På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

2011/11/20 § 2 kommentarer

I norra delen av Kalmarsund finns en liten ö vid namn Blå jungfrun som i vart fall sedan 1400-talet är känd som Blåkulla. Såväl bland hög som låg var tron stark på att landets häxor festade, hade sex med Hin Håle och kysste densammes ändalykta på den lilla ön.

Öns läge innebar att denna utgjorde ett hinder mitt i en av det medeltida Sveriges viktigaste handelsleder, vilket starkt bidragit till öns dåliga rykte. Det finns redogörelser från 1400-talet som berättar att sjömän offrade till ”sjörået”, en magisk kraft, som om den inte blidkades kunde krossa förbipasserande fartyg. Förutom läget kan också öns otrevliga fauna ha spätt på föreställningen om att Jungfrun var de svenska häxornas Saint Tropez, bland de vanligaste djuren återfinns både fladdermöss, spindlar och paddor vilka alla var nödvändiga ingredienser för den som ville utöva trolldom under medeltiden och renässansen.

Från 1500-talet finns skriftliga belägg för tron på att Sveriges häxor ska ha hållit sina svarta sabbater på öns berg. År 1555 ger Olaus Magnus (1490-1557) på sin ålders höst ut Historia om de nordiska folken i vilken han i samband med Jungfrun skrev: ”På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.”

Första gången vi vet att Blåkulla nämns är i en mirakelskildring från 1400-talet i vilken det berättas att ett skepp på väg mot Stockholm från Lübeck råkade ut för en storm i Kalmarsund nära ”Blaakulla”. Vad namnet Blåkulla kommer ifrån och vad det betyder är okänt, även om det finns vissa hypoteser som framstår som mer rimliga än andra. Till de troligaste hör att Blåkulla är en försvenskning av namnet på de tyska häxornas favoritplats, berget Blocksberg, vilket under 1400-talet omnämndes som den plats där häxorna festade med den Onde.

Några direkta detaljer om hur de här festerna ansågs ha gått till ger inte de medeltida källorna, däremot finns det gott om redogörelser från 1600-talet då rädslan för häxor i hela Europa tagit sig bibliska proportioner:

”Häxorna kom flygande på sina kvastar, käppar, kreatur eller människoryggar. Inne i Blåkulla gjordes allt bakvänt. Musiken var häxor som släppte väder, danser genomfördes baklänges liksom bolandet med djävulen som skedde rygg mot rygg och skavfötters. Den Onde själv låg under bordet och skrattade så hela Blåkulla skakade medans häxorna tappade öl ur hans rumpa.” Står det att läsa i ett svenskt rättegångsprotokol daterat 1675.

Gemensamt för de flesta platser som uppfattats vara Blåkulla är att de är förlagda till berg. På Jungfrun ska festerna ha hållits på den 85 meter höga toppen, i Tyskland höll man till på det betydligt högre Blocksberg men även danska och norska häxor föredrog otillgängliga toppar. Danska häxor begav sig till Island och Heckla, de norska till fjällen och Lyderhorn.

Oavsett vad man tror på skrämde i vart fall Jungfrun upp Carl von Linné som 1740 gjorde följande anteckning om ön:

”Den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”

Häxsabbat på Blocksberg. Tyskt kopparstick 1608

Annonser

Taggad: , , ,

§ 2 svar till På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande På gästabud med djävulen; historien om BlåkullaLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: