Mästerdetektivens fall: Nick Carter och kampen mot smutslitteraturen

2013/08/18 § 1 kommentar

År 2010 beslöt Sveriges riksdag att lägga ner Statens biografbyrå. En 100-årig stolt censur­myndighet somnade således stilla in, efter att de senaste decennierna levt ett ano­nymt liv. Akterseglad av tekniska utvecklingen ansågs myndigheten inte längre fylla någon funktion, och till och med dess sista generaldirektör förespråkade offentligt att den skulle be­gravas. Annat var det 1911, när Statens biografbyrå såg dagens ljus och hyllades som ett bål­verk mot filmens förråande effekter på befolkningen i allmänhet och ungdomen i synnerhet. Svenska folket skulle tvättas rent och desinficeras mot dålig och smaklös underhållning både i bild och skrift. I skottlinjen hamnade berättelserna om mästerdetektiven Nick Carter.

Sedan 1906 hade Nick Carters äventyr distribuerats i Sverige i 30-sidiga häften för den nätta summan 25 öre. I häftena kunde läsaren följa detektiven Carters kamp mot Nordamerikas mest förslagna gangsters. Häftena såldes både i tobaksaffärer och av kringvandrande försäl­jare och förefaller ha varit populära i samhällets alla skikt. Under 1908 levererades 3600 ex­emplar i veckan till Stockholms återförsäljare. Nick Carter var långtifrån den enda serien i sin genre och hade gott sällskap av kollegorna Sherlock Holmes, Pat Connor och Nat Pinkerton som alla såldes i liknande 25-öreshäften. Ändå blev det speciellt Nick Carter som attackerades för att vara extra brutal och olämplig som lektyr, ehuru en noggrannare läsning skulle ha visat att Nick Carter uppträdde både fromt och ridderligt i sin brottsbekämpning.

Senhösten 1908 inleddes kampanjen mot Nick Carter av den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda. Fördelat på två sidor med fyra spalter ringde tidningen i stormklockan mot ”smutsfloden” av billig och dålig litteratur som hotade att fördärva det uppväxande släktet. Genom att läsa Nick Carter kunde ungdomar inspireras att slå in på brottsliga banor. I en upp­följande artikel dundrade folkskoleinspektör Frans von Schéele att de tobaksaffärer som salu­förde Nick Carter-häftena borde bojkottas. Snart anslöt Stockholms-Tidningen, Svenska Morgonbladet och Stockholms Dagblad med liknande artiklar, och i december publicerade socialdemokratiska ungdomsförbundet sitt upprop mot smutslitteraturen.

Med detta tillskott i leden lyckades Nick Carter-motståndarna få försäljarna att ta bort häftena i Göteborg och Stockholm i början på mars 1909. I Malmö höll försäljarna ut lite längre, men efter en intensiv kampanj som innefattade ett bokbål av den jagade litteraturen på läroverkets skolgård sträckte även Malmös handlare vapen och avbröt försäljningen 13 mars.

Nick Carter hade alltså besegrats men antagligen berodde förlusten mer på ändrad distribu­tion, där de lanserade 25-öresböckerna från etablerade förlag kom att sudda ut gränserna mellan etablerad och ”då­lig” litteratur, och ”smutsen” blev svårare att angripa. Förutom in­rättandet av Statens biograf­byrå lagstiftade riksdagen om kortare öppettider för tobaksaffä­rerna och förbjöd ambulerande tobaksförsäljning på söndagar. Riksdagen anslog också medel till en kommitté för främjande av ”god och billig nöjesläsning” som skulle få en arvtagare i senare tids En bok för alla. Med tanke på dagens alarmerande siffror om bristande läsning hos unga är det väl frågan, om inte Nick Carter skulle låtit hållas.

Lurik rekommenderar: Boëthius, Ulf: När Nick Carter drevs på flykten. Gidlunds 1989.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Mästerdetektiven Nick Carter

Mästerdetektiven Nick Carter

Annonser

Risig ekonomisk analys: Viktor Rydberg och den gula faran

2013/01/14 § Lämna en kommentar

Omkring år 2020 förväntas den kinesiska ekonomin ha växt sig större än den amerikanska. Ironiskt nog förutsåg Mao Zedong den här utvecklingen med en förbluffande träffsäkerhet, 2016 menade det kommunistiska Kinas grundare att landet skulle se sig om i backspegeln och vinka adjö till USA. Dock har Kina fortfarande en lång väg att vandra, BNP per capita (PPP) är flera gånger högre i industrialiserade länder som Sverige och USA.

Den Östasiatiska utvecklingen har väckt både fascination och rädsla i Väst i över ett århundrade. Långt innan någon hade hört talas om  begrepp som ”tigerekonomier” eller ”kommunism med kinesiska förtecken” började man  i USA under slutet av 1800-talet få upp ögonen för det annalkande hot Kinas ofattbart stora och fattiga befolkning kunde utgöra. I allmänhet var man rädd för att en massiv invandring av kineser skulle dumpa amerikanska arbetarlöner. I synnerhet såg man inte med blida ögon  på om detta skulle ske i kombination  med en tilltagande japansk militarism och industriell upprustning. Dessa två Östasiatiska hot togs på yttersta allvar och fick det xenofobiskt-klingande beteckningen ”den gula faran”. Emellanåt hävdas det dock att det var kejsaren Vilhelm II som först yttrade  ”die gelbe Gefahr.”  

I Sverige låg hos mången intellektuella sömnlösa över kinesernas talrikhet och potentialen i Kinas ekonomi; ”den gula faran” var högst påtaglig även på våra breddgrader. Till de med dålig nattsömn hörde Viktor Rydberg (1828–1895) som idag mest är känd för sin dikt Tomten. Vad som är mindre känt är att Rydberg även tidigt uppmärksammade ”den gula faran” i ett par texter.

I Rydbergs uppsats Den hvita rasens framtid: De hvite och de gule (1895) föreställde sig den moderniseringskritiske skalden en värld där de europeiska folken har försvagats och förgåtts i de smutsiga fabrikerna. Bristen på frisk lantluft och en tilltagande urbanisering skulle bidra till en kraftigt reducerad fertilitet och därmed skulle befolkningen i Väst minska: ”Vesterns länder ödelägges eller tagas i besittning av främmande aflingsstarkare folk” och ”de första släktleden i det tjugonde århundradet skola bevittna och deltaga i ett ekonomiskt krig på lif och död mellan det östra Asien och Europa, mellan den gula rasen och den hvita”.

”Allt pekar på att Europa i detta krig går mot ett nederlag.” Rydberg menade att detta otvivelaktigt kommer att ske när Kina påbörjar sin industrialisering i och med att Europeiska fabriker kommer flytta dit där den billigaste arbetskraften finns, en förutsägelse som imponerar i sin träffsäkerhet. Rydbergs analys präglades dock av ett tidstypiskt rastänkande; han menade att de vita är överlägsna i sin andlighet vilket har gjort dem till människosläktets aristokrati. Men i längden förefaller det som om han var övertygad om att ”de gula”  skulle ta över efter Européerna som världens härskare genom sin tålmodighet och outtröttliga arbetsvilja.

Faktum är att den nationalromantiska Rydberg sågar det modernas framväxt i Sverige. Han såg med avsky på kapitalismen och hur individualismen bredde ut sig, men framförallt hur de yngre glömde sina gamla föräldrar: ”Allmänt kändt är det band af kärlek och vördnad, som i Kina förenar föräldrar och barn. Med fasa skulle dessa österländingar höra, huru det i Sverige ej sällan står till med föräldrar lefvande på undantag.”

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

2012/10/28 § Lämna en kommentar

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Under korkeken; historien om verklighetens tjuren Ferdinand

2012/09/10 § 2 kommentarer

Så gott som alla svenskar är bekanta med historien om tjuren Ferdinand som föredrog att ta det lugnt och ha det skönt under korkeken framför att stångas med de andra ungtjurarna på ängen. Boken om Ferdinand gavs ut år 1936 och Disney gjorde sin kortfilm två år senare vilken belönades med en Oscar. Kuriosa är att SVT hade mage att ersätta Ferdinand med Den fula ankungen år 1982 men folkstormen lät inte vänta på sig och snart var svenskarnas favorittjur och hans förstående ko-mamma tillbaka i rutan.

Skulptur av Ferdinand under sin korkek som återfinns på Ekerö

Skulptur av Ferdinand under sin korkek som återfinns på Ekerö

Någon historisk bakgrund till historien existerar troligtvis inte men ett liknande äventyr utspelade sig slumpartat nog på en tjurfäktningsarena i Barcelona samma år som Ferdinand the Bull gavs ut i Amerika. Huvudpersonens namn var Civilón och han var en stridstjur som levde ett gott liv på de spanska ängarna. Det bör nämnas i sammanhanget att en spansk stridstjur inte är något passivt offer på arenan, de är bland de farligaste och mest aggressiva djur människan har lyckats avla fram. Dessa monster är muskelberg på 500 kilo, springer korta sträckor lika snabbt som en travhäst och likt Ferdinands vänner älskar de att stångas och träna på de spanska ängarna. Spanjorerna själva skattar tjurarna högt och mycket stränga krav ställs på dem, en tjur ska vara aggressiv men likt en medeltida riddare även äga nobleza eller värdighet.

Civilón var aggressiv och stark men ägde dessutom en sällsynt nobleza. Han förstod att inte slåss mot allt som rörde sig – vilket annars är dessa djurs natur – och han lät sig både klappas och matas. Denna raritet blev snart en kändis i hela Spanien och något av en turistattraktion.  Civilón var så snäll att man kände sig trygg med att släppa in barn i hagen som fick klappa honom på mulen. Vid tiden var man i Spanien än tokigare i tjurfäktning än idag och antalet arenor hade fullkomligt exploderat under slutet av 1800-talet då man byggde över 100 stycken med plats för upp till 12000 åskådare. På arenan i Madrid kunde 50 000 åskådare följa det blodiga drama som en tjurfäktning är. Självfallet ville alla se Civilón kämpa mot picadorer, banderilleros och slutligen dö för en skicklig matadors hand.

Platsen för dramat blev den stora tjurfäktningsarenan i Barcelona dit Civilón fördes under stort spektakel. Han fick träffa pressen och den matador som hade utsätts till hans motståndare; El Estudiante. Kampen inleddes med den vanliga paraden och marschband varpå kampen tog vid som brukligt inleddes med att de hästburna picadorerna med sina två meter långa spjut ansatte Civilón. Vår hjälte slogs för sitt liv och stångade hästarna flera gånger. In kom den tilltänkta banemannen El Estudiante med sitt svärd och sin cape för att inleda den sista dödsdansen.

Likt publiken på en romersk gladiatorarena ibland kunde ta en gladiator till sina hjärtan krävde man nu med en röst att Civilón skulle benådas. Detta beviljades – något som bara inträffat ett par gånger – problemet var bara hur man skulle få ut den frustande stridstjuren från arenan när man mindes Civilóns nobleza. En man gick in till honom med en näve hö som tjuren väl lät sig smaka för att därefter i triumf marschera ut från arenan.

Där kunde historien ha fått sitt lyckliga slut men kort därpå bröt ett än blodigare drama ut – det Spanska inbördeskriget. Civilón fick istället ett ovärdigt slut på de fascistiska truppernas tallrikar.

Civilón vid ett av de berömda barnbesöken

Civilón vid ett av de berömda barnbesöken

The Game under antiken; Ovidius raggningshandbok

2012/06/14 § Lämna en kommentar

Publius Ovidius (43 f.Kr. – 18 e. Kr.) förekom Neil Strauss och hans raggningsbok The Game med dryga 2000 år när han publicerade sin handbok i förföring: Kärlekskonsten – vilken byggde på hans egna erfarenheter i ämnet. Ovidius var utan tvekan den tidiga kejsartidens mest namnkunnige kvinnoerövrare, vilket inte till fullo uppskattades av kejsare Augustus som genom en serie av sedlighetsbevarande lagstiftning försökte väcka liv i den stränga moral som han ansåg hade existerat tidigare i Rom. Nu föreföll dekadensen breda ut sig och Augustus valde att landsförvisa författaren år 8 e.Kr.

Ovidius var född patricier och det enda yrke gott nog för en ung man av Ovidius stånd var politikerns. Hans far sände därför honom till Rom för att studera de nödvändiga disciplinerna grekiska, litteratur och självfallet den romerska paradgrenen retorik. Som alla unga studenter långt hemifrån ägnade sig Ovidius, vid sidan av sina studier, åt festande och raggande.

Efter att Ovidius under ett par år innehaft tråkiga tjänster inom den statliga förvaltningen började han samla sina erfarenheter till vad som skulle bli historiens första renodlade raggningsbok. Enligt Ovidius var alla knep tillåtna och att en kvinna råkade vara gift utgjorde inget hinder för den som var drabbad av kärlekens hunger, vilket naturligtvis inte överensstämde med kejsarens uppfattning.

Den antika raggningsexperten förklarar att för den oerfarne är teatern en utmärkt plats att hitta en kvinna på; teatern var en farlig plats för den flicka som önskade behålla sin oskuld. Dock var raggaren nödgad att göra vissa uppoffringar, armhålorna fick inte stinka get om man skulle gå hem hos de romerska kvinnorna. Kapplöpningsbanan var också en utmärkt plats. Trängseln tvingar en att stå mycket nära och ”offret” kan inte flytta på sig även om hon inte vill; ”tryck hela tiden höften emot hennes höft, håll dig så nära du kan” skrev Ovidius.

Kärlekskonsten bjuder på en hel hög praktiska råd om hur man ska fånga en kvinna. Riktiga män bör inte använda locktång eller snagga sig, raka benen eller använda smink. Däremot lade han stor vikt vid renlighet och prydlig klädsel samt att man skulle vara social och inleda konversationer om meningslösa ämnen närhelst tillfälle gavs.

Om man satsar sina kort på redan gifta kvinnor gällde det att man till en början låtsades söka en platonsk relation för att inte skrämma iväg henne, men med tiden kan man börja skriva kärleksbrev. Romarna skrev på vaxtavlor och Ovidius råder därför läsaren att vara extra uppmärksam på att den tavla man skriver på inte ska bära spår av brev till andra kvinnor.

Även de fulaste knep uppmuntrades för att inledningsvis förstärka en spirande relation, varför inte spela sjuk för att vinna sympatier? Man skulle inte dra sig för att ljuga eller för att lova kvinnor guld och gröna skogar. Att ljuga och svika flickor straffas man inte för konstaterade Ovidius muntert.

Lurik rekommenderar: Publius Ovidius. Kärlekskonsten. Natur & Kultur 1990.

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Spritälskande nobelpristagare med Hitlersympatier; om Knut Hamsuns vurmande för nazismen

2012/04/01 § Lämna en kommentar

Nog var Knut Hamsun (1859 – 1952) en värdig vinnare av nobelpriset i litteratur. Hans böcker kommer fortfarande ut i nya upplagor och han jämförs alltjämt med andra lysande stjärnor på litteraturens himmel. Den norske författaren växte upp i fattigdom och utvandrade i sin ungdom till USA men återvände efter ett par år till Norge där han debuterade med en starkt negativ skildring av Amerika. Hamsun tillhörde inte dem som såg med beundran på den Nya världen, hans blick var istället riktad mot Europas stora kulturbärare, Tyskland, där också hans sympatier hamnade under det första världskriget.

Efter ytterligare framgångsrika romaner förärades Hamsun nobelpriset i litteratur år 1920. Under festen söp sig Hamsun rejält redlös och betedde sig långt ifrån alla konstens regler. Hans skandalösa uppförande under festen nådde sitt klimax när han med rejält under västen spatserade fram till Selma Lagerlöf och glad i hågen började tafsa på henne. Lagerlöf bar kvällen till ära en korsett av metall under klänningen och Hamsun jublade högt att hon lät som en klockboj. Efter dessa eskapader tog sig vår nobelpristagare till Grand Hotell där han i fyllan och villan lyckades glömma både diplom och prischeck i hissen.

Den nionde april år 1940 invaderade Hitlers styrkor Norge och man skulle kunna tro att författarens tidigare beundran för allt tyskt nu skulle vara som bortblåst, men icke. I själva verket visade det sig att Hamsun hyste djupa sympatier med den nazistiska saken och sökte medlemskap i det norska nazistpartiet med Vidkun Quisling i spetsen. Så stor var hans beundran för nazisterna att han begav sig till Tyskland för att träffa Hitler personligen och till och med skänkte sin nobelmedalj till Joseph Goebbels vid ett av deras många möten.

Mot slutet av kriget träffade norska exilpolitiker den sovjetiske utrikesministern Molotov och under en middag kom Hamsun på tal. Norrmännen pratade om att låta arkebusera quislingen varpå Molotov gick upp i taket och utbrast ironiskt nog att man inte kan avrätta en framstående författare enbart för hans politiska åsikters skull. Norrmännen replikerade med att kalla utrikesministern för en mjukis.

Hamsun klarade livhanken men skulle inte komma undan ostraffad. När Tyskland besegrats och Norge befriats förklarades han vara sinnessjuk och spärrades in på mentalsjukhus samt dömdes till att betala flera hundra tusen kronor i böter som straff för sitt förräderi. Efter att man väl läkt krigets sår har Hamsun debatterats flitigt och frågan alla tycks vilja ha svar på är hur humanisten Knut Hamsun som enligt litteraturkritiker ska ha hållit ordet ömhet som sitt favoritsubstantiv kunde hänge sig åt nazismen? Något tillfredsställande svar lär vi aldrig få även om Hamsun själv  på sin ålders höst försökte förklara sitt agerande. En dansk författare hade en egen men fullt gångbar förklaring i boken Processen mot Hamsun (1978): ”vill du se idioter? Åk till Norge!”

Här porträtteras Hamsun av Max von Sydow, som bugar för Hitler i en spelfilm från1996 som byggde på Processen mot Hamsun

Kinesisk fotfetischism; om Mingdynastins fäbless för porr

2012/03/18 § Lämna en kommentar

Mingdynastin (1368 – 1644) är den period i Kinas historia som flest människor i Västvärlden känner till namnet på, inte minst på grund av att porslin från perioden förefaller att vara en tidlös säker investering men också på grund av att mycket av det gemene man förknippar med Kina, exempelvis den förbjudna staden, uppfördes av Ming-kejsarna. Mindre känt är att Ming också var en porrens guldålder. Visserligen finns det hela 2000 år gamla kinesiska erotiska verk men under 1600-talet blev dessa noveller och målningar med upphetsande motiv allt vanligare.

Framförallt konsumerades pornografi bland den högre tjänstemannaklassen och vid det kejserliga hovet. I takt med att utvecklingen av en strukturerad och centraliserad regeringsmakt fortgick ökade även det dekadenta levernet i den förbjudna staden. Att Himmelens son – som kejsaren traditionellt titulerades – förde med sig tusentals konkubiner på sina resor uppfattades som naturligt med tanke på att den vanlige tjänstemannen kunde ha ett dussintal älskarinnor.

Tidens silikonbröst stavades liljefötter, kinesiska män var fotfetischer av stora mått, ett sexuellt intresse som höll i sig till dess att kommunistpartiet stigmatiserade bruket att deformera flickors fötter i syfte att göra dessa så små som möjligt. Målningar från Mingdynastin visar inte sällan nakna flickor i färd med att knyta upp de typiska små skor som bars av de som fått sina fötter ”liljeformade”. Denna fetisch höll i sig långt fram i tiden och vittnesmål om detta dyker upp på oväntade platser, det hände att kinesiska konvertiter som arbetade i USA på 1800-talet för sin präst bekände syndfulla tankar om kvinnofötter.

Förutom intresset för fötter beskrev och praktiserade man alla tänkbara typer av porr, anal-, oral- grupp- och homosex var inget man stod främmande inför. Mingdynastins främsta pornografiska verk var Plommonet i guldvasen eller Jin Ping Mei som författades under pseudonym i början av 1600-talet och som kom i tryck år 1610. Handlingen kretsar kring en familjs förfall i dekadens, familjens patriark har inte mindre än nitton sexpartners i boken och äger en stor samling sexleksaker. Det är emellertid inte frågan om någon lättsam ”gladporr”; verket kräver sin läsare då boken har dryga hundra kapitel och är väl över tusen sidor långt. Prosan anses dessutom vara av hög kvalité vilket får anses vara en väsenskillnad från nutidens pornografiska produktion.

Plommonet i guldvasen var mycket populär i samtiden men dess framgångssaga blev en kortlivad historia. År 1644 gick dynastin under för att ersättas av Qingdynastin vars kejsare var betydligt mer konservativa i sin inställning till porr och sex i allmänhet. Det kanske inte var en direkt häxjakt som inleddes på erotisk litteratur men många böcker i genren förstördes. Under 1900-talet har både den tidigare nationalistregimen och det idag styrande kommunistpartiet fortsatt på Qings inslagna linje och aktivt motarbetat kinesisk pornografi.
Kinesisk 1600-talsporr. Observera kvinnans skor som döljer hennes liljefötter

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade litteraturLuriks Anakronismer.