På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

I norra delen av Kalmarsund finns en liten ö vid namn Blå jungfrun som i vart fall sedan 1400-talet är känd som Blåkulla. Såväl bland hög som låg var tron stark på att landets häxor festade, hade sex med Hin Håle och kysste densammes ändalykta på den lilla ön.

Öns läge innebar att denna utgjorde ett hinder mitt i en av det medeltida Sveriges viktigaste handelsleder, vilket starkt bidragit till öns dåliga rykte. Det finns redogörelser från 1400-talet som berättar att sjömän offrade till ”sjörået”, en magisk kraft, som om den inte blidkades kunde krossa förbipasserande fartyg. Förutom läget kan också öns otrevliga fauna ha spätt på föreställningen om att Jungfrun var de svenska häxornas Saint Tropez, bland de vanligaste djuren återfinns både fladdermöss, spindlar och paddor vilka alla var nödvändiga ingredienser för den som ville utöva trolldom under medeltiden och renässansen.

Från 1500-talet finns skriftliga belägg för tron på att Sveriges häxor ska ha hållit sina svarta sabbater på öns berg. År 1555 ger Olaus Magnus (1490-1557) på sin ålders höst ut Historia om de nordiska folken i vilken han i samband med Jungfrun skrev: ”På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.”

Första gången vi vet att Blåkulla nämns är i en mirakelskildring från 1400-talet i vilken det berättas att ett skepp på väg mot Stockholm från Lübeck råkade ut för en storm i Kalmarsund nära ”Blaakulla”. Vad namnet Blåkulla kommer ifrån och vad det betyder är okänt, även om det finns vissa hypoteser som framstår som mer rimliga än andra. Till de troligaste hör att Blåkulla är en försvenskning av namnet på de tyska häxornas favoritplats, berget Blocksberg, vilket under 1400-talet omnämndes som den plats där häxorna festade med den Onde.

Några direkta detaljer om hur de här festerna ansågs ha gått till ger inte de medeltida källorna, däremot finns det gott om redogörelser från 1600-talet då rädslan för häxor i hela Europa tagit sig bibliska proportioner:

”Häxorna kom flygande på sina kvastar, käppar, kreatur eller människoryggar. Inne i Blåkulla gjordes allt bakvänt. Musiken var häxor som släppte väder, danser genomfördes baklänges liksom bolandet med djävulen som skedde rygg mot rygg och skavfötters. Den Onde själv låg under bordet och skrattade så hela Blåkulla skakade medans häxorna tappade öl ur hans rumpa.” Står det att läsa i ett svenskt rättegångsprotokol daterat 1675.

Gemensamt för de flesta platser som uppfattats vara Blåkulla är att de är förlagda till berg. På Jungfrun ska festerna ha hållits på den 85 meter höga toppen, i Tyskland höll man till på det betydligt högre Blocksberg men även danska och norska häxor föredrog otillgängliga toppar. Danska häxor begav sig till Island och Heckla, de norska till fjällen och Lyderhorn.

Oavsett vad man tror på skrämde i vart fall Jungfrun upp Carl von Linné som 1740 gjorde följande anteckning om ön:

”Den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”

Häxsabbat på Blocksberg. Tyskt kopparstick 1608

Gubben Noa i Ungern; om seglivade extremnationalistiska mytbildningar

Många väst- och centraleuropeiska länder har, när histografi och teologi var intimt sammanvävda, spårat sina nationers uppkomst tillbaka till Noas söner och syndaflodens recession. Således förtäljer Olaus Magnus, Sveriges i särklass mest omdebatterade och inflytelserika historieskrivare/historieförfalskare, att Sveriges första konung och tillika nationsgrundare var Magog; son till Jephtah, vilken var den enda av Noas söner som lämnade den mytomspunna arken i livet. Jephtah och Magog tycks dock ha haft bråda dagar efter det att de återigen kunde spankulera på torra land då de ideligen dyker upp som nationsgrundare i mängder av medeltida och tidigmoderna annaler runt om i Europa.

Den gode Magog spelade också en framträdande roll i den ungerska nationens uppkomst, men denna nationalromantiska mytologi har kommit att skilja sig från mängden då den i viss mån bidragit till den ungerska irredentismens virulenta utbredning under det långa 1900-talet, när xenofobiska och extremnationalistiska narrativ ofta omvandlades till statsbärande axiom.

Enligt den ungerska versionen på temat så blev Magog med tiden anfader till tvillingarna Hunor och Magor; två levnadsglada jägare vars skicklighet med bågen antog övermänskliga proportioner. Magor växte upp till att bli de vildsinta magyarernas (nomadfolk som efter att blivit bosatta i Karpaterna och Illyrien utvecklades till den etniska grundbulten i den moderna ungerska nationen) stamfader, medan Hunor lade grunden till de än vildsintare hunnernas storhet.

Detta förmodade och synnerligen obskuranta blodsband mellan magyarerna och hunnerna är symboliskt och konstruerat för att få de förstnämnda att framstå som hunnernas sanna arvtagare. Detta har, om man får tro ungerska extremnationalister, en enorm historisk relevans då hunnerna under folkvandringstidens initiala fas kontrollerade stora delar av Centraleuropa som numera befinner sig utanför den ungerska nationalstatens kontroll, men likväl inhyser en numerärt signifikant ungersk minoritet.

Myten har, i tider av irredentiska och vulgärnationalistiska vågsvall, under det senaste århundradet från och till används som argument för att Kroatien, Bosnien, Transsylvanien, Valakiet, Bessarabien, samt delar av Serbien, Slavonien, Rutenien och Slovakien i rättvisans namn borde införlivas med den redan existerande ungerska staten. Hitintills har denna fabel och de aspirationer som associeras med den misslyckats med att vinna gehör på den internationella arenan, och man bör utan att överdriva kunna konstatera att det moderna Ungerns nationella grämelser i hög grad varit intimt förknippade med övertron på bigotta och verklighetsfrånvända extremnationalistiska narrativ.

Myten om Hunor och Magor kan även sägas indirekt kasta sin skugga på politiken i det post-kommunistiska Ungern – där politiska budskap genomsyrade av nationalistiska övertoner har vitaliserats sedan murens fall – om än i mer subtil och mindre obskyr form och förpackning. Ungerns första folkvalda post-kommunistiska premiärminister, Jozsef Antall (1990-1993), blev exempelvis internationellt uppmärksammad då han i ett tal deklarerade att han ville se sig som premiärminister för 15 miljoner ungrare. Vad som väckte ramaskri i de angränsade staterna var att Ungern vid det givna tillfället endast befolkades av knappa tio miljoner av Magors avkomlingar.