Megäror och magi under medeltiden: häxeriets ursprung

Under medeltiden var det övernaturliga ständigt närvarande, såväl hög som låg var övertygad i sin tro på magi. Magin under medeltiden kan delas in i tre olika grupper. Den magi som utövades av kyrkan ansågs komma från Gud själv och utövades som ett vapen mot den fallne ängels lockelserop och dennes demoniska anhang. Även de som utövade den tidens vetenskap såsom alkemister tvekade inte att ta till besvärjelser i sin strävan att framställa guld. Emellertid kommer den här texten att uppehålla sig vid den tredje gruppen; den folkliga magin och i synnerhet den som utövades av kvinnor.

Den magi som utövades av folket ansågs stå i motsatsförhållande till den gudomliga magin som utövades av kyrkan och därav följde slutsatsen att folkmagin emanerade ur Lucifer själv och var därför nödvändig att bekämpa med alla till buds stående medel. I själva verket bestod böndernas magi av föreställningar och traditioner som levt kvar från tiden före kristendomen. Kyrkans försök att eliminera och demonisera folkmagin var en del i en strävan att utöva social kontroll och på så vis ytterligare stärka den egna makten över samhället.

Inom de förkristna religionerna var det inte ovanligt med kvinnliga prästinnor och sierskor. Dessa var en vital del av kulten vilket dock skulle förändras med kristendomens intåg och denna religions uppfattning om arvssynden som ansågs härstamma från Eva. Jakten på kvinnliga magiker går som en röd tråd genom Europas medeltida historia för att slutligen kulminera under häxjakten på 1600-talet.

Vid synoden i Ancyra (dagens Ankara) år 314 påbjöd de närvarande biskoparna att hålla korpgluggarna öppna efter ”gudlösa kvinnor, hvilka, förförda af demonernas bländverk, inbilla sig, att de nattetid i sällskap med Diana och Herodias, ridande på vissa djur öfverfara stora landsträckor”. Vid denna synod finner vi således ursprunget till legenderna om Blåkulla och häxor som festar natten lång med Hin Håle.

Berättelserna om kyrkofäder som till sin förfäran upptäcker att deras flock höll fast vid hedniska irrläror är många och utgör en viktig källa till vår kunskap om de förkristna religionerna. Sankt Egidius (? – 659) vände sig i avsky mot midsommarfirande, dyrkandet av solen – egentligen en demon – och offer som förrättades i det fria. Även helgonet Firminus (700-tal) predikade mot midsommarfirande och i synnerhet mot de kvinnor som vägrade att sluta fira sina djävulska fester under vilka de mässade trollformler och dansade i extas.

De kyrkliga vittnesmålen om kvinnor som ägnar sig åt diaboliska sammankomster fortsätter under medeltiden; under 1100-talet återfinns utsagor från England som beskriver gästabud som leds av en mystisk ”nattdrottning” under vilka man dinerar på mängder av stekta spädbarn som man under nattliga räder stulit från sina mödrar. Varför endast kvinnor deltog vid dessa symposium förklarades enkelt med att kvinnor allmänt ansågs äga ett svagt sinne och därmed saknade männens möjligheter att stå emot när Lucifer lockade.

Emellertid lät man ”kloka gummor” hållas med sina dekokter under medeltiden även om de skyddes av kyrkan. Detta skulle det dock bli ändring på med tillträdet av påven Innocentius VIII (1432-1492)  vilken beordrade inkvisitionen att börja söka upp häxor, tidigare hade man varit inriktade på att bekämpa kättare. Därmed intensifierades jakten på kvinnor. Vid samma tid (ca 1487) utkom även den beryktade boken Malleus Maleficarum som författades av två dominikanmunkar.

Boken var en instruktionsbok som handledde inkvisitionens häxjägare i hur man skulle få fast och tortera kvinnor i förbindelse med djävulen. Den påstås näst efter bibeln ha varit sin tids mest sålda bok och gavs ut i otaliga upplagor.

En senare utgåva av Malleus Maleficarum

På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

I norra delen av Kalmarsund finns en liten ö vid namn Blå jungfrun som i vart fall sedan 1400-talet är känd som Blåkulla. Såväl bland hög som låg var tron stark på att landets häxor festade, hade sex med Hin Håle och kysste densammes ändalykta på den lilla ön.

Öns läge innebar att denna utgjorde ett hinder mitt i en av det medeltida Sveriges viktigaste handelsleder, vilket starkt bidragit till öns dåliga rykte. Det finns redogörelser från 1400-talet som berättar att sjömän offrade till ”sjörået”, en magisk kraft, som om den inte blidkades kunde krossa förbipasserande fartyg. Förutom läget kan också öns otrevliga fauna ha spätt på föreställningen om att Jungfrun var de svenska häxornas Saint Tropez, bland de vanligaste djuren återfinns både fladdermöss, spindlar och paddor vilka alla var nödvändiga ingredienser för den som ville utöva trolldom under medeltiden och renässansen.

Från 1500-talet finns skriftliga belägg för tron på att Sveriges häxor ska ha hållit sina svarta sabbater på öns berg. År 1555 ger Olaus Magnus (1490-1557) på sin ålders höst ut Historia om de nordiska folken i vilken han i samband med Jungfrun skrev: ”På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.”

Första gången vi vet att Blåkulla nämns är i en mirakelskildring från 1400-talet i vilken det berättas att ett skepp på väg mot Stockholm från Lübeck råkade ut för en storm i Kalmarsund nära ”Blaakulla”. Vad namnet Blåkulla kommer ifrån och vad det betyder är okänt, även om det finns vissa hypoteser som framstår som mer rimliga än andra. Till de troligaste hör att Blåkulla är en försvenskning av namnet på de tyska häxornas favoritplats, berget Blocksberg, vilket under 1400-talet omnämndes som den plats där häxorna festade med den Onde.

Några direkta detaljer om hur de här festerna ansågs ha gått till ger inte de medeltida källorna, däremot finns det gott om redogörelser från 1600-talet då rädslan för häxor i hela Europa tagit sig bibliska proportioner:

”Häxorna kom flygande på sina kvastar, käppar, kreatur eller människoryggar. Inne i Blåkulla gjordes allt bakvänt. Musiken var häxor som släppte väder, danser genomfördes baklänges liksom bolandet med djävulen som skedde rygg mot rygg och skavfötters. Den Onde själv låg under bordet och skrattade så hela Blåkulla skakade medans häxorna tappade öl ur hans rumpa.” Står det att läsa i ett svenskt rättegångsprotokol daterat 1675.

Gemensamt för de flesta platser som uppfattats vara Blåkulla är att de är förlagda till berg. På Jungfrun ska festerna ha hållits på den 85 meter höga toppen, i Tyskland höll man till på det betydligt högre Blocksberg men även danska och norska häxor föredrog otillgängliga toppar. Danska häxor begav sig till Island och Heckla, de norska till fjällen och Lyderhorn.

Oavsett vad man tror på skrämde i vart fall Jungfrun upp Carl von Linné som 1740 gjorde följande anteckning om ön:

”Den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”

Häxsabbat på Blocksberg. Tyskt kopparstick 1608