Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

2013/12/04 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov oh hans hustru Polina på äldre dagar.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Mikhail Kalinin

Annonser

Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Bakom hjärnridån: historien om Lenins hjärna

2012/11/22 § Lämna en kommentar

Sovjetunionens och världskommunismens obestridliga nestor, Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924), avled den 21 januari 1924 efter en längre tids sjukdom. Den gravt handikappade f.d. ledarens sista ord ska ha varit ”Duktig hund!”. I sitt testamente hade Lenin explicit begärt att få bli begraven jämte sin älskade moder i Petrograd (sedermera Leningrad). Partiets ledande parveny och tillika framtida diktator, Josef Stalin (1878-1953), ansåg dock att Lenins kropp skulle balsameras och lämnas intakt för allmän beskådan för att på så sätt cementera kulten av revolutionens hjälte. Idén inspirerades till hög grad av upptäckten av Tut-Ankh-Amons balsamerade mumie i Egypten år 1922.

Trots graverande protester från ledande bolsjevikiska koryféer fick Stalin sin vilja igenom. Ett hemligt sällskap av vetenskapsmän, kallade ”kommissionen för odödliggörande”, arbetade dygnet runt för att finna en formula som kunde bevara Lenins redan ruttnande lik. Efter många misslyckanden lyckades kommissionen. Vätskan som sedan apologetens död har hållit Lenins balsamerade lik någorlunda välvårdat kom att bestå av glycerin, alkohol och andra kemikalier som fortfarande är hemlighetsstämplade.

Innan Lenins lik ceremoniellt placerades i sitt berömda mausoleum för allmän beskådan avlägsnades hans hjärna. Forskare vid Lenininstitutet fick, på Stalins begäran, därefter den intrikata uppgiften att söka avslöja just hur Lenins hjärna ”representerade ett nytt paradigm av mänsklighetens evolution”. För att genomföra denna till synes omöjliga uppgift beslöt sig forskarna för att sönderdela Lenins hjärna i över 30 000 mikroskopiska partiklar som, förhoppningsvis, skulle avslöja de cerebrala orsakerna till Lenins ”vetenskapliga genialitet”.

Allt eftersom tiden gick fick Lenins sönderhackade hjärna sällskap av andra hjärnor tillhörande kommunismens politiska och kulturella föregångsmän, däribland kan nämnas: Sergej Kirov (1886-1934), Maxim Gorkij (1868-1936), Sergej Eisenstein (1998-1948) och Stalin själv.

I kölvattnet kommunismens slutgiltiga fall år 1991 och den begynnande demokratiseringsprocessen i Ryssland tordes det f.d. Lenininstitutet avslöja resultatet av decennier av forskning: inga av de hundratals vetenskapliga undersökningar som genomförts under årens lopp tydde överhuvudtaget på att Lenins hjärna var större eller mer välutvecklad än gemene mans.

Lenins hjärna vägde totalt 1 340 gram vilket måste anses som medelmåttigt och inte kom i närheten av författarens Ivan Turgenjevs (1818-1883) abnorma dito som hade en vikt på i runda slängar två kilo. Sovjetunionens samlade studier av Lenins hjärna och påstådda genialitet finns samlade i tretton voluminösa grönfärgade band som lakoniskt nog bär titeln ”LENIN”.

Lenin på sin beständiga lit de parade.

Etnisk rensning á la Hitler och Stalin; historien om Vilnius ”litauisering”

2011/12/28 § Lämna en kommentar

Efter freden i Brest-Litovsk 1918 tillerkändes Polen överhöghet över Litauens nuvarande huvudstad Vilnius (Wilno på polska). Beslutet syntes logiskt; av Wilnos cirka 220 000 invånare var över hälften polacker och staden hade i århundraden utgjort Polens intellektuella nervcentra.

Långtifrån alla var nöjda med detta beslut. Det självständiga Litauen, vars regering huserade i Kaunas, menade på att Vilnius varit en integrerad del av Litauen alltsedan ärkehertigdömet Litauens glansdagar under medeltiden. Trots att inte mer än 2 procent av Vilnius invånare var litauer undervisades litauiska skolbarn att staden till övervägande del bestod av förtryckta landsmän. Överhuvudtaget orsakade Vilniusfrågan ett kallt krig mellan de båda trätobröderna mellan 1920-1938, och Litauen avbröt t.o.m. telefonlinjer och järnvägsförbindelser till Polen.

Också belarusiska nationalister ansåg att Vilnius utgjorde deras rättmätiga huvudstad då man räknande sig till ärkehertigdömet Litauens legitima arvtagare. I kölvattnet av freden i Brest-Litovsk hade Sovjetunionen dessutom utropat en gemensam litauisk-belarusisk socialistisk sovjetrepublik, känd under namnet Litbel, med Vilnius som huvudstad. Projektet hade dock uppgetts efter att Röda Armén lidit nederlag mot marskalk Pilsudskis polska styrkor.

Under mellankrigstiden utgjorde emellertid judarna tveklöst Vilnius största befolkningsgrupp näst efter polackerna. Totalt sett befolkades över en tredjedel av staden av judar. I hävderna har Vilnius gått till historien som ”Nordens Jerusalem” och flera av den europeiska judendomens mest imposanta intellektuella gestalter räknade staden som sitt hem.

Nazitysklands ockupation av Litauen i juni 1941 innebar att den första systematiska massutrotningen av judar i världshistorien blev ett faktum. Även om litauerna i regel var mer intresserade av att terrorisera och massakrera polacker så ställde många av dem, på nazisternas befallning, också upp på att internera och skjuta judar. Av Vilnius cirka 70 000 judar överlevde knappa sjutusen folkmordet. Majoriteten av överlevarna har sedan dess emigrerat och idag utgör judarna ungefär en procent av stadens befolkning. Som en konsekvens har Vilnius, som före andra världskriget kunde ståta med över etthundra synagogor, endast ett judiskt tempel i behåll.

I juli 1944 återtog röda armén äntligen Vilnius efter diverse motgångar och därmed beseglades också polackernas öde. Även om det är sant att Stalins folkmord var baserat på personliga idiosynkrasier och en diabolisk klassindelning så ska det inte stickas under stol med att diktatorn hade ett horn i sidan till polackerna som gäckat Sovjetunionen alltsedan fredsslutet i Brest-Litovsk 1919. Följdriktigt skapade Stalin ett så kallat ”utbytesprogram” som innebar att över 100 000 av ”Wilnos” kvarvarande polska invånare tvångsförflyttades till sitt fädernesland mellan 1944 och 1948. Till litauernas stora glädje proklamerade Stalin sedan det etniskt rensade Vilnius till huvudstad i den nyutropade litauiska socialistiska sovjetrepubliken.

Idag utgör den polska minoriteten knappa 20 procent av Vilnius befolkning medan litauerna numera är i majoritet. Konflikterna mellan denna, i sina ögon, förtryckta minoritet och den litauiska statsmakten har dock fortsatt att sätta käppar i hjulet för de båda nationerna som en gång i tiden bildade det medeltida Europas mest storslagna rike. Utan att överdriva kan man säga att der återigen råder kallat krig mellan Warszawa och Vilnius.

Lurik rekommenderar: Timothy Snyder. The reconstruction of nations: Poland, Ukraine, Lithuania, Belarus, 1569-1999. Yale University Press 2003.

Nazistisk propagandaffish från andra världskrigets Litauen som jämnställer kommunisterna med judar

Krossade orangea drömmar; Viktor Yanukovich och Ukrainas nya historieskrivning

2011/07/13 § 1 kommentar

I kölvattnet av den orangea revolutionen som skakade Ukraina 2004-2005 utlovade ”folkets man”, Viktor Yushchenko, en uppgörelse med det förflutna, Europeisering och djupgående reformer. Även om flertalet av Yushchenkos anhängare i sinom tid blev allt mer desillusionerade med presidentens tvehågsenhet och allehanda oinfriade politiska löften, lyckades denne trots utbrett motstånd förändra den ukrainska historieskrivningen på djupet.

Efter att Yushchenkos baneman och politiska ärkerival, Viktor Yanukovich, krossade den sittande presidenten i valet 2010 har emellertid synen på den ukrainska historien förändrats ånyo, och nu i motsatt riktning. Den nya presidenten har nämligen inte haft mycket till övers för Yushchenkos ”Ukrainofila” (nationalistiska) historieskola, utan sållar sig obetingat till dess ”Östslaviska” (ryskorienterade) motsvarighet.

År 2010, under parollen ”Ett Ukraina, En Historia”, inleddes en landsomfattande kampanj för att omforma den ukrainska historieskrivningen i önskvärd politisk riktning, och ytterst var udden riktad mot grundskolans böcker i historia som ansågs ha förvanskats av Yushchenkos ”ukrainofila” böjelser. I enlighet med Yanukovich önskemål raderades i princip alla referenser till den orangea revolutionen (och Yanukovich komprometterade roll i denna) i de nya upplagorna, vilka tidigare hade behandlat fenomenet extensivt och förärat revolutionen det högtidliga namnet ”det orangea miraklet”.

Emellertid gör sig den vitaliserade ”östslaviska” historieskrivningen än mer gällande vad gäller skildrandet av den gemensamma sovjetiska historien. I de nya historieböckerna nämns knappt det segdragna ukrainska motståndet mot bolsjevismen 1918, likväl behandlas inflytelserika anti-kommunistiska grupperingar, om alls, minst sagt styvmoderligt. Målet med detta är naturligtvis att sudda ut den historiskt påtagbara polariseringen mellan det ”äktukrainska” västra Ukraina och det ur kulturell och demografisk synpunkt ryskdominerade östra Ukraina. Den sistnämnda regionens väljarbas har traditionellt sett utgjort Viktor Yanukovich mest entusiastiska anhängare.

Än värre för den ”ukrainofila” skolans många apologeter är att de reviderade skolböckerna i historia framhåller att den makabra svälten i detta Sovjetunions kornbod 1933-34, som skördade cirka elva miljoner ukrainska människoliv, inte var framkallad av ”människohand” (d.v.s. av Stalins koryféer i Moskva), utan berodde på ofördelaktiga naturliga omständigheter.        

Den ”östslaviska” historieskolans renässans i Ukraina är naturligtvis inte enbart ett uttryck för Viktor Yanukovich politiska aspirationer, utan har ursprung i den ryska myllan där man i regel är mån om att vårda en uniform och konfliktbefriad sovjetisk historiesyn.

Flera av de rön som bär Wikileaks signum pekar bland annat på att Rysslands President Dmitrij Medvedev under 2009-2010 ska ha tagit ledarna för samtliga post-sovjetiska stater (inkluderat Ukraina men undantaget Baltikum) i örat och krävt att dessa avfärdar den utmanande FN-resolutionen som gör gällande att den ukrainska svälten 1933-34, tveklöst underblåst och systematiskt planerad av Stalin, bör karaktäriseras som ett folkmord. Den azeriska Presidenten, Ilham Alijev, ska bland annat ha ställts inför följande ultimatum: rätta in dig i ledet eller så kan Azerbajdzjan för all framtid glömma suveränitet över Nagorno-Karabach (den omstridda bergsprovinsen som indirekt orsakat krig mellan Azerbajdzjan och grannstaten Armenien).

Oavsett vad så har den ukrainofila skolan haft svårt att mobilisera något reellt motstånd mot den stassanktionerade och ryskorienterade historiesynen, och människor i allmänhet förefaller för länge sedan ha tröttnat på de ständiga stridigheterna beträffande den nationella historieskrivningen. Utvecklingen har fått försmådda ukrainofiler att uppgivet konstatera att Yanukovich håller på att lyckas förvandla Ukraina till en ”historielös nation”.

Viktor Yanukovich i sitt esse

Cinema Komunisto; Tito och det jugoslaviska filmimperiet

2011/04/26 § Lämna en kommentar

Av någon outgrundlig anledning har flertalet av världskommunismens fanbärare varit i det närmaste slaviskt besatta av allsköns smörja som spelats upp på bioduken. Såväl Lenin, Stalin, Ceausescu, Mao Zedong och Kim Jong Il utgör kärnan i denna skara av kommunistiska filmfanatiker, men listan kan göras betydligt längre. Stalin för exempel hade en irriterande tendens till att skryta vitt och brett om att han läste minst 500 sidor om dagen och att han förlustade sig med åtminstone fem filmer vid varje veckoslut.

Världskommunismens ledande filmguru var emellertid Jugoslaviens Josip Broz Tito (1943-1980) som inte skydde några medel för att realisera sin vision om Jugoslavien som ”den andra världens” motsvarighet till Amerika och dess suggestiva Hollywoodimperium. I Sverige förefaller det som att vi numera har förträngt den jugoslaviska filmens guldålder under 1960- och 1970-talet då SVT ständigt visade ”progressiva” och socialistiskt klichéartade mästerverk från Titos hemland. Vad som fortfarande nämns med viss nostalgi är den animerade Professor Balthazar och dennas budkap om icke-våld, vilket utgjorde det kommunistiska Jugoslaviens mest framgångsrika tecknade export.

En idiosynkratisk Tito, som under sin levnad glupskt slukade filmer från när och fjärran (han ska ha avnjutit åtminstone 200 biofilmer per år i sin privata biosalong), ansåg emellertid att uppförandet av ett inhemskt filmimperium var av nödvändighet för att tillförsäkra Jugoslavien en plats i solen. Till detta ändamål skapade han filmbolaget Avala vars framgång och inflytande inom kort skulle uppmärksammas vida utanför det kommunistiska Östblocket.

Det var inte bara gräddan av Östeuropas ledande mediemoguler och skådespelare som lockades till Titos imposanta filmimperium, vars ekonomiska muskler saknade en jämlike bland Sovjetunionens satellitstater, utan också dess mera välkända kontrahenter i Amerika. Bland Hollywoodelitens galjonsfigurer som valde att göra karriär i Jugoslavien märks namn som Kirk Douglas, Richard Burton, Orson Welles och Elizabeth Taylor.

Under dryga tre decennier producerade Avala mer än 700 spelfilmer varav 120 stycken var multinationella eller interregionala projekt som involverade skådespelare och regissörer från de socialistiska broderländerna såväl som från det dekadenta Väst. Mest berömd torde vara det storslagna och ytterst påkostade cinematiska nationaleposet the Battle of Neretva från 1969 som bland annat innefattade Orson Welles i den långa listan av huvudrollsinnehavare. Filmen räknas idag som en av de i särklass dyraste som någonsin producerats utanför Hollywood, vilket bland annat kan förklaras med att Tito beordrade flera kontingenter av den Jugoslaviska armén att bidra som statister i iscensättandet av de många dramatiska krigsepisoderna.

Titos död och Jugoslaviens utdragna fragmentiseringsprocess innebar också att det en gång så stjärnspäckade jugoslaviska filmimperiet snabbt vittrade sönder. Idag är Avalas spatiösa salonger i Belgrad nära nog lagda i ruiner och saknar allt som oftast tillgång till både elektricitet och vatten. Filmconnoisseuren Tito hade troligen vänt sig sin grav om han haft vetskap om sakernas tillstånd.

Tito och frugan njuter av en privat filmvisning

Lenin vs. Frihetsgudinnan

2011/02/13 § Lämna en kommentar

Av Josef Stalins alla överdimensionerade projekt ämnade att moraliskt och visuellt inpränta budskapet om kommunismens allövergripande omnipotens, torde inget kunna överträffa planen på byggandet av Sovjeternas Palats. Planen på att konstruera detta monstruösa byggnadsverk hade egentligen framkastats under 1920-talet, men det var först efter att Stalin tillförsäkrad sig nära nog oinskränkt makt som arbetet kunde ta sin början.

Det initiala problemet var att den plats i Moskva Stalin utvalt för uppförandet av palatset redan var ockuperad, och det av Kristus Frälsarens Katedral; Rysslands i särklass största och mest pompösa kyrka som tagit tre generationer Romanov att få färdig (1837-1883). 1931 Påbörjades rivandet av detta Rysslandas andliga centrum genom att man lät aptera hela byggnaden med dynamit. Sprängningen var dock inte helt lyckat och delar av den solida byggnaden vägrade att rucka på sig. De stackars byggnadsarbetare som för hand var tvungna att rasera återstoden av katedralen lät ofta, med myndigheternas tysta medgivande, berusa sig nästintill medvetslöshet då de led kval över tanken på att förstöra en nationalsymbol som det tagit deras förfäder generationer att bygga.

Kort därpå annonserade Stalin en internationell tävling där ledande arkitekter uppmanades att skicka in sina förslag på hur Sovjeternas Palats skulle kunna tänkas se ut. Projektet, som utbasunerades ha tillgång till obegränsade resurser, lockade gräddan av den internationella eliten av arkitekter, däribland Le Corbusier, modernismens oinskränkta galjonsfigur. Vann gjorde emellertid en inhemsk förmåga, Boris Iofan, och det var hans i det närmaste groteska vision som sattes för att förverkligas.

Stalin ansåg dock att Iofans plan inte var svulstig och verklighetsfrånvänd nog utan innerverade för att försäkra sig om att slutresultatet skulle bli en konstruktion som vida överträffade allt vad det förhatliga USA någonsin lyckats realisera. Sovjeternas Palats var därför ämnat att resa sig högre än någon annan byggnad på klotet och således övertrumfa kapitalismens fyrbåk: Empire State Building. Det jättelika palatset skulle sedan krönas med en abnorm Leninstaty i solitt järn vars längd och volym vida överträffade den av frihetsgudinnans. För att verkligen understryka den fabulösa storleken på statyn av revolutionens andlige fader kan nämnas att sträckan mellan Lenins tumme och pekfinger var planerad att bli tolv meter lång.

Uppförandet av detta imposanta landmärke nödgades dock avbrytas 1941 till följd av den tyska invasionen, och merparten av cement och stålbalkar forslades bort för att användas till fortifikationer. Arbetet återupptogs aldrig. Istället lät Nikita Chrusjtjov 1958-1960 realisera ett mera blygsamt byggnadsprojekt på platsen ämnad för Sovjeternas Palats, nämligen anläggandet av världens i särklass största utomhusbassäng. Dennas existens blev emellertid kortvarig och Kristus Frälsarens Katedral har idag återuppbyggts efter femton års intensivt arbete.   

Sovjeternas Palats

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade StalinLuriks Anakronismer.