Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

2013/01/30 § 1 kommentar

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Girolamo Savonarola

Annonser

Kampen om berest kadaver: Christoffer Columbus osannolika likfärd

2013/01/25 § Lämna en kommentar

Christoffer Columbus (1451-1506) har gått till historien för sin upptäckt av Amerika och sin utforskning av den nya kontinenten, mindre välkänt är dock att den stora upptäckarens lik nära nog bräckte sin forna ägare avseende tillryggalagda mil till och från Nya Världen.

Bitter och besviken över sina många misslyckanden och den styvmoderliga behandling han fått utstå från det spanska hovet avled Columbus helt odramatiskt omgiven av sina söner i Valladolid år 1506. Han begravdes utan sedvanlig pompa och ståt i ett närbeläget kloster som för länge sedan utplånats av historiens tand.

År 1509 lät emellertid den store amiralens son, Don Diego, gräva upp faderns ben och begrava dem i klostret Las Cuevas i Sevilla. Efter att Diego själv gick hädan lät hans änka, vicedrottningen av Santa Domingo (huvudstad i våra dagars Dominikanska republiken), år 1541 föra både makens och den berömda svärfaderns stoft över Atlanten för att begravas i katedralen i Santa Domingo. Såtillvida återvände Columbus till Hispaniola, som han tog i spansk besittning 1493.

År 1795 invaderar dock fransmännen Hispaniola och det man tror vara Columbus sarkofag flyttas i all hast från sin fristad i Santa Domingo till det närbelägna Kuba. Hår får den stackars upptäckaren vila i frid i knappt hundra år, närmare bestämt till 1898, då spanjorerna lider nederlag mot Förenta Staterna i det spansk-amerikanska kriget. Bland det pick och pack som spanjorerna för med sig hem till Spanien från det ockuperade Kuba ingår givetvis Columbus sarkofag; väl hemma i Spanien begravs upptäckaren återigen i katedralen i Sevilla.

Historien om Columbus månghundraåriga likfärd borde sluta där, men icke så. År 1877 uppgav nämligen dominikanerna att de funnit en vackert ciselerad sarkofag med texten Christoffer Columbus ingraverat, vilket givetvis måste betyda att den stora upptäckarens kadaver aldrig lämnade Hispaniola och Santa Domingo. Sarkofagen spanjorerna med nöd och näppe lyckades bogsera hem måste, resonerar dominikanerna, tillhöra Columbus son Don Diego.

Spanjorerna har dock inte haft mycket till övers för dominikanernas resonemang och enträget hävdat att de själva är ägare till Columbus ben. År 2003 började en grupp forskare analysera det som anses vara Columbus kvarlevor för att på så sätt knäppa de halsstarriga dominikanerna på näsa. Efter år av osteologiska studier kunde forskarna dock inte bekräfta att de vittrade benen verkligen tillhört Columbus, däremot kunde de med säkerhet vederlägga teorin om att dessa tillhört Don Diego.

Det finns dock ytterligare en hypotes om vart Columbus är begravd. Många hävdar nämligen att den store upptäckarens kadaver i själva verket aldrig lämnade klostret i Valladolid år 1509. Klostret finns som sagt inte kvar längre och på dess plats ståtar numera ett kafé. Om hypotesen skulle visa sig hålla för närmare granskning betyder det med största sannolikhet att Christoffer Columbus ligger begraven under ett biljardbord i Café del Norte på stora torget i Valladolid.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Tanter på vift: folkhemmets husmödrarsemester

2013/01/21 § Lämna en kommentar

Under 1930-talet var drömmen om ett svenskt folkhem högst levande. En nymodighet var semestern och  två veckor lagstadgades det om år 1938.  Inte endast de mest belevade i samhället skulle ha rätt till vila och rekreation, nu skulle även den hederliga arbetaren få välbehövlig villa i åtminstone en vecka om året. Detta var en hjärtefråga för den spirande fackföreningsrörelsen som såg till att köpa semesterhus som dess medlemmar kunde använda, några utlandsresor var det självfallet inte tal om för flertalet. Till dessa anläggningar reste man inte sällan tillsammans med sin fackförening och arbetskamrater, barnen kunde med fördel skickas på kollo samtidigt. För det senare fanns statliga bidrag att söka.

Semesteranläggningarna var placerade i naturen och ett krav var att det skulle finnas en sjö i närheten där man kunde ta ett uppfriskande bad. Den socialistiska prägeln och arbetarkulturen tycks ha präglat semestern, Handelsarbetarförbundets semesterhem i Furunäs marknadsförde sig bland sina medlemmar med sloganen: ”Sol och salta vindar, härliga östersjöbad och glatt kamratliv- det ger semestern på Furunäs”.

Tron på folkhemmet var stark och antogs vara vägen att vandra om arbetarna skulle kunna få ett behagligt liv. Men i denna arbetarkultur glömdes lätt de hemarbetande kvinnorna bort vilkas arbete var nog så tungt som en industriarbetares innan tvättmaskinen, rinnande vatten och avlopp blev var mans egendom. Detta uppmärksammades av de Socialdemokratiska kvinnodistrikten som såg till att liknande semesterbyar som redan fanns för arbetarmännen organiserades. Under föreningsnamnet: Semesterhem för Arbetarkvinnor och Husmödrars- vilo- och semesterhem kom verksamheten igång med ordentliga subventioner från staten. En utarbetad husmor vittnade om lyckan att äta mat som någon annan lagat, den kamratliga tillvaron med andra kvinnor och upptäckten att: ”också jag har ett människovärde”.

Husmödrarnas semester verkar mest ha gått ut på att bli uppassade med frukost på sängen var dag, roande utomhusaktiviteter och framförallt att hållas borta från allt som kunde påminna om hemarbete. Men då och då gjorde sig det gamla Sverige påmint. De socialdemokratiska kvinnoförbunden såg helst att semestern var en sekulär och icke-konfessionell historia. Därför stördes den fridfulla tillvaron när Tillförordnad komministern Walfrid Selinius lyfte luren till Fagerudds semesterhem sommaren 1956 och propsade på att få komma och förrätta gudstjänst en eftermiddag.

Komministern välkomnades av föreståndarinnan  och man såg till att hålla kaffet och bullarna varma tills dess att prästen anlände. Han togs emot av de uppvilade husmödrarna som samlats i den stora salen beredda att insupa Herrens ord. Men med i publiken råkade den socialdemokratiska landstingspolitikern Olga Hedén befinna sig och hon ville inte veta av någon religiös propaganda på hemmet och hänvisade till stadgarna som fastslog att husmödrarna skulle slippa dylik religiös påverkan.

Selinius ilska visste inga gränser och inom kort rasade debatten i de lokala tidningarna. De hårdaste kraftuttrycken tycks också ha fällts av Selinius som ska ha liknat semesterhemmet vid både Nazi-Tyskland och det Guds-hatande Sovjetunionen. Beslut togs tillslut i frågan och man kom överens om att frivilliga religiösa sammankomster var i sin ordning. Under 1960-talet upphörde semesterhemmens verksamhet då husmödrarna blev allt färre i takt med att kvinnorna började förvärvsarbeta i allt högre utsträckning.

En husmor får välförtjänt vila på Fagerudds semesterhem

En husmor får välförtjänt vila på Fagerudds semesterhem

Profeter med passioner: Sanningen om Mahatma Gandhis sexliv

2013/01/17 § 1 kommentar

”Indiens samvete”, Mohandas Gandhi (1869-1948), spelade som bekant en primär roll i Indiens frigörelse från Storbritanniens egid. Även om Gandhi i regel dyrkades av massorna valde flera av hans tidigare politiska lärjungar och nitiska fanbärare med tiden att beredvilligt överge Mahatman (stor ande), inte sällan till följd av dennes excentriska, för att inte säga bisarra, experiment på sexualitetens räjong.

Gandhi gifte sig år 1883 som 13-åring med en 14-årig flicka vid namn Kasturba. Under de första åren ska paret, enligt egen utsago, ha åtnjutit ett fullkomligt normalt sexliv; det var till och med så att när Gandhis far drog sin sista suck på dödsbädden så rullade den blivande Mahatman runt i sänghalmen med sin hustru, något han ångrade livet ut.

Det var först i 30-årsåldern som Mahatman – att bevittna det destruktiva Boerkriget (1899-1902) på nära håll hade en definitiv påverkan på hans beslut – bedyrade att han i fortsättningen skulle leva i kyskhet och fattigdom. Sagt och gjort, väl hemmastadd i Indien upprättade Gandhi en offentlig klosterliknande institution: ashram (hinduiskt eremitage), vari han framlevde sina dagar. Bara för att detta skulle vara en kyskhetens och fattigdomens bastion hindrade inte detta Gandhi från att omge sig med ett veritabelt koppel av tillgivna kvinnor.

I sitt ashram promulgerade Gandhi de första av sina många påbud avseende sex och sexualitet som snabbt skulle bemötas av antipati bland den politiska intelligentsian. Unga pojkar och flickor skulle, inför Mahatmans vakande ögon, sova nakna bredvid varandra men var förbjudna att utbyta ord med sexuell laddning. Gandhis trogna följeslagare och protegéer skulle separeras från sina hustrur för att på så sätt uppfylla avhållsamhetens strikta krav.

Gandhi levde dock inte som han lärde. Epigonernas makor, som inte fick dela bädd med sina män, erhöll dock en plats i Gandhis säng eller bad. Inte nog med detta, Gandhi tränade sig i okyskhetens konst genom att ligga naken tillsammans med likaledes nakna hustrur till sina följeslagare och egna släktingar, många av dem mycket unga. Gandhi var överhuvudtaget övertygad om att kvinnor var andligt och moraliskt överlägsna män då dessa [sic!] inte njöt av den sexuella akten.

Dessa kyskhetsprov lämnade dock inte den stoiske Mahatman oberörd. Omgiven av sina nakna kvinnor, avseendevärt mycket yngre än han själv, ejakulerade han emellanåt i sömnen vilket beredde honom stor oro då han var övertygad om att ”konserverandet av vitala vätskor garanterade magiska krafter”.

Än mer besynnerligt var att Gandhi – till följd av en svårartad kronisk förstoppning – var besatt av intagandet och utsöndrandet av föda. Hans favoritbok framför alla andra hette Förstoppning och vår civilisation och, enligt olika ögonvittnen, ställde han på mornarna alltid samma fråga till kvinnorna som passade upp på honom: ”Har ni haft tillfredställande avföring idag, systrar?”  Vidare var Gandhi, liksom många av Indiens politiska ledare, besatt av att konsumera sitt eget urin och urin från ”synnerligt heliga kor” i syfte att rena kropp, själ och ande.

Detta var alltså en mindre ”andlig” aspekt av hur ”Indiens samvete” framlevde sina dagar i djupaste kyskhet och fattigdom i sin ashram. Detta leverne finansierades av Gandhis många politiska sponsorer som sökte profitera på Mahatmans otadliga rykte. En av dessa, Sairojni Naidu, sade lite obetänksamt (om än rättmätigt) att: ”Det kostar en hel del pengar att hålla Gandhi vid liv i fattigdom”.

Mahatma Gandhi tillsamans med bl.a. sin brorsonssons dotter Abha som hade för vana att dela säng med honom.

Mahatma Gandhi tillsamans med bl.a. sin brorsonssons dotter Abha som hade för vana att dela säng med honom.

Risig ekonomisk analys: Viktor Rydberg och den gula faran

2013/01/14 § Lämna en kommentar

Omkring år 2020 förväntas den kinesiska ekonomin ha växt sig större än den amerikanska. Ironiskt nog förutsåg Mao Zedong den här utvecklingen med en förbluffande träffsäkerhet, 2016 menade det kommunistiska Kinas grundare att landet skulle se sig om i backspegeln och vinka adjö till USA. Dock har Kina fortfarande en lång väg att vandra, BNP per capita (PPP) är flera gånger högre i industrialiserade länder som Sverige och USA.

Den Östasiatiska utvecklingen har väckt både fascination och rädsla i Väst i över ett århundrade. Långt innan någon hade hört talas om  begrepp som ”tigerekonomier” eller ”kommunism med kinesiska förtecken” började man  i USA under slutet av 1800-talet få upp ögonen för det annalkande hot Kinas ofattbart stora och fattiga befolkning kunde utgöra. I allmänhet var man rädd för att en massiv invandring av kineser skulle dumpa amerikanska arbetarlöner. I synnerhet såg man inte med blida ögon  på om detta skulle ske i kombination  med en tilltagande japansk militarism och industriell upprustning. Dessa två Östasiatiska hot togs på yttersta allvar och fick det xenofobiskt-klingande beteckningen ”den gula faran”. Emellanåt hävdas det dock att det var kejsaren Vilhelm II som först yttrade  ”die gelbe Gefahr.”  

I Sverige låg hos mången intellektuella sömnlösa över kinesernas talrikhet och potentialen i Kinas ekonomi; ”den gula faran” var högst påtaglig även på våra breddgrader. Till de med dålig nattsömn hörde Viktor Rydberg (1828–1895) som idag mest är känd för sin dikt Tomten. Vad som är mindre känt är att Rydberg även tidigt uppmärksammade ”den gula faran” i ett par texter.

I Rydbergs uppsats Den hvita rasens framtid: De hvite och de gule (1895) föreställde sig den moderniseringskritiske skalden en värld där de europeiska folken har försvagats och förgåtts i de smutsiga fabrikerna. Bristen på frisk lantluft och en tilltagande urbanisering skulle bidra till en kraftigt reducerad fertilitet och därmed skulle befolkningen i Väst minska: ”Vesterns länder ödelägges eller tagas i besittning av främmande aflingsstarkare folk” och ”de första släktleden i det tjugonde århundradet skola bevittna och deltaga i ett ekonomiskt krig på lif och död mellan det östra Asien och Europa, mellan den gula rasen och den hvita”.

”Allt pekar på att Europa i detta krig går mot ett nederlag.” Rydberg menade att detta otvivelaktigt kommer att ske när Kina påbörjar sin industrialisering i och med att Europeiska fabriker kommer flytta dit där den billigaste arbetskraften finns, en förutsägelse som imponerar i sin träffsäkerhet. Rydbergs analys präglades dock av ett tidstypiskt rastänkande; han menade att de vita är överlägsna i sin andlighet vilket har gjort dem till människosläktets aristokrati. Men i längden förefaller det som om han var övertygad om att ”de gula”  skulle ta över efter Européerna som världens härskare genom sin tålmodighet och outtröttliga arbetsvilja.

Faktum är att den nationalromantiska Rydberg sågar det modernas framväxt i Sverige. Han såg med avsky på kapitalismen och hur individualismen bredde ut sig, men framförallt hur de yngre glömde sina gamla föräldrar: ”Allmänt kändt är det band af kärlek och vördnad, som i Kina förenar föräldrar och barn. Med fasa skulle dessa österländingar höra, huru det i Sverige ej sällan står till med föräldrar lefvande på undantag.”

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Bushido gone mad: Det japanska mordförsöket på Charlie Chaplin

2013/01/10 § Lämna en kommentar

Under 1900-talets inledning blev det viktigt för det moderniserade och expansionistiska Japan att putsa upp sina inhemska ideologier för att juxtaposera dem mot det förhatliga västerlandets trossatser och på så sätt vinna moralisk likvärdighet som kunde berättiga den imperialistiska och snedvridet etnocentriska politiken.

Ett allmänt, men starkt patriarkaliskt och militariserat, moralsystem kallat bushido upphöjdes till dogm och blev landets ledstjärna tillsammans med den nyväckta shintoismen. Bushidons chevalereska drag kom så småningom att urlakas för att ersättas av en oefterhärmligt brutal militariserad nationalism. Ordnar av ”bushidoriddare”, många bestående av utblottade f.d. samurajer, växte som svampar ur jorden under 1920-talet och kom att terrorisera civilbefolkning och mordiskt bevaka den civila förvaltningen.

”Bushidoriddarna” och dess många anhängare inom armén såg med avsmak på den civila förvaltningen och gjorde sitt bästa för att urholka den bräckliga japanska demokratin och överföra makten till militärstaben; i detta värv var de ytterst framgångsrika. Följden av denna auktoritära militariseringsprocess blev en lång serie groteska politiska mord som är av stort historiskt intresse.

Bara mellan åren 1924 och 1925 mördades tre japanska premiärministrar jämte ett dussin ministrar av diverse extremnationalistiska sekter och kotterier. När en annan japansk premiärminister, Hara, år 1920 fick frågan varför han inte avskaffade en synnerligen odemokratisk polisförordning av en brittisk journalist blev svaret: ”För tillfället har jag ingen avsikt att begå hara-kiri”. Året efter knivhöggs Hara ändå till döds till följd av sin politiska verksamhet.

Inte ens den trankila kejsaren Hirohito (1901-1989) och hans familj gick säkra från de morbida våldsverkarna. Vissa medlemmar av familjen, däribland den flerfaldiga premiärministern prins Ito (1841-1909), levde med rätta sina liv i paranoid skräck för att bli mördade. Prins Ito var förtänksamt nog gift med en robust tehusflicka som skyddade honom från mordlystna samurajer och självpåtagna ”bushidoriddare” genom att stoppa ned honom i avfallshålet i deras hus och sedan sätta sig ovanpå locket. Prins Ito blev i slutändan likt förbannat ändå mördad.

Inte nog med att japanska politiker togs av daga stup i kvarten under mellankrigstiden, också de förhatliga utlänningarna utsattes för diverse mordförsök. I maj år 1932 mördade en grupp sammansvurna marinofficerare premiärministern när denna drack te med en prominent långväga gäst, nämligen ingen mindre än Charlie Chaplin (1889-1977). Planen var också att döda den redan legendariska gästen men denna lyckades mirakulöst nog komma undan mördarna.

På den farsartade rättegången som följde sa ledaren för konspirationen: ”Chaplin är en populär person i Amerika och kapitalistklassens älskling. Vi trodde att det skulle leda till krig med Amerika om vi mördade honom”. Under rättegången förevisade attentatsmännens försvarsadvokat 110 000 brev för domstolen – många av dem skrivna med blod – som vädjade om nåd. I Niigata gick en grupp unga nationalister så långt i sina krav på att få mördarna friade att de högg av sina lillfingrar och skickade dem inlagda i en burk med sprit till krigsministern. I denna kontext var det kanske inte så underligt att attentatsmännen därför undkom med sanslöst milda domar.

Charlie Chaplin på besök i Japan.

Charlie Chaplin på besök i Japan.

Tid att sedla om: Varför Lönsboda hatade femhundralappen

2013/01/07 § Lämna en kommentar

Inom en snar framtid får Sverige nya sedlar och därmed förpassas äldre tiders svenska regenter – däribland landsfadern Gustav I Eriksson (Wasa) – till historiens skräphög. Dock kommer inte historien att kastas ut med badvattnet. Även i framtiden kommer döda svenskar pryda sedlarna, fast nu hämtade från kulturens och politikens värld.

Riksbankens motiv att frångå traditionen med kungligheter på våra sedlar kan man bara spekulera i. Men en viss önskan att lägga fokus vid det moderna tycks skönjas i och med att tre av de utvalda notabiliteterna gått ur tiden på 2000-talet och resten under det föregående århundradet. Över detta beslut förfasas säkerligen en och annan rojalist som ser de nya sedlarna som ett hån mot den svenska monarkin och rikets äldre historia. Likväl finns det andra som med lika stor säkerhet gladdes åt beslutet och framförallt åt att framledes slippa den hatade 500-kronorssedeln.

Historien om varför en och annan handlare i den lilla byn Lönsboda hellre spottar en kund i ansiktet än tar emot denna sedel tar sin början år 1676 och den svenska segern i slaget vid Lund mot Danmark som försökte återerövra sina nyligen förlorade provinser.

Den skånska bondebefolkningen ville inte se sitt landskap inlemmat i det svenska riket. Band av stråtrövare började dra omkring och överfalla den nya överhetens tjänstemän. Unga skånska män begav sig över sundet för att ta värvning och återkoma som friskyttar, betalda legosoldater, som förde gerillakrig mot svenskarna. Dessa disparata grupper kallades med ett samlingsnamn för snapphanar av svenskarna, ett skällsord man lånat från tyskans schnappen som betyder ta eller röva bort.

Karl XI tvingades gå hårt fram för att komma till rätta med de upproriska. Ett särskilt eländigt motståndsnäste var Örkeneds socken i Östra Göinge vilket förklarar beslutet att bränna ned byn till grunden och utan pardon låta döda alla män i vapenför ålder. Det senare bör ha inneburit alla som var över 15 år eftersom det var vid denna ålder man kunde bli enrollerad i armén. Dessa hiskligheter skulle man aldrig glömma och hatet mot Karl XI skulle fortplanta sig i generationer.

Så blev året 1985 och Riksbanken gav ut en ny sedel prydd med Karl XI:s nuna. Nu såg folket i Lönsboda i Östra Göinge rött; man tänkte minsann inte använda en sedel som pryds av den som förstört deras byggd och mördat deras anfäder. Man vägrade helt enkelt att ta emot sedeln i affärerna eller att befatta sig med den överhuvudtaget. Det kan tyckas långsint men bygdens förintelse under försvenskningen på 1670-talet har satt djupa spår i en byggd vars främsta kulturella institution tycks vara en bronsstaty föreställande en snapphane.

När beskedet kom om att Birgit Nilsson ska ersätta kungen på den nya sedeln skrev den socialdemokratiska föreningen i Lönsboda en debattartikel i Kristianstadbladet där man förde fram sina känslor:    

Med ovanstående som bakgrund var det därför naturligt att socknens invånare kände sig både arga och förolämpade när Riksbanken år 1985 meddelade att den då nya 500-kronorssedeln skulle bära Karl den elftes porträtt. Lika naturligt var det för ortens Socialdemokratiska förening att vädja till regering och Riksbank att förse den nya 500-kronorssedeln med en värdig representant för det svenska folket och inte av en regent som gav order om skövling och död i sin nyvunna landsdel.”

Hatobjektet framför andra i det perifiera Lönsboda

Hatobjektet framför andra i det perifiera Lönsboda

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för januari, 2013Luriks Anakronismer.