Historierevisionism i Värnamo; om hur vandalerna blev smålänningar

Olof Rudbeck (1630 – 1702) gjorde sig känd i sin samtid såsom historiken som blottlade Sveriges storslagna förflutna. De romerska gudarna och det grekiska alfabetet påstods – bland mycket annat – härstamma från Sverige vilket ansågs vara det förlorade Atlantis. Syftet med historieskrivningen var att den spirande svenska stormakten behövde en passande historia att luta sig mot, det dög inte att se tillbaka och upptäcka ett litet splittrat rike som länge stått under inflytande av andra makter. Av den anledningen hyllades Rudbeck och hans fantasier i Sverige, men också i övriga Europa applåderades hans forskning.

Man kunde tro att denna typ av nationalistisk historierevisionism skulle ha dött tillsammans med stormakten under 1700-talet. Men faktum är att drömmen om ett storslaget förflutet återkommit ett par gånger, inte sällan inom kulturella kretsar. Efter förlusten av den Östra rikshalvan år 1809 formade kulturpersonligheter som Erik Geijer med flera Götiska Förbundet vilket ägnade sig åt att skriva nationalromantiska dikter och drömma våta drömmar om behornade vikingar.

Emellertid har denna typ av rudbeckiserande nu tagit sig in i de småländska skogarnas kulturella finrum. Strax utanför Värnamo slogs nyligen dörrarna upp till ett kulturellt centrum och museum med namnet Vandalorum. Privata kulturintressenters och den kommunala satsningen på museet har varit stor, vilket inte minst visade sig i att man anlitade en av världens främsta arkitekter, Lorenzo Piano, när byggnadens design skulle utformas. Piano ritade tre faluröda lador av småländsk typ.

Namnet Vandalorum är möjligen hämtat från den svenska konungaförklaringen som fram till 1973 löd ”Sveriges, Götes och Vendes konung” eller på latin ” Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum”. Vendel är en by i Uppland som har fått ge namn åt perioden före vikingatiden – vendelsk tid – på grund av att man hittat en hjälm från perioden i byn Vendel och delvis för att riket Vendel finns omnämnt på en karta i Rudbecks livsverk Atlantica. Vad man i Värnamo tycks ha tagit fasta på är den första hälften av den latinska formen av Vendel: Vandal.

Vad detta har att göra med Värnamo är synnerligen oklart men man hävdar att det finns filologiska likheter mellan namnen vandal och Värnamo. Männen bakom projektet drog nu en slutsats som gick fullt i linje med Rudbecks slutledningsförmåga: vandalerna kom från Värnamo. Denna högst alternativa historietolkning torde ingen som någon gång ha öppnat en historiebok kunnat höra talas om utan att dra på smilbanden, dock verkade det inte finnas någon dylik person på kommunhuset i den småländska metropolen.

Vandalerna var en germansk folkstam som framförallt är ihågkommen i ordet vandalism som kom att förknippas med dem efter att de plundrat Rom år 455. Vid sidan av Rom begav de sig även till Nordafrika där de grundade diverse Vandalriken. I utställningen ”Den sanna historien om vandalerna” – som arrangerades av intressenterna bakom Vandalorum år 2001 men som dock inte hölls på museet då detta ännu inte byggts – hävdades att detta folk kom från trakterna kring Värnamo, plundrade Rom för att därefter delas upp i två hälfter varav den ena hälften återvände till Sverige där man grundade Uppsala medan den andra hälften slog sig ned i Nordafrika.

Man skrev även en bok med namnet Den sanna historien om vandalerna som gavs ut i samband med utställningen. Lundahistoriker gjorde en vetenskaplig review av boken i vars slutsats man frågade sig om det var moraliskt försvarbart att bygga ett museum på en lögn? I SVD skrev man om farhågorna att utställningen skulle spridas internationellt. Om detta scenario blev verklighet skulle det innebära att svensk museumexpertis med största sannolikhet skulle bli förhånad.

Vandalorum utanför Värnamo i vinterskrud

Stalkingens okrönta konung; John Hinckley, Jr. och den ultimata kärleksförklaringen

På väg ut från ett anförande på Washington Hilton Hotel den 30 mars 1981 blir USA:s president Ronald Reagan (1980-1988) beskjuten av en ensam gärningsman. Reagan skadas svårt i bröstet och förs i ilfart till ett närliggande sjukhus. Väl på operationsbordet frågar den alltid lika skojfriska presidenten läkaren som står beredd att skära i hans bröstkorg: ”Ni är väl för guds skull republikan?”. Varpå denna svarar: ”Idag, Mr President, är vi alla republikaner”. I slutändan lyckas Reagan undslippa döden, om än med ett nödrop.

Förövaren av mordförsöket var den blott tjugofemårige sinnesförvirrade oljemagnatssonen John Hinckley, Jr. Hinckley själv hade dedikerat sitt mordförsök till skådespelerskan Jodie Foster och sett sin handling som ”den ultimata kärleksförklaringen”. Historien om den kärlekskranke mördaraspiranten skulle få ett enormt genomslag i såväl Hollywood som den samlade skvallerpressen och det politiska etablissemanget.

Det var efter att 1976 ha sett filmen Taxi Driver, med Jodie Foster i rollen som barnprostituerad, det slog slint i skallen på en redan sinnesförvirrad John Hinckley, Jr. Han påstod senare att han såg filmen femton gånger i rask följd utan att ta sig tid för vare sig sömn eller näringsintag.

Hinckleys patologiska besatthet av Jodie Foster ledde honom till att skriva in sig på Yale University där målet för hans kärlek studerade litteratur. Närheten till Foster gjorde det möjlig för Hinckley att bli en ”stalker” på heltid, och han ägnade åtskilliga nätter åt att gömma sig i buskage i förhoppning om att få en skymt av sin själs berusning. Under denna tid skrev han också ett inte oansenligt antal mer eller mindre förvirrade kärleksbrev till Foster som emellertid aldrig besvarade några av dessa.

Den obesvarade kärleken gjorde att den redan instabila Hickley drabbades av en svårartad depression som han aldrig mäktade sig med att helt överkomma. Istället kontemplerade han olika strategier för att vinna sin älskades hjärta och framkom slutligen till att ett presidentmord skulle vara ”den ultimata kärleksförklaringen”. På så sätt, resonerade han, skulle Judie Foster äntligen uppmärksamma honom och förhoppningsvis kapitulera för hans kärleksbetygelser. I flera år sökte Hinckley finna ett tillfälle att mörda president Jimmy Carter (1976-1980), men det var först efter Ronald Reagens trontillträde som chansen till att bedyra Jodie Foster sin enastående kärleksförklaring äntligen uppenbarade sig.

John Hinckley, Jr. har genomgått sluten psykiatrisk vård alltsedan det misslyckade mordförsöket 1981 som han inte gjorde en tillstymmelse till att söka fly ifrån. År 1999 beviljades han periodvisa besök i föräldrahemmet, liksom kortare sejourer utanför sjukhuset. Dessa privilegier drogs dock in år 2001 efter att det framkommit att Hinckley smugglat in fotografier och annat material föreställande Jodie Foster i sjukhuset. Ränderna på tigern verkade aldrig gå ur.

John Hinckley, Jr.

Japansk kulturförstörelse; Oda Nobunaga och Enryakujis undergång

Det storslagna buddhistiska tempelkomplexet Enryakuji anlades på berget Hiei ovanför Kyoto av munken Saicho (767-822) under tidigt 800-tal. Inom kort blev tempelkomplexet den spirande japanska buddhismens nav. Under sin blomstringstid under högmedeltiden ståtade Enryakuji med mer än 3000
sakrala byggnader som lockade tusentals munkar och lekmän.

Livet innanför tempelmurarna var dock inte alltid så fridsamt som det annars kan förefalla. Enryakuji reflekterade i stort den japanska buddhismens påfallande fragmentering och inhyste därmed en lång rad mer eller mindre obskyra och sinsemellan antagonistiska kotterier och klickbildningar. Tidvis rådde fullt krig på Hiei mellan två eller flera av dessa sekter.

Naturligtvis ägnade sig det stora flertalet av de buddhistiska munkarna åt bön och meditation, men flera av de religiösa sekterna var i själva verket veritabla ordnar bestående av martialiska krigarmunkar. Till det ska läggas att Enryakujis glans och omättliga rikedomar lockade tusentals lyckosökande soldater. Sålunda förfogade klosterkomplexet i mitten av 1500-talet över en av Japans mäktigaste arméer.

Enryakujis roll som en självstyrande religiös soldatkasern vars munkar vägrade att knäböja för den världsliga makten väckte vrede hos en viss Oda Nobunaga (1534-1582). Denna ärelystna och samvetslösa erövrare av blygsam bakgrund skulle sedermera bli känd som den första av Japans tre ”nationsenare”.

Efter att ha enat den bångstyriga Oda klanen, som behärskade några smärre territorier i det centrala Japan, fortsatte Oda Nobunaga med det större projektet att ena hela det balkaniserade riket som var uppbrutet i ett gytter av feodala småstater. Flera mäktiga koalitioner bildades för att krossa usurpatorn, men dessa föll alla till föga inför Oda Nobunagas finstämda krigsapparat.

Mer än något annat hade Oda Nobunaga ett horn i sidan till munkarna på Enryakuji som vägrade att underkasta sig hans regim och som alltid hade ett finger med i hans fienders intriganta spel. År 1571 kastade sig Oda Obunagas armé över Enryakuji och brände ned hela det gigantiska klosterkomplexet till grunden, något som sände chockvågor över hela Japan. Inom loppet av ett par veckor hade Oda Nobunaga lyckats med konsttycket att fullständigt tillintetgöra Japans religiösa, kulturella och intellektuella nervcentra. Mellan 30 000 till 40 000 män, kvinnor och barn slaktades urskillningslöst i den makabra hämndaktionen.

Oda Nobunagas efterföljare tog avstånd från krigsherrens plundring av Enryakuji och kampen mot buddhismens apologeter genom att söka återställa tempelkomplexet. Deras kollektiva ansträngningar har utmynnat i att ett något rumphugget Enryakuji återuppstått och idag är en av Japans största och mest populära sevärdheter. Vad gäller kulturförstöraren själv så ville det sig inte bättre än att denne, ironiskt nog, mördades i ett buddhisttempel år 1582.

Våra dagars Enryakuji

Den ivorianska chokladkyrkan

När den franska kolonialmakten övergav Elfenbenskusten år 1960 stod president Felix Boigny (1905-1993) inför samma problem som så många andra presidenter i nyligen avkoloniserade länder; hur skulle landets postkoloniala ekonomi utvecklas? Boigny var av uppfattningen att hans land omöjligen kunde konkurrera med grannländerna i fråga om att tillverka industrivaror. Istället såg han en möjlighet i att utveckla landet genom en massiv satsning på kakao.

Dock saknade Elfenbenskusten tillräkligt med jordbrukare för att förverkliga de ambitiösa planerna på att bli en världsledande kakaoproducent. Boigny drev därför igenom en generös arbetskraftsinvandringslag som gav gratis mark till immigranter som ville flytta till Elfenbenskusten för att odla kakao. Alla som högg ned skog i syfte att röja väg för plantager fick äganderätten till marken de tagit i anspråk vilket ledde till en massiv uppodling av tidigare djungel.

Framtiden såg ljus ut för det lilla Västafrikanska landet, de utländska investeringarna och i synnerhet de franska flödade in. Man började skämta om att Elfenbenskusten nu hade blivit mer franskt än vad det någonsin hade varit under den koloniala tiden. Produktionen gick över förväntan och i kombination med att priset på kakao steg till höga nivåer kunde man även börja investera i infrastruktur såsom hamnar, vägar och järnvägar. Inom kort började man även  satsa på skrytbyggen, om än måttliga, såsom skyskrapor och Västafrikas enda ishall. Internationella observatörer var ense i sitt omdöme; Elfenbenskusten var ett mirakel i fråga om ekonomisk framgång och ett föredöme för hur övriga postkoloniala Afrika skulle kunna utvecklas.

Dock skulle tiden för de måttliga skrytbyggena snart vara över. Boigny började uppfyllas av sin egen förträfflighet och tyckte att det var dags att bosätta sig ståndsmässigt. Han lät bygga ett palats åt sig själv i sann europeisk kolonialanda med 52 olika typer av marmor och en luftkonditionerad vinkällare. Husbygget gick på 12 000 000 dollar. Några nämnvärda protester lär inte ha hörts gentemot palatsbygget, folket och omvärlden levde än så länge i tron att nationalekonomin var i balans. Sanningen var en annan. Boigny anpassade aldrig den ivorianska ekonomin till marknadens konjunktur. När det var goda tider slösade han, i dåliga tider lånade han i syfte att kunna upprätthålla reformnivån utan att det märktes att kakaopriset gått ned.

Detta ständiga lånande utarmade sakta men säkert landets ekonomi, en process som Boigny skulle snabba på genom att förverkliga sin  mest verklighetsfrånvända fantasi. Presidenten var djupt religiös och ville sätta sin hemby, Yamoussoukro, på den internationella kartan. Något som förklarar varför han valde att bygga en kyrka i byn. Det var dock inte tal om något modest bygge, presidenten ville ha en replika av världens största kyrka: St. Petrus basilika i Rom.

Kyrkan fick namnet Our Lady of Peace som förmodans syfta på presidentens egen mor. Totalt gick bygget på dryga 200 000 000 dollar vilket Boigny påstod hade tagit ur egen ficka. Sanningen var att hela kyrkan bekostats med medel ur den sinande statskassan och lån från utlandet. Påven krävde att den ivorianska kyrkan skulle bli mindre än originalet men man ignorerade Hans Helighet vilket dock inte hindrade Påven från att i egen hög person välsigna kyrkan år 1989. Fram tills Boignys död lät kyrkans guider som ett eko av presidenten: ”inget pris kan sättas på Guds gåvor”.

Lurik rekommenderar: Orla Ryan. Chocolate Nations; Living and dying for cocoa in West Africa. Zed Books. 2011.

Torget i Yamoussoukro med kyrkan i bakgrunden

Rysslands partypresident #1; Boris Jeltsins blöta klavertramp

När Boris Jeltsin i augusti 1991 stod på barrikaderna och med risk för eget liv försvarade Vita Huset i Moskva gentemot de reaktionära kuppmakarna bidrag han indirekt till att slå den sista spiken i Sovjetunionen och kommunismens likkista. Från att ha varit betraktad som nationens hopp lyckades dock den burduse presidenten med konststycket att inom loppet av några få år alienera sig från sina landsmän till den milda grad att en överväldigande majoritet av ryssarna avfärdade honom som en tragikomisk fyllbult.

Det fanns många anledningar till denna utveckling och den jovialiske Jeltsin skulle under hela sin presidentperiod föra en misslyckad kamp mot sin tilltagande alkoholism. Värst var läget i slutet av 1995 efter att Jeltsin drabbats av ännu en i raden av hjärtattacker. Läkarnas förmaningar och det graverande hälsotillståndet fick den nedslagne presidenten att fly Kreml för lantstället i Barnicha och söka tröst i vodkaflaskan.

Boris Jeltsins supande gick under denna tid så långt och att han stjälpte i sig åtminstone ett par flaskor vodka dagligen. Chefen för Jeltsins livvakt, Aleksandr Korzakov, och hustrun Naina hade fullt sjå med att gömma undan vodkaflaskor från den deprimerade presidenten, vilket slutade med att Jeltsin mutade medlemmar av sin egen livvakt med hundratals dollar för att köpa några åtråvärda buteljer. I sina memoarer berättar Korzakov att han med tiden införskaffade en apparat för att tillsluta korkar så att han diskret kunde blanda ut presidentens vodka med vatten utan att denna lade märke till detta.

Under åtskilliga månader satt den tungsinte presidenten ensam i Barnicha och tröstade sig själv i vodkans förtecken, omedveten om att världen utanför höll på att rämna. Inför presidentvalet sommaren 1996 stöddes nämligen presidenten av mindre än 5 procent av sina landsmän, alltmedan kommunistpartiets stjärnskott Gennadi Ziuganov såg ut att vinna långt över 30 procent av ryssarnas gunst. Det var först efter att en grupp oligarker lyckats övertala den självömkande presidenten att spola kröken som vinden vände. I slutändan skulle Jeltsin, med sina genomkorrumperade oligarker i ryggen, vinna en hårsmåns seger i presidentvalet.

Detta var varken första eller sista gången som Jeltsins dryckenskap fick ryssarna att dra öronen åt sig. När den ryska presidenten år 1994 besökte Berlin kunde värden, Helmuth Kohl, inte dölja sin brådvillighet när en stupfull Jeltsin påtog sig att egenmäktigt exercera en tysk marschorkester. Senare samma år landade presidentens flygplan i Irland. Tyvärr förblev den irländska premiärministern väntades på flygplatsen i timtal då Jeltsin befann sig alltför onykter för att överhuvudtaget kunna lämna planet. Jeltsins vicepresident (1991-1993) och primära politiska antagonist, Alexandr Rutskoj, skulle sedermera förklara att presidenten befann sig i ”ett permanent tillstånd av att besöka Irland”.

Etter värre var när en överförfriskad Jeltsin år 1998 anordnade en galatillställning för påven Johannes Paulus II och på eget initiativ utbringade en skål för sin kärlek till den italienska kvinnan. Det föregående året hade dock den instabile ryske presidenten överträffat sig själv på en direktsänd internationell sammankomst i Stockholm. Inte nog med att Jeltsin utlovade att skrota en tredjedel av Rysslands kärnvapenförsvar (presidentens rådgivare fick avbryta och uppenbart generade tillstå att Jeltsin enbart skämtat), utan han gjorde också, synbarligen påverkad, den smått sensationella analogin mellan svenska köttbullar och Björn Borgs ansikte.

Efter att ha pådragit sig allvarliga leverskador överlevt otaliga hjärtattacker dog slutligen Boris Jeltsin den 23 april 2007, 76 år gammal. Sju år tidigare hade han självmant överlämnat stafettpinnen till kronprinsen Vladimir Putin som till ryssarnas stora tillfredställelse i mångt och mycket föreföll vara Jeltsins raka motsats.  

En kanonaffär; om en ungersk ingenjör i osmansk tjänst

Under 1400-talet hade Ungern funnit stora järnmalmsfyndigheter samt utvecklat nya gruvtekniker vilket medförde att de ungerska gruvorna hörde till de lönsammaste i Europa. Järnmalmen förädlade man till vapen och särskilt framgångsrik blev man när det gällde konsten att gjuta kanoner. Ungern tycktes ha en framtid som Europas vapensmedja, exporten av handeldvapen och kanoner gick bra, ungerska vapen fyllde de aldrig sinande behoven hos sina grannar. Några direkta betänkligheter om vilka man exporterade till hade inte ungrarna, alla som kunde betala fick köpa.

Den kund som hade störst möjlighet att uppbringa pengar var det Osmanska imperiet. Trots att Europa darrade inför storturkens kroksablar vägde ungrarnas lockelse till pengar tyngre än alla säkerhetspolitiska argument mot en export till Osmanska imperiet. Tanken på att de vapen ungrarna tillverkat mycket väl kunde riktas mot dem själva tycks aldrig ha bekommit dem.

År 1450 sökte kanongjutaren Urban audiens hos den Bysantinske kejsaren Konstantin XI och erbjöd honom sina tjänster, mot en rejäl summa skulle Urban gjuta den största kanon kejsaren eller någon annan ditintills föreställt sig. Konstantin var mycket intresserad men kunde inte skaffa vare sig de pengar, tillräckligt med järn eller de nödvändiga gjuteriarbetare som behövdes för ändamålet. Anledningen till denna fattigdom var att det en gång så stolta Bysantinska riket var reducerat till att enbart bestå av staden Konstantinopel och en dåligt kontrollerad del av Peloponnesos. Resten av imperiet hade bit för bit annekterats av osmanerna. Kejsaren Konstantin hade därför goda själ att vara orolig, det rådde inget tvivel om att hans stad snart skulle bli föremål för sultanens intresse.

Urban som trodde blint på sin förmåga att gjuta en jättekanon vände sig nu till kejsarens fiende, sultanen Mehmet II, som blev lika förtjust över idén som kejsaren hade varit. Urban ska ha gapat stort när sultanen erbjöd honom fyra gånger så mycket som han begärt för sin insats. Till skillnad från Konstantin led inte Mehmet brist på vare sig pengar eller kunskap, snart hade han försett Urban med en armé av metallurger, gjuteriarbetare och allhända experter från imperiets alla hörn.

Tre månader senare fraktades Urbans skapelse till fästningen Rumeli Hisari vid Bosporen där den skulle hota alla fartyg som vägrade erlägga skatt. Det första skepp som fick smaka på kraften hos kanonen kom från Venedig; ett enda välriktat skott förvandlande skeppet till kaffeved. Sultanen var överförtjust och ålade Urban att tillverka ytterligare en kanon, nu dubbelt så stor.

1453 var det nya monstret klart, det åtta meter långa eldröret sköt kulor på 650 kilo upp emot två kilometer, en formidabel eldkraft på 1400-talet. Nu var tiden inne att ta de sista resterna av det bysantinska imperiet av daga. 200 man fick till uppgift att bära kanonen till fronten vilket blev något av en logistisk mardröm, skapelsen var så tung att i princip alla broar på vägen fick förstärkas, men den elfte april stod Urbans monster redo att avfyras mot Konstantinopels dubbla murar.

Grekernas beskrivningar av kanonens verkningar tyder på att kanonen inte var avgörande för stridens utgång, däremot fungerade den som ett effektivt psykologiskt vapen. Endast sju gånger om dagen vågade man avfyra detta vidunder på grund av trycket, men när man gjorde det ska till och med skeppen i Bosporen ha skakat och Konstantinopels kvinnor svimmat av chock.

Japans Raoul Wallenberg; Chiune Sugihara

När tyskarna rovlystet kastade sig över Polen den 1 september 1939 såg tusentals polska judar sig nödtvungna att lämna fäderneslandet och söka en fristad i det angränsade Litauen som ännu inte blivit ett offer för den tyska och ryska totalitarismens kamp om herraväldet. Litauen var dock bara betänkt att bli en hållplats i flykten eftersom de polska judarna var övertygade om att nazisterna inom kort skulle angripa landet. Litauens inhemska judar tog dock sina polska släktingars skräckhistorier med en nypa salta, och avfärdade ofta de morbida berättelserna som gravt överdrivna.

På det japanska konsulatet i den dåvarande litauiska huvudstaden, Kaunas, satt dock en man som lät sig övertygas om flytningarnas historier och inom kort skulle spela en viktig historisk roll för de polska och litauiska judarnas fortsatta öden. Mannen ifråga hette Chiune Sugihara och hade 1939 blivit utsedd till japansk konsul i Litauen med det outtalade syftet att spionera på tyska och sovjetiska truppförflyttningar.

Sugihara var en mycket ovanlig man för sin tid.  Han hade bland annat studerat slaviska språk, gift med en vitryska och därtill konverterat till den rysk-ortodoxa tron. Under hela sitt vuxna liv skulle Sugihara känna sig främmande inför sitt hemland och allt japanskt. Istället kom han att spendera merparten av sitt liv i Sovjetunionen.

Från sitt arbetsrumsfönster kunde Sugihara dagligen åse ringlande köer med polsk-judiska trashankar som bönade om japanskt visum. Trots sin filantropiska läggning var Sugiharas händer bakbundna; hans regering hade strängeligen förbjudit utfärdande av japanska visum till judiska flyktingar. Efter att dagligen se hur köerna med judiska nödställda växte resignerade slutligen Sugihara inför sitt eget samvete och började, stick i stäv mot Tokyos uttryckliga order, att utfärda japanska visum i ett rasande tempo.

Efter att sovjetiska trupper intagit Litauen undersommaren 1940 beordrades samtliga utländska diplomater att evakuera landet. Bara Chiune Sugihara och hans nederländska kollega Jan Zwartendijk vägrade att hörsamma ordern. Tillsammans inledde de ett samarbete som i slutändan kom att rädda tusentals judars liv.

I teorin kunde de rotlösa judarna fly igenom Sovjetunionen för att med Sugihars visum ta sig till Japan. Med Zwartendijks hjälp kunde de därefter fly vidare för att slutligen finna en fristad i Curacao eller Nederländska Antillerna som då var nederländska besittningar i Karibien.

Få av de judar som erhöll Sugiharas hjälp lyckades i slutändan att undfly nazismens förintelseindustri eller Sovjetunionens deportationshysteri. Ändå beräknas det att den envise japanen räddade omkring 10 000 människoliv, även om exakta uppgifter av förståliga skäl saknas. I kvantitativa termer räknat räddade Chiune Sugihara således livhanken på fler judar än den så omhuldade Oskar Schindler, vilken han ju var kongenialt befryndad med.

Under ett par månader arbetade Sugihara mellan 18-20 timmar per dygn för att utfärda visum till de förtvivlade judarna som tålmodigt väntade utanför konsulatet. Den 4 september 1940 tvingades emellertid konsulatet att stänga sina dörrar och Sugihara själv sattes på ett tåg till Berlin. Från sin tågkupé fortsatte han frenetiskt att utfärda det ena visumet efter det andra och slänga ut dem på perrongen där hundratals desperata judar väntade. Sugihara skulle aldrig återse Litauen. Han dog 1986 i Japan efter att ha spenderat större delen av sitt liv i Sovjetunionen och nära nog förklarats nationalhjälte i Israel. Den svenska frilansskribenten Arne Bengtsson avslutar sin exposé över Chiune Sugiharas historiska gärning med följande rader:

”Chiune Sugihara och Raoul Wallenberg var inga övermänniskor. Deras placering i tid och rum gjorde dem till historiska hjältar. Men deras främsta kännemärke var mänsklighet, humanitet. Liksom varje människa har förutsättningar för att bli massmördare, så bär vi alla fröet till en humanitetens hjälte.”

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att en av de många tusen polskättade judar som Sugihara indirekt räddade livet på hette Szmujlo Wilenski. Denna lyckades slutligen finna sig en fristad i USA där han så småningom lät amerikanisera sitt namn till Samuel Vilensky. Vilesnky fick dottern Marcia, som gifte sig Lewinsky, och i sin tur kom att bli mor till den numera världsbekanta Monica Lewinsky.

Lurik rekommenderar: Hillel Levine. In search for Sugihara: The elusive Japanese diplomat who risked his life to rescue 10 00 Jews from the Holocaust. The Free Press 1996.

Chiune Sugihara avbildad på ett litauiskt frimärke.

Hänga gubbe; om misslyckade avrättningar

Världshistoriens mest illustra självmördare torde utan tvekan vara Judas Iskariot som enligt Matteusevangeliet ska ha tagit sig själv av daga genom att hänga sig. I en annan version, som finns omnämnd i Apostlagärningarna, ska Judas ha köpt sig en bit åker för sina blodspengar som han kastade sig mot vilket resulterade i att hans mage sprack. Den första versionen är helt klart mer känd och accepterad som ”den rätta versionen”.

Långt efter Judas självmord blev hängning den vanligast förekommande metoden inom den kristna världen i händelse av att man sökte få en missdådare att lämna jordelivet. Dock finns det gott om tillfällen då hängningar gått fel och inte fått den önskade effekten, vilket medfört komplexa moraliska och rättsfilosofiska problem. Gud hade sett till att Judas rep höll, men var det även genom Hans försorg som rep brast? Detta har vid ovanliga tillfällen gett domare huvudbry när det inträffat, inte minst under medeltiden då det ansågs vara ställt utom allt rimligt tvivel att Herren och hans helgon ingrep i vardagen.

År 1290 skulle walesaren William Cragh hängas för att ha gjort uppror mot sin länsherre. Hängningen gick till en början bra, men när en av hans kumpaner också hissades upp i galgen rasade hela anordningen. Cragh hängdes på nytt tills man ansåg att han var död varefter kroppen fördes till ett hus där man lämnade den i väntan på begravning.

Nu föll det sig så märkligt att Cragh vaknade till liv efter ett par timmar och blev helt återställd genom länsherrens egen frus försorg. Hennes man var vansinnig och ville hänga Cragh på nytt men denne hade ett ogenomträngligt försvar. Han hävdade att han bett till den tidigare avlidne biskopen Thomas de Cantilupe att rädda hans liv. Troligen visste Cragh om att den lokala kyrkan ville få de Cantilupe helgonförklarad och att man behövde mirakel till den hagiografi som man höll på att sammanställa. Försvaret lyckades, Cragh blev en fri man och biskopen kanoniserades.

Även i Sverige har misslyckade hängningar förekommit. År 1830 skulle Johannes Bramberg hängas för den sedelförfalskning han hade ägnat sig åt i sin cell på Carlstens fästning där han suttit inspärrad sedan fem år för tidigare brott. Till bödel hade man utsett Carl Beckius, som för ändamålet konstruerat en egen galge. Bramberg hade en osannolik tur då repet brast i samband med att falluckan öppnades, och efter att man hällt vatten över den tillsynes livlöse Bramberg kvicknade denne till. På grund av att avrättningen misslyckades omvandlades dödsstraffet till fängelse. Emellertid skulle Bramberg inte undkomma sitt öde, två år senare lyckades han med vad bödeln ej åstadkommit då han framgångsrikt hängde sig själv.

Att använda hängning som metod vid själmord är mycket svårt vilket en rumän fick erfara år 2003. Rumänska medier rapporterade att en 45: årig man hittats dinglande av sina släktingar som handlade snabbt och skar ner honom. Mannens besvikelse lät inte vänta på sig ‘‘You can’t even die in this country’’ lär han ha klagat. Därefter ska han – enligt de närvarande släktingarna – förklarat att han minsann tänkte anmäla företaget som tillverkat repet till landets konsumentskyddsmyndighet.

Kinesisk hjulafton; om rikshans historia

Antagligen är rikshan (rikshaw) det fortskaffningsmedel som vi främst av allt förknippar med orienten i allmänhet, och Kina i synnerhet. Det är inte för inte som i stort sett varje storslagnare metropol i Europa och Nordamerika numera kan ståta med en kår av så kallade ”kulis”, vilka beredvilligt kör välbärgade turister på sina velociped- eller motordrivna rikshas. Emellertid har inte rikshan exporterats från orienten till Europa och Nordamerika, utan förhållandet är tvärtom det omvända.

Sanningen är den att välbemedlade fransmän använde sig av en urtyp för rikshan redan under 1600-talet. Hur rikshan fann sin väg över Stilla havet till Östasien däremot – därom tvista di lärde. Klart är dock att amerikanska missionärer förde med sig och begagnade sig av den logistiska nymodigheten i Japan under sent 1800-tal. Den mest populära historien, om än anakronistisk enligt moderna historiker, förtäljer att en amerikansk baptistpastor, M.B. Bailey, bragde rikshan till Japan år 1888 för att kunna skuffa runt sin gravt invalida hustru på Tokyos gator.

Kort därefter dök rikshan för första gången upp i Kina och fick omgående ett enormt genomslag. Opportunistiska franska kapitalister erhöll eller tilltvingade sig koncession för att arrendera ut rikshas till utsvultna kineserna som i det nya transportmedlet såg en chans till att göra sig en hacka. Succén lät inte vänta på sig. Under 1920-talet beräknades det att Beijings 60 000 kulier varje dag transporterade cirka 500 000 passagerare. Detta i en stad med knappa en miljon invånare.

Att förtjäna sitt levebröd som kuli i mellankrigstidens Kina var dock ingen dans på rosor. I Beijing, där ungefär 20 procent av befolkningen var beroende av inkomsterna rikshorna genererade, låg den genomsnittliga lönen för en kuli på ungefär hälften av existensminimum. Därutöver var kuliernas arbete både slitsamt och förenat med livsfara. I regel kunde en kuli inte stanna mer än fem och ett halvt år i yrket innan överansträngning, hjärtfel och lungsot tog överhanden och avslutade hans vedermödor. Om arbetsrelaterade sjukdomar mot förmodan inte var tillräckligt för att ta kulierna av daga, så gjorde istället det grova våld de dagligen blev utsatta för av myndighetspersonal och allehanda ligister definitivt jobbet.

Överallt på Beijings gator kunde man åse överkörda och söndertrasade rikshas. Vanligt var att en ägare av ett motordrivet fordon krockat med en kuli, misshandlat denne med bambustav och därefter lämnat den olycksalige åt sitt öde. Som om inte detta skulle vara nog så fann utländska dignitärer och europeiska marinsoldater på besök i Kina det oerhört lustfyllt att anordna renodlade kapplöpningar mellan olika kulier. Vanligtvis slutade inte dylika muntrationer förrän en av de båda kontrahenterna kollapsat av utmattning.

Naturligtvis fanns det en gräns för vad de stackars kulierna – det kinesiska samhällets paria – kunde tåla, och med jämna mellanrum reste sig dessa i gemensam kamp för bättre arbetsvillkor och högre löner. Det var dock inte de kinesiska myndigheterna, aristokratin eller utlänningarna man gav sig på. Istället sökte man ramponera allehanda moderna transportmedel, däribland tåg och spårvagnar, då man menade att deras expansion utgjorde orättvis och mördande konkurrens. Få av dessa oorganiserade och inflammerade uppror var dock lyckosamma. När tusentals kulier gav sig ut på gatorna i Beijing 1929 för att välta spårvagnar blev myndigheternas repression fruktansvärd och 210 personer fick sina huvuden avhuggna på offentlig plats.

I och med kommunisternas seger i det långa inbördeskriget (1927-1949) år 1949 eliminerades i princip rikshan från det urbana stadslandskapet över en natt. Mao Zedong och hans protegéer såg med avsmak på kuliernas verksamhet och menade, med all rätt, att denna var en kvarleva från en depraverad feodal tidsålder och därmed överflödig i ett samhälle som aspirerade på att bygga kommunismen.