Om togans intåg i historien

Vid de tillfällen Hollywood fått för sig att göra de antika romarnas öden och äventyr till pretentiös mastodontfilm förmedlas allt som oftast en uniform och förenklad bild av de romerska medborgarnas klädesdräkter. Och även om togan under hela den republikanska perioden (ungefär 509-44 f.Kr.) utgjorde det dominerande plagget i det offentliga rummet förhöll det sig inte, vilket tycks vare den gängse uppfattningen bland dåligt insatta regissörer, på det viset att romarna på egalitärt manér vandrade runt i likformiga vita lakan. Tvärtom var variationen av kulörer och stilar på togorna avsevärd och av största vikt då dessa ofta avslöjade detaljer om bärarens sociala status, yrke och bakgrund.

Under den republikanska epoken förväntades varje någorlunda bemedlad romersk medborgare att bära toga, vilket inkluderade de plebejer som vanligtvis var sysselsatta med manuellt arbete. Slavar och utlänningar var å andra sidan strängeligen förbjudna från att gå inlindade i togor i det offentliga rummet. Även om förlagorna till togan kan härledas till Grekland och Etrurien förefaller klädesplagget definitivt vara en romersk uppfinning. Som redan framhållits så kunde togan se ut lite hur som helst, även om reglerna för hur den skulle uppbäras överlag var synnerligen strikta och detaljrika. Krigsveteraner föredrog exempelvis att klä sig så att togan blottade bröstet eftersom ärr och allehanda blessyrer ansågs vittna om mandomskraft och tapperhet.

Togans färg avslöjade annars en hel del om bärarens beskaffenheter. Under den hektiska kampanjtiden bar patricier med politiska ambitioner uteslutande vita togor, vilka också är de som vanligtvis avbildas i modern film och litteratur. Barn använde sig i regel av violetta togor medan sörjande logiskt nog draperade sig i svart. Prästerskapets färgrika togor berättade om vilka gudar de tjänade, även om röd-violetta linjer förefaller ha varit legio. För gemene man, som led avsaknad på voluminösa klädkonton, fick oftast obearbetat och färglöst tyg duga som material för sömnaden av klädesplagg, vilket innebar att deras togor i regel antog grå-vita nyanser.

Med tiden blev de restriktioner som omgav uppbärandet av togan allt fler och utomordentligt betungande. De mer avancerade kreationerna tarvade förmågan att halta omkring omgärdad av cirka 18 meter tyg, och det blev mer eller mindre nödvändigt att anställa slavar som varje morgon hade till uppgift att påkläda ägaren dennes otympliga toga. Vidare var det nästintill omöjligt att utföra tyngre manuellt arbete iklädd toga, särskilt med tanke på att en hand ständigt behövdes för att hålla dräkten på plats, vilket utmynnade i att de lägre samhällsklasserna övergav klädesplagget under den republikanska erans slutskede. Inte konstigt att det mest bevingade romerska citat som bevarats angående denna numera ack så studentikosa utstyrsel fastslår att: ”togan är inget klädesplagg, det är en förbannelse”.

Den vilda jakten på diamanten

Den legendomspunna jättediamanten Koh-I-Noor, länge ansedd som världens största och dyrbaraste ädelsten, har under hela sin existens haft en närmast suggestiv inverkan på sina ägare och deras rovgiriga banemän. Få värdeföremål har under historiens lopp bytt ägare lika många gånger som Koh-I-Noor, och flertalet av dessa har gått kvalfyllda öden till mötes. Inte konstigt att den äldsta bevarade skriftlig källa som berör diamanten, daterad till 1306, också varnar för den förbannelse som ovillkorligen drabbar de (män) som förfogar över den: ”Innehavaren av denna diamant kommer att äga världen, men därutöver också få erfara allt dess lidande. Ty bara Gud eller en kvinna kan bära den utan att förgås”.

Koh-I-Noor, vilket betyder ”berg av ljus”, grävdes fram i de norra delarna av Indien (oklart när), och blev omgående ett vida eftertraktat och mytomspunnet värdeföremål som gick i arv i den för tillfället mäktigaste furstefamiljen. När den mongoliskättade usurpatorn Babur (1483-1530) tillskansade sig herraväldet över norra Indien, i och med sin snillrika seger vid Panipat 1526, utgjorde Koh-I-Noor den enskilt mest lysande krigstrofén. Baburs bestående livsverk var skapandet av Moguldynastin, vars ledande medlemmar skulle stoltsera som innehavare av den praktfulla diamanten i 213 år.

Ett av många offer för Koh-I-Noors förbannelse var den kärlekskranke Shah Jahan (regent 1627-1658), som lät installera diamanten i sitt nyuppförda sagopalats Taj Mahal. Efter ett långt liv omgiven av lyx och flärd blev denna under sina sista och sjukdomsmärkta levnadsår fängslad av sin äregiriga och religiöst intolerante son, Aurangzeb (1658-1707), som omgående satte sig för att hänsynslöst oskadliggöra sina äldre och yngre bröder. Den tungsinta fadern hann knappt stänga sina ögon före det att den fundamentalistiska sonen lyckats i sitt blodiga värv, och därmed var den långa och kulturellt blomstrande epoken av religiös tolerans i Mogulriket definitivt förbi. Aurangzeb skickade Koh-I-Noor till en påstått skicklig diamantslipare för att ytterligare bättra på dess förföriska lyster. När den älskade dyrgripen så småningom återbärgades fick emellertid den koleriskt lagde despoten en ordentlig chock. Den inkompetenta charlatanen som utgjort sig för att vara diamantslipningens obestridliga nestor hade lyckats med konststycket att reducera Koh-I-Noors vikt, och därmed värde, från 793 karat till 186 karat. Aurangzebs frånfälle 1707 symboliserar slutet på Mogulrikets storhetstid, som hädanefter kom att präglas av anarki och sönderfall.

Tillståndet av kaos och förvirring kom inom kort att utnyttjas av den brutala persiska uppkomlingen Nadir Shah (1736-1747) som inom kort blev en maktfaktor av oanade proportioner i regionen. Trots sin enkla bakgrund som en simpel stråtrövare gjorde den sluge Nadir kometkarriär och kunde 1736, efter att fördrivit såväl afghaner som ottomaner från landet, utropa sig till Shah. År 1738 invaderade han norra Indien och besegrade den hopplöst underlägsna Mogulhärskaren Muhammed Shahs oregerliga armé vid Karnal 1739. Muhammed Shah togs tillfånga men lyckades utverka så att han själv släpptes och att hans rike förskonades från ytterligare plundring genom att erbjuda sin maktfullkomliga rival nycklarna till den kungliga skattkammaren.

Till sin stora besvikelse kunde Nadir Shah inte finna Koh-I-Noor bland de sagolika skatter Moguldynastin samlat på sig under två århundraden, och misstänkte givetvis Mohammed Shah för att undanhålla trofén från honom. Om man får tro legenden så skulle emellertid en försmådd kurtisan förtäljt den persiska erövraren att Mohammed Shah alltid bar diamanten gömd i sin turban. För att kunna lägga vantarna på diamanten lät därför Nadir Shah arrangera en storslagen festivitet, vars ostentativa syfte var att celebrera freden mellan de forna antagonisterna. Mitt under pågående festligheter insisterade Nadir på att denne och Mohammeds nyvunna brödraskap skulle befästas genom att man, enligt god orientalisk sed, bytte turbaner. Mohammed Shah kunde inte gärna neka utan var tvungen att motvilligt erbjuda sin betvingare Koh-I-Noor. Nadir Shah återvände därefter glad i hågen med sin dyrgrip till Persien.

Efter sin återkomst till Persien blev den koleriske potentaten, till sina officerares stora förfäran, allt mer paranoid och maktsjuk. Dessa ingick 1747 en sammansvärjning och lät mörda Nadir Shah, vars närmaste anförvant inledde en blodig klappjakt på sina släktingar och inom kort själv fick sina ögon utstuckna. I det kaos som följde lyckades en av Nadirs forna vapenbröder, Ahmed Abdali, lägga rabarber på Koh-I-Noor och föra denna till Afghanistan där han också utropade sig till Shah. Efter Ahmeds död bröt hans rike snabbt samman då olika fraktioner började bekriga varandra. En av förlorarna i dessa fraktionsstrider, Shah Shuja, lyckades omsider att överta ägandeskapet av Koh-I-Noor och valde efter att hans arméer blivit tillintetgjorda att 1810 söka skydd hos sikhernas självsvåldiga härskare i Punjab, Ranjit Singh (1780-1839), även kallad ”Lejonet av Punjab”.

Denna var väl insatt i diamantens historia och litade inte ett ögonblick på Shah Shuja som dyrt och heligt bedyrade att han saknade all vetskap om vart Koh-I-Noor kunde tänkas ha tagit vägen. Efter att ha låst in sin gäst och förnekat denna mat och vatten under två dygn insåg emellertid Shah Shuja att livet var honom kärare än diamanten, och avstod följaktligen Koh-I-Noor till sin bryska värd. När Ranjit Singh sedermera avled 1839 följde historien sitt gängse mönster och sikhernas rike kom att uppleva ett decennium av kaos och anarki vilket kunde utnyttjas av britterna som 1849 slutligen lyckades lägga under sig Punjab. I fredstraktaten utfäste sig sikherna att avstå Koh-I-Noor som omgående och för alltid lämnade Indien och skickades till England och drottning Victoria.

Sedan dess har diamanten burits av såväl drottning Victoria som drottningmodern Elizabeth, vilka i egenskap av sin kvinnlighet naturligtvis varit förskonade från förbannelsens verkningar, och Koh-I-Noor ingår numera bland de brittiska kronjuvelerna. Att dyrgripen verkar ha funnit en fristad i England har emellertid inte avblåst jakten på diamanten utan denna fortgår likväl fortfarande om än med andra medel. Både Indien och Pakistan har vid upprepade tillfällen under 1900- och 2000-talet begärt att få Koh-I-Noor återbördad till sitt ”rättmätiga hemland”. Likadant gjorde talibanregimen i Afghanistan år 2000. Hitintills har dock den brittiska regeringen enträget vägrat att uppge sitt ägandeskap.

Stockholmsdrömmar; Sigismund Vasa i polsk-litauisk historieskrivning

I traditionell svensk historieskrivning har den olycklige Sigismund I Vasa (svensk kung 1592-1599) i regel utmålats likt en irrlärig polsk despot som med ett koppel av jesuitiska svartkappor inte skydde några medel i sin strävan att återinföra katolicismen i Sverige. Nidbilden av den sorgmodige kungen, ytterst ett påhitt av antagonisten hertig Karls (svensk kung 1604-1611) snillrika propagandamakare, är inte bara missvisande utan utelämnar flera intressanta fakta om denna. Sigismunds levnadsöde föreslår istället att få kungligheter, om någon, har hyst en sådan förkärlek till Sverige; vars aristokratiska ledargarnityr så bryskt tvingade honom i exil till ett land han avskydde av hjärtats lust.     

Den unge Sigismund blev 1587, till följd av ett enastående skickligt diplomatiskt intrigerande av fadern Johan III (1568-1592), vald till polsk-litauisk regent men vantrivdes i sitt nya rike så till den milda grad att han med faderns goda minne utarbetade långtgående planer på att abdikera och återvända till Sverige. När Sigismund misslyckades med att återta kontrollen över sitt svenska arvsrike efter faderns frånfälle 1592 och sedermera också avsattes från sin svenska tron 1599, berodde utslaget mindre på oppositionens styrka och mer på kungens ovilja att bruka våld mot sina undersåtar.

Efter att, om än motvilligt, ha försonat sig med sitt öde som kung över det polsk-litauiska samväldet, vid tillfället et av Europas största och mäktigaste riken, började Sigismund (i Polen känd som Zygmunt III Waza) att ta aktiv del i styret av sitt nypåtvingade hemland. Ett av dennes mest besynnerliga beslut var att etablera det perifera Warszawa som ny huvudstad, något som Krakows invånare aldrig förlåtit honom för. En av anledningarna bakom beslutet anses ha varit att Warszawa hade mycket gemensamt med Sigismunds älskade Stockholm, och mycket riktigt började kungen snart att modellera stadskärnan efter förebild av den svenska huvudstaden.

Idag finns ingenting kvar av Sigismunds Stockholmsinspirerade Warszawa, vilket förvandlades till en rykande grushög efter de tyska bombningarna under andra världskrigets inledningsskede. Det är emellertid inte Kasimir den store, Vladislav II Jagiello eller någon annan av Polens legendariska hjältekungar som idag står staty på en upphöjd pelare utanför den restaurerade och turisttäta gamla stan i Warszawa. Istället är det den avsevärt anonymare Sigismund Vasa som fördelats äran att blicka ut över den polska huvudstadens omgivningar. 

I den polsk-litauiska historieskrivningen har Sigismunds eftermäle av tradition varit tudelat. Å ena sidan saknade den bistra och gravt deprimerade kungen personlig karisma och ett gediget register av bragdfyllda gärningar; nödvändiga attribut för konstruktionen av en hjältekonung. Å andra sidan lyckades polsk-litauiska styrkor under Sigismunds styre med något Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler misslyckats med: att erövra Moskva. Under en kort tid föreföll det till och med som att Sigismund skulle lyckas få sin minderåriga son Vladislav (sedermera Vladislav IV 1632-1648) vald till rysk tsar, men företaget gick i stöpet då Sigismund vägrade böja sig för det ryska kravet på att Vladislav skulle konvertera till den grekisk-ortodoxa läran.

Sigismund Vasa avled bitter och besviken i Polen 1632. Ironiskt nog var detta samma år som kusinen och trätobrodern Gustav II Adolf stupade i Tyskland och därmed förlänades den hjältegloria Sigismund själv aldrig kom att åtnjuta.       

Om lilla sjöjungfrun och tron på att människor inte bara vill bli lurade, de är även beredda att betala för det

En dag i slutet av 1820-talet stod ett praktfullt cirkustält med två entréer uppställt i Bethel, Connecticut. Tältet torde ha förefallit aningen mystiskt för invånarna i staden, inga exotiska djur, akrobater, skäggiga damer eller för den delen någonting annat som hör en cirkus till syntes så långt ögat nådde. Dock skulle tältet snart få sin förklaring, om än, en synnerligen kryptisk. Inom kort tapetserades Bethel med affischer som proklamerade: ”VÄRLDENS STÖRSTA BLUFF! KOM OCH SE!”

Mannen bakom tältet hette Phienas Taylor Barnum. Han föddes 1810 i ett enkelt hem, hans far hade ägt ett litet värdshus och en affär i Bethel som Barnum övertog när fadern avlidit. Här kunde historien ha slutat och Barnum sällat sig till den stora skara som eftervärlden inte minns. Barnums sinneslag var emellertid inte lämpat för en värdshusägares enkla liv varför han inledde en karriär inom underhållningsbranschen, cirkustältet i Bethel var hans första projekt.

Efter en tid var stadens invånare sprängfyllda av förväntan på att få se världens största bluff, horder av betalande människor strömmade till. När publiken gått in genom en av ingångarna fann de att tältet till hälften var avskärmat av en stor ridå, de slog sig ned på bänkraderna och väntade andaktsfullt. Så äntligen hördes en kraftfull stämma; ”Skåda världens största bluff!” Ridån höjdes och publiken fann sig stirrande på den andra halvan av publiken som gått in genom den motsatta ingången. Eftersom detta utspelade sig i ”vilda västern” infann sig nu en lynchstämning; Barnum skulle dö för sitt lurendrejeri. Detta hade Barnum självfallet räknat med och i god tid flytt fältet med förtjänsten.

Efter en tid som lurendrejare i New York och mött diverse åtal för ärekränkning hittade han en ny affärsidé i form av en gammal svart kvinna. Han påstod att hon var född på Madagaskar och att hon tidigare hade varit George Washingtons amma. Till saken hör att det nu var år 1835 och den gamla hjältepresidenten föddes 1732. Eftersom detta var en tid när alla möjliga vansinniga historier förekom om Afrika betalade man mer än gärna för att få lyssna till kvinnans historier, som var påhittade av Barnum, om när den lille Washington tagit sina första steg och mycket annat.

I december 1841 öppnade Barnum ett förunderligt museum i New York. Huvudattraktionen bland alla märkligheter var en äkta, men död, sjöjungfru. Denna skulle ha fångats utanför ”Fejee” enligt Barnum. Det var ingen vacker varelse besökarna fick se, i sanningens namn var varelsen mer skrämmande, än lik sagans fagra varelser. Självfallet rörde det sig om en grotesk förfalskning. En apas överkropp hade rakats och torkats, därefter hade man fäst kadavret vid en stor fiskstjärt vilket gav skapelsen ett monsteriöst utseende

Barnums fortsatta liv var fullt av liknande spektakel, han ställde bland annat ut ”världens sista giraff” och ”den felande länken” mellan människa och apa. Denna ”länk” bestod av en stackars missbildad svart man med konformat huvud som han kallade ”the What is it?” Barnum har även en inte helt obetydlig koppling till Sverige. Det var nämligen han som tog Jenny Lind (som pryder 50-kr sedeln) till USA där han arrangerade drygt 100 konserter med henne. ”Den svenska näktergalen” torde dock ha varit en av få saker i Barnums liv som inte var en bluff.

En fruktansvärd historia; United Fruit i bananrepublikerna

Det multinationella amerikanska bolaget United Fruit Company (1899-1970), länge ett av världens största och mest inflytelserika, har oåterkalleligen lämnat ett enormt avtryck i Centralamerikas politiska och ekonomiska historia, och har därutöver tvivelsutan kommit att symbolisera nidbilden av den amerikanska ekonomiska imperialismen. Det förhåller sig t.o.m. så att United Fruits strupgrepp om och likriktning av regionens ekonomi är den främsta orsaken och förklaringen till uppkomsten av den pejorativa termen ”bananrepublik”. 

Företaget byggde i huvudsak sin förmögenhet och oerhörda politiska inflytande på uppbyggnaden och exploateringen av bananodlingar i Centralamerika och Karibien. Bananen, som var mer eller mindre okänd i USA före 1870, kom att röna en oöverträffad popularitet i de amerikanska hushållen runt sekelskiftet, och redan år 1900 importerade USA över sexton miljoner klasar om året. United Fruits framgång lät inte vänta på sig; 1930 blev företaget Centralamerikas och Karibiens största enskilda arbetsgivare, samtidigt som den sammantagna exporten av kaffe och bananer i genomsnitt utgjorde 70 % av regionens exportinkomster.

Till följd av sina ekonomiska resurser och utomordentligt framgångsrika lobbyverksamhet i Washington lyckades United Fruit på ett tidigt stadium etablera sig i Centralamerika, och med hemlandets politiska muskler i ryggen i hög grad styra den politiska och ekonomiska utvecklingen i regionen. I regel använde United Fruit sitt kapital till att gynna auktoritära, odemokratiska och uttalat anti-kommunistiska diktaturer som garanterade företaget att exploatera land och humankapital efter eget tycke, samtidigt som man såg mellan fingrarna på, eller aktivt understödde, hur det amerikanska fruktimperiet med alla tillgängliga medel motverkade och förbjöd alla former av facklig organisation.

Honduras var och förblev den största producenten och exportören av United Fruits ack så eftertraktade bananer. Det var emellertid i Guatemala, företagets i storlek näst största guldkalv, som man skulle lämna sina största och mest bestående politiska avtryck. I Guatemala hade United Fruit en lång och framgångsrik historia av att samarbeta med och ekonomiskt underbygga maktbasen för flera kapriciösa och idiosynkratiska diktatorer: däribland Manuel Estrada Cabrera (1898-1921), berömd för att i ett uppgjort och farsartat val ha erhållit över 500 000 röster gentemot motståndarens futtiga tre, och Jorge Ubico (1931-1944); omtalad för sin rabiata anti-kommunism som bl.a. utmynnade i att han förbjöd ”kommunistiska” uttryck såsom ”fackförening”, ”arbetsrätt”, och t.o.m. ”arbetare”.

När diktaturen äntligen störtades i Guatemala gav folket 1951, i ett någorlunda demokratiskt val, sitt stöd till Jacobo Arbenz, vars reformistiska agenda som bl.a. inkluderade krav på en mer rättvis jordfördelning och höjda exporttariffer inte sågs med blida ögon i United Fruits ledning. Företaget sökte därför med alla tillbuds stående medel utmåla regimen som kommunistisk och med sina lobbister i ryggen varna Washington för att Guatemala höll på att utvecklas till en sovjetisk satellitstat. Man lät till och med bekosta produktionen av en vida uppmärksammad film, ”Why the Kremlin hates bananas”, vilken givetvis syftade till att förstärka intrycket av att regimen gick i Sovjetunionens ledband. Kampanjen hade effekt. I vad som kallades ett ”lågintensivt krig” lyckades en mindre grupp guatemalteker, utbildade av CIA och understödda av amerikanskt bombflyg, 1954 störta den lagliga regeringen. Den framgångsrika kuppen, dirigerad av CIA, utgjorde sedermera modellen för de allt annat än lyckosamma invasionen av Grisbukten 1961.

I slutet av 1960-talet började marken rämna under det en gång så allsmäktiga fruktimperiet som 1970 bytte namn till United Brands. Utöver rekordstora förluster anklagades också företaget för grava mutbrott, och den uppdagades snart att United Brands VD Eli Black med all sannolikhet spelat rollen som spindeln i nätet i denna härva. Medveten om att han målat in sig i ett hörn tog Black 1975 sitt eget liv genom att kasta sig ut från ett fönster i sitt kontor som var lokaliserat på 44e våningen i en av New Yorks mest imposanta skyskrapor. Trots sin dunkla och skälvande historia lever denna i grunden framgångsrika fruktgigant, som under ett helt århundrade i högsta grad varit med och format den politiska och ekonomiska utvecklingen i Centralamerika och Karibien, fortfarande kvar. Sedan 1984 är företaget dock mer känt som Chiquita Brands International.

Kaukasien; Rysslands mörka bakgård

En av de mest skoningslösa konflikter som pågått längst i Europas är den mellan Tjetjenien och Ryssland. Denna strid är närmast bortglömd eller möjligen negligerad av omvärlden, ett tyst accepterande av att Nordkaukasien är Rysslands bakgård som man mår bäst av att inte prata om. Konflikten har rasat med varierande intensitet i närmare tre sekler och bottnar i en krock mellan rysk imperialism och en tjetjensk nationalism som aldrig tycks sina.

Under slutet av 1700-talet var Ryssland under Katarina den stora (1762-1796) inne i en mycket expansiv fas, en guldålder som liknats vid England under Elizabeth I. Ryssland hade tidigare varit en statsbildning som Västeuropa uppfattat som något av en efterbliven kusin, men under Peter den store (1695-1725) hade man visat att man var en makt att räkna med. Nya territorier erövrades vilka skulle förse Ryssland med råvaror och handelsmöjligheter. Att bemäktiga sig Kaukasien föll sig naturligt, området var splittrat och föreföll svagt även om osmanerna hade varit en maktfaktor i regionen. Geostrategiskt fanns mycket att vinna då Nordkaukasus ligger mellan Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öster. Därmed erbjuder området en unik möjlighet att med flottstyrkor söka dominera både Europas sydöstra hörn och möjligheter att nå handelsvägarna till Indien och Sydostasien.

Tjetjenien har aldrig intagit en offerroll inför den tillsynes oövervinnerliga ryska övermakten. När Katarinas armé invaderade Nordkaukasien lyckades den tjetjenske shejken Mansur att ena de olika bergsfolken i ett heligt krig, ghazawat, mot Ryssland. Mansur, som var strikt drillad i koranskolor, lyckades med enandet mycket tack vare sin demagogiska förmåga. Han predikade islam, upphörandet av sedvanerätten till förmån för sharia och förbud mot tobak och sprit.

Genom ett exceptionellt effektivt utnyttjande av den kaukasiska terrängen utvecklade shejk Mansur den taktik som tjetjenska rebeller allt framgent brukat gentemot de ryska stridskrafterna. Flera slag utföll till Mansurs fördel tack vare denna taktik. Dock föder initiala framgångar inte sällan hybris. Mansurs styrkor lämnade bergen och begav sig in på de ryska slätterna. Detta företag slutade i katastrof för bergskrigarna, shejk Mansur togs slutligen tillfånga vid den osmanska fästningen Anapa, belägen nära Svarta havet. Han fördes till St: Petersburg där han hölls hårt fängslad återstoden av sitt liv. Han avled 1794.

Under 1800-talet hårdnade den ryska kampanjen rejält och straffexpeditioner till Kaukasus kom att tillhöra vardagen. Men det var under Stalins skräckvälde folkmordet på tjetjener och många andra kaukasiska folk nådde sin kulmen. Stalin lät deportera hela folkgrupper till GULAG:s arbetsläger. Andra grupper förflyttades till nya områden inom Kaukasus i syfte att förhindra en ny enighet bergsfolken emellan; konsten att söndra och härska är något av en rysk nationalsport. Terrorn fortsatte under 1990- och 2000-talen då den Ryska armén ursinningslöst bombade Groznyj tills bara en rykande ruinhög återstod.

Det finns en fundamental skillnad mellan den ryska imperialismen och den Västeuropeiska. Medan britter och fransmän byggde sina imperier genom kolonialvälden präglas den ryska kolonialismen av en sammansmältning av nationsbyggande och en imperieambition, således skulle Nordkaukasus inkorporeras i den ryska nationen på ett vis som det aldrig var frågan om när det gällde Västeuropeiska kolonier. Detta förklarar varför ryssarna med sådan hängivenhet har, och fortfarande bekämpar, vad man upplever som separatism och försök att spränga den egna nationalstaten.

Ett världsrekord i folkmord; den tasmanska tragedin

Tasmaniens kust siktades för första gången 1642 av den nederländska äventyraren Abel Tasman som också kommit att låna ön sitt namn. Sedermera skulle också franska och engelska sjöfarare landstiga på Tasmaniens stränder men inga allvarliga försök gjordes att kolonisera ön under de 150 år som förflöt närmast efter det att Tasman först markerade dess existens på sitt sjökort.

År 1803 valde emellertid den brittiska regeringen att etablera en straffkoloni på ön, vars aboriginiska ursprungsbefolkning ditintills framlevt sina dagar utan djupare kännedom om eller närmare bekantskap med vita kolonisatörer. Dessa straffångar hade blivit avlägsnade till det perifera Tasmanien av en orsak, och omfattningen av deras brutalitet skulle snart visa sig vara gränslös i ett land där de centrala myndigheterna var för svaga för, och oftast fullständigt ointresserade av, att upprätthålla ens en chimär av lag och ordning.

1804 inleddes den serie av veritabla mordorgier och urskiljningslöst våld som gått under namnet ”det svarta kriget”, och vars tragiska resultat var den tasmanska ursprungsbefolkningens fullständiga tillintetgörande. När denna bestialiska utrotningskampanj slutligen avblåstes 1830 återfann enbart 75 av de förutvarande cirka 5 000 tasmanska aboriginerna fortfarande i livet.

Att prygla, lemlästa och tortera de tasmanska aboriginerna blev något av en sport under denna mörka period i Australiens historia, och grymheterna visste inga gränser. Ursprungsbefolkningen jagades och sköts ned av beväpnade män på hästrygg, de infångades med hjälp av överdimensionerade stålfällor, och de erbjöds förgiftade mjölbaserade produkter som efter intag orsakade våldsamma plågor vilka allt som oftast slutade med döden. Vita kolonisatörer anordnade också oförblommerade tortyrlekar där man skar av svarta tasmaner deras genitalier och sedan höll vadslagning om hur länge dessa hade förmåga att skrika av smärta innan de slutligen kollapsade och dog. Dessa oförtäckta mordorgier till trots finns inga förteckningar överhuvudtaget bevarade som kan vittna om att en vit man vid något tillfälle dömts eller ställts till svar för att ha tagit en tasmansk aborigin av daga.

De försmådda resterna av den tasmanska ursprungsbefolkningen internerades 1830 i ett oländigt arbetsläger där majoriteten småningom avled till följd av de osanitära förhållanden som rådde på platsen. Den sista tasmanska aboriginen av manligt kön, populärt kallad King Billy, dog 1868 efter att bl.a. ha förlänats audiens hos prins Albert. Efter hädanfarelsen avlägsnade den stackars mannens skalle i syfte att sedan kunna visas upp på otaliga europeiska museum. Den sista tasmanska aboriginen avled 1876.

Detta veritabla folkmord, ideologiskt förankrad i misantropisk rasism och socialdarwinism, torde utgöra ett frånstötande världsrekord inom genren då européerna, trots sina många lagrar och innovationer på området, aldrig tidigare lyckats med konststycket att utrota ett helt folkslag under loppet av en generation. Företaget blir så mycket mer imponerande, eller motbjudande, om man medtar i beräkningarna att det tasmanska folkmordet, till skillnad från moderna försök att utplåna etniska grupper och folkslag, saknade alla former av systematik och koordination, och att förutsättningarna för industriell massutrotning ännu inte existerade.

Babur och elefanternas blodiga undergång

Elefantkrigföringen i Occidenten förefaller måhända vara förknippat med Alexander den stores, Pyrrhus och Hannibals bragdfyllda bravader, men har trots dessa herrars lagrar och innovation på området varit av ringa betydelse i jämförelse med hur denna krigskonst förfinats och haft ett avgörande historiskt genomslag i Central- och Östasien i allmänhet, och Indien i synnerhet.

Alexander den stores fösta möte med krigselefanter var vid slaget vid Arbela 331 f.Kr., där Darius III och den Achaemenidiska dynastins öde slutligen beseglades. Även om Darius 15 krigselefanter, importerade från och tränade i Indien, aldrig spelade en avgörande roll för utvecklingen av slaget gjorde dessa mastodonters framfart på slagfältet den unge Alexander utomordentligt imponerad, och denna inkorporerade snart djuren i sin egen armé. När denna sedan invaderade norra Indien (nuvarande Pakistan) under strider mot den punjabiska konungen Porus hade makedonierna inga större problem med att oskadliggöra den sistnämndas elittränade elefantkavalleri.

Hannibals eskapader under det andra puniska kriget (218-202 f.Kr.), när denna betvingade Alperna tillsammans med en smärre kår av krigselefanter, är troligtvis än mer beryktad i västerlandet. Om detta projekt bör nämnas att även om de romerska legionerna under krigets inledningsskede hade uppenbara svårigheter med att värja sig från Hannibals sluggande elefanter så ska deras betydelse inte överskattas då de aldrig var fler än 37 stycken.

Hannibal förlitade sig alltså inte i nämnvärd utsträckning på sitt elefantkavalleri, vilket var ett komplement till snarare än själva grundbulten i den puniska armén, till skillnad från samtida indiska härskare som ofta betraktade elefanten som kärnan i krigsmaskineriet. Historien förtäljer bl.a. att Chandragupta I, Mauryadynastins (321-185 f.Kr.) grundläggare, ska ha nedlagt över 9000 krigselefanter under de många fälttåg som krävdes för att konsolidera makten i norra Indien.

Man kan med fog hävda att elefantkrigföringens slutgiltiga undergång, liksom dess uppkomst, kan lokaliseras till norra Indien. Mannen som slutgiltigt skulle förpassa krigselefanten till historiens skräphög var fursten av Kabul: Babur (1483-1531). Babur förefaller ha fått sin äregirighet och smak för erövringar med modersmjölken då hans stamtavla innefattade såväl Timur Lenk som Djingis Khan. Trots sina fysiska attribut – Babur var en bjässe som trots tilltagande alkoholisering och ett övermåttligt haschrökande kunde genomföra de mest häpnadsväckande fysiska prestationer – levde vår protagonist länge ett kringflackande liv på Centralasiens stäpper och förlorade bland annat sin arvsrätt till regionens pärla och i särklass rikaste stad, Samarkand, till uzbekiska krigsherrar. 

När Babur år 1525 bestämde sig för att invadera Delhisultanatet i norra Indien med sin ytterligt erfarna men ack så numerärt underlägsna här valde emellertid fru Fortuna att spela honom i händerna. Baburs skara av runt 15 000 soldater mötte Delhisultanatets mångdubbelt större styrkor vid Panipat 1526 (det första av tre historiska slag vid samma plats) som, förutom cirka 40 000 yrkessoldater, också innehöll 300 krigselefanter. Vad som fällde avgörandet var att Babur lyckats införskaffa 24 primitiva artilleripjäser, och mot denna den nya tidens vapen stod Delhisultanatets krigselefanter svarslösa. Med ett krutröksosande hål i magen försvann snabbt krigselefanternas militära effektivitet och skräckinjagade inverkan. Slaget vid Panipat kan därför också kallas världens ditintills mest storslagna barbecue.