Hora och hjältinna: Hur ”Vackrare än tusen gyllene blommor” räddade Beijing

2015/05/29 § 2 kommentarer

För Qingdynastins ledargarnityr utgjorde ”de vita jävlarnas”, d.v.s. europeérnas, makabra skövling av (det gamla) Sommarpalatset i slutfasen av det Andra Opiumkriget en nationell och dynastisk skymf utan dess like. Vid tidpunkten, år 1860, var Sommarpalatset i mångt och mycket Kinas nervcentra, och skatterna som där samlats på hög under generationer var något som rovgiriga franska och brittiska soldater aldrig hade kunnat föreställa sig. Inte bara kineserna förfasade sig över hur fullständigt hänsysnlöst europeérna skövlade denna plats, så även deras egna. Överstelöjtnant Wolseley, som var ögonvittne till den ohyggliga förstörelsen, skrev: ”Plundringen började genast och alla föremål som var för tunga att flytta förstördes omedelbart helt godtyckligt och nyckfullt . . . Såväl officerare som manskap verkade ha gripits av tillfällig sinnesförvirring”.

När Qingdynastin återigen invecklade sig i en militär konflikt med de europeiska stormakterna, genom att liera sig med de fanatiskt främmlingsfientliga ”boxarna” under det stora ”boxarupproret” (1898-1901), verkade historien från det Andra Opiumkriget upprepa sig: de kinesisiska trupperna led det ena katastrofala nederlaget efter det andra, Qingdynastins koryféer (inklusive kejsaren) flydde Beijing hals över huvud och de ”vita jävlarna” intog utan svårighet huvudstaden– det verkade nu bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga och fullständiga skövlingen av staden och dess kulturskatter skulle inledas.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

När kejsaren Guangxu (1871-1908), änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) och deras manchuiska ledarklick återvände till Beijing 1901 efter sin flykt blev de emellertid förstummade; istället för att ha skövlat huvudstaden hade europeérna, med vissa flagranta undantag, lämnat den Förbjudna Staden och dynastins kulturskatter i princip orörda. Kontrasten mot skövlingen under det Andra Opiumkriget kunde inte ha varit mer slående. Men varför hade ”de vita jävlarna” denna gång undragit sig från skövling? Inte kunde de rovgiriga europeérna lagt band på sin ingrodda förstörelselusta på egen hand? Vem eller vad hade hindrat dem?

Traditionellt har kinesisk historieskrivning, genomsyrad av diverse fantasifulla legender, utpekat en i det närmaste otrolig kandidat till att ha avstyrt europeérnas ramponering av Beijing. Hennes (!) egentliga namn var Sai Jinhua (ca 1872-1936) – genom sitt yrke mer känd som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sai Jinhuas uppväxtår ska, vilket var regel snarare än undantag i 1800-talets Kina, ha varit svåra och sorgkantade. Redan i unga barndomsår bands hennes fötter, såsom den kinesiska seden föreskrev, vilket orsakade en permanent fysisk deformering som gjorde det oerhört plågsamt för henne att gå under resten av livet (”lotusfötter” ansågs traditionellt som sexuellt uppeggande”). Familjen hade det därutöver inte vidare gott ställt. Efter att fadern avlidit blev Sai Jinhua, blott 13-år gammal, prostituerad.

Den unga Sai Jinhua måste ha haft avsevärd talang för sitt nya gebit. Redan 1887 hade hon lyckats snärja en relativt ung, karriärslysten regeringsmedlem i sitt garn, Hong Jun, som inom kort gjorde henne till sin favoritkonkubin. När Kina efter det Andra Opiumkrigets olycksaliga utgång började öppna upp mot Väst och moderniseras i enlighet med västerländska förebilder fick Hong Jun, som åtnjöt Cixis förtroende, flera betydande diplomatiska uppdrag i Europa. Naturligtvis kunde karln ifråga aldrig ha kunnat tänka tanken på att utstå sina strapatser utan sin favoritkonkubin vid sin sida.

Huvuddelen av sin tjänsteresa fick Hong spendera i Berlin i egenskap av diplomat där han frekvent sällskapade med landets politiska högdjur. Sai Jinhua hölls, såsom seden påbjöd, allt som oftast inspärrad i sitt hem och deltog endast vid sällsynta tillfällen vid officiella sammankomster. Emellertid lyckades den nyfikna konkubinen att lära sig lite knagglig tyska och vid en av dessa sammankomster blev hon bekant med en barsk tysk fältmarskalk på uppåtgående, greve Alfred von Waldersee (1832-1904). Denna flyktiga vänskap, mellan en tysk fältmarskalk och en kinesisk hora, skulle osannolikt nog förändra Kinas historia.

Greve Alfred von Waldersee

Greve Alfred von Waldersee

Nåväl, efter avslutat uppdrag återvände Hong och hans favoritkonkubin till Kina, kort därefter dog Hong (1894). Frånfället innebar att Sai Jinhuais livsöde förändrades över en natt. Hongs välbärgade familj ville inte ha någonting att göra med dennes konkubiner, varpå Sai Jinhua lämnades ensam och barskrapad på gatan. Hon fann inget annat råd än att åter(av)kläda sig rollen som prostituerad och återigen bli ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Inom kort blev hon en av Beijings mest omtalade och välfrekventerade kurtisaner.

Så utbröt år 1898 boxarupproret, vars primära mål var att göra sig kvitt västerländskt inflytande och kasta de förhatliga europeérna i havet. Inför denna massiva utmaning gjorde flertalet europeiska stormakter gemensam sak och invaderade Kina. I Tyskland förmanade kejsaren Villhelm II (1888-1941) sina soldater  att ”härja som hunnern Attila, så att ingen kines vågar se en tysk över axeln under de närmaste 100 åren”.

Mannen som förärades uppdraget att genomföra Villhelms order var ingen mindre än Alfred von Waldersee. Till en början gjorde han heller inte sin kejsare besviken – de tyska soldaterna massakrerade upplevda ”boxare” urskillningslöst och greven själv inkvarterade sig i det imposanta Sjöpalatset för att ha full uppsikt över förstörelsen. Sedan hände dock inte mycket. Varför? Enligt traditionen ska ”Vackrare än tusen gyllene blommor” ha lyckats nästla sig in i palatset och genom att förtjänstfullt utnyttja sina speciella talanger fullständigt förhäxa den rovlystne greven. Den fullständiga förstörelsen av Beijing som von Waldersee skrävlat om blev aldrig av, istället gjorde sällskapet med den kinesiska kurtisanen honom mild som en tamkatt. De fruktade tyskarna lämnade småningom Beijing, utan att ha gjort sig skyldiga till några grövre kulturhistoriska övertramp.

Sanningshalten i legenden om ”Vackrare än tusen gyllene blommor” och hennes historiska insats är milt uttryckt tveksam. Kineserna har av hävd dock tagit episoden på största allvar. Trots allt har ”Vackrare än tusen gyllene blommor” varit ett kärt motiv i kinesisk konst, litteratur och dramatik allt sedan boxarupprorets dagar.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att när man på 1930-talet valde att sätta upp en påkostad pjäs om hennes liv och gärning ville Mao Zedongs framtida hustru, Jiang Qing (1914-1991), ikläda sig rollen som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Så blev det emellertid inte; rollen gick till en annan skådespelerska, Wang Ying. Jiang Qing, som var känd för sin långsinthet, glömde inte denna skymf och valde under Kulturrevolutionen, cirka 30 år senare, att hämnas. Så kom det sig att Wang Ying avled förnedrad och utblottad i fängelse år 1974.

Bild som anses föreställa "Vackrare än tusen gyllene blommor".

Bild som anses föreställa ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Efemär monarki utan symmetri i tid av politisk anarki: Finlands och Litauens tyska monarker det förunderliga året 1918

2014/02/26 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av segern på östfronten och den för det unga Sovjetryssland så dyrköpta freden i Brest-Litovsk i mars 1918 smidde den segerrusige tyske kejsaren, Vilhelm II (kejsare 1888-1918), planer på att helt rita om nordöstra Europas politiska och konstitutionella karta. I flera av de nyutropade och nominellt självständiga östeuropeiska stater som såg sitt ljus genom fredsslutet, varav flertalet saknade egna arméer och möjligheten att utöva en självständig politik, planerade den tyska militärledningen att installera monarkier vars företrädare skulle hämtas bland den tyska kejsarens skäktningar. Längst gick planerna i Finland och Litauen.

Finland kunde som bekant lösgöra sig från det ryska oket redan i december 1917 till följd av det revolutionära kaos som tillfälligt kom att trunkera det eroderande imperiet. Finland kastades omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig där tyskarna aktivt stödde den segrande ”vita” sidan. I Tyskland ansåg man att det självständiga Finland, som ett tack för hjälpen, skulle välja en tysk furste till finsk konung och man utsåg på ett tidigt stadium en viss Fredrik Karl (1868-1940), prins och lantgreve av Hessen, till detta ärofyllda uppdrag.

Stackars Fredrik ägnade större delen av sommaren 1918 åt att förbereda sig inför sin konungsliga tjänst genom att med svårighet traggla finska glosor. Detta var dock till ingen nytta. Visserligen röstade det finska parlamentet den 9 oktober 1918 för instiftandet av en finsk monarki med Fredrik Karl på tronen under namnet Karl I (han skulle bl.a. tituleras ”kung av Finland och Karelen, hertig av Åland och ärkehertig av Lappland”). Emellertid stod det snart klart att det tyska kejsarriket inte skulle gå segrande ur Andra Världskriget, vilket föranledde ”Karl I” att abdikera redan den 14 december 1918. Således slutade sagan snöpligt för det självständiga Finlands hitintills enda monark – Fredrik Karl ”reagerade” endast i dryga två månader och hann inte ens att besöka sitt kungarike.

Karl I av Finland

Karl I av Finland

Det nominellt självständiga Litauens situation var ytterst prekär i kölvattnet av freden i Brest-Litovsk. Inte nog med att den nya staten inhyste en förhållandevis stor och inflytelserik tysk-baltisk minoritet, tyska trupper kontrollerade dessutom fortfarande stora delar av landet. Det litauiska parlamentet, som i princip var maktlöst, fann ingen annan utväg än att rösta för inrättandet av monarki den 11 juli 1918. Man gick dock inte tyskarna helt till mötes utan genomförde något av en våghalsig kupp. Den litauiska kronan erbjöds nämligen, utan den tyska militärledningens sanktion, till en viss hertig Vilhelm Karl av Urach (1864-1928).

Inte nog med att Vilhelm var troende katolik, han var dessutom bara avlägset släkt med huset Hohenzollern och hade inga som helst dynastiska kopplingar till Polen (litauerna förfasades över tanken på att ännu en gång bli tvingade in i en union med polackerna). Detta var långtifrån första gången den till synes otursförföljda hertig Vilhelm var tilltänkt att beträda en vakant europeisk tron. Tidigare hade han varit kandidat till både Monaco, Lothringen och Albaniens troner.

I vilket fall som helst utropades Vilhelm till konung Mindaugas II i juli 1918 och började, enligt litauiska uppgifter, att förbereda sig inför uppgiften genom att studera litauiska och litauisk historia. Dock skulle heller inte Mindaugas II vare sig hinna beträda sin tron eller besöka sitt konungarike innan det stod klart att Tysklands militära kollaps var nära förestående. Redan den andra oktober 1918 återkallade det litauiska parlamentet sitt beslut och således blev det självständiga Litauens efemära experiment med monarki endast några dagar äldre än Finlands.

I vilket fall som helst så har hertigarna av Urach inte helt uppgett sina aspirationer på Litauens tron. Den nuvarande hertigen (Mindaugas II:s sonson), Inigo von Urach, arbetar nämligen aktivt för att befrämja Litauen och litauisk kultur i Tyskland och har vid upprepade tillfällen öppen deklarerat att han skulle acceptera Litauens krona om denna mot förmodan skulle erbjudas honom. Hitintills verkar dock litauerna hålla fast vid sin republikanska konstitution.

Mindaugas II av Litauen

Mindaugas II av Litauen

 

Att sko sig på Kalla kriget: sanningen om Nikita Chrusjtjovs skodiplomati i FN

2013/02/18 § Lämna en kommentar

I september 1960 anlände Sovjetunionens förstesekreterare tillsammans med bl.a. Bulgariens, Rumäniens och Ungerns statschefer till New York för att delta i FN:s generalförsamlings femtonde session. Detta var ingalunda något artighetsbesök. Tövädret mellan Sovjetunionen och USA hade återgått till kallt krig under våren samma år efter den s.k. U2-incidenten. Förstesekreteraren, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var nu hämndlysten och tänkte låta tiraderna regna över USA:s politiska övertramp och hade därtill i sikte att detronisera FN:s generalsekreterare – en notorisk ”imperialistlakej” i Chrusjtjovs ögon – d.v.s. svensken Dag Hammarskjöld (1905-1961).

Det ska sägas att FN:s generalförsamling inte var förberett på den koleriska sovjetiske förstesekreteraren och hans entourage eller den politiska kamp som skulle utspela sig framför öppen ridå. Generalförsamlingens sessioner hade för längesedan blivit rutinpräglade och i regel var anförandena urvattnade och innehållslösa. Ordningen i FN skulle upprätthållas av generalförsamlingens ordförande, den lugne och behärskade irländaren Boland (1904-1985), som nära nog kom att få ett nervöst sammanbrott i dusterna med Chrusjtjov som ingalunda respekterade ordningsreglerna.

Sessionen inleddes med att USA:s president, Dwight Eisenhower (1890-1969), höll ett försonande tal där han främst fokuserade på problemen i tredje världen. Detta föll naturligtvis inte Chrusjtjov på läppen. Dagen därpå krävde han, blodröd i ansiktet, ”det amerikanska monopolkapitalets lakej” Dag Hammarskjölds avgång. Därefter höll Chrusjtjovs nyfunne vän, Fidel Castro, ett fyra och en halv timme långt och mördande antiamerikanskt tal. FN befann sig i chock.

Frederick Bolan

Frederick Bolan

Sessionen fortsatte med att den sardoniske Chrusjtjov avbröt den ena talaren efter den andra, däribland Storbritanniens premiärminister, och anklagade var och en för att gå i imperialismens ledband.  Händelserna kulminerade några dagar senare i den så omtalade incidenten där Chrusjtjov frenetiskt började banka med sin sko i bänken för att tysta en talare. Varom detta? Mindre nogräknade historieböcker anger slarvigt att utfallet var en spontan protest mot ”USA-imperialismen”, men så var inte fallet.

Sanningen är att Chrusjtjov inför resan till New York mottagit en spansk socialist som bett honom att, om chansen uppkom, brännmärka ”den skändliga Francoregimen i Spanien”. Med största säkerhet hade förstesekreteraren låtit saken bero om det inte vore för att han störde sig något alldeles kolossalt på Francoregimens flintskalliga utrikesminister vars delegation, av ett ödets nycker, placerats rakt nedanför Chrusjtjov och hans anhang.

Vid den spanske utrikesministerns anförande formligen exploderade Chrusjtjov och skrek osammanhängande om att det rådde blodig diktatur i Spanien och att man högg huvudet av det spanska folkets bästa söner samtidigt som han vredgat dunkade nävarna i bordet. Bolan försökte intervenera men det gjorde bara att Sovjetunionens förstesekreterare fick blodad tand.

Till sin egen olycka tappade emellertid Chrusjtjov sin klocka. Han började leta under bordet men den stora kulmagen gjorde honom oförmögen att finna denna, istället fick han tag på sin sko – en snörlös resårsko tillverkad på ministerrådets skomakeri – och började instinktivt att råbarkat dunka denna i bänken för att tysta talaren. Genom hela denna episod fortsatte den spanske utrikesministern att stoiskt fortsätta sitt anförande som om inget hade hänt. När han sedan skulle återta sin plats nedanför den sovjetiska delegationen störtade den vansinnige Chrusjtjov emot honom och det hela hade definitivt slutat i handgemäng om inte säkerhetsvakter hade särat på kombattanterna i tid.

Episoden hade också ett komiskt efterspel. Även om sovjetisk media hyllade sin förstesekreterare och bedyrade att Chrusjtjovs ”skodiplomati” var det mest effektiva sättet att komma till tals med ”imperialisterna” var Västs FN-delegater mindre imponerade. Senare under sessionen – när den för Frankrike så känsliga Algerietfrågan skulle diskuteras – ställde sig den franska delegationen upp och var bered att demonstrativt tåga ut. När den hårt ansatte Bolan frågade var som försegick svarade fransmännen att ”Vi ska gå och köpa pjäxor”.

Senare, när Sovjetunionens delegat i det politiska utskottet i sedvanlig ordning propsade på att Väst måste gå med på en allmän nedrustning, replikerade den uppnosige brittiske delegaten Ormsby-Gore: ”Varför inte pröva en radikalare metod: att förbjuda alla vapen som är större än den sovjetiske premiärministerns sko”.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

2012/12/13 § Lämna en kommentar

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Historiens kortaste krig; Zanzibar vs. Storbritannien

2012/07/19 § Lämna en kommentar

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said (1874 – 1927), självutnämnd sultan av Zanzibar var på goda grunder orolig. Han hade nyligen tagit makten i en statskupp och utropat sig till sultan efter att hans farbror dött den 25:e augusti år 1896. Sultanen hade förvisso ett legitimt anspråk på tronen eftersom han tillhörde dynastin al Bu Said vars medlemmar under ett par generationers tid varit sultaner över både den östafrikanska ön och Oman.

Anledningen till Barghashs oro stavades det Brittiska imperiet som vid tiden utövade den reella makten i området. I enlighet med imperiets koloniala traditioner hade den förra sultanen tillåtits att behålla sin titel och en del makt i utbyte mot att han var vänligt inställd till och samarbetade med den brittiska kronan. Efter att sultanen avlidit favoriserade britterna en av hans kusiner men man hann knappt uttala sina sympatier innan Barghash tagutfört sin statskupp och själv tagit makten.

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

En del av Storbritanniens politik i området gick ut på att kväsa den slavhandel som omanierna drivit på Zanzibar sedan 1600-talet. Slavhandeln gick stick i stäv med det förbud mot slaveri som britterna instiftat år 1833 (avseende hela imperiet, slaveri i England förbjöds år 1772) och faktum var att Zanzibar stod under brittisk kolonial administration. I slutet av 1800-talet gick man lite vänligare fram i sina kolonier och man dominerade inte på samma sätt som tidigare vilket förklarar varför man lät den lokala slavhandeln fortsätta även om man motarbetade den med administrativa medel.

Britternas favorit och tillika tronpretendent var visserligen för slaveri men inte till den grad som Barghash var. Den senare stödde slaveriet fullt ut, dessutom hade han tagit makten utan britternas gillande, ett agerande imperiet själfallet inte kunde tolerera. Detta kände Barghash motståndare till och säker på sin sak lät den brittiska usurpatorn sända ett ultimatum till sultanen där han krävde hans abdikation bara en dag efter trontillträdet.

Den slavälskande sultanens svar blev att han lät dra ihop sin armé som bestod av 3000 man och sin flotta som bestod av hans egen lyxyacht. Britterna som såg en chans att legitimera ett militärt ingripande i syfte att föra fram sin favorit till tronen lät placera tre toppmoderna kryssare och två kanonbåtar i bukten utanför sultanens palats.

Sultanen försökte med hjälp av USA:s ambassad få fram en kompromiss med britterna men 09:00 på morgonen den 27:e augusti gick det ultimatum Barghash mottagit ut och två minuter senare började det Anglo-Zanzibariska kriget med ett brittiskt bombardemang av sultanens palats som snart stod i lågor. Mer av hämndlystnad än av strategisk nödvändighet sänkte man även Zanzibars diminutiva flottstyrka. Sultanen genomförde en reträtt till Tysklands ambassad och förklarade att han ville ge upp. När britterna gick med på fred hade historiens kortaste krig pågått mellan 38 och 45 minuter och krävt 500 människoliv men fick som resultat att slaveriet upphörde på den östafrikanska ön. Barghash regeringstid blev nästan lika kort som kriget: fyrtioåtta timmar.

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Alla afghankrigs moder; massakern vid Gandamak och det första afghankriget

2012/01/16 § Lämna en kommentar

Det karga och oländiga Afghanistan har i alla tider visat sig vara en hård nöt att knäcka för potentiella erövrare. Såväl greker och moguler som britter och ryssar har gått bet i sina försök att betvinga bergsmassiven. Ingen armé har dock lidit ett sådant förkrossande nederlag mot de vildsinta afghanska stammarna som britterna under det första afghankriget 1839-1842.

Under 1830-talet blev britterna allt mer oroliga över Rysslands växande inflytande i den centralasiatiska regionen och försökte med hot och lockelser att få den afghanska härskaren, Dost Mohammed (1793-1863), att överge sitt fraterniserande med ryska sändebud. Den självsvådliga regenten vägrade dock att gå britterna till mötes och följden blev en illa förberedd brittisk invasion. Britterna hade sin egen kandidat till Afghanistans tron, en viss Shah Shuja (1785-1842), som kommmit som flykting till brittiska Indien i sällskap med sitt harem bestående av 600 konkubiner efter att ha blivit utkastad från sitt forna rike år 1809.

Den brittiska armén som marscherade mot Afghanistan från Indien 1839 bestod av dryga 20 000 soldater och, vilket så småningom blev expeditionens akilleshäl, cirka 40 000 fruar, prostituerade, danserskor, underhållare och kameler.

Kriget föreföll vara över i en handvändning: Kabul föll tämligen enkelt, Shah Shuja och hans jättelika harem återinstallerades i sitt palats, Dost Mohammed gav sig frivilligt, och engelska soldater kunde under våren 1839 anordna cricketturneringar i den afghanska huvudstaden. Lyckan skulle dock bli kortvarig.

Medan britterna fortsatte att förlusta sig i Kabul organiserade den tillfångatagna Dost Mohammeds son, Akbar Khan (1816-1845), framgångsrikt motståndet mot ockupanterna. Samtidigt hade den hämndlystna Shah Shuja gjorde sitt bästa för att alienera sina undersåtar och britterna hade den dåliga smaken att utnämnda den gaggiga och indolenta William Keith Elphinstone till ny ledare för invasionsföretaget. Elphinstone hade inte sett röken av ett slagfält sedan Napoleonkrigets högsommar.

I slutet av 1841 stod hela Afganistan i brand och Elphinstone fann ingen annan utväg än att beordra reträtt. I de trånga och snöfyllda bergspassen tvingades de utmattade britterna att slåss dag och natt mot väldrillade afghanska gerillakrigare, och Elphinstones trupper stupade i drivor.

Akbar Khan erbjöd sig slutligen att förbarma sig över expeditionens kvinnor och barn, och lovade att dessa skulle repatrieras oskadda till Brittiska Indien. Efter mycket tvekan accepterade Elphinstone erbjudandet med tillägget att han skulle göra kvinnorna sällskap. För männen gavs dock ingen pardon. De sista resterna av den brittiska expeditionen massakrerades till sista man vid Gandamak i inledningen av år 1842. Av den cirka 16 000 man starka evakueringsstyrkan (civilister inräknade och repatrierade undantagna) överlevde endast en person.

Den lyckliga överlevaren var en viss doktor Brydon som återfanns mer eller mindre medvetslös på sin halta häst utanför Jalalbads murar med ansiktet uppskuret av sabelhugg.

Trots detta förintade nederlag som skakade Storbritannien i grunden skulle krigets efterspel dock spela Imperiet i händerna. Akbar Khan blev förgiftad år 1845, antagligen på order av sin fader, och Dost Mohammed kunde därefter återvända till sin tron. Trots år i brittisk fångenskap, eller just därför, skulle den åldrade despoten hädanefter visa sig vara den såtaste av Storbritanniens vänner. Afghanistan var därefter under flera deccennier en någorlunda lugn utpost i det Brittiska Indien. Det första afghankriget var således, från brittiskt perpektiv, inte bara ett katastrofalt företag utan också fullständigt onödigt.

I Elizabeth Butlers legendariska målning "Remnants of an army" avbildas en dödligt sårad doktor William Brydon på sin väg till Jalalabad för att berätta om massakern vid Gandamak.

Bluffen om gryningsmänniskan

2011/06/26 § Lämna en kommentar

I paleontologins barndom var man fascinerad av äldre människoarter, fynden av dessa var särskilt omvälvande då uppfattningen om jordens ålder hade en stark religiös prägel. Jakten på fossiler präglades av tidsandan, imperialismen, nationalismen och tron på den egna rasens överlägsenhet spelade också en viss roll. Tyskarna hade funnit neandertalaren år 1856 vilket skapat sensation och därmed kunde tävlingen om människans ursprung sägas ha tagit fart. England hade ett Imperium att tänka på och inte minst var det viktigt att vårda bilden av det. Gud skulle alltjämt förbli en engelsman och vad kunde vara mindre otroligt om inte världens första människovarelse trampade den engelska jorden först för att därefter spridas över världen?

De nationalistiska motiven var därmed av viss betydelse då man 1908 hittade vad som betraktades som den felande länken mellan apa och människa i ett grustag utanför Piltdown i närheten av  Hastings. Historien tog sin början med att gruvarbetarna hittade benrester som de visade för amatörforskaren Charles Dawson som påbörjade en egen undersökning av grustaget. Efter ett par år tog Dawson kontakt med paleontologen Arthur Smith och det dröjde inte länge innan de funnit resterna av en skalle och ett käkben med människoliknande platta tänder.

Fyndet blev offentligt 1912 då Dawson och Smith presenterade detta som den äldsta kända förfadern till homo sapiens, eftersom man i närheten funnit rester av en elefant och en mastodont och av det drog man slutsatsen att skallen var otroliga 500 000 till 1 000 000 år gammal. Javamänniskan (Homo erectus), ansågs vara 750 000 år gammal men den hade en hjärna som var knappa hälften så stor som Dawsons gryningsmänniska (Eoantrophus Dawsoni). Därmed menade man att detta var ursprunget till den moderna människan.

Sanningen skulle dock komma i dager ett par årtionden senare. Under 1940-talet utvecklades mer sofistikerade metoder för att åldersbestämma fossiler och snart utfördes tester på alla fynd i grustaget. Djuren visade sig vara mellan en och två miljoner år, skallen däremot var bara mellan 40 000 – 50 000 år gammal. Efter ytterligare tester upptäckte man dessutom att käken kom från en apa som troligen avlidit strax före 1908 samt att tänderna på ett klumpigt vis filats ned.

I början av 1950-talet stod det klart att det vetenskapliga samhället gått på en bluff under flera årtionden, en bluff som till råga på allt inte ens var särskilt väl utförd. Först misstänkte man Dawson och Smith men även Conan Doyle, Sherlock Holmes författare, som tidvis deltog i utgrävningarna. Den skyldige upptäcktes 1996 då man på vinden till British Museum fann en väska med skelettdelar behandlade på samma sätt som Dawsons fynd som hade tillhört zoologen Martin Hinton. Han hade placerat ut ”fyndet” för att reta sin chef när han fortfarande var lärling. När han senare gjorde karriär som forskare vågade han antagligen inte berätta vad han gjort i sin ungdom.

Lurik rekommenderar: Frank Spencer. The Piltdown Papers 1908-55; The Correspondence and Other Documents Relating to the Piltdown Forgery. Oxford University Press. 1990.

Ur en populärvetenskaplig tidskrift om den stora bluffen

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade imperialismLuriks Anakronismer.