På gästabud med djävulen; historien om Blåkulla

I norra delen av Kalmarsund finns en liten ö vid namn Blå jungfrun som i vart fall sedan 1400-talet är känd som Blåkulla. Såväl bland hög som låg var tron stark på att landets häxor festade, hade sex med Hin Håle och kysste densammes ändalykta på den lilla ön.

Öns läge innebar att denna utgjorde ett hinder mitt i en av det medeltida Sveriges viktigaste handelsleder, vilket starkt bidragit till öns dåliga rykte. Det finns redogörelser från 1400-talet som berättar att sjömän offrade till ”sjörået”, en magisk kraft, som om den inte blidkades kunde krossa förbipasserande fartyg. Förutom läget kan också öns otrevliga fauna ha spätt på föreställningen om att Jungfrun var de svenska häxornas Saint Tropez, bland de vanligaste djuren återfinns både fladdermöss, spindlar och paddor vilka alla var nödvändiga ingredienser för den som ville utöva trolldom under medeltiden och renässansen.

Från 1500-talet finns skriftliga belägg för tron på att Sveriges häxor ska ha hållit sina svarta sabbater på öns berg. År 1555 ger Olaus Magnus (1490-1557) på sin ålders höst ut Historia om de nordiska folken i vilken han i samband med Jungfrun skrev: ”På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.”

Första gången vi vet att Blåkulla nämns är i en mirakelskildring från 1400-talet i vilken det berättas att ett skepp på väg mot Stockholm från Lübeck råkade ut för en storm i Kalmarsund nära ”Blaakulla”. Vad namnet Blåkulla kommer ifrån och vad det betyder är okänt, även om det finns vissa hypoteser som framstår som mer rimliga än andra. Till de troligaste hör att Blåkulla är en försvenskning av namnet på de tyska häxornas favoritplats, berget Blocksberg, vilket under 1400-talet omnämndes som den plats där häxorna festade med den Onde.

Några direkta detaljer om hur de här festerna ansågs ha gått till ger inte de medeltida källorna, däremot finns det gott om redogörelser från 1600-talet då rädslan för häxor i hela Europa tagit sig bibliska proportioner:

”Häxorna kom flygande på sina kvastar, käppar, kreatur eller människoryggar. Inne i Blåkulla gjordes allt bakvänt. Musiken var häxor som släppte väder, danser genomfördes baklänges liksom bolandet med djävulen som skedde rygg mot rygg och skavfötters. Den Onde själv låg under bordet och skrattade så hela Blåkulla skakade medans häxorna tappade öl ur hans rumpa.” Står det att läsa i ett svenskt rättegångsprotokol daterat 1675.

Gemensamt för de flesta platser som uppfattats vara Blåkulla är att de är förlagda till berg. På Jungfrun ska festerna ha hållits på den 85 meter höga toppen, i Tyskland höll man till på det betydligt högre Blocksberg men även danska och norska häxor föredrog otillgängliga toppar. Danska häxor begav sig till Island och Heckla, de norska till fjällen och Lyderhorn.

Oavsett vad man tror på skrämde i vart fall Jungfrun upp Carl von Linné som 1740 gjorde följande anteckning om ön:

”Den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”

Häxsabbat på Blocksberg. Tyskt kopparstick 1608

Historierevisionism i Värnamo; om hur vandalerna blev smålänningar

Olof Rudbeck (1630 – 1702) gjorde sig känd i sin samtid såsom historiken som blottlade Sveriges storslagna förflutna. De romerska gudarna och det grekiska alfabetet påstods – bland mycket annat – härstamma från Sverige vilket ansågs vara det förlorade Atlantis. Syftet med historieskrivningen var att den spirande svenska stormakten behövde en passande historia att luta sig mot, det dög inte att se tillbaka och upptäcka ett litet splittrat rike som länge stått under inflytande av andra makter. Av den anledningen hyllades Rudbeck och hans fantasier i Sverige, men också i övriga Europa applåderades hans forskning.

Man kunde tro att denna typ av nationalistisk historierevisionism skulle ha dött tillsammans med stormakten under 1700-talet. Men faktum är att drömmen om ett storslaget förflutet återkommit ett par gånger, inte sällan inom kulturella kretsar. Efter förlusten av den Östra rikshalvan år 1809 formade kulturpersonligheter som Erik Geijer med flera Götiska Förbundet vilket ägnade sig åt att skriva nationalromantiska dikter och drömma våta drömmar om behornade vikingar.

Emellertid har denna typ av rudbeckiserande nu tagit sig in i de småländska skogarnas kulturella finrum. Strax utanför Värnamo slogs nyligen dörrarna upp till ett kulturellt centrum och museum med namnet Vandalorum. Privata kulturintressenters och den kommunala satsningen på museet har varit stor, vilket inte minst visade sig i att man anlitade en av världens främsta arkitekter, Lorenzo Piano, när byggnadens design skulle utformas. Piano ritade tre faluröda lador av småländsk typ.

Namnet Vandalorum är möjligen hämtat från den svenska konungaförklaringen som fram till 1973 löd ”Sveriges, Götes och Vendes konung” eller på latin ” Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum”. Vendel är en by i Uppland som har fått ge namn åt perioden före vikingatiden – vendelsk tid – på grund av att man hittat en hjälm från perioden i byn Vendel och delvis för att riket Vendel finns omnämnt på en karta i Rudbecks livsverk Atlantica. Vad man i Värnamo tycks ha tagit fasta på är den första hälften av den latinska formen av Vendel: Vandal.

Vad detta har att göra med Värnamo är synnerligen oklart men man hävdar att det finns filologiska likheter mellan namnen vandal och Värnamo. Männen bakom projektet drog nu en slutsats som gick fullt i linje med Rudbecks slutledningsförmåga: vandalerna kom från Värnamo. Denna högst alternativa historietolkning torde ingen som någon gång ha öppnat en historiebok kunnat höra talas om utan att dra på smilbanden, dock verkade det inte finnas någon dylik person på kommunhuset i den småländska metropolen.

Vandalerna var en germansk folkstam som framförallt är ihågkommen i ordet vandalism som kom att förknippas med dem efter att de plundrat Rom år 455. Vid sidan av Rom begav de sig även till Nordafrika där de grundade diverse Vandalriken. I utställningen ”Den sanna historien om vandalerna” – som arrangerades av intressenterna bakom Vandalorum år 2001 men som dock inte hölls på museet då detta ännu inte byggts – hävdades att detta folk kom från trakterna kring Värnamo, plundrade Rom för att därefter delas upp i två hälfter varav den ena hälften återvände till Sverige där man grundade Uppsala medan den andra hälften slog sig ned i Nordafrika.

Man skrev även en bok med namnet Den sanna historien om vandalerna som gavs ut i samband med utställningen. Lundahistoriker gjorde en vetenskaplig review av boken i vars slutsats man frågade sig om det var moraliskt försvarbart att bygga ett museum på en lögn? I SVD skrev man om farhågorna att utställningen skulle spridas internationellt. Om detta scenario blev verklighet skulle det innebära att svensk museumexpertis med största sannolikhet skulle bli förhånad.

Vandalorum utanför Värnamo i vinterskrud