Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

2013/12/11 § Lämna en kommentar

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Annonser

Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Stör(d) fiskehistoria; kaviaren genom århundradena

2012/07/22 § Lämna en kommentar

Kaviaren omnämns för första gången i en skriftlig källa daterad till 1240-talet av den mongoliska erövraren Batu Khan (1207-1255). Batu Khan var dock långt ifrån den första att njuta av de eftertraktade fiskäggen som idag utgör själva sinnebilden för kulinarisk överdådighet. Redan antikens perser, greker och romare avnjöt kaviar med frisk aptit, även om delikatessen var reserverad för de högre stånden.

Historien har givit oss gott om exempel på kungliga gourmander som högaktat kaviaren liksom andra som tvärtom fått kväljningar vid blotta tanken på maträtten. Omtalad är bland annat Edvard II (1284-1330) av England som proklamerade en lag som gjorde fiskare skyldiga att erbjuda kungen den kaviar som de lyckats hembärga. Tsar Nikolaj II (1868-1918) gick i samma spår när han i början av sin regeringstid ålade fiskare att betala en viss del av sina skatter i störägg.

Någon som dock inte lät sig imponeras av den ryska kaviaren var den franska gourmanden Ludvig XIV (1638-1715). När Tsar Peter den Store (1682-1725), enligt en välkänd historisk skröna av tvivelaktig äkthet, presenterade den franske konungen med rysk kaviar ska den kräsne monarken helt sonika ha spottat ut tsarens gåva och fränt meddelat att den ryska delikatessen var otjänlig som människoföda.   

Äkta kaviar får man som bekant från stören, vilken på många sätt är en egendomlig och uråldrig fisk; fossiler av störfiskar har påvisat att släktet i själva verket är 200 miljoner år gammalt. Stören kan bli närmare 6 meter lång och det mest imposanta exemplaret vägde smått otroliga 2000 kg. Kineserna har länge givit stören smått övernaturliga attribut och i traditionell mytologi anses störar kunna utvecklas till fullfjädrade drakar. Stören har fiskats vilt i hela Europa men mest berömda är nog de ryska störarna som traditionellt fiskats i Kaspiska Havet och de sydryska floderna. Ryssland är dock inte kaviarens förlovade hemland som många tycks tro; när franska läckergommar i slutet av 1800-talet började uppmärksamma den ryska kaviaren blev den stora exportören inte Ryssland utan USA.

Störfiske vid Kaspiska Havet

I 1800-talets USA var nämligen stora vattendrag som Hudson och Delaware fyllda till bredden med störfiskar, vilket förde med sig att den amerikanska marknaden översvämmades av billig kaviar av exemplarisk kvalitet. I början av 1900-talet, under det amerikanska störfiskets guldålder, genererade de amerikanska floderna och sjöarna cirka 600 ton kaviar per år. Vid denna tid var därför kaviaren ansedd som fattigmansföda och på krogarna serverades salt kaviar ofta gratis som snacks då det bidrog till att öka ölförsäljningen. Kaviaren tjänade alltså ungefär samma syfte som jordnötterna gör idag.

Den amerikanska kaviardrömmen dränerades så sakteliga under 1900-talets början till följd av överfiskning. Sedan stören nära nog utrotats i Nordamerika hämtas numera större delen av den åtråvärda kaviaren från Kaspiska Havet. Redan under Sovjetunionens högsommar minskade emellertid produktionen av den ryska kaviaren avsevärt till följd av överfiskning och miljöförstörelse. Numera är huvuddelen av störhonorna infertila till följd av genetiska abnormiteter som ytterst framalstrats av nedsmutsning och försurning. Efter Sovjetunionens fall 1991 har Ryssland dessutom förlorat kontrollen över störfisket och ljusskygga privata aktörer bidrar numera till att förvärra överfiskningen. Andra länder har satsat stort på kommersiellt störfiske i syfte att utmana den ryska kaviaren, däribland Iran, men miljöförstöring har kvävt merparten av försöken i sin linda.   

Den åtråvärda Belugakaviaren

Tysken som ville vara mongol; Roman von Ungern-Sternberg i Djingis Khans fotspår

2012/03/28 § Lämna en kommentar

Det kanske märkligaste av många underliga män som föddes ur och satte sitt avtryck på den ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget var en viss balttysk baron vid namn Roman Nicolaus Fyodorovich von Ungern-Sternberg (1885-1921). Denna förunderliga figur var något så ovanligt som en rabiat anti-semit, spränglärd orientalist, buddhistisk konvertit, eldfängd monarkist, råbarkad anti-kommunist och dristig krigare i en och samma person.

Under det första världskriget kämpade von Ungern-Sternberg tillsammans med kosackerna på den ryska autokratins sida i kampen mot den tyska jaggernauten. I kölvattnet av det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 flydde den ärkekonservativa von Ungern-Sternberg till östra Sibirien för att där fortsatta kampen för återinstallerandet av den ryska monarkin. Bland Sibiriens nomadiserade urbefolkning antog von Ungern-Sternberg den buddhistiska lamaismen och gifte sig med en manchurisk prinsessa.   

Runt omkring sig samlade von Ungern-Sternberg allehanda stäppfolk – burjater, mongoler, kineser och tatarer m.fl. – som hade det gemensamt att de var obeskrivligt trötta på inbördeskriget och den nöd som rådde i det asiatiska Ryssland. Därefter satte den idiosynkratiske baronen sig för att förverkliga sin grandiosa dröm: återupprättandet av ett mongoliskt storrike i Djingis Khans anda som skulle innefatta östra Sibirien, Manchuriet, Mongoliet, delar av Centralasien och Tibet.  

Von Ungern-Sternberg var övertygad om att den europeiska civilisationens fall var nära förestående och att framtiden tillhörde de asiatiska ”raserna”. Visionen var i grunden kulturellt snarare än eugeniskt betingad. Von Ungern-Sternberg trodde nämligen att de strikta hierarkiska strukturer som kännetecknade asiatiska kulturer, tillsammans med traditionell asiatisk paternalism och sakrosankt despotism, var det enda botemedlet mot den sociala och kulturella degeneration han såg i de europeiska samhällena. Såtillvida önskade baronen att återställa den ryska autokratin och göra sitt föreställda mongoliska imperium till ett bålverk mellan europeiskt barbari och upplyst asiatisk despotism.

Den asiatiska armé som von Ungern-Sternberg skapade för att krossa bolsjevikerna och förverkliga sin dröm bestod till största delen av depraverade fyllbultar och emotionellt störda kokainmissbrukare. Utöver alla de notoriska grymheter som denna armé gjorde sig känd för tillkom dess bestialiska mördande och lemlästande av fysiskt handikappade. Handlingen var, sett utifrån von Ungern-Sternbergs perspektiv, emellertid filantropisk. Som övertygad buddhist ansåg baronen nämligen att avrättandet av dessa missbildningar tjänade deras intresse eftersom den stundande reinkarnationen skulle skänka dem ett värdigare liv.  

I maj 1921 besegrades von Ungern-Sternbergs odisciplinerade här av den röda armén vid Kyakhta-Troitskosavsk och baronen själv togs tillfånga. Till von Ungern-Sternbergs förfäran anfördes den efterföljande rättegången av en jude. I sitt arroganta försvarstal meddelade den osentimentala baronen att: ”I tusentals år har von Ungerns givit andra order och vi har aldrig själva tagit order från någon. Därför vägrar jag godkänna proletariatets auktoritet”. Baron von Ungern-Sternberg avrättades genom arkebusering av bolsjevikerna i september 1921

Lurik rekommenderar: Rachel Polonsky. Molotov’s magic lantern: Uncovering Russia’s secret history. Faber and Faber Limited 2010.Baron von Ungern-Sternberg

Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

2011/11/23 § Lämna en kommentar

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

Vitryssland finns inte

2010/09/06 § 1 kommentar

Sovjetunionens kollaps 1991 innebar inte bara bråda dagar för journalister, politiker och samhällsanalytiker, utan också för landets lingvister vilka såg sig nödgade att fullständigt revidera existerande kartor och anpassa de mest obskyra ortsnamn efter obeaktade tungomål som plötsligt uppgraderats till statsbärande språk. De misstag och den inkonsekvens som varit det genomlöpande temat i detta projekt har i våra dagar kommit att prägla hur vi ser på och benämner den östslaviska, kaukasiska och centralasiatiska ortografin.

Vad man eftersträvade var i huvudsak att ersätta de icke-ryska orterna och städerna i det forna Sovjetunionen som erhållit ett förryskat namn, eller helt enkelt lånat sitt namn från någon av Sovjetstatens politiska koryféer, med dess ursprungsnamn på de nya staternas egna språk. Sålunda blev den kirgiziska centralorten Frunze – döpt efter en framgångsrik general i röda armén av moldovisk härkomst med samma namn – huvudstaden i det självständiga Kirgizistan med det mer svåruttalade namnet Bisjkek. Den estniska huvudstaden Tallin gick samma öde till mötes, även om vi i Sverige endast motvilligt övergav den ryska stavningen, och stavas numera med två ”n” såsom estländarna själva föredrar.

 I fallet Moldavien har vi dock varit mer nyckfulla. Landet, som på moldoviska och de flesta andra språk benämns som Moldova, har i Sverige fortfarande sitt ryska namn i behåll, medan vi däremot talar om landets huvudstad som ”Chisinau” istället för det ryskklingande ”Kisjinov”.

Att denna ortografiska ordlek som påbörjades under Sovjetunionens disintegrering ingalunda varit fri från motsägelsefulla och förilade beslut må väl vara förlåtligt, om det inte vore för Belarus, vilket vi svenskar konsekvent och med en dåres enträgenhet har valt att benämna ”Vitryssland”. Vitryssland existerar emellertid inte, och denna illa valda neologism är ytterst ett resultat av bristande språkförståelse och ett negligerande av historiska fakta.

 ”Belarus” betyder inte, som ofta framhålls av oinsatta dillettanter, ”det vita Ryssland”, utan bör istället översättas med ”det vita Rus”. Det är förvisso sant att ordet ryss härstammar från begreppet Rus, vilket i sin tur härleds till vikingarnas ord för Roslagen eller för att ro enligt vissa forskare, men ”Rus” har en djupare innebörd i den östslaviska mytologin.

 Med begreppet ”Rus” syftas på de östlaviska folkens (ryssar, ukrainare och belaruser m.fl.) gemensamma urhem. Dessa anlade sin första blomstrande stadsbildning, Kievskaja Rus, i trakterna kring Kiev i dagens Ukraina. Enligt de sägner som finns bevarade i den ryska Nestorkrönikan ombads vikingahövdingen Rurik (862-879) att år 862 att ta över regeringsmakten i Kievskaja Rus och stifta fred mellan de blodbesudlade rivaliserande östslaviska stammarna. Detta gjorde naturligtvis Rurik med besked och hans dynasti kom att inneha den ryska tronen fram tills den utslocknade i och med Fjodor II för tidiga död år 1598, långt efter det att Kievskaja Rus förintats av de anstormande mongoliska horderna 1237-1240.

 ”Vitryssland” är därför inte ryskt, även om det är vitt. Även om många förklaringar har angivits som alla aspirerar på att klargöra färgens betydelse föreslår den i särklass mest reciterad av dessa att Belarus fått sitt namn till följd av de nyss nämnda mongolinvasionerna. Belarus föll aldrig offer för mongolernas grymheter utan lämnades mirakulöst nog åt sitt öde; den vita färgen symboliserar därför landets jungfruliga renhet som inte befläckats av det asiatiska barbariet.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade mongolernaLuriks Anakronismer.