På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

I norra delen av Kalmarsund finns en liten ö vid namn Blå jungfrun som i vart fall sedan 1400-talet är känd som Blåkulla. Såväl bland hög som låg var tron stark på att landets häxor festade, hade sex med Hin Håle och kysste densammes ändalykta på den lilla ön.

Öns läge innebar att denna utgjorde ett hinder mitt i en av det medeltida Sveriges viktigaste handelsleder, vilket starkt bidragit till öns dåliga rykte. Det finns redogörelser från 1400-talet som berättar att sjömän offrade till ”sjörået”, en magisk kraft, som om den inte blidkades kunde krossa förbipasserande fartyg. Förutom läget kan också öns otrevliga fauna ha spätt på föreställningen om att Jungfrun var de svenska häxornas Saint Tropez, bland de vanligaste djuren återfinns både fladdermöss, spindlar och paddor vilka alla var nödvändiga ingredienser för den som ville utöva trolldom under medeltiden och renässansen.

Från 1500-talet finns skriftliga belägg för tron på att Sveriges häxor ska ha hållit sina svarta sabbater på öns berg. År 1555 ger Olaus Magnus (1490-1557) på sin ålders höst ut Historia om de nordiska folken i vilken han i samband med Jungfrun skrev: ”På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.”

Första gången vi vet att Blåkulla nämns är i en mirakelskildring från 1400-talet i vilken det berättas att ett skepp på väg mot Stockholm från Lübeck råkade ut för en storm i Kalmarsund nära ”Blaakulla”. Vad namnet Blåkulla kommer ifrån och vad det betyder är okänt, även om det finns vissa hypoteser som framstår som mer rimliga än andra. Till de troligaste hör att Blåkulla är en försvenskning av namnet på de tyska häxornas favoritplats, berget Blocksberg, vilket under 1400-talet omnämndes som den plats där häxorna festade med den Onde.

Några direkta detaljer om hur de här festerna ansågs ha gått till ger inte de medeltida källorna, däremot finns det gott om redogörelser från 1600-talet då rädslan för häxor i hela Europa tagit sig bibliska proportioner:

”Häxorna kom flygande på sina kvastar, käppar, kreatur eller människoryggar. Inne i Blåkulla gjordes allt bakvänt. Musiken var häxor som släppte väder, danser genomfördes baklänges liksom bolandet med djävulen som skedde rygg mot rygg och skavfötters. Den Onde själv låg under bordet och skrattade så hela Blåkulla skakade medans häxorna tappade öl ur hans rumpa.” Står det att läsa i ett svenskt rättegångsprotokol daterat 1675.

Gemensamt för de flesta platser som uppfattats vara Blåkulla är att de är förlagda till berg. På Jungfrun ska festerna ha hållits på den 85 meter höga toppen, i Tyskland höll man till på det betydligt högre Blocksberg men även danska och norska häxor föredrog otillgängliga toppar. Danska häxor begav sig till Island och Heckla, de norska till fjällen och Lyderhorn.

Oavsett vad man tror på skrämde i vart fall Jungfrun upp Carl von Linné som 1740 gjorde följande anteckning om ön:

”Den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”

Häxsabbat på Blocksberg. Tyskt kopparstick 1608

Sveriges självpåtagna Messias; Emanuel Swedenborgs religiösa grubblerier

Emanuel Swedenborg (1688 – 1772) var en briljant naturforskare som tål att jämföras med andra storheter från den svenska frihetstidens högsommar såsom Anders Celsius och Carl von Linné. Emellertid skulle han inte bli ihågkommen för sina vetenskapliga ambitioner eller sina försök att utveckla en maskin ”att flyga i vädret med”, ett musikaliskt universalinstrument eller vapnet som kunde avfyra 11000 skott i timmen. Swedenborgs eftermäle har istället präglats av hans religiösa grubblerier, han påstod sig bland annat ha talat med både änglar såväl som profeten Mohammed.

När Swedenborg var i slutet av de femtio tycks han ha drabbats av en religiös kris, medan andra hävdar att det i själva verket rörde sig om en tilltagande sinnesförvirring. Oavsett hur det låg till uttolkade han en ny lära, swedenborgianismen, som bland annat förklarar att varje ord i bibeln hade en mystisk betydelse som var maskerad av berättelsen som egentligen bara var till för dem som var fattiga i anden och inte förstod ordens verkliga mening.

Snart skulle hans religiösa funderingar gå än djupare, eller så tilltog hans förmodade sinnesförvirring. På en resa genom Europa förde han som brukligt dagbok men plötsligt ändrar denna karaktär till att helt och hållet handla om tolkningar av hans egna besynnerliga drömmar. När han nått fram till London fullbordas hans transformation och han blir en svensk profet. Likt flera gammeltestamentliga profeter skräms han halvt ihjäl vid mötet med Gud under en middag – vissa menar dock att middagen var en omskrivning för att röka opium – där Herren gav honom i uppdrag att sprida den rätta läran till människoflocken. Swedenborg blev hädanefter något av en ny messias enligt hans anhängare.

Som profet utökades hans transcendenta förmåga och han började på regelbunden basis samspråka med profeten Mohammed, men också med Aristoteles och allehanda utomjordiska varelser. Det är dessa metafysiska diskussioner som ligger till grund för hans imponerande ”bibel”, Himmelska hemligheter, på inte mindre än tio tusen sidor.

Mycket i hans tro handlar om den verkliga apokalypsen, han skrev: ”De som vänta en världskatastrof i samband med yttersta domen bedraga sig. Den äldsta kyrka har redan haft sin yttersta dom, likaså den judiska med Kristi nedstigande på jorden. Nu stundar den nuvarande kristna kyrkans yttersta dom och ankomsten av en ny kyrka, som skall ersätta den.”

I slutet syftar Swedenborg på sin egen lära vars apologeter idag inte är fåtaliga. Starkast fäste har swedenborgianismen i Pennsylvania men församlingar finns över hela världen, i Sverige återfinns en i var och en av våra tre största städer. En lustig detalj är att swedenborgianismen var nära att utropas till statsreligion på Haiti under 1800-talet. Kung Christophe tyckte sig nämligen se betydande likheter med denna ”svenska trosbekännelse” och vodooismen.

Således går bilden isär vad gäller Swedenborg, han har lästs och imponerat på digniteter såsom Dostojevskij, Hugo och Gothe, men också fördömts som en galen opiummissbrukare. Immanuel Kant gav det mindre smickrande omdömet: ”[Swedenborg] var en skojare och lögnhals och allt han skrev har sitt ursprung i rena fantasier från en sjuk hjärna.”

Lurik rekommenderar: Martin Lamm. Swedenborg: En studie öfver hans utveckling till mystiker och andeskådare. Hugo Gebers förlag. 1915.

Swedenborg