Punktering i djungeln: Kampen om att först korsa Afrika med bil

Utforskningen av klotets mest otillgängliga skrymslen, från 1500-talet och framåt, var i grunden en kamp om vilket land och vilket man som kunde bli först med att korsa en viss kontinent eller ett visst världshav. Att andelen outforskade kontinenter och världshav med tiden började sina behövde inte utgöra ett problem, särskilt inte när industrialiseringen och den nya tidens innovationer erbjöd potentiella äventyrare helt nya möjligheter att skriva in sig i historieböckerna.

I fin de siecle Europa blev aristokratin och borgarelitens nya ögonsten, bilen, färdmedlet framför alla andra och med bilar försökte nu européerna att lägga främmande kontinenter under sina hjul – mest lockande: Afrika. Den första att låta sig begeistras av bilens möjligheter och övertygas om att den redan i seklets början skulle mäkta med att korsa det vilda Afrikas vidder var en viss britt vid namn Robert L. Jefferson. Vad som gjorde Jeffersons lilla expedition 1904, som gick mellan Durban och Kapstaden i Sydafrika, mer eller mindre unik var det blygsamma färdmedlet. Den Rover som Jefferson förde till Afrika var encylindrig och enbart utrustad med en diminutiv motor om åtta hästkrafter – bilen kunde alltså näppeligen mäta sig med en modern gräsklippare. Att bilägga den nämnda sträckan tog våghalsen Jefferson 16 dagar, ingen hade ditintills avnjutit en längre biltur.

Mannen vars namn man i första hand brukar nämna i samma andetag som de afrikanska kontinentens genomkorsande av bil var dock tysk, överlöjtnant Paul Graetz (1889-1937). Vid tidpunkten för Graetz expedition år 1907 upplevde i princip hela Europa bilfeber och Graetz företag – att åka från Dar es-Salaam till Swakopmund i tyska Namibia – blev till internationell storpolitik; kejsaren Villhelm II själv (tysk kejsare 1888-1918) var nära involverad i företaget. Till skillnad från Jefferson fick därför Graetz alla möjliga resurser han kunde tänkas behöva och furnerades därtill med en specialbyggd bil med specialdesignade däck. Expeditionen var också stor – vid särskilt besvärliga passager hjälptes inte sällan Graetz av hundratals afrikanska infödingar.

Paul Graetz tar sig med infödingshjälp över en afrikansk flod.

Trots detta utvecklades Graetz expedition nära nog till en katastrof. Överlöjtnanten själv var övertygad om att sträckan skulle kunna tillryggaläggas på blott sex veckor; i själva verket skulle expeditionen slita ont i 18 månader innan man slutligen siktade Swakopmund. Ett av de största problemen var den eviga bristen på bensin och reservdelar, vilka tog minst en månad att transportera från Tyskland och fick till följd att Graetz bil bogserades över kontinenten snarare än den tog sig fram för egen maskin. Sjukdomar och hunger plågade också expeditionen och vid ett tillfälle omkom en av medpassagerarna efter att denna i sin nöd släckt sin törst på bensin. Skam den som ger sig. Graetz triumf vid hemkomsten 1909 var så total att inga nya expeditioner kom att genomföras förrän efter världskrigets slut.

Ett av försöken det är värt att berätta om genomfördes 1933 och tillhörde två brittiska gentlemän vid namn Alan Gilg och Walter Kay. Nu räckte det dock inte med Afrika – istället åkte man hela vägen från London till Kapstaden. Hugskottets uppbördsman var Alan Gilg som vid tillfälle blivit upp över öronen förälskad i en grann brittisk societetsdam som dock avfärdat hans propåer med anledning av han inte tedde sig ”manlig nog”. Vad kunde en tvättäkta gentleman göra för att ogörliggöra näsbrännan och att bevisa motsatsen? Tydligen var svaret på frågan att åka bil från London till Kapstaden. I sina memoarer uttryckte den ofrivilliga utforskaren Alan Gilg det som att ”vi genomförde bara detta för att vi inte kunna hitta på något annat att göra”.

Alan Glig och Walter Kay – de uttråkade utforskarna.

 

En Afrikansk Columbus: Mansa Abubakari II:s amerikaexpedition

Historien började med att Malirikets stolta och ofantligt rika mansa (kung) Abubakari II hade bestämt sig för att genomföra den största upptäcktsfärden man någonsin skådat. Hela 400 fartyg med ofantliga mängder proviant hade samlats vid den Västafrikanska kusten inför resan ut i det okända. Precis när denna eskapad skulle ha utspelat sig är inte känt, men man vet däremot att Abubakaris efterträdare – den mest namnkunnige av Malis mansas – Mansa Musa tillträdde år 1313 vilket får oss att anta att äventyret utspelade sig under det tidiga 1300-talet.

I vilket fall berättar den arabiske krönikören Ibn Fadl Allah el Omari (som man får ta med en nypa salt) att Abubakari beslutat sig för undersöka var det västra havet tog slut och vad för land som fanns på den andra sidan. Pengar saknades inte då Mali vid tiden var något av navet i hela kontinentens ekonomi och mängder med handelsmän passerade genom landet. Av de 400 fartygen ska hälften enbart ha varit proviantfartyg vilket tyder på att man var inställd på en ofantligt lång expedition.

Maliriket

Den formidabla flottstyrkan gav sig iväg och regenten väntade spänt på dess återkomst som förhoppningsvis skulle föreviga hans minne. Resan fick inget lyckligt slut, endast ett av skeppen återvände till Mali, övriga 399 skepp hade sugits ned i en ofantlig virvelström som oväntat bildats på havet enligt den överlevande kaptenen. När andra kanske hade slickat sina sår och ägnat sig åt eftertanke efter ett dylikt nederlag valde vår Masa att göra det rakt motsatta; en ännu större flotta utrustades och den här gången skulle Abubakari själv leda expeditionen. Sagt och gjort, Abubakari mönstrade på och lämnade över tronen till nämnda Mansa Musa som skulle fullgöra de kungliga plikterna under hans frånvaro. Till viceregentens stora glädje syntes aldrig Abubakari till igen.

Frågan är vart expeditionen tog vägen? År 1492 upptäckte som bekant Columbus den Amerikanska kontinenten men kan det ha varit så att denna upptäckt redan hade gjorts av den maliske expeditionen vilka i så fall endast skulle ha föregripits av vikingarna och naturligtvis kontinentens urinvånare. De flesta historiker är överens om att hela flottan med Mansan och allt (om den har existerat) gick under på Atlanten, men berättelsen är idag populär i det fattiga och krigsdrabbade Mali.

Men så finns det även andra forskare som är fast övertygade om att expeditionen lyckades. Främst bland dessa är den amerikanske docenten Ivan Van Sertima som år 1976 publicerade sin forskning som skulle bevisa att afrikaner upptäckte Amerika under medeltiden. Bevisen som bestod av likheter mellan syd- och mellanamerikanska indianers kultur och den i Mali och Egypten imponerade inte på den akademiska världen men väckte däremot uppskattning hos afro-amerikaner som äntligen fick en ny stoltare historia som kontrasterade mot den gängse bilden av svarta som ständiga offer på de amerikanska kontinenterna.

Bilden föreställer Abubakari II:s efterträdare Mansa Musa på höjden av sin makt

Lurik rekommenderar: Ivan Van Sertima. They came before Columbus: the African presence in America. Random House. 1976.

De odödligas hemligheter; Shi Huangdis jakt på evigt liv

Qin Shi Huangdi (259 f.Kr. – 210 f. Kr) enade de kinesiska kungarikena och lade som Qinimperiets förste kejsare grunden till det moderna Kina. Mest känd är han kanske för att ha ställt till med historiens största bokbål. Främst lät kejsaren bränna konfuciansk litteratur i ett försök att utplåna minnet av de tidigare – nu underkuvade – staterna och stärka den nya centralmakten.

Den förste kejsaren av Qin var en orolig härskare, på gränsen till paranoid när det kom till att kontrollera befolkningen och sin egen hälsa. I takt med att tiden gick tilltog kejsarens oro för sin hälsa och han började fundera allt mer över om det fanns något vis att lura döden på. Detta var allvarliga funderingar, kejsaren var himmelens son och Shi Huangdi hade tidigare erfarenheter av att bråka med gudarna. Vid ett tillfälle hindrade en storm honom från att besöka det heliga berget Xiang. Det tillsynes oskyldiga berget straffades med att kalhuggas och målades i skurkarnas röda färg.

Qin Shi Huangdi

År 219 f. Kr lät sig den åldrande kejsaren övertalas av sin hovmagiker, Xu Fu, att denne visste var ett ”livselixir” fanns gömt. Den undergörande drycken skulle finnas i förvar hos ”de odödliga” på andra sidan ”Östhavet” på en mytologisk ö som kallades Penglai. Xu Fu utrustades med en rejäl flotta och fick av någon magisk anledning (får man förmoda) med sig 3000 pojkar och flickor som alla var oskulder.

Xu Fu sågs inte till på många år efter att han givit sig av på sin annorlunda upptäcktsfärd. Möjligen insåg han att han aldrig skulle hitta ”de odödliga” och höll sig därför undan för kejsarens vrede. Tillslut återfanns den gode magikern på Kinas nordöstra kust och kejsaren störtade dit för att få sitt elixir.

När det väl gick upp för Shi Huangdi att expeditionen misslyckats krävde han förklaringar av Xu Fu som drog någon fabel om att han faktiskt hittat Penglai men att inloppet vaktades av monstruösa hajar och kanske även andra havsvidunder. Han behövde bågskyttar för att undanröja hindret och därefter skulle han erövra elixiret. Kejsaren som grep varje halmstrå valde att tro på Xu Fu, utrustade hans flotta med bågskyttar och önskade honom lycka till. Xu Fu drog nog en lättnadens suck när han återigen hissade segel och återsågs sedan aldrig igen. Möjligen steg han iland på Japan.

Qin Shi Huangdi dog kort efter avfärden. En av hans läkare blandade nämligen till ett eget livselixir som baserades på kvicksilver och kejsaren lät sig väl smaka

Xu Fus expedition under sökandet efter ”de odödligas” elixir

Rådvilliga rön om rysk resande; historien om och tolkningen av Nikolaj Przhevalskis gärning

Nikolai Przhevalski (1839-1888) har gått till hävderna som en av Rysslands största upptäckare vars huvudsakliga historiska gärning bestått i att kartlägga det oländiga Centralasien, vilket i slutändan förde med sig att regionen hamnade i rysk snarare än brittisk eller kinesisk ägo. I såväl tsarrysk som sovjetisk och modern rysk historieskrivning har kolossen Przhevalski (karl ska ha mätt 1, 99 meter och ha vägt i runda slängar 140 kilo) höjts till skyarna och centralasiatiska barn har i decennier indoktrinerats den ryska hjältens alla påstådda bragder.

Enligt det Ryska Geografiska Sällskapet – som i över ett århundrade odlat myten om den oöverträffade upptäckaren och hans betydelse för civilisationens framåtskridande – ska Przhevalski ha varit den första av ”de osjälviskt hängivna” ryska upptäcktsresanden som lade Centralasien under sina fötter. Bara under sin första (av inalles fyra) centralasiatiska expedition hembärgade Przhevalski en imponerande samling av bl.a. 1100 uppstoppade fåglar. Både tsar Alexander II och hans österrikiska kollega kejsare Frans Joseph lovprisade Przhevalskis bidrag till forskningen.

Przhevalski var under hela sin levnad trogen sitt kall och bidrog enormt till förståelsen av Centralasiens biologiska mångfald och zoologi. Under sina resor insamlade Przhevalski och hans proselyter plantor och fågelexemplar som aldrig tidigare skådats av européer och upptäckte därtill en ny hästras som fortfarande bär hans namn. Under förberedelserna för sin femte centralasiatiska expedition (som enligt planerna skulle ta honom till hans drömmars mål: Lhasa i Tibet) dog Przhevalski plötsligt av tyfus år 1888, och blev, på egen begäran, begraven intill den natursköna sjön Issyk-Kul i våra dagars Kirgisistan. 

Nikolaj Przhevalskis begravningsmonument i utkanten av Kara-Kol i Kirgisistan. På gravstenen står kort och gott: ”Nikolaj Przhevalski – upptäcksresande”

I traditionell rysk historieskrivning har det varit viktigt att framställa Prezhevalski som oberörd av sin multi-etniska omgivning och likgiltig inför de centralasiatiska stammarnas biologiska och fysiska konstitutioner. För att kunna framställas som en genomgod  hjälte av herkuliska proportioner också i Centralasien var det givetvis av kardinal betydelse att i propagandan utmåla Prezhevalski som en varmhjärtad beundrare av Centralasien och dess många nationer.

Detta var emellertid inte fallet. Visserligen är det sant att Przhvalkis mission alltigenom var betingad av zoologisk och naturvetenskaplig nyfikenhet, men det hindrade inte vår goda protagonist från att ha en och annan åsikt om hur Ryssland skulle tvinga regionen till underkastelse. I sina föreläsningar i St. Petersburg och Moskva hugfäste Przhevalski ständigt att erövringen av Centralasien behövde göras med ”en karbin i ena handen och en piska i den andra”.      

Överhuvudtaget avskydde Przhevalski det kinesiska imperiet och kineser mer än någonting annat. Han föreslog bl.a. att man skulle ordna massmord på tibetaner och mongoler, kolonisera Mongoliet med hjälp av hänsynslösa kosacker och på så sätt tvinga Kina till att förklara krig. Därefter skulle det, enligt Przhevalskis egna beräkningar, bara behövas en handfull vältränade ryska soldater för att erövra det av kineserna kontrollerade Östturkestan.

Som avslutande kuriosa bör också nämnas att det länge diskuterats huruvida upptäckaren Przhevalski i själva verket var anfader till Stalin då de till appiration beträffat var nära nog identiska (dock mätte Przhevalski nära nog en halvmeter högre än Stalin). Teorin har dock förkastats eftersom det förefaller som att Przhevalski aldrig bevistat Stalins hemtrakter i Georgien. 

Nikolaj Przhevalski i sin krafts dagar

Centrumhets; John Quincy Adams, mullvadsfolket och jakten på jordens center

John Quincy Adams (1767-1848), USA:s sjätte president (1825-29), har gått till hävderna för sina framsynta diplomatiska talanger och obstinata motstånd mot slaveriet. Även om Adams besatt moraliska skupler utöver det vanliga och därtill var en framstående sekulär rationalist, eller just därför, så närde den ålderstigne presidenten en och annan idé som föll utanför normalitetens snäva ramverk.

Bland de mer besynnerliga tillhörde tron på att jorden var ihålig och därutöver befolkad av allehanda märkliga varelser. Adams, och många med honom, var nämligen fast övertygade om att människan besatt möjligheten och tekniken att färdas till jordens medelpunkt genom håligheter belägna vid Syd- respektive Nordpolen.   

Teorin om att jorden var ihålig var ingalunda ett utslag av en gammal inåtvänd surkarts fantasifulla nycker utan hade tvärtom existerat alltsedan antikens glansdagar. Exempelvis trodde ju grekerna som bekant att Hades dödsrike var beläget i underjorden och att jordens inre därmed var befolkat, liknande religiösa tankeföreställningar återkommer i flera andra kulturer. 

Mannen som introducerade idén i USA och gav dess ontologi en brittsommar var en krigsveteran vid namn John Cleves Symmes Jr. (1779-1829). I kölvattnet av fredsslutet 1814 begav sig Symmes ut på en föreläsningsturné där han ivrigt argumenterade för att jorden var ihålig och omslöts av ett ca 850 km tjockt skal med öppningar vid de båda polerna. Vad som fanns därinunder trodde sig Symmes också veta: med största sannolikhet var jordens centrum bebott av det välvilligt inställda mullvadsfolket och kanske också ett mer obskyrt krabbfolk.

För att söka bevisa att hans hugskott inte var fantisfull gallimattias inledde Symmes en intensiv lobbyverksamhet inom ramen för vilken han försökte övertyga amerikanska politiker att utrusta en expedition till Nordpolen som skulle finna de nämnda håligheterna i jordskorpan.

Symmes epigoner fortsatte efter föregångarens sjukdom och död 1829 framgångsrikt kampen för en expedition till jordens centrum. Till slut bar deras samlade bemödanden frukt och deras propåer rönte politisk uppmärksamhet men kongressen valde att rösta ned förslaget med 56 röster mot ja-sidans 44. Den styvnackade presidenten var dock av en annan åsikt. I sina snustorra memoarer berättar exempelvis John Quincy Adams om att han, efter ett möte med Symmesanhängaren Jeremiah Reynolds, insett nödvändigheten av att utrusta en sådan forskningsexpedition men att motståndet från trolösa reaktionärer skulle bli en tuff nöt att knäcka: ”That day will come, but not yet, nor in my time. May it be my fortune and my praise to accelerate its approach!”. Tyvärr hann Adams aldrig att bistå i upprättandet av en expedition med sikte på jordens centrum eftersom han avkläddes sitt ämbete år 1829 efter blott fyra år som president.

John Quincy Adams

Flyktigt om australisk etymologi

Det var under en presskonferens i Sydney 2007 som USA:s president George W. Bush gjorde en ödesdiger groda då han tackade Australiens premiärminister John Howard för att han understött ”de österrikiska trupperna” i Irak. Klavertrampet utspelades inför öppen ridå och världspressen rullade
skyndsamt ut skadeglada löpsedlar som angrep presidents bristande geografikunskaper.

Till saken hör att George W. Bush trots allt inte var helt fel ute. Namnet Australien emanerar nämligen ytterst från Österrike (Austria). År 1606 utforskade den portugisiska upptäckaren Pedro Fernandez de Quiros för Spaniens räkning merparten av de melanesiska öarna (innefattar bland annat Nya Guinea, Nya Kaledonien och Fiji nordost om Australien).  För att helga Spaniens konung Filip III, som var av österrikisk härkomst, namngav han öarna ”Austrialia del Espiritu Santo” (ordagrant: de österrikiska länderna av den heliga Anden).

Namnet ”Austrialia” övergavs först under Första Världskrigets inledningsskede då australiensarna naturligt nog tog parti för ententen och därmed valde att förklara krig mot Österrike (som ju bekant var allierat med Tyskland). Därmed omvandlades det österrikisktklingande ”Austrialia” till ”Australien”.

I mindre nogräknade historieböcker finner man ofta påståendet att Australien upptäcktes av den brittiske kaptenen James Cook år 1770. Inte nog med att åtskilliga européer besökt den väldiga ön före Cook efter att nederländaren Willem Jansz först siktade dess land mer än 150 år tidigare, James Cook var vid tillfället inte ens kapten utan enbart en simpel fänrik. Han befodrades till kapten först efter hemkomsten som tack för de formidabla tjänster han gjort den brittiska kronan.

Ändock ses James Cooks landstigning i Botany Bay (hamninlopp strax söder om våra dagars Sydney) år 1770 som en historisk milstolpe; antagligen eftersom Cook inmutade den vidunderliga ön för Storbritanniens räkning och i princip knyckte den framför ögonen på antågande fransmän. Platsen för den historiska handlingen, Botany Bay, namngavs efter expeditions två vetgiriga botaniker: Joseph Banks och den svenske Linnélärlingen Daniel Solander.

James Cook själv hade inte mycket till övers för sin ”upptäckt” och bävade inför att tvingas återse ön. Istället var det Joseph Banks som med en dåres frenesi sökte övertala den brittiska regeringen, universiteten och riskvilliga kapitalister att investera i sitt gudbarn. Slutligen hörsammades hans böner. Eftersom Storbritannien nyligen förlorat sina nordamerikanska besittningar fann man en kompenserande kolonisation i det fjärran Melanesien tilltalande, och år 1778 upprättades det första brittiska fånglägret på australisk mark vid Botany Bay.

James Cook hade dock givit expeditionen kalla handen. Han avskydde Banks av glatta livet och kallade honom och hans svenska kollega för ”ovårdade snobbar” och ledsamma ”bokmalar”.

James Cook och hans expedition landstiger vid Botany Bay år 1770

Portugisisk rasbiologi på 1500-talet; Afonso de Albuqureque och skapandet av ett härskarfolk

Det påstås ju som bekant att ”kärt barn har många namn”, och om det finns så mycket som ett korn av sanning i det slitna talspråket så torde den mångfacetterade portugisiska kolonisatören Afonso de Albuqureque (1453-1515) tillhöra en av de i särdeles mest älskvärda människor som någonsin vandrat runt i ett par skor. Under sin levnad och strax efter sin död förlänades de Albuqureque en lång rad epitet, däribland: den förskräcklige, den store, sjölejonet och Österlandets kejsare.

Under de Albuqureques korta sejour som portugisisk guvernör i Ostindien 1509-1515 konsoliderade Portugal med erövringar och diplomatiska snilledrag sin nyvunna maktsällning i Orienten. Det var inte en slump att de Albuqureques guvernörskap sammanföll med Portugals koloniala guldålder.

Efter att i princip ha förintad Islams samlade sjökrafter i slaget vid Diu 1509 var Portugals herravälde över Indiska Oceanen betryggat i två generationer framöver. Det militära och maritima övertaget utnyttjade de Albuqureque till att genomföra en rad framgångsrika expeditioner. Därutöver närde han smått fantastiska planer på att ytterligare förnedra Islams apologeter .

För att slutgiltigt krossa det Mamlukiska sultanatet ville exempelvis de Albuqureque vända Nilens flöde i avsikt att ödelägga det blomstrande Nildeltat i Egypten som utgjorde den ekonomiska och politiska ryggraden i det mamlukiska imperiet. Än djärvare var planen på att stjäla profeten Muhammeds lik i syfte att använda detta som utpressningsmedel. Muslimerna kunde, enligt Albuqureque, gladeligen få sitt kadaver till profet tillbaka mot att de i gengäld tog sitt pick och pack och lämnade det Heliga landet. 

Ett av de mest graverande problem som gäckade den erövringslystne guvernören var annars att Portugal saknade inhemska bosättare, lojala mot den portugisiska kronan, som kunde förvalta det växande kolonialimperiet. Kvinnor var överhuvudtaget portförbjudna i Orienten då vidskepelse gjorde gällande att kvinnor ombord på ett skepp förbehållslöst bringade besättningen olycka. Resultatet blev därför att unga äventyrslystna portugisiska gossar i regel endast uppehöll sig en kortare i tid i indiska farvatten innan de, mätta på äventyr, återvände hem till sina fruar och hemmets trygga vrå. 

De Albuqureque uppmanade därför sina unga landsmän, oavsett om dessa råkade ha en hustru väntades på dem hemmavid eller inte, att vid ankomsten till Ostindien äkta och impregnera lokala kvinnor. Genom att aktivt understödja denna oheliga äktenskapsinstitution i tal och handling hoppades de Albuqureque på att skapa en veritabel ras av servila mulatter; lojala mot den portugisiska kronan men med Indien som sitt obestridliga hemland. Dessa halvblodsädlingar skulle därefter uppfostras till att överta skötseln och försvaret av Portugals växande kolonialimperium, medan portugiserna själva i möjligaste mån kunde inrikta sig på att njuta av dess frukter.

Det eugeniska experimentet utföll dock inte till Portugals gagn. I regel kände ”de Albuqureques mulatter” liten eller ingen tillgivelse för det fjärran Portugal, och de högfärdiga portugisiska kolonisatörerna hade lite till övers för de österländska halvbloden. Generellt sett tycks detta potentiella ”härskarfolk” föredragit att prisa Mammon framför konungen av Portugal. Inte undra på då att många av dessa lyckades förkovra sig som femtekolonnare när Nederländerna så småningom gjorde entré i Orienten och inom loppet av några decennier bröt Portugals koloniala hegemoni i Ostindien.           

Afonso de Albuqureque

Kunglig sjöfylla; Kristian IV:s expedition till världens ände

Danmarks kung Kristian IV (1577 – 1648) var nog så kompetent när det gällde att utveckla landets ekonomi och bygga slott, men han var även, i vart fall i sin ungdom, en äventyrslysten festprisse som gärna tittade allt för djupt i flaskan. Så kom den dagen då Kristian fick ingivelsen att han skulle bege sig till världens ände, det vill säga klippan Nordkap i norra Norge. Resan kom att utveckla sig till en kombinerad expeditions- och fylleresa som engagerade åtta av flottans fartyg. Om denna resa finns en liten redogörelse bevarad, ca 20 sidor, skriven av adelsmannen Sivert Grubbe som ger en minst sagt otvättad bild av händelserna

Det var en munter och entusiastisk Kristian som äntrade sitt flaggskepp, Victor, tillsammans med sina vänner i april 1599. Officiellt var det frågan om att Danmark skulle hävda sin rätt till handelsvägen norr om Norge som utnyttjades friskt av engelska flottan. Dock såg kungen det hela som något av en nöjestur, enligt Grubbe deklarerade kungen att det från och med nu var belagt med dödsstraff att titulera honom på annat vis än ”kaptenen”.

Efter en kort tid till havs tog supandet och kortspelandet fart i kungens hytt som han döpte till Capernaum . Den 6:e maj skrev Grubbe att han själv spelat bort alla sina pengar i Capernaum, troligen i kraftigt berusat tillstånd då han även nämnde att en ung adelsman var så full att han inte kunde ta hand om sig själv efter ett liknande symposium dagen innan.

Festandet och kortspelandet fortgick hela vägen till Nordkap och det dröjde inte länge innan man fick höra rykten om engelska handelsskepp som låg ankrade i en mindre rysk ort. Det ena skeppet äntrades och en vild strid utbröt som danskarna vann varpå det andra skeppet gav upp utan strid. Den ryske guvernören på orten bestämde sig för att det nog var bäst att visa danskarna aktning och gick ombord på Victor med ”en meget god Skinke og et stort Brød af en udmærket Smag.” På Victor ställdes det till med en fest under vilken man, enligt Grubbe, söp så mycket att man inte betedde sig bättre än svin och bestar.

Även hemvägen gick i flaskans tecken. I Bergen bjöd stadens apotekare Kristian på fest, kungen blev så packad och upprymd att han slog sönder sin värds alla fönster. Han betalade visserligen för skadorna men festandet pågick i åtminstone fem dagar till varför man kan ana att Bergens invånare, trots den kungliga glansen, tyckte att det var rätt skönt när de höga gästerna lämnade staden.

Sivert Grubbe tyckte i vart fall att det var rätt skönt att komma hem till Köpenhamn, han avslutar sin redogörelse med en liten dikt:

Ønske ved vor Sørejses Slutning:

Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;

Gudene give, at jeg aldrig mer komme til søs.

Sivert Grubbe

Japaner i västerled; Faxicuras möte med påven

Under 1600-talets inledande årtionden präglades Japan av religiös polarisering och inre stridigheter. Innan Tokugawa shogunatet lyckats konsolidera sin maktställning under den äregiriga Tokugawa Ieyasu (1543-1616) upplevde de många feodalherrarna något av en blomstringstid då de till följd av avsaknaden av en interventionistisk centralmakt kunde agera som småkungar på sina domäner.

En av de mest ambitiösa av dessa var utan tvekan den kristna konvertiten Dame Masamune (1567-1636) som närde smått fantastiska drömmar om att konvertera Japan till kristendomen och omvandla det rigida feodalriket till en handelsfararnation i stil med Nederländerna och Spanien. Masamune var heller inte den som lät verkligheten stå i vägen för realiserandet av sina visioner, och år 1613 lät han bekosta en expedition som skulle föra de första japanerna till Amerika och Europa.

Ledaren för denna blev Hasakura Tsunenaga (1571-1622) som fick i uppdrag att utverka handelsavtal med guvernören i Nya Spanien (Mexico) samt att upprätta ambassader i Spanien och Vatikanen, på samtliga punkter skulle expeditionen bli lyckosam.

Hasakura Tsunenaga och hans följe av cirka 180 japanska vapendragare och en handfull spanjorer ankom till Mexico i oktober 1613 där ett åttiotal japaner så småningom lät döpa sig och därmed uppta ”den sanna tron”. Hasakura Tsunenaga gjorde också han slag i saken men hans konvertering fick vänta fram tills sällskapet siktade Spanien där han döptes av ingen mindre än biskopen av Toledo. Han förärades i samband med denna tillställning också ett kristet dopnamn: Francisco Felipe Faxicura, vilket han blev omåttligt förtjust i.

Efter att ha avlagt visit hos den lättfärdige och intellektuellt ointresserade spanske kungen Filip III styrde Faxicura kosan mot Rom 1615, även om vädergudarna tvingade honom till en kortare avstickare i Frankrike. I Rom blev påven Paul V (1605-1621), Galileo Galileis omisskännliga baneman, så betagen i sin jovialiska asiatiska gäst att han generöst nog tillerkände denne romerskt medborgarskap.

Efter att ha återsett Mexico och uppehållit sig en längre tid på Filippinerna återvände Faxicuras expedition äntligen tillbaka till Japan 1620 där de hyllades som hjältar. Tokugawa shogunatets stigande stjärna betydde emellertid att den korta epoken av religiös tolerans och samarbete med de europeiska makterna gick mot sitt slut. Utvecklingen till trots spenderade den nu närmast övernitiskt religiöse Faxicura återstoden av sina dagar med att söka konvertera sin omgivning till ”den sanna tron” innan han så slutligen somnade in stilla och lugnt i sitt hem 1622.