Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

2014/03/18 § Lämna en kommentar

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

"Det bökande svinet" - enligt kinesiskt mytologi.

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Från gay till gud: Historien om gunstlingen Antinous apotheosis

2013/05/15 § Lämna en kommentar

Man kan utan att överdriva påstå att Antikens människor var i det närmaste besatta av astrologi. Stjärnornas och himlakropparnas rörelser spåddes kunna förebåda eskatologiska och milleniaristiska fenomen och händelser, liksom mindre förändringar i vardagslivet. Av hävd ansågs Egyptens präster vara de största auktoriteterna på området, så även i Romarriket.

De egyptiska prästerna hade förtjänat sitt rykte, inte minst därför att man med genial matematisk precision lyckats koncipiera flera sofistikerade kalendrar; vilka i regel var mycket lika den som idag begagnas i västerlandet. Nu kom det sig emellertid att två av dessa kalendrar, den ”astronomiska” och den ”borgerliga”, sammanföll vart 1460:e år och att år 139 e.Kr. råkade vara just ett sådant år.

För Roms kejsare, Hadrianus (76 e.Kr.-138 e.Kr.), var detta sammanträffande högst olycksbådande och kunde, resonerade han, förebåda en stor katastrof och kanske till och med hans rikes stundande fall. År 130 e.Kr. hade därför Hadrianus och hans unga älskare, den bildsköna grekiskfödda Antinous (111 e.Kr.-130 e.Kr.), rest till Egypten för att överlägga med egyptiska präster som tjänade guden Thoth, vishetens och mätandets gud.

Hadrianus

Hadrianus

Ingen vet med säkerhet vad som avtalades men inom några dagar befanns gunstlingen Antinous drunknad i Nilen. Kejsar Hadrianus ska ha ”gråtit för honom som en kvinna”. Hela händelsen var välregisserad och tänkt som ett mysterium, vilket den är än idag. Med största sannolikhet offrade Hadrianus sin älskade för att avvärja en större eskatologisk katastrof. Till saken hör att de egyptiska legenderna gjorde gällande att guden Osiris dog under liknande omständigheterna.

Inom kort lät Hadrianus deifiera sin forna älskare och utropa honom till den nya Osiris. En kult, sanktionerad av kejsaren själv, växte upp kring Antinous/Osiris och tempel till den nya gudens ära upprättades i rekordfart runt om i det vidsträckta riket. Visserligen blev kulten av Antinous/Osiris kortlivad och överlevde knappt Hadrianus frånfälle, men den kärlekskranke kejsarens offer verkade dock inte ha varit förgäves; Rom överlevde trots allt år 139 e.Kr. utan större skavanker.

Till följd av Hadrianus vinnläggelse om att högtidlighålla sin forna älskares minne är Antinous idealiserade pojkaktiga anlete ett av de mest välbevarade och spridda från Romarrikets långa historia. Antinous är också den enda icke-kejserliga person som någonsin avbildats på romerska mynt.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

Blöt solskenshistoria: Varför det gått käpprätt uppåt för paraplyet genom tiderna

2013/04/17 § Lämna en kommentar

Den som har sitt skolbokslatin färskt i minnet vet med största sannolikhet också att den engelska termen ”umbrella” härstammar från latinets ”umbra”, som betyder ”skugga”. Det förhåller sig nämligen så att det omhuldade paraplyet är ett någorlunda modernt påhitt som utvecklats från parasollet. Med viss överdrift kan man hävda att det tagit människan omkring 2900 år att komma underfund med att ett verktyg ämnat för att skydda bäraren från solen också, om än i modifierad version, kan skyla densamma från regn och nederbörd.

Paraplyets föregångare, parasollet, har i stort sett begagnats över hela världen och har understundom haft en viktig symbolisk betydelse. Vi vet att bland andra kineserna, assyrierna och egypterna använde sig av parasoll så tidigt som 1100 f.Kr. Dessa bestod, vad det verkar, oftast av palmblad och utnyttjades av de besuttna klasserna för att skydda sig från den stekande solen. Redan under Antiken försökte det politiska och religiösa ledargarnityret urskilja sig från sina solbrända undersåtar, och i detta sammanhang spelade parasollet en instrumental roll.

I antikens Assyrien ansågs parasollet vara såpass viktigt som maktsymbol beträffat att enbart konungarna hade privilegiet att hålla sig med dessa. I fornlämningarna av det gamla burmesiska riket med centrum i Ava har arkeologer funnit inristningar som vittnar om att härskaren var ”kung över de vita elefanterna” och ”herre över tjugofyra parasoll”. Det var egentligen inte så underligt att parasollet uppfattades besitta deifierande egenskaper då vissa gudar – i vitt skilda antika kulturer – ofta utmålandes som bärandes på just dessa. I hinduisk kultur förknippas ofta parasollet med Vishnu medan det i Grekland uppbars av Dionysios.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Under medeltiden kom parasollet i stort sett ur bruk i Europa. Undantaget var i påvarnas Rom där man sedan folkvandringstidens gryning kämpat med att förvalta antikens arv; än idag är parasollet en symbol nära förknippad med den Heliga Stolen. Det var först under 1400-talet, när kyrkans världsliga makt och arkaiska traditioner urlakades, som bruket av parasollet spred sig bland välbesuttna även utanför påvens egid.

I Frankrike blev parasollet högsta mode bland förnäma societetsdamer under 1600-talet och under följande århundraden började man att på utomhusserveringar erbjuda sina distingerade gäster parasoll att skyla sig med i händelse av regn. Detta inspirerade en påhittig herre vid namn John Beale att år 1786 konstruera och erhålla patent på det första moderna paraplyet avsett att skydda bäraren mot nederbörd.

I det religiöst ortodoxa England var man annars länge skeptiskt inställd till bruket av parasoll/paraplyer, och eldfängda puritaner jämrade sig ännu under sent 1600-tal över det frivola och diaboliska verktyg som hindrade Guds ”välgörande och himlasända vattendroppar” från att träffa sina mål. Senare verkar det dock som att öns regnangripna invånare har ändrade uppfattning och under 1800-talet övertog Storbritannien Frankrikes roll som den största producenten och exportören av paraplyn.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. År 1843 blev paraplyet tillgängligt för en bredare publik genom att en snillrik innovatör började tillverka dessa med skenor gjorda av stål istället för som tidigare valben. 1950 introducerades det uppfällbara paraplytet och under 1960-talet fick det genomskinliga PVC-paraplyet – som idag sällan används till följd av den miljöfarliga framställningsprocessen – sitt stora internationella genomslag. Viktigast är kanske att paraplyer tillverkade av nylon under 1950-talet snabbt undanträngde sina föregångare som i regel bestod av oljebehandlad bomullsduk (vilket fick till följd att paraplyet ofta drabbades av svårartade mögelskador och sinom tid ruttnade sönder).  Innovationen fick i sin tur en gigantisk påverkan på kommersialiseringen av paraplyet och idag vandrar majoriteten av oss torrbollar som bekant regnsköljda gator fram med paraplyer översållade med reklambudskap.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Guden Bes dansanta epigoner: Egyptisk dvärghistoria i korthet

2012/12/03 § Lämna en kommentar

Till skillnad från flertalet av senare tiders kulturer höll de antika egyptierna personer som led av dvärgväxt i hög aktning. Man dyrkade även dvärggudar varav den mest betydelsefulla var Bes. Denna kortvuxna gud hade man importerat från Nubien vilket förklarar varför han utseendemässigt skiljer sig från andra Egyptiska gudar. Bes beskrivs som en glad figur som gillade dans, musik och vackra kvinnor men ansågs också skydda gravida och jaga bort onda demoner som vandrade genom natten.

Troligtvis var det till stor del tack vare Bes popularitet som de egyptiska dvärgarna undslapp spott och spe samt att tvingas till en förnedrande roll som lustiga narrar vilket kom att bli deras lott långt fram i tiden. En ytterligare bidragande orsak var att den form av dvärgväxt som kallas akrondroplasi var förhållandevis vanlig på grund av ett utbrett bruk av inavel. Framförallt var man inom de kungliga familjerna inte främmande för att förmäla nära familjemedlemmar med varandra. Farao Akhenaton exempelvis var visserligen inte kort i rocken men ägde ett ovanligt avlångt ansikte, typiska kvinnliga drag och en antydan till byst vilket anses vara ett resultat av att hans far även var faraons äldre bror, de delade nämligen mor.

Guden Bes

Guden Bes

Även om inga dvärgar lyckades bli farao under Egyptens långa historia är det inte otroligt om det fanns många kortväxta i de kungliga familjerna vilket till viss del bekräftas av arkeologiska fynd av dvärgar som jordfästs under stora hedersbetygelser.

Bes intresse för dans avspeglade sig i att dansgrupper bestående av dvärgar var mycket populära. Detta ska som sagt inte förväxlas med dansande narrdvärgar i Europa, de egyptiska dansarna var en del av den religiösa utövningen och var det någonting som genomsyrade hela det egyptiska samhällslivet vid tiden var det religionen. Denna var ingenting som man blandade ihop med underhållning. I synnerhet dansade dvärgar vid avskedsfester tillägnade solen som de under det gamla riket (ca 2780 – 2260 f.Kr) ansågs representera under dessa riter.

Under den femte dynastin (ca 2465 – 2323 f. Kr.) känner man även åtminstone en mycket högt uppsatt dvärg till namnet, nämligen Seinab. Han var chef över hovets övriga dvärgar samt ansvarade för den kungliga garderoben och agerade i rollen som präst vid viktiga begravningar. Han gifte sig med en kvinna av hög börd och normal längd vid namn Senetyotes som han fick två barn med.

Dvärgar var således viktiga i den egyptiska kulturen men det betyder inte att man inte hade smak för kortväxt underhållning. Vid hovet använde man pygméer som dansare och akrobater men till skillnad från dvärgarna åtnjöt inte dessa någon respekt; troligtvis eftersom dessa tillhörde en annan etnicitet än egyptierna och eftersom man hade en tradition av att hålla pygméer i fångenskap och tvinga dem att arbeta i djupa gruvor.

Seinab tillsammans med sin familj

Seinab tillsammans med sin familj

Rumsren pedofili für alle; institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland

2012/11/04 § Lämna en kommentar

Pederastin, eller ”gossekärleken” som den franska filosofen Michel Foucault kallade den, var ett utbrett fenomen i Antikens Grekland och handlade i grunden om ett sexuellt förhållande mellan en minderårig pojke och en välboren äldre man. Det vore ingen överdrift att påstå att i princip alla medlemmar av det grekiska politiska och intellektuella ledargarnityret också var hängivna pederaster, däribland prominenta figurer såsom Solon, Pythagoras, Sokrates och Platon; liksom gudarna, däribland Zeus, Apollo, Poseidon och Herakles.

Pederastin institutionaliserades på ett tidigt stadium i det antika Greklands gymnasier; ett ord som härrör från grekiskans ”gymnos” – eller kort och gott ”naken” på svenska. I dessa gymnasier fostrades gräddan av Greklands ungdom såväl fysiskt som psykiskt av belevade filosofer och ärrade veteraner från slagfälten. På schemat stod fribrottning, löpning och filosofiska diskussioner; samtliga övningar genomfördes givetvis i fullständig nakenhet under överinseende av de åldersstuckna ”pedagogerna”.

Under inspektion av ungdomarnas utveckling inom filosofin såväl som de atletiska grenarna kunde sedan de pilska ”pedagogerna”, eller erastes (äldre älskare), välja ut sina favoriter bland de i regel ännu inte könsmogna eromenos (ungefär: yngre kärleksobjekt). Den utvalda eromenos erhöll därmed rollen som erastesunga älskare och fick i gengäld emottaga privatlektioner som kunde visa sig väl så viktiga för att skaffa sig någon form av företräde i karriären.

Detta må låta väl så osmaklig för en nutida läsare som i regel bidragit till de pedofila böjelsernas stigmatisering. Kanske man ändå måste se institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland med samtida grekers egna ögon. Pederastin utgjorde nämligen en socialt accepterad rituell passage och kulturell norm som, utan knotande, genomgicks av generationer av unga greker. För Antikens greker framstod därför pederastin som en pedagogisk institution inom vars egid erastes framstod som de unga eremenos välvilliga mentorer och vägvisare.

Det normala var att f.d. eremenos sinom tid bildade egna familjer, gjorde framstående förtjänster inom administrationen, militären eller akademin och vid ålderdomens inträde skaffade sig egna eremenos. Skulle dock, mot förmodan, den f.d. eremenos hålla fast vid homofila böjelser även vid vuxen ålder blev han i regel brännmärkt som kinaidos (ungefär: en man som frivilligt tar en kvinnas roll)

Pederastins primära apologet i det moderna västerlandet var – återigen – en viss Michel Foucault som skrev följande prosaiska rader till institutionens försvar: ”In Greece, truth were linked in the form of pedagogy by the transmission of a precious knowledge from one body to another; sex served as a medium for initiations into learning.

Pederastin har levt vidare under århundraden genom förmedlingen av grekiska konstverk skapade under den antika kulturens guldålder. Medan romarna symboliskt använde översvallande stora och erigerade penisar på konstverk och artefakter för att förmedla och besegla sin makt återspeglar deras grekiska motsvarigheter effiminerade tonårskroppar med diminutiva könsorgan. Här träder återigen pederastin in i bilden. På sina konstverk, och då framförallt amforor, gjorde grekerna i regel narr av utomstående rasers och etniciteters överdimensionerade könsorgan medan de själva fann den största skönhet i den oförstörda tonårspojken ännu outvecklade penis och oantastade kropp.

Lurik rekommenderar: Michel Focoult. Sexualitetens historia 1: Viljan att veta. Daidalos 2002.

Pederasti som motiv i antik grekisk konst.

Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

2012/10/28 § Lämna en kommentar

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Snåla västgötar: den sanna historien om ättestupan

2012/10/05 § Lämna en kommentar

År 1658, då Danmark och Sverige låg i krig, uppbringades ett danskt skepp på väg från Island till Köpenhamn i Kattegatt. Ombord på detta skepp fanns en ung isländsk student vid namn Jón Rúgman som, till sin egen förvåning, inte kom att dela sina medpassagerares bistra öden utan omgående sjanghajades till Uppsala universitet.

Varom detta tilltag? Jo, vid Uppsala universitet hade en viss Olof Verelius, anställd som akademiräntmästare, kommit över ett antal medeltida isländska sagor som han, med viss rätt, trodde kunde avslöja ett och annat om Sveriges äldsta historia. Problemet var bara att ingen i Uppsala förstod sig på isländska. Jón Rúgman kom därför som en skänk från ovan och tillsammans med sin isländska adept översatte Verelius många av dessa sagor till svenska. Deras gemensamma ansträngningar kom sedermera att ge upphov till den under 1800-talet blomstrande nationalromantiska synen på svensk historia som kom att efterleva i svensk historieskrivning i århundraden.

Även om dessa sagor är, milt uttryckt, apokryfiska och bygger på ett vilt och fantasifullt fabulerande tog många i samtiden dessa hugskott för sanning. Så också historien om ättestupan – som i nordisk historieskrivning endast omnämns i den av Varelius år 1664 översatta Gautreks saga (Gothrici et Rolfii historia). Ättestupan förefaller ju som bekant vara en forntida institutionell motsvarighet till våra dagars äldrevård där orkeslösa pensionärer osentimentalt kastades ner för en skyhög klippa för att på så sätt undspara yngre människor den ekonomiska börda det tog i anspråk att vårda den äldre generationen. Saken är att denna saga inte är typisk för Norden utan för Antikens Grekland (där slavar istället för pensionärer ska ha offrats åt klippstenarna) och den betydelse som ättestupan tillmäts i isländska folksagor är en helt annan.

Gautreks saga handlar om kung Göte (Gautrek) av Västergötland som någonstans i den svenska historiens gryning ska ha begett sig ut på jakt i sitt kungadöme och kommit vilse. Till sin egen lycka hörde Göte en hundskall varpå han kom till en oländig stuga där hundens ägare, en viss träl vid namn Skapnartunger, var i full färd med att skinnflå det stackars djuret för att den lockat en objuden gäst att ”äta honom ur huset”.

Skapnartunger ville absolut inte ha kung Göte som gäst och sökte tvinga honom tillbaka till skogen men Göte var starkare. Kungen slog sig således ned vid bordet där Skapnartungers familj residerade och lät sig väl smaka av den uppdukade maten. Efter att ha vilat sig i åtskilliga timmar bad Göte sin ofrivilliga värd om ett par nya skor. Skapnartunger erbjöd honom också motvilligt denna gåva men drog först ut skoremmarna för att inte ge bort för mycket.

Sen Skapnartunger äntligen blivit av med sin objudna gäst översåg han den skada han lidit av dennes besök och insåg att han inte kunde leva med denna ekonomiska försmädelse. Han tog därför hela sin familj till en hög klippa i närheten, höll ett en förmanande litania om sparsamhetens dygd och kastade sig därefter ned mot sin död tillsammans med sin hustru och en träl.

Vad kan man då lära sig av denna historiska anekdot? Först och främst att ättestupan som vi känner till den i själva verket är anakronistisk eller, än mer troligt, ett falsarium. Än viktigare är att smålänningarna, som traditionellt är utpekade som inbitet snåla, har funnit sina övermän i västgötarna i detta gebit, åtminstone om man får tro de isländska sagorna.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Isländsk historia. Bonniers 1981.

Verelius och Rúgmans översättning av Gautreks (Götes) saga

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade AntikenLuriks Anakronismer.