Ceausescu (1918-1989) greppat regeringstyglarna 1965, anammat nationalkommunismen och gjort ”Rumänien åt rumänerna” till sin paroll kom minoriteternas sötebrödsdagar till vägs ände. Emigration för såväl rumäner som nationella minoriteter blev i praktiken nära nog omöjlig. Potentiella emigranter stigmatiserades ofta offentligt eller ”övertalades” till att stanna av den fruktade och omnipotenta säkerhetstjänsten Securitate.

Till följd av att Rumäniens internationella prestige förbättrades avsevärt i slutet av 1960-talet efter regimens taktiska avståndstagande från Sovjetunionen kunde Ceausescu signera samarbetsavtal med Västtyskland och Israel. Avtalen utnyttjades av den skrupellöse Ceausescu för att sälja och repatriera rumänska tyskar och judar till Västtyskland respektive Israel. Beroende på ålder och grad av utbildning kunde försäljningen av en tysk inbringa 4000-10 000 DM.

Vid ett möte med sin inre krets av servila stövelslickare ska Ceausescu till och med deklarerat att ”olja, judar och tyskar är Rumäniens viktigaste exportvaror”. Betydelsen av denna veritabla människohandel, som inom kort nådde gigantiska proportioner, ska inte underskattas. I ett Rumänien där elektricitet, vatten och gas var avstängda under större delen av dygnet för att spara energi utgjorde den västerländska hårdvalutan försäljningen av etniska minoriteter genererade ett signifikant smörjmedel för den stagnerande ekonomin.

De demografiska förändringar som försäljningen av Rumäniens judiska och tyska minoritet medförde var också betydande. Tyskarna, som emigrerat till Rumänien under medeltiden, vars antal uppgick till dryga 300 000 år 1977, hade minskat till cirka 100 000 tjugofem år senare. De rumänska judarna, vars samhällen blivit kraftigt decimerade under andra världskriget, uppgick till ungefär 380 000 år 1948. Efter Ceausescus detronisering 1989 levde emellertid endast 20 000 judar kvar i Rumänien.

Värst drabbade av Ceausescus ”romaniseringspolitik” och krav på assimilering var dock den ungerska minoriteten som fick se sina rättigheter kraftigt beskurna och sina institutioner nedmonterade under diktatorns tid vid makten. Den numerärt stora ungerska minoriteten utgjorde överhuvudtaget ett av Ceausescus största bryderier och hatobjekt. Värst, i diktatorns ögon, var att ”den socialistiska brödrarskapspolitiken” och ekonomiska realiteter gjorde det omöjligt att helt sonika sälja den ungerska minoriteten till sitt utfattiga moderland. Inte konstigt då att behandlingen av den ungerska minoriteten i Rumänien och den rumänska minoriteten i Ungern fortsätter att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan de båda post-kommunistiska grannländerna.  

Lurik rekommenderar: Joo Ludanyi. The Hungarian minority’s situation in Ceausescu’s Romania.Columbia University Press 1994.

Niculae Ceausescu (t.v.) gästar USA:s president Jimmy Carter 1978

En judarnas Jesus; om den klentrogna Messias Sabbatai Zvi

2012/01/05 § Lämna en kommentar

Alltsedan kristendomen uppstod som en liten judisk sekt i det romerska imperiets periferi har judendomen haft ett komplicerat förhållande till Jesus som Messias. Enligt den klassiska judendomen har man allt sedan profeten Elias dagar väntat på att Guds son ska stiga ned på jorden och bringa frälsning. Den gängse uppfattningen är att judendomen inte erkänner Jesus som Guds son, dock förhåller sig saken inte så enkel. Inom judendomen fanns tidigare en tradition inom vilken man hävdade att Messias återkommer eller reinkarneras i varje generation. Inom denna ”messianska rörelse” trodde man att Jesus faktiskt var Messias men endast den första i en lång rad av Gudssöner.

Denna inriktning av judendomen kan knappast påstås ha nått en större skara anhängare men den messianska rörelsen har emellanåt nått ett större antal judar då en särskilt förtroendegivande Messias uppträtt. Till de mest framgångsrika – och kanske den sista ”reinkarnerade” Jesus – hör en man vid namn Sabbatai Zvi (1626 – 1676). Zvi växte upp i Smyrna (som idag ligger i västra Turkiet) men hade genom sin far, som arbetade för en engelsk handelskammare, viss kontakt med västerlänningar och det var troligen genom dessa kontakter han fick höra talas om en idé som spreds bland judar i Västeuropa: år 1648 skulle Guds son stiga ned på jorden och återbörda Eretz Yisrael (det bibliska Israel) till judarna.

Zvi hade en karismatisk karaktär, var välutbildad och förtrogen med judiska myter om Messias återkomst. År 1648 bestämde han sig således för att ytterligare sprida tron på Gudssonens återkomst och började predika. Snart visade det sig att hans förmåga att övertala och inge förtroende var ovanligt välutvecklad vilket föranledde hoppfulla anhängare attströmma till hans predikningar. Efter denna inledande övning i profetens gebit begav sig Zvi på en pilgrimsresa till Konstantinopel, Palestina, Kairo och slutligen Jerusalem.

Vart Zvi än kom fann han fler anhängare, han tycktes tända ett verkligt hopp hos judarna om att Guds son verkligen skulle komma under det innevarande året. I Jerusalem trodde Zvi att han skulle finna den eftersökta Messias men mötet med mannen som Zvi hoppades på skulle bli helt annorlunda än vad han hade tänkt sig.

Zvis tilltänkta Messias var också en hängiven profet med talrika anhängare vid namn Nathan av Gaza. Denne Nathan var möjligen än mer förfaren än Zvi i övertalandets konst samtidigt som han förefaller ha haft något av en skrupelfri karaktär. Efter att de båda profeterna funnit varandra övertalade Nathan istället Zvi att proklamera sig själv som Messias.

Zvi lät därefter sända efter representanter för judiska samfund från både Europa och Mellanöstern, hans rykte var gott och det var många som hörsammade kallelsen. På mötet som hölls under rosh hashanah (det judiska nyåret) år 1665 förklarade Zvi, påhejad av otaliga profeter, att han verkligen var den utlovade frälsaren som påbörjat sin mission det utlovade året 1648. Den judiska världen var hänförd, snart skulle man säkert få tillbaka sitt nationalhem Eretz Yisrael.

Inte oväntat fick även de osmanska myndigheterna höra talas om att judarnas kung återvänt och även om man var nog så tolerant i religiösa spörsmål tänkte man inte tillåta detta spektakel. Under en resa till Konstantinopel greps Sabbatai Zvi och ställdes inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö på bålet. Den judiska världen höll andan, hur skulle Messias nu agera? Zvi valde att bli muslim.

Sabbatai Zvi

Etnisk rensning á la Hitler och Stalin; historien om Vilnius ”litauisering”

2011/12/28 § Lämna en kommentar

Efter freden i Brest-Litovsk 1918 tillerkändes Polen överhöghet över Litauens nuvarande huvudstad Vilnius (Wilno på polska). Beslutet syntes logiskt; av Wilnos cirka 220 000 invånare var över hälften polacker och staden hade i århundraden utgjort Polens intellektuella nervcentra.

Långtifrån alla var nöjda med detta beslut. Det självständiga Litauen, vars regering huserade i Kaunas, menade på att Vilnius varit en integrerad del av Litauen alltsedan ärkehertigdömet Litauens glansdagar under medeltiden. Trots att inte mer än 2 procent av Vilnius invånare var litauer undervisades litauiska skolbarn att staden till övervägande del bestod av förtryckta landsmän. Överhuvudtaget orsakade Vilniusfrågan ett kallt krig mellan de båda trätobröderna mellan 1920-1938, och Litauen avbröt t.o.m. telefonlinjer och järnvägsförbindelser till Polen.

Också belarusiska nationalister ansåg att Vilnius utgjorde deras rättmätiga huvudstad då man räknande sig till ärkehertigdömet Litauens legitima arvtagare. I kölvattnet av freden i Brest-Litovsk hade Sovjetunionen dessutom utropat en gemensam litauisk-belarusisk socialistisk sovjetrepublik, känd under namnet Litbel, med Vilnius som huvudstad. Projektet hade dock uppgetts efter att Röda Armén lidit nederlag mot marskalk Pilsudskis polska styrkor.

Under mellankrigstiden utgjorde emellertid judarna tveklöst Vilnius största befolkningsgrupp näst efter polackerna. Totalt sett befolkades över en tredjedel av staden av judar. I hävderna har Vilnius gått till historien som ”Nordens Jerusalem” och flera av den europeiska judendomens mest imposanta intellektuella gestalter räknade staden som sitt hem.

Nazitysklands ockupation av Litauen i juni 1941 innebar att den första systematiska massutrotningen av judar i världshistorien blev ett faktum. Även om litauerna i regel var mer intresserade av att terrorisera och massakrera polacker så ställde många av dem, på nazisternas befallning, också upp på att internera och skjuta judar. Av Vilnius cirka 70 000 judar överlevde knappa sjutusen folkmordet. Majoriteten av överlevarna har sedan dess emigrerat och idag utgör judarna ungefär en procent av stadens befolkning. Som en konsekvens har Vilnius, som före andra världskriget kunde ståta med över etthundra synagogor, endast ett judiskt tempel i behåll.

I juli 1944 återtog röda armén äntligen Vilnius efter diverse motgångar och därmed beseglades också polackernas öde. Även om det är sant att Stalins folkmord var baserat på personliga idiosynkrasier och en diabolisk klassindelning så ska det inte stickas under stol med att diktatorn hade ett horn i sidan till polackerna som gäckat Sovjetunionen alltsedan fredsslutet i Brest-Litovsk 1919. Följdriktigt skapade Stalin ett så kallat ”utbytesprogram” som innebar att över 100 000 av ”Wilnos” kvarvarande polska invånare tvångsförflyttades till sitt fädernesland mellan 1944 och 1948. Till litauernas stora glädje proklamerade Stalin sedan det etniskt rensade Vilnius till huvudstad i den nyutropade litauiska socialistiska sovjetrepubliken.

Idag utgör den polska minoriteten knappa 20 procent av Vilnius befolkning medan litauerna numera är i majoritet. Konflikterna mellan denna, i sina ögon, förtryckta minoritet och den litauiska statsmakten har dock fortsatt att sätta käppar i hjulet för de båda nationerna som en gång i tiden bildade det medeltida Europas mest storslagna rike. Utan att överdriva kan man säga att der återigen råder kallat krig mellan Warszawa och Vilnius.

Lurik rekommenderar: Timothy Snyder. The reconstruction of nations: Poland, Ukraine, Lithuania, Belarus, 1569-1999. Yale University Press 2003.

Nazistisk propagandaffish från andra världskrigets Litauen som jämnställer kommunisterna med judar

Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

2011/11/23 § Lämna en kommentar

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade judendomLuriks Anakronismer.