Gastronomi i Edens Lustgård; vad var kunskapens frukt?

2011/06/29 § 8 kommentarer

Kristna, judar och muslimer är alla i grunden överens om omständigheterna kring Adam och Evas anatema. Det olycksliga paret åt på den illistiga ormens anmodan, trots Herrens varningar, frukten från kunskapens träd och blev därmed förvisade från Edens Lustgård. Men vilket sorts träd var egentligen kunskapens träd, och vad var det för frukter som Adam och Eva smörjde sina krås med? Om detta har de tre världsreligionerna vitt skilda teorier om och orsakerna därom torde kunna sökas i geografins snarare än teologins räjong.  

Om vi söker i Bibeln efter ett slutgiltigt svar som en gång för alla kan bilägga tvisten blir vi besvikna; i Torah omnämns aldrig vilken sorts frukt som växte på kunskapens träd. 

I Nordeuropa har vi stundtals sett det som självklart att kunskapens frukt var ett äpple eller åtminstone påminde om ett äpple till form och kulör. Antagandet beror naturligtvis på att äpplen, till skillnad från mer exotiska sydländska frukter, utgjort ett viktigt inslag i den nordeuropeiska kosten sedan urminnes tider. Denna teori är numera allmänt utbredd, vilket bland annat reflekteras i termen ”adamsäpple”. Även om hugskottet har kristen härstamning har idén anammats av vissa judiska segment som tagit del av motiven i religiöst influerad europeisk konst där kunskapens frukt allt som oftast avbildas i form av ett äpple.

Ett annat alternativ, vanligt förekommande i såväl kristendomen som judendomen, gör gällande att kunskapens frukter i själva verket var fikon. Förespråkarna pekar bland annat på att Adam och Eva näppeligen kunde skyla sina genitalier med äppelblad. Talande nog var det också fikonet som förlänades äran som kunskapens frukt när Michalengelo förevigade skådespelet i Edens Lustgård med sin imposanta takmålning i det sixtianska kapellet.  

Vindruvan tillhör ett annat hett tips i jakten på den omhuldade fruktens sanna identitet. Detta antagande bygger i huvudsak på slutsatsen att eftersom vinet ideligen beskylls för att orsaka harm och grämelse i den Heliga Skriften torde den förhatliga vindruvan logiskt nog också vara skyldig till Adam och Evas förbannelse.

Muslimer och ortodoxa judar har dock avfärdat dessa resonemang som exoteriskt teologiskt dravel. De tidigare lyfter ofta fram bananen som Adam och Evas vedersakare, medan de senare insisterar på att det var citroner det omtalade paret kalasade på. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan däremot har man, utan att vinna gehör, stundtals föreslagit tomaten.

Ytterligare en gruppering menar på att kunskapens träd var unikt och därmed endast stod att finna i Edens Lustgård. Åtkomligheten av dess frukter berövades således mänskligheten för all framtid i och med Adam och Evas anatema. 

Obstinata religionshistoriker har, för att söka lösa gåtan, sökt kartlägga vilka sorts träd som antikens folk betraktade som kunskapens träd, då fenomenet återkommer i polyteistiska religiösa kulturer som existerade före judarnas och monoteismens inträde i historien. Tråkigt nog är inget av dessa fruktträd i egentlig mening. I de judiska stammarnas äldsta historia omnämns cedern som kunskapens träd, egypterna verkar i regel hålla på lönnen, medan kelterna formligen dyrkade eken. Försöken att en gång för alla artbestämma kunskapens frukt lär därför även fortsättningsvis förbli fruktlösa.

Fantasifull skildring av Adam och Eva i Edens Lustgård från 1526

Annonser

Bluffen om gryningsmänniskan

2011/06/26 § Lämna en kommentar

I paleontologins barndom var man fascinerad av äldre människoarter, fynden av dessa var särskilt omvälvande då uppfattningen om jordens ålder hade en stark religiös prägel. Jakten på fossiler präglades av tidsandan, imperialismen, nationalismen och tron på den egna rasens överlägsenhet spelade också en viss roll. Tyskarna hade funnit neandertalaren år 1856 vilket skapat sensation och därmed kunde tävlingen om människans ursprung sägas ha tagit fart. England hade ett Imperium att tänka på och inte minst var det viktigt att vårda bilden av det. Gud skulle alltjämt förbli en engelsman och vad kunde vara mindre otroligt om inte världens första människovarelse trampade den engelska jorden först för att därefter spridas över världen?

De nationalistiska motiven var därmed av viss betydelse då man 1908 hittade vad som betraktades som den felande länken mellan apa och människa i ett grustag utanför Piltdown i närheten av  Hastings. Historien tog sin början med att gruvarbetarna hittade benrester som de visade för amatörforskaren Charles Dawson som påbörjade en egen undersökning av grustaget. Efter ett par år tog Dawson kontakt med paleontologen Arthur Smith och det dröjde inte länge innan de funnit resterna av en skalle och ett käkben med människoliknande platta tänder.

Fyndet blev offentligt 1912 då Dawson och Smith presenterade detta som den äldsta kända förfadern till homo sapiens, eftersom man i närheten funnit rester av en elefant och en mastodont och av det drog man slutsatsen att skallen var otroliga 500 000 till 1 000 000 år gammal. Javamänniskan (Homo erectus), ansågs vara 750 000 år gammal men den hade en hjärna som var knappa hälften så stor som Dawsons gryningsmänniska (Eoantrophus Dawsoni). Därmed menade man att detta var ursprunget till den moderna människan.

Sanningen skulle dock komma i dager ett par årtionden senare. Under 1940-talet utvecklades mer sofistikerade metoder för att åldersbestämma fossiler och snart utfördes tester på alla fynd i grustaget. Djuren visade sig vara mellan en och två miljoner år, skallen däremot var bara mellan 40 000 – 50 000 år gammal. Efter ytterligare tester upptäckte man dessutom att käken kom från en apa som troligen avlidit strax före 1908 samt att tänderna på ett klumpigt vis filats ned.

I början av 1950-talet stod det klart att det vetenskapliga samhället gått på en bluff under flera årtionden, en bluff som till råga på allt inte ens var särskilt väl utförd. Först misstänkte man Dawson och Smith men även Conan Doyle, Sherlock Holmes författare, som tidvis deltog i utgrävningarna. Den skyldige upptäcktes 1996 då man på vinden till British Museum fann en väska med skelettdelar behandlade på samma sätt som Dawsons fynd som hade tillhört zoologen Martin Hinton. Han hade placerat ut ”fyndet” för att reta sin chef när han fortfarande var lärling. När han senare gjorde karriär som forskare vågade han antagligen inte berätta vad han gjort i sin ungdom.

Lurik rekommenderar: Frank Spencer. The Piltdown Papers 1908-55; The Correspondence and Other Documents Relating to the Piltdown Forgery. Oxford University Press. 1990.

Ur en populärvetenskaplig tidskrift om den stora bluffen

Den eviga jakten på människooffer; om aztekernas martialiska blodtörst

2011/06/22 § Lämna en kommentar

I regel har krigföringen genom historien, oavsett vilka civilisationer och epoker som avhandlats, haft till syfte att oskadliggöra eller förinta motståndarsidans försvar och därmed bana vägen för en regelrätt erövring. Aztekerna, som utgjorde den dominerande makten i Mexiko under 1400- och 1500-talet, hade emellertid helt andra tankar om krigets övergripande mening och mål. Erövring av resursrika territorier och lemlästning av fiendesoldater var naturligtvis givna och ingrodda inslag också i den mexikanska kulturen, men än viktigare för aztekerna var att krigföringen begagnade det expanderade riket med potentiella människooffer. Således var inte det huvudsakliga målet att krossa fienden så mycket som att tillfångata så många flyende soldater som möjligt.

Den eviga jakten på människooffer var intimt sammanbunden med aztekernas dystopiska religiösa föreställningsvärld. Aztekernas obskurantism gjorde nämligen gällande att i princip alla gudar, och krigsguden Huitzilopochtli (kolibrin) i synnerhet, kvintessentiellt var onda och därför krävde människooffer. Det sakrala offerblodet ansågs släcka gudarnas törst och förhindra att dessa lät världen rämna. Det utbredda slaktandet av människooffer var därför ett nödvändigt ont som garanterade världens fortbestånd.

De blodtörstiga gudarnas tilltagande aptit innebar att groteska mängder människooffer, hämtade från när och fjärran, årligen tvingades ”lägga sig under kniven” i aztekernas gigantiska huvudstad Tenochtitlan (med sina 200 000 – 300 000 invånare betraktad som en av jordklotets största och mest undersköna städer i början av 1500-talet). Historiker har beräknat att i cirka 20 000 människor årligen fick sätta livet till för att stilla gudarnas hunger, och detta bara i Tenochtitlan. Vid tiden för Hernan Cortés ankomst till Mexiko 1519 räknade staden också runt 5 000 präster; alla välbevandrade i konsten att medelst en obisidandolk skära ut ett ännu pumpande hjärta ur en levande mans bröstkorg.

För att kunna förse sina blodtörstande gudar med färska människooffer förfinade aztekerna konsten att tillfångata fiendesoldater på slagfälten. Resultatet blev att en krigsfånge, utan att överdriva, betraktades mer åtråvärd än tio stupade fiendesoldater. Ständiga fälttåg räckte dock inte till för att uppfylla kvoten av människooffer utan man var också nödgad att tillta andra metoder.

De expansionistiska aztekerna var herrar över åtskilliga tributskyldiga lydstater som genom krig och förödelse tvingats att acceptera aztekernas övermakt. Dessa lydstater erhöll nominell självständighet i utbyte mot årliga tributer vilka, förutom diverse sagolika materiella skatter, också innehöll människooffer. De senare var inte sällan barn då aztekerna drog sig för att offra sina egna avkommor. Inte undra på att dessa tributskyldiga provinser mer eller mindre ständigt stod i brand, då dess invånare i regel fann det aztekiska oket outhärdligt.

Den brutala omsättningen av människooffer var måhända karakteristiskt för aztekernas storhetstid, men den bidrog också indirekt till dess fall. Omgärdat av aztekiska lydriken fanns den självständiga federativa krigarrepubliken Tlaxcala som ständigt befann sig i krig med sin skenbarligt omnipotenta granne. Att aztekerna inte utrotade sin militärt underlägsna martialiska granne berodde i mångt och mycket på att de utdragna krigsepisoderna försedde Tenochtitlan med en inte oansenlig mängd människooffer. Detta var dock ett strategisk misstag som skulle stå aztekerna dyrt. Efter inledande skärmytslingar och en regelrätt belägring allierade sig småningom tlaxcalanerna med Cortés rovgiriga spanjorer 1520. I detta företag spelade de, om man får tro de spanska källorna som annars är sparsamma vad gäller berömmande ord om de hedniska indianerna, en oumbärlig roll och spanjorerna hade näppeligen lyckats att ödelägga Tenochtitlan utan dessa hämndgiriga kättares hjälp.  

Aztekiska soldater

 

Verklighetens Dr Jekyl och Mr Hyde; William Brodies dubbelliv

2011/06/19 § Lämna en kommentar

Författaren Robert Louis är mest ihågkommen för sina romaner Skattkammarön samt Dr Jekyl och Mr Hyde. När det gäller den senare  har inte så få frågat sig hur barnboksförfattaren och reseskildraren Louis kunde göra en sådan formidabel djupdykning i de allra mörkaste delarna av människans själsliv. Louis var intresserad av människans dualism, hur det goda i oss samverkar med det onda och vad som händer när den onda sidan tar överhanden. En inspirationskälla till sin roman fann han i den skotska möbelsnickaren William Brodie (1741 – 1788). I Louis föräldrahem ska nämligen ett skåp designad av Brodie ha varit stationerat och säkerligen kände Louis till historien om snickarens dubbelnatur.

Brodie var en välkänd profil i Edinburgh, hans verksamhet var framgångsrik och han var ålderman (eng. deacon) i stadens råd. Förutom möbler tillverkade han även lås och galgar, när det gäller den senare produkten var han särledes framgångsrik då hans mekanism – som öppnade falluckan – visade prov på nytänkande. Få kunde ana att han nätterna igenom spenderade sin tid på skumma klubbar där Edinburghs ljusskyggaste figurer ägnade sig åt dobbel och tuppfäktning.

Brodies spelande, hans extravaganta livsstil och det faktum att han hade två älskarinnor och en imponerande barnaskara i kombination med hans morbida sida drev honom sakteligen mot sin undergång. När bristen på pengar blev allt för svår kunde han inte längre motstå frestelsen att utnyttja sin kunskap om lås och framförallt de han själv konstruerat åt sin talrika och inte sällan förmögna kundkrets.

Han lät samla ett gäng skrupelfria kriminella som han troligen mött på någon av de hålor han vanligen bevistade och tillsammans började de begå inbrott i villor med hjälp av nycklar som Brodie kopierade i samband med att offren beställde lås av hans firma. Rånarligan utvidgades med olika specialister och när även låsexperten George Smith, the demon grocer, gick med i gänget började man begå mer avancerade stötar varav den fräckaste var när man lyckades stjäla universitetets silver.

Rättvisan kom till slut ikapp Brodie och chocken var inte så liten när det visade sig att en av stadens åldermän låg bakom rånet mot His Majesty’s Excise Office. Brodie dömdes till döden genom hängning 1788. Dock försökte Brodie sig på en sista kupp, han skulle lura döden genom att bära ett maskerat halsskydd under hängningen som dock skulle visa sig undermåligt. Men det var kanske med detta hopp i åtanke Brodie kunde vara så pass stoisk att han småpratade med bödeln och skojade med sin kamrat i döden, the demon grocer, som avrättades samtidigt.

Ett slags ödets ironi är att den galge som användes var konstruerad av Brodie. Han ska ha blivit mycket upprymd när han upptäckte detta och börjat skryta inför den talrika publiken om att nu skulle de få se prov på hans snickerikonst och bevittna med vilken sällsam effektivitet hans mekanism fungerade. Brodies sista vilja började med att han till en vän lämnar:

”All my political knowledge in securing magistrates and packing corporations; to my landlord I left my whole stock of economy, pride, and self-conceit […]. my betrayer earned my dexterity in cards and dice, my good friends and old companions, Brown and Ainslie, I freely give and bequeath all my bad qualities, not doubting, however, but their own will secure them a rope at last.”

Brodie i sin fängelsecell

Rationalismen gone mad; Maximilien Robespierre och kulten av ett Högre Väsende

2011/06/16 § Lämna en kommentar

Mitt under den brinnande revolutionen äntrade skräckväldets ledande koryfé, advokaten Maximilien Robespierre, den 8 juni 1794 en gigantisk konstgjord kulle uppförd i papier-maché som reste sig över Marsfältet utanför Paris. Huvudstadens invånare hade tidigare under dagen beordrats att samla sig på fältet för att delta i en festivitet av sällan skådat slag, och man var vid det laget fullt på det klara med vad det kunde innebära att utebli från dylika ceremonier.

Robespierre talade till massorna från sin artificiella papperskulle draperad i en romersk toga (revolutionens fanbärare var i det närmaste besatta av antikens politiska kultur och republikanska ideal) och deklarerade vid tillfället att kulten av det ”Högsta Väsendet” numera var statsreligion i revolutionens Frankrike.

Den nya ”statsreligionen” var ytterst ett försök att söka amalgamera fragment från den komprometterade kristendomen, den virulenta rationalismen och gryende ateismen i en och samma sekteristiska väckelserörelse. Således förklarade Robespierre att Guds sanna budskap förvanskats av konfessionalismens och monarkismens apologeter, och att det ”Högsta Väsendet” stod bakom rationalismens och republikanismens ideal.

Detta var egentligen kulmen på en extrem anti-religiös eruption som eskalerat sedan monarkins dödsdom förkunnats och terrorväldet införts i Frankrike år 1793. Revolutionärerna sökte att tillintetgöra de ideologiska grundpelare som utgjorde la ancien regimes maktbas, däribland katolicismen. Följen blev att man ersatte den förra med ett abstrakt dyrkande av rationalismen (och sedermera, på Robespierres anmodan, ett ”Högre Väsende”).

I revolutionens fotspår plundrades och ramponerades därför reaktionens nästen, d.v.s. kyrkorna, och i dess ställen restes tempel tillägnade den republikanska rationalismen. Genom införandet av den nya kalendern gjorde man därutöver var tionde dag till en revolutionär helgdag. Vanligt var då att man ordnade burleska processioner där man uppvisade och bespottade allehanda sakrala symboler man tillskansat sig från kyrkans rikedomar. Särskilt populärt var det att klä ut åsnor i munderingar som hade påfallande likhet med de som påven och dennes kardinaler i vanliga fall draperade sig med. Följande rader, författade 1793, som ofta citerades under denna rationalismens högsommar förefaller sammanfatta budskapet och sinnesstämningarna ganska väl:

”Henceforth Holy Reason Will be our Religion.

Ah! no more superstition! No more slothful, idle priests.

With only us to give them feasts.”

Robespierres uppenbarelse på Marsfältet och förkunnandet av den nya statsreligionen blev dock början till slutet på despotens politiska karriär. Även de få trogna anhängare han hade kvar började tro att deras forna galjonsfigur mist förståndet. Maximilen Robespierre äntrade, liksom så många andra han tidigare sänt i sitt ställe, schavotten den 28 juli 1794 efter att ha misslyckat med att i fängslat förvar ta sitt eget liv. Dyrkandet av ett ”Högre Väsende” dog med sin grundare och förbjöds slutgiltigt av Napoleon Bonaparte.

Lurik rekommenderar: Michel Vovelle. The revolution against the Church: From reason to the Supreme Being. Ohio State University Press (1988) 1991.

Trafficking på 1800-talet; kvinnohandel och barnprostitution i emigrationens fotspår

2011/06/12 § Lämna en kommentar

När svenskarna i stora skaror lämnade hemlandet för att söka lyckan i Amerika hände det att emigrerande kvinnor föll offer för vad vi idag kallar trafficking. Inte mycket är känt om detta men vissa redogörelser finns bevarade. Det är dock det oklart hur väl dessa speglar de verkliga förhållandena, om författarna skrev på hörsägen eller, i vissa fall, i rent underhållningssyfte. I vilket fall kan redogörelserna säga något om vilka faror som de emigrerade trodde sig utsätta sig för när beslutet att lämna kära gamla Sverige skulle tas.

Under 1870-talet vandrade en ung fattig författare vid namn Jöns Chronwall (1851-1909) omkring i Skåne och försökte sälja sina alster för 20 öre styck. Väl medveten om att många gick i emigreringstankar hade han författat en reseskildring med den ambitiösa titeln: En mycket intressant bok, är utvandrare-boken: Om lifvét i och på resan till Amerika samt till slut Glasögon-ormen, och hur utvandrande, unga kvinnor lockas och bortföras till usla nästen, under fagra löften om att få goda platser: En intressant och nyttig bok för alla utvandrare.

I New York fanns så kallade kadetter vars skumma verksamhet påminner om hur Östeuropeiska kvinnor idag lockas till väst. Chronwall berättar att kadetterna riktade in sig på unga och oerfarna flickor hemmahörande på andra sidan Atlanten och därför var beroende av omgivningens tillgivenhet. Det vanliga förfarandet var att man lovade en intet ont anande flicka arbete varefter man bjöd henne på en karamell som var indränkt i ett sömnmedel. När medlet väl verkat togs flickan till en ”otuktshåla” där hon spärrades in och tvingades att försörja sig på det mest förnedrande vis.

Chronwall menar att detta var mycket vanligt och att flera rättsfall hade blivit uppmärksammade. Särskilt beskrev han: ”ett fall där det rörde sig om flickor som knappast trampat ur barnskorna” ”Jag hade icke trott att en sådan barnhandel kunde förekomma!” ska domaren ha utbrustit då han fick fallets detaljer klargjorda för sig.

Kadetterna utgjorde en kugge i en större verksamhet, de förefaller ha varit underhuggare till de förmögna och skrupelfria bordellägarinnorna som tycks ha styrt verksamheten. Chronwall nämner en bordellmamma vid namn, Cora Bratford, vars räkenskaper som hamnat i myndigheternas händer, visade att Bratford för en ung invandrad flicka betalade 15 dollar till leverantören.

Bland de mest utstuderade inom verksamheten återfanns ägarna till ”platskontoren”, dessa män bedrev vad som kan liknas vid förtäckta arbetsförmedlingar för invandrare. Via dessa kontor lockades unga flickor med löften om arbete och tjänst in i prostitution och fångenskap. Chronwall berättar om en särskilt neslig platsförmedlare som länge lyckats dölja sin verksamhet för polisen. Han avslöjades dock till slut av sitt trettonåriga barnbarn som råkade försäga sig vid en av polisens razzior, i tron om att poliserna var lycksökande kunder ska pojken ha sagt: ”farfar har ett helt rum fullt med flickor åt er!”.

Emellertid ska farfaderns brott ha bestraffats lindrigt, endast 500 dollar i böter eller en månads fängelse ska ha varit det normala straffvärdet för dylik verksamhet.

Att få sig ett gott skratt på någon annans bekostnad; mobbningen av Estland

2011/06/08 § Lämna en kommentar

Humorn fungerade inte bara som en säkerhetsventil i det sovjetiska samhället – där en spetsfundigt formulerad anekdot ofta gav utlopp för uppdämd politisk frustration – utan bidrog också till att socialt förankra och utveckla ingrodda stereotyper om det multikulturella imperiets många nationaliteter. Värst drabbade av denna spirande och milt xenofobiska skämtkultur var tveklöst Chukchi: ett halv-nomadiserat och inuitbesläktat folkslag som räknade den ryska taigan som sitt hemland.

Annars föreföll det nära nog som att de andra republikerna gjorde gemensam sak mot det stackars Estland som fick utstå de mest nedvärderande påhopp. Esterna utmålades som mer än nådigt trögfattade och anekdoterna om desamma behandlade allt som oftast esternas nedärvda och allt överskuggande ”långsamhet”. Således förtäljde man att esterna blev arga tre dagar efter att ha blivit förolämpade, bakfulla tre dagar efter att de druckit alkohol, fick erektion tre dagar efter att de läst ett ”pornografiskt magasin”, och ejakulerade tre dagar efter samlag.

De sovjetiska anekdoterna med udden riktat mot det estniska folklynnet hade alltså mycket gemensamt med de svenska Norgehistorierna (eller de norska Sverigehistorierna), även om vitsarna som förringade esterna i regel innehöll utpräglade xenofobiska undertoner och ett bredare humoristiskt register.

Att de stackars esterna, invånare i Sovjetunionens befolkningsmässigt minsta delrepublik, utsattes för denna pennalism är kanske inte så underligt just med tanke på deras ringa antal. Få sovjetmedborgare utanför Baltikum hade någonsin haft nöjet att råka en est. Följden blev givetvis att den stereotypa konstruktionen av den träiga esten kunde stå oemotsagd. Även det provinsiella estniska språket bidrog till skämtkulturens utbredning då dess distinkta särart var en källa till förnöjelse bland övriga nationaliteter.

Bruket av ett språk som i princip ingen förstod utanför Estlands gränser hade dock sina fördelar. De estniska tidskrifterna tillhörde de i särklass mest liberala och samhällskritiska i hela Sovjetunionen då pålitliga censorer saknades som var bevandrade i det estniska språket.

Utmålandet av esterna som lätt sinnesförslöade och urbota långsamma har fortlevt även efter Sovjetunionens fall. Estlands baltiska grannar, Litauen och Lettland, har oförtrutet fortsatt att konstruera lätt xenofobiska anekdoter om sin ekonomiskt framgångsrikare broder i norr. Esterna kan dock sägas ha tagit sin icke-avundsvärda roll som hackkyckling med ro, och man har konstruerat egna humoristiska stereotyper om sina grannar. Letterna utmålas till exempel som alkoholiserade och russifierade, medan litauerna skildras som enfaldiga och överdrivet trögtänkta bönder.    

Nedan följer ett axplock ur den imposanta floran av sovjetiska och post-sovjetiska anekdoter som berör det estniska folklynnet:  

Ester köper i regel inte alkoholhaltiga drycker, istället köper de juice vilket omvandlas till stark alkohol innan dess att de hunnit öppna förpackningen.”

Estlands mest köpta bok är ”Jorden runt på 16 år”.

En est finner den legendariska anden i lampan. Naturligtvis lovar anden sin upptäckare att uppfylla dennes innersta önskan. Tyvärr dör anden av ålderdom innan esten hunnit uttala hela sin önskan.    

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juni, 2011Luriks Anakronismer.