Olycksaliga orgasmer; Galenos och den antika våldtäktsvetenskapen

2011/11/30 § Lämna en kommentar

Under medeltiden och tidigmodern tid ansågs graviditet som följd av våldtäkt ytterst vara kvinnans fel och hon straffades därefter. Anledningen till att så var fallet berodde i första hand inte på juridiska nycker eller en överdrivet patriarkal rättsuppfattning, istället emanerade antagandet utifrån antika vetenskapliga teorem. Denna tvivelaktiga moraliska och juridiska föresats, som under århundraden bidrog till att ostracera åtskilliga kvinnor och deras olycksaliga avkomlingar, var i grunden ett hopkok av kvinnohataren Aristoteles (384-322 f.Kr.) och den något mer nyanserade romerska läkaren Galenos (129-210 e.Kr.).

Aristoteles var övertygad om att ”värme” var det element som var grundläggande för reproduktionen och för skapandet av ett foster. I och med att han fastslog att mannen var överlägsen kvinnan i alla tänkbara avseenden framkastade han också en teori som gjorde gällande att kvinnan var ”kall” inombords medan mannen bar på ”värme” och därmed kvintessensen för skapandet av ett nytt liv. Mannen producerade sålunda på egen hand den säd som var en förutsättning för reproduktionen, medan kvinnans roll var helt passiv och närmast kan jämföras med den av en förvaringsbox.

Galenos gick i mästarens fotspår men valde dock att modifiera teorin någon och ansåg kvinnans roll i processen betydligt viktigare. Enligt hans uppfattning var mannens och kvinnans könsorgan essentiellt identiska och också kvinnan producerade säd. Skillnaden var den att mannens könsorgan var extrovert medan kvinnans, till följd av avsaknaden av elementet ”värme”, var introvert.

Vidare fastslog Galenos att könsakten gav upphov till alstrandet av ”värme”, vilket var av kardinal betydelse för skapandet av ett foster. Värmen omvandlade nämligen mannens blod till säd och fick honom att ejakulera. För att kvinnan därefter skulle bli gravid krävdes det, betonade Galenos, att också hon upplevde orgasm under samlagets gång. Orgasmen var således en förutsättning för att nytt liv kunde skapas.

Detta postulat kom att hemsöka det kristna Europas kvinnor i över ett årtusende. Galenos tes tolkades nämligen av medeltida skolastiker som att kvinnan måst vara medskyldig till en eventuell våldtäkt eftersom grossessen denna utmynnat i var ett otvetydigt tecken på att kvinnan njutit av akten då orgasm var en förutsättning för graviditet. Enligt Galenos, såsom medeltida och tidigmoderna skolastiker tolkade honom, njöt alltså en kvinna som blivit våldtagen av själva akten.

Naturligtvis tog Galenos själv sin teori på största allvar. I en berömd episod vilken berörde en medelålders kvinna med svåra ryggsmärtor fastslog vår romerska protagonist att hennes smärtor emanerade från det faktum att hon invärtes samlat på sig för mycket sperma. Hans ordination blev därför att kvinnans sköterska skulle massera hennes genitalier, vilket självfallet borde utmynna i orgasm och därmed barnalstrande.

Galenos ”våldtäktsvetenskap”, om man får uttrycka det så, stod oemotsagd fram till dess att upplysningen gjorde insteg under 1700-talet. Offret för en våldtäkt kom därefter att så sakteliga behandlas bättre och med mer sympati. Galenos generella slutsatser gällande kvinnans sexualitet, vilka överlag var positiva, kom dock att förringas och undertryckas i och med den sexualfientliga viktorianska erans landvinningar under 1800-talet.

Galenos

Djuriska bravader; bevingade och fyrbenta krigshjältar i människans tjänst

2011/11/27 § Lämna en kommentar

På nittioårsdagen efter första världskrigets början invigdes i centrala London ett pampigt monument som hyllar krigets minst uppmärksammade hjältar. I och med avtecknandet har alla de djur som gjorde heroiska insatser under de båda världskrigen fått ett lämpligt erkännande.

Under världskrigen värvade den brittiska armén flera miljoner djur av olika raser som i högsta grad bidrog till de allierades segrar. Uppskattningsvis ska 8 000 000 hästar och lika många mulor ha dött bara under det första världskriget. Under det andra kriget fick fler hästar sätta livet till än människor. Hästarnas uppgifter bestod ofta av att föra fram mat, ammunition och granater till fronten vilket utgjorde en vital pusselbit i krigen. Utan djuren skulle man endast med stor svårighet ha kunnat transportera nödvändig materiel genom den sönderskjutna terrängen.

1943 introducerade volontärveterinärer inom People’s Dispensary for Sick Animals (PDSA) en medalj – PDSA Dickens Medal – som fortfarande delas ut till djur som gjort särskilda insatser i Storbritanniens tjänst. På medaljen finns följande inskription: ” For Gallantry” och ”We Also Serve”. Sedan medaljens instiftande har sextiotalet djur belönats varav merparten är duvor och hundar, men även ett par hästar och tre katter har belönats för sitt hjältemod.

Särskilt ihågkommen är duvan G.I. Joe som tjänstgjorde i U.S Pigeon Service som budbärare. Joe belönades år 1946 för att ha räddat livet på potentiellt 100 allierade soldater samt livet på invånarna i den italienska byn Calvi Vecchia. Man hade gett order om att byn skulle bombas men vad man inte visste var att ett kompani brittiska soldater redan hade intagit byn. De allierade bombplanen var redan på väg när bombkommandot fick meddelandet om att stoppa operationen av Joe. Vid den högtidliga medaljutdelningen lästes följande motivering upp:

This bird is credited with making the most outstanding flight by a USA Army Pigeon in World War II. Making the 20 mile flight from British 10th Army HQ, in the same number of minutes, it brought a message which arrived just in time to save the lives of at least 100 Allied soldiers from being bombed by their own planes.”

Ett fåtal djur har efter krigslutet 1945 belönats för sin tapperhet. År 1949 tilldelades flottisten Simon the Cat djurvärldens medalj för tapperhet postumt. Simon tjänstgjorde som råttfångare ombord på skeppet HMS Amethyst. Han belönades för att ha fortsatt utföra sina plikter trots de skador han tilldragit sig under granatbeskjutning från ett kinesiskt fartyg. Britterna blev angripna av Folkets befrielsearmé när man stävade uppför Yangtzefloden, incidenten förvandlades snabbt till en diplomatisk kris då kineserna kvarhöll skeppet med dess besättning i 101 dagar. Under de dryga tre månader HMS Amethyst hölls fången rådde stor brist på mat ombord men tack vare Simon kunde det lilla man hade räddas undan råttorna.

G.I. Joe belönas för sina insatser under andra världskriget

Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

2011/11/23 § Lämna en kommentar

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

2011/11/20 § 2 kommentarer

I norra delen av Kalmarsund finns en liten ö vid namn Blå jungfrun som i vart fall sedan 1400-talet är känd som Blåkulla. Såväl bland hög som låg var tron stark på att landets häxor festade, hade sex med Hin Håle och kysste densammes ändalykta på den lilla ön.

Öns läge innebar att denna utgjorde ett hinder mitt i en av det medeltida Sveriges viktigaste handelsleder, vilket starkt bidragit till öns dåliga rykte. Det finns redogörelser från 1400-talet som berättar att sjömän offrade till ”sjörået”, en magisk kraft, som om den inte blidkades kunde krossa förbipasserande fartyg. Förutom läget kan också öns otrevliga fauna ha spätt på föreställningen om att Jungfrun var de svenska häxornas Saint Tropez, bland de vanligaste djuren återfinns både fladdermöss, spindlar och paddor vilka alla var nödvändiga ingredienser för den som ville utöva trolldom under medeltiden och renässansen.

Från 1500-talet finns skriftliga belägg för tron på att Sveriges häxor ska ha hållit sina svarta sabbater på öns berg. År 1555 ger Olaus Magnus (1490-1557) på sin ålders höst ut Historia om de nordiska folken i vilken han i samband med Jungfrun skrev: ”På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.”

Första gången vi vet att Blåkulla nämns är i en mirakelskildring från 1400-talet i vilken det berättas att ett skepp på väg mot Stockholm från Lübeck råkade ut för en storm i Kalmarsund nära ”Blaakulla”. Vad namnet Blåkulla kommer ifrån och vad det betyder är okänt, även om det finns vissa hypoteser som framstår som mer rimliga än andra. Till de troligaste hör att Blåkulla är en försvenskning av namnet på de tyska häxornas favoritplats, berget Blocksberg, vilket under 1400-talet omnämndes som den plats där häxorna festade med den Onde.

Några direkta detaljer om hur de här festerna ansågs ha gått till ger inte de medeltida källorna, däremot finns det gott om redogörelser från 1600-talet då rädslan för häxor i hela Europa tagit sig bibliska proportioner:

”Häxorna kom flygande på sina kvastar, käppar, kreatur eller människoryggar. Inne i Blåkulla gjordes allt bakvänt. Musiken var häxor som släppte väder, danser genomfördes baklänges liksom bolandet med djävulen som skedde rygg mot rygg och skavfötters. Den Onde själv låg under bordet och skrattade så hela Blåkulla skakade medans häxorna tappade öl ur hans rumpa.” Står det att läsa i ett svenskt rättegångsprotokol daterat 1675.

Gemensamt för de flesta platser som uppfattats vara Blåkulla är att de är förlagda till berg. På Jungfrun ska festerna ha hållits på den 85 meter höga toppen, i Tyskland höll man till på det betydligt högre Blocksberg men även danska och norska häxor föredrog otillgängliga toppar. Danska häxor begav sig till Island och Heckla, de norska till fjällen och Lyderhorn.

Oavsett vad man tror på skrämde i vart fall Jungfrun upp Carl von Linné som 1740 gjorde följande anteckning om ön:

”Den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”

Häxsabbat på Blocksberg. Tyskt kopparstick 1608

Shakira i Tjetjenien; på kändisjakt med president Ramzan Kadyrov

2011/11/16 § Lämna en kommentar

Den tjetjenska presidenten Ramzan Kadyrovs politiska uppdrag förefaller ingalunda vara avundsvärt. Å ena sidan vilar presidentens mandat på att han trofast dansar efter Moskvas pipa. Å andra sidan har Tjetjeniens folk efter två grymma utnötningskrig under 1990-talet i regel inte mycket till övers för Vladimir Putin och hans hejdukar. Därtill ska tilläggas att Kadyrov konsekvent under sitt regentskap understött utbredningen av Islam, bland annat genom att återinföra stränga tolkningar av sharia, vars utövare i generationer haft ett horn i sidan till tsarer, politruker och presidenter som styrt och ställt republiken från det fjärran Moskva.

Den unge Kadyrov, endast trettiofem år gammal, har dock visat sig ha ett och annat ess under rockärmen. Få trodde det var möjligt för den hetsige playboyen (Kadyrov sägs ha en förkärlek till dyra bilar och storbröstade blondiner) att få kontroll över den, historiskt sett, oregerliga f.d. sovjetrepubliken när han med Moskvas tysta välsignelse utsågs till president år 2007. Nyckeln till Kadyrovs framgång kan, med hänvisning till senrepublikens Rom, stavas ”bröd och skådespel”.

Detta var särskilt tydligt när Kadyrov i början av 2011 arrangerade en landskamp i fotboll mellan Tjetjeniens landslag och ett brasilianskt ”All-star team” bestående av ett axplock stjärnspelare som lirade hem världsmästartiteln i VM 1994 och 2002. Otaliga miljoner dollar lockade storspelare som Kaká, Denílson, Bebeto, Romario och Ronaldinho till en kokande arena i Tjetjeniens huvudstad Groznyj i mars 2011. Som det tjetjenska landslagets tränare återfanns ingen mindre än Nederländernas legendariska anfallare Ruud Gullit. Tjetjenien toppade givetvis sitt anfall med nationens stolthet; den fotbollstokige presidenten Ramzan Kadyrov.

Matchen slutade 6-4 i Brasiliens favör, men då hade Kadyrov under öronbedövande jubel lyckats göra ett av Tjetjeniens målen. Utländska korrespondenter på plats menade, ringaktande nog, att presidenten erhöll fler välmenande passningar från de brasilianska motståndarna än från sina egna
landsmän.

Överhuvudtaget har Kadyrov omgärdat sig med internationella superkändisar alltsedan sitt makttillträde 2007. Mike Tyson, Maradona och Lara Fabian är några av de namn som den frikostige presidenten lockat till Groznyj.

När Tjetjenien firade sin unge presidents trettiofemårsdag i oktober 2011 hade födelsedagsbarnet valt att botanisera bland Hollywoodeliten för att ge gästlistan lite extra stjärnglans. Såväl Hilary Swank och Jean-Claude Van Damme hörde till presidentens gäster när firandet sedan begav sig.

Meningen var också att ingen mindre än Shakira skulle stå för underhållningen på denna bisarra festivitet, men superstjärnan fick förhinder i allra sista stund och tvingades därför att ställa in. Shakiras frånvaro orsakade bitterhet och konsternation bland Groznyjs män som i månader spekulerat i vilka kläder den latinska sexgudinnan skulle bära och vilka lasciva dansrörelser hon skulle utföra på scenen.

I ett land som institutionaliserat sharia och där kvinnliga artister tvingas uppträda med varje fiber av kroppen översållad av tyg orsakade givetvis blotta tanken på Shakiras stundande ankomst till Tjetjenien allmän uppståndelse och uppdämd förväntan. Sin vurm för det colombianska popundret till trots har dock Kadyrov själv aldrig vikt en tum från de misogyna lagar hans regim implementerat för att blidka den muslimska ortodoxin. Tidigare i år ska han bland annat ha hyllat ett antal ungdomar som spenderat sin fritid med att skjuta med paintballgevär mot obeslöjade tjetjenska kvinnor.

Ramzan Kadyrov i sällskap med Mike Tyson

När pig blev pork; om franskans inträde i det engelska språket

2011/11/14 § Lämna en kommentar

1066 är ett av de viktigaste årtalen i engelsk historia. Detta år invaderade normanderna England under ledning av hertigen Villhelm Bastarden (1028 – 1087) som efter slaget vid Hastings istället kom att kallas det mer smickrande Erövraren. Villhelm var en man med höga ambitioner, han var fast beslutet att som kung ta ett järngrepp runt sitt nya land.

Villhelms första åtgärder är väl kända. Den anglosaxiska landsortsbefolkningen tvångskommenderades till otaliga dagsverken och tvingades bygga hundratals stenborgar.  Förutom borgbyggandet genomdrevs år 1086 en grundläggande undersökning av landets tillgångar som normanderna kallade Survey of the Whole of England som är mer känd under dess anglosaxiska namn the Domesday Book.

I spåren av dessa normandiska åtaganden följde dessutom en språklig och kulturell förändring. Det engelska språket började förhållandevis snabbt att förändras, tusentals nya ord strömmade in i engelskan via den härskande normandiska eliten. De nya orden var från början uttryck för erövrarnas förtryck, vilket visar sig då man bland de tidigaste av de nya vokablerna återfinner ord som: empire, govern och authority. Efter att dessa uttryck etablerats importerade även normanderna den franska chevalereska kulturen till England vilken berikade engelskan med bland annat love, dance och melody.

Snart kom även de gamla klassiska anglosaxiska namnen – såsom Eggbert – att få ge vika för normandiska namn, inte långt efter erövringen var Villhelms Englands vanligaste mansnamn. Dagens klassiska brittiska namn som börjar på fitz – såsom Fitzgerald – härstammar också från den normandiska erövringen. Fransmännen sa vanligen ”son av” eller fiz när de talade om en person vilket på engelska gav upphov till fitz-namnen. Fitzgerald betyder således ”son av Gerald.

Man införde även en fransk matvokabulär i det engelska språket. Pork började exempelvis användas om färdiglagad gris, tidigare hade man helt enkelt använt det anglosaxiska ordet pig även om stekta kotletter. Detta gällde också för andra djur som serverades på middagsborden, när de betade eller bökade i jorden kallades djuren det erövrade folkets namn på dem, när de väl anrättats på ett smakfullt vis fick de ett franskt. Med tiden skedde dock en assimilation mellan folken – främst genom äktenskap – och inom loppet av ett par generationer efter erövringen gjordes det inte längre någon skillnad på anglosaxare och normander.

Domesday-Book

Flyktigt om australisk etymologi

2011/11/09 § Lämna en kommentar

Det var under en presskonferens i Sydney 2007 som USA:s president George W. Bush gjorde en ödesdiger groda då han tackade Australiens premiärminister John Howard för att han understött ”de österrikiska trupperna” i Irak. Klavertrampet utspelades inför öppen ridå och världspressen rullade
skyndsamt ut skadeglada löpsedlar som angrep presidents bristande geografikunskaper.

Till saken hör att George W. Bush trots allt inte var helt fel ute. Namnet Australien emanerar nämligen ytterst från Österrike (Austria). År 1606 utforskade den portugisiska upptäckaren Pedro Fernandez de Quiros för Spaniens räkning merparten av de melanesiska öarna (innefattar bland annat Nya Guinea, Nya Kaledonien och Fiji nordost om Australien).  För att helga Spaniens konung Filip III, som var av österrikisk härkomst, namngav han öarna ”Austrialia del Espiritu Santo” (ordagrant: de österrikiska länderna av den heliga Anden).

Namnet ”Austrialia” övergavs först under Första Världskrigets inledningsskede då australiensarna naturligt nog tog parti för ententen och därmed valde att förklara krig mot Österrike (som ju bekant var allierat med Tyskland). Därmed omvandlades det österrikisktklingande ”Austrialia” till ”Australien”.

I mindre nogräknade historieböcker finner man ofta påståendet att Australien upptäcktes av den brittiske kaptenen James Cook år 1770. Inte nog med att åtskilliga européer besökt den väldiga ön före Cook efter att nederländaren Willem Jansz först siktade dess land mer än 150 år tidigare, James Cook var vid tillfället inte ens kapten utan enbart en simpel fänrik. Han befodrades till kapten först efter hemkomsten som tack för de formidabla tjänster han gjort den brittiska kronan.

Ändock ses James Cooks landstigning i Botany Bay (hamninlopp strax söder om våra dagars Sydney) år 1770 som en historisk milstolpe; antagligen eftersom Cook inmutade den vidunderliga ön för Storbritanniens räkning och i princip knyckte den framför ögonen på antågande fransmän. Platsen för den historiska handlingen, Botany Bay, namngavs efter expeditions två vetgiriga botaniker: Joseph Banks och den svenske Linnélärlingen Daniel Solander.

James Cook själv hade inte mycket till övers för sin ”upptäckt” och bävade inför att tvingas återse ön. Istället var det Joseph Banks som med en dåres frenesi sökte övertala den brittiska regeringen, universiteten och riskvilliga kapitalister att investera i sitt gudbarn. Slutligen hörsammades hans böner. Eftersom Storbritannien nyligen förlorat sina nordamerikanska besittningar fann man en kompenserande kolonisation i det fjärran Melanesien tilltalande, och år 1778 upprättades det första brittiska fånglägret på australisk mark vid Botany Bay.

James Cook hade dock givit expeditionen kalla handen. Han avskydde Banks av glatta livet och kallade honom och hans svenska kollega för ”ovårdade snobbar” och ledsamma ”bokmalar”.

James Cook och hans expedition landstiger vid Botany Bay år 1770

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för november, 2011Luriks Anakronismer.