Röstskräck: kvinnligt rösträttsmotstånd i Sverige

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt hade kämpat i närmare två decennier när medlemmarna äntligen för första gången fick lägga sin röst i valurnan valet till den andra kammaren år 1921. Mycket forskning har gjorts av ”svenska suffragetter” och inte sällan har dessa kvinnors kamp framställts som både ihärdig och även i ett visst ljus hjältemodig. Kvinnorna som befann sig på den förlorande sidan, så att säga, den del av den kvinnliga befolkningen som absolut inte ville lägga någon röst i urnan 1921 utan uppfattade kvinnlig rösträtt som någonting abnormt har man först nyligen börjat föra fram i något ljusare dager.

Kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige började trevande ta fart mot slutet av 1800-talet med någon enstaka motion i den andra kammaren i riksdagen men framskjuten blev kampen först med bildandet av nämnda landsförening. Motståndare fanns det gott om och inte minst bland leden av medsystrar fanns de som såg med fasa på utvecklingen.

Flertalet av de kvinnliga kvinnorösträttsmotståndarna kom inte överraskande nog från borgerliga konservativa läger men även ur lägre samhällstånd engagerade man sig för nej-saken. En ung postexpedit var rädd om den säregna kvinnliga intuitionen vilken hon uppfattade var det som särskiljde kvinnan från mannen och som gjorde henne unik. Denna intuition utgjorde rentav ”kvinnokönets största kraftkälla” och den skulle det värnas om och det främsta hotet mot denna kom från rösträttens införande.

Den unga fröken menade att den kvinnliga intuitionen otvivelaktigt skulle gå förlorad genomdet outhärdligt jäktade liv en politiskt engagerad kvinna skulle tvingas leva. Orsaken till detta stavades dubbelarbete; kvinnorna skulle inte mäkta med att engagera sig mellan de kvinnliga bestyren, tvätta, reda av såsen och uppfostra barnen och därför skulle all förmåga till intuitivt tänkande helt gå förlorad menade hon.

En annan vanlig uppfattning hos de kvinnliga rösträttsmotståndarna efter den ryska revolutionen var att en röst på en liberal kvinnorösträttskämpe i förlängningen innebar en röst på ”bolsjevismen” och om revolutionärer kom till makten skulle troligen konservativa huvuden rulla befarade man. Med förskräckelse förutsåg man hur horder av arbetarkvinnor röstade socialistiskt medans de konservativa kvinnorna, sitt köns väsen troget, stannade hemma.

Ur dagens perspektiv kan de kvinnliga rösträttsmotståndarnas argumentation te sig aningen paradoxal. Det fanns de som var högutbildade (en var verksam jurist på sin mans advokatbyrå) då man samtidigt menade att även äldre kvinnor saknade förmåga till rationalitet och omdöme. Yngre kvinnor saknade å sin sida förståelse för de äldres behov samt den livserfarenhet omhändertagandet av en familj skänkte dem argumenterade man.

Allt eftersom kvinnor blev mer och mer engagerade i samhället (inom folkrörelser och välgörenhet) tvingades man komma till insikt om att det dessa kvinnor gjorde var gott även om en och annan surt muttrade att den nya kvinnan var en androgyn varelse och att Napoleon hade rätt när han hävdade att ”den bästa kvinnan var den som födde staten flest barn.”

Lurik rekommenderar: Sif Bokholm. I otakt med tiden: om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Atlantis. 2008.

Norska uppfostringstABBAr: Tyskerungernas öden i kölvattnet av andra världskriget

Fredsslutet 1945 välkomnades som bekant av merparten av Europas folk, men befrielsen av de tyskockuperade nationerna har, i mångt och mycket, också haft en bitter eftersmak; inte minst om du råkade ha varit av kvinnligt kön och haft den dåliga smaken att kopulera med en tysk soldat. Fenomenet är välkänt från Frankrike där, i kölvattnet av ”befrielsen”, tusentals franska kvinnor som haft sexuellt umgänge med tyska soldater rakades, kläddes av nakna, bespottades, våldtogs och i värsta fall mördades. I det fjärran Norge blev ödet för ”tyskertösenes” (norska kvinnor som ingått i sexuella relationer med tyska ockupanter) avkommor, de så kallade ”tyskerungerna”, minst lika horribla.

”Produktionen” av ”tyskerunger” var ett resultat av det beryktade ”Lebensborn-programmet” som upprättades av Heinrich Himmler 1935 och hade till uppdrag att utöka beståndet av friska, vita, germanska barn. Programmet implementerades fullskaligt i det, ur rassynpunkt, förlovade landet Norge där Hallstadt-blondinen predominerade det demografiska beståndet. Resultatet av Himmlers bemödanden blev att mellan 10 000 – 12 000 barn till norska kvinnor och tyska män framavlades under kriget. Vid krigsslutet lade den norska regeringen rabarber på samtliga hemligstämplade dokument som författats inom ramen för Lebensborn-programmet, vilket innebär att ”tyskertösenes” och deras avkommor lätt kunde identifieras.

Det är också anmärkningsvärt att en stor delegation från Australien uppvaktade Norge efter krigsslutet 1945 och diskuterade möjligheterna att ge ”tyskerungerna” ett nytt hem i Australien i syfte att utöka den vita populationen i det etniskt och rasmässigt heterogena hemlandet.

Norska Tyskerunger

Omedelbart efter kriget blev ”tyskerungernas” lojalitet en nationell angelägenhet. Såväl byråkrater som psykologer oroades över att de ”defekta” tyska generna som barnen bar på i framtiden skulle göra dem känsliga för fiendens lockelsetoner: ”tyskerungerna” var alltså, till följd av sitt kotaminerade ”tyska blod”, biologiskt och genetiskt programmerade femtekolonnare. En psykologisk undersökning konkluderade dessutom att 9 av 10 ”tyskertöser” hade ett IQ långt under det normala och kunde klassas som mentalt efterblivna. Slutsatsen blev att minst 4000 ”tyskerunger”, till följd av mödrarnas svagsinnighet, var att betrakta som mentalt retarderade och i behov av extraordinära resurser och åtgärder. Flertalet ”tyskerunger” togs med våld från sina komprometterade mödrar och fick istället framleva sina dagar bakom lyckta dörrar i specialdesignade barnhem.

I modern tid har flera av dessa ”tyskerunger” krävt skadestånd för det lidande som den norska staten utsatt dem för under tiden på barnhem och hos diaboliska fosterföräldrar. Detta är inte att undra på – ”tyskerungernas” levnadsöden utgör en skamfläck i norsk efterkrigshistoria. Historierna är många och horribla; på ett större barnhem låstes ”tyskerungerna” in i klädskåp och matades med potatisskal och fiskrens; I Bergen paraderades traktens ”tyskerunger” inför allmän beskådan där de bespottades, misshandlades och överöstes med invektiv (”tyska horunge” förefaller ha varit särdeles populärt”). Sexuella övergrep verkar ha varit regel snarare än undantag.

Ur svensk synpunkt innebar den norska intoleransen på sikt vissa fördelar. En minoritet av ”tyskerungerna” och deras mödrar fann nämligen en fristad i det av kriget förskonade Sverige. Vissa av dessa har med tiden intagit prominenta roller i svensk politik och kulturliv. Mest känd är med största sannolikhet en viss Anni-Frid Lyngstad – mer känd som ”Frida” och en av medlemmarna i ett litet indieband kallat ABBA.

Allas vår egen Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Galenskapen låg honom i kali-fatet: Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakims regeringstid

Den blott elva år gamla Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim (996–1021) satt förskräckt i ett träd och vägrade att komma ned hur mycket än hovmännen vädjade till honom. Den unge Hakim var troligen i chock på grund av att hans far, kalifen över det fatamidiska Egypten, precis somnat in. Pojken tog därför sin tillflykt till ett träd som han vägrade klättra ned från vilket troligen ansågs opassande eftersom han nu var Al-Hakim bi Amr al-Lāh (ungefär Guds utvalde kung) men tillslut hämtade sig Hakim och klättrade ned. Väl nere kröntes han på plats och man placerade en diamantprydd turban på hans huvud, tryckte pannan mot marken, kysste den och brast ut i glädjeskrik över att de rättrogna nu hade en ny befälhavare som hade visat modet att klättra ned från trädet.

Efter denna något oroväckande start på Hakims regeringstid skulle han visa sig vara en mycket lovande härskare. Han var i sin ungdom opretentiös, klädde sig i enkla kläder och visade sig inte sällan bland de fattigaste stackarna i Kairo som han till och med ska ha samtalat och skrattat med. Gudsfruktig verkar han också ha varit och visade han någon last så var det nog den att kalifen tenderar att ha skrutit en hel del om sitt till det närmaste spartanska leverne. Men det skulle visa sig att den lovande unge mannen som uppfostrades att regera enväldigt var en latent katastrof som skulle brisera så snart han fick makten i sina egna händer.

Hakim blev troligen svårt psykiskt sjuk ungefär samtidigt som han började regera självständigt, åtminstone om man får tro västerländsk historieskrivning i vilken han brukar refereras till som ”the mad caliph”. Hans märkliga nycker talar för att man har rätt i detta, Hakim skulle fram till sin död visa prov på det ena psykotiska tilltaget efter det andra.

De första som fick känna på kalifens vrede var Egyptens hundar. Överallt i det medeltida Kairo sprang det omkring byrackor och muslimer är som bekant inte särledes förtjusta i hundar så det kanske inte uppfattades som så märkligt när orden kom att alla hundar i hela riket skulle dödas. Besynnerligare blev det dock när alla katter gick samma öde till mötes.

Om man inte redan nu misstänkte att Hakim hade drabbats av galenskap skulle man nog börja göra det när nya påbud började hagla över folket. Alla förbjöds att äta vindruvor och russin vilket skulle kunna ha en koppling till alkoholförbudet inom islam men snart förbjöds också krasse och olika fiskarter. Vid den här tiden var det inte ovanligt att man i Egypten nyttjade alkohol som inte var gjord av druvor vilket fick den verkligt alkoholhatande kalifen att även förbjuda honung, vid ett tillfälle ska över 5000 lerkärl med den söta varan förstörts. Han fick även för sig att han arbetade bäst om nätterna och sov därför om dagen, en vana som han genom en lag påtvingade kairoborna att följa.

Kalifen började trakassera både judar och kristna som annars, som traditionen bjuder inom islam, behandlas med respekt. Kristna tvingades bära tunga järnkors runt halsen och judar en kalv av trä som ständigt skulle påminna dem om när de svek Moses och tillbad guldkalven. Snart stod både synagogor och kyrkor i hela det fatamidiska riket i brand.

Ingen gick dock säker för galenskaperna. Hakim fick även för sig att han skulle ”rena” islam och förbjöd till och med ramadan. Det beskrivs att han i slutet mot sitt liv var så konstant hög på olika droger att han om vart annat brukade ragla omkring okontaktbar på gatorna och när han inte var påtänd ägnade sig kalifen åt att stympa kvinnor vid hovet. År 1021 fick dock hans syster nog (tror man) och arrangerade ett lönnmord.

Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim

Konsten att uppfostra en negerpojke: Gustav Badins barndom vid det svenska hovet

Till sin stora lycka fick drottning Lovisa Ulrika (1720-1782) år 1757 en annorlunda gåva av landshövdingen Anders von Reisen som väl kände till att drottningen med stort intresse studerade Rousseaus skrifter och framförallt hans teorier om barnuppfostran. Gåvan bestod av en liten ”negerpojke” som troligen var tio år gammal, drottningen hade således fått ett lämpligt barn att pröva den tidens mest progressiva uppfostringsmetoder på.

Pojken hade landshövdingen kommit i besiktning av genom en dansk sjökaptens försorg som i sin tur köpt honom av en ostindiefarare. Den lille visste själv inte var han kom ifrån och det sista han mindes från sin uppväxt var att hans hus – som var byggt i bambu – stod i lågor när han fördes bort. Vid tiden var man mycket intresserad av exotiska folk som man menade levde i samklang med det ”naturliga tillståndet” såsom människan hade levt innan kulturen och civilisationen hade gjort sitt inträde på srenan; kort och gott var en romantisk föreställning om ”den ädla vilden” förhärskande i samtiden. Lovisa Ulrika var fascinerad dessa människor och på slottet i Stockholm hade hon låtit hänga upp åtminstone en tavla föreställande en ”vild” gosse.

Gossen fick namnet Adolf Fredrik Gustav Badin (1747? – 1822) och blev omedelbart en populär figur vid hovet. Det märkliga efternamnet Badin hämtade man från franskan och det betyder ungefär upptågsmakare och något mer passande namn kunde han knappast ha fått. I linje med tidens idéer gav man honom nämligen en minimal bildning, grunderna i kristendomen, skriva och räkna fick han visserligen lära sig men sedan tog det stopp. I övrigt fick Badin göra vad helst som behagade honom och detta utan att någon vuxen bestraffade honom eller lyfte ett finger för att uppfostra honom.

Badin hade hamnat i en värld fjärran från den brinnande bambuhydda han lämnat och i stället hamnat på ett slott där han fick leka som han själv ville och detta helt fritt. Som barn kom han att liva upp hovet rejält med sina bus, det fanns ingen vrå i slottet som han inte kände till och gjorde till föremål för lek och stoj.

I dagboksanteckningar från hovet framträder dock en mindre romantisk bild. Badin sågs inte riktigt som en människa, det förefaller snarast som om man uppfattade honom som en blandning mellan människa och ett husdjur. Rikskanslern skrev: ”hans manér och tal äro af grovaste plumphet, ty man skrattar åt dem, hvarigenom han allt mer och mer tror att de äro artigheter. KronPrinsen kallar han ofta ’Gustaf du skurk’, Prins Fredrik ’Munsjör Snus’, o.s.v. men det lemnas honom fritt språk.” Märk att Badin tilläts tilltala blivande Gustaf III med du.

Efter ett par år blev upptågen allt värre och man beslöt därför att överge den fria uppfostran för ett strängare regemente. Badin växte faktiskt upp till en aktad man vid hovet som kom att stå drottningen nära, han gifte sig också två gånger. På det hela taget förefaller han ha levt ett relativt gott liv trots de svårigheter det måste ha inneburit att vara svart i Sverige på 1700-talet.

Gustav Badin

Ung och bortskämd: Kinas sista kejsares barndom

Kinas enbarnspolicy har fått en del oönskade effekter såsom uppkomsten av det beteende som med en populärvetenskaplig term kallas Little Emperor Syndrome. I takt med den snabba ekonomiska utvecklingen har allt fler ensambarn växt upp i en miljö där de i princip har fått göra som de har velat och fått allt vad de har pekat på. Detta har resulterat i att Kina eventuellt står inför en behavioral time-bomb med den brittiske författaren Andrew Marshalls ord.

Oavsett hur det kommer att gå för Kinas curlade generation har ännu inget kinesiskt barn blivit lika bortskämt som landets sista kejsare, Pu Yi (1906 – 1967), som kan tjäna som själva personifieringen av nämnda syndrom. Den lille spolingen blev kejsare i en ålder av endast två år och 10 månader och från den stunden behandlades han i enlighet med den gudomliga vördnad som kinesiska kejsare alltid har krävt.

Hans kröning var en chockartad upplevelse. Lilla Pu Yi bars skrikande fram till tronen buren av hovets eunucker skrämd halvt från livet av de ceremoniella trummorna och all uppståndelse. Den nyblivna sonen av himlen togs dessutom från sin mor – som han inte fick träffa på sju år – för att i stället ”uppfostras” av en sköterska och hovets snöpningar. När han väl vant sig vid den nya situationen kom han underfund med att det kunde ha sina fördelar att vara tre år och betraktad som en levande gud; han kunde leva ut alla barns dröm att göra vad som än föll honom in.

Hans lekar tog sig allt värre excesser till hans övervakande eunuckers stora skräck. Den enda som hade mod att någorlunda lugna och tala kejsaren till rätta var hans sköterska men hon sändes iväg när Pu Yi var åtta. Sin far träffade han i princip aldrig. Hoveunuckerna följde däremot under tystnad kejsaren vart han än behagade ta vägen i den förbjudna stadens med dess 9000 rum bärandes på hillebarder, traditionell medicin av den händelse att gossen skulle skada sig under sin framfart samt skålar med mat om han plötsligt skulle bli hungrig. Närhen han stötte på en vuxen föll denna ner på knä enligt den rituella etikett som gällde i palatset. Till saken hör också att kejsaren var isolerad i palatset på grund av den oroliga utvecklingen i landet, således hade han i princip ingen verklighetskontakt överhuvudtaget.

När det kom till lekar roade sig kejsaren med alltifrån kameler, ormar och myror och om andan föll honom på kunde han beordra sina tysta tjänare att kräla i stoftet framför honom och slicka i sig smutsen på marken. I sin spökskrivna självbiografi, Jag var kejsare av Kina: från himlens son till medborgare berättar han ärligt om hur han redan som liten såg eunuckerna som levande leksaker som han kunde bestraffa med både spott och spä närhälst andan föll på.

Den lille kejsare skulle slutligen tuktas till ödmjukhet. År 1912 fördrevs han från den förbjudna staden och tvingades avsäga sig alla anspråk på den kinesiska kejsarvärdigheten. Istället fick Pu Yi bli marionettkejsare i det av Japan ockuperade Manchuriet. Japanernas besittningar på fastlandet kom som bekant till sin ände i samband med förlusten i andra världskriget. Pu Yi hade nu förlorat alla som stödde honom, att han hade agerat som kejsare åt den hatade japanska ockupationsmakten var ingenting som kunde viftas bort och i synnerhet inte av Kinas kommunistiska parti som nu tog makten i mittens rike. Efter en tid i fångenskap släpptes himlens son och han slutade sina dagar år 1967 i all enkelhet som trädgårdsmästare gift med en sjuksköterska.

Kejsaren Pu Yi

Konsten att uppfostra en hjältekonung; hur Fredrik den Store gick från nördig kulturelitist till martialisk soldatkonung

År 1712 gick äntligen den preussiske tyrannen Frederick Wilhelm I:s (1713-1740) stora dröm i uppfyllelse då hans hustru födde honom en son och tronföljare, Frederick (II), som gått till hävderna under namnet Fredrik den Store (1740-1785). Det var ingalunda någon guldbekantad tillvaro som väntade den lilla tronföljaren, utan tvärtom en dyster, kall och martialisk miljö där fadern styrde med järnhand.  

Frederick Wilhelm I ville inte ha något våp till son och ansåg inte att den emotionella tronföljaren skulle behandlas bättre än en enkel preussisk soldat. Frederick Wilhelms stora passion i livet var den svällande preussiska armén som han självrådigt exercerade från morgon till kväll, och överhuvudtaget önskade den krigstokige tyrannen att samhället i stort genomsyrades av militära normer och dygder. Inte konstigt då att konsternerade utlänningar menade att Frederick Wilhelm förvandlat Preussen ”inte till ett land med en militärbarrack, utan till en militärbarack med ett land”. 

Det var därför inte så underligt att den unge Frederick väcktes varje morgon i ottan av ett kanonskott, och när han iklädde sig vantar i vintertid fick han vid upprepade tillfällen smaka på faderns käpp. En soldat skulle givetvis tåla lite kyla. Till Frederick Wilhelms stora besvikelse så utvecklades sonen, trots alla bemödanden, i motsatt riktning från vad som var tänkt. Tronföljaren avskydde exercis och soldatliv av glatta livet, och fann sig bäst till hemma bland sina böcker, på operan eller på teaterföreställningar. Etter värre var att snobben Frederick undantagslöst konverserade på franska medan han i möjligaste mån undvek tyskan, tidens militärspråk (Fredrik den Store skulle under hela sitt liv uppleva problem med att kommunicera på det tyska modersmålet och franska förblev hans melodi).

Brytningen mellan den exercistokige fadern och den sensibla och kulturellt anstrukna sonen skulle bli total. År 1730 kontemplerade Frederick tillsammans med sin trogna bundsförvant Hans Hermann von Katte (som med största sannolikhet också var hans älskare) att fly den kallsinniga faderns Preussen för en fristad i England. Planerna var långt gångna men avslöjades i sista stund av en opportunistisk femtekolonnare.

Frederick Wilhelm blev givetvis ursinnig och beordrade att sonen skulle ställas inför krigsrätt med rekommendationen avrättning. Frederick räddades emellertid genom den habsburgska kejsaren Karl VI:s (1711-1740) intervention å hans vägnar. Värre gick det dock för den stackars von Katte. Frederick Wilhelm tvingade sonen att åse hur hans forna bundsförvant fick sitt huvud avhugget, och därefter lät han egenhändigt prygla Fredericks favoritsyster Wilhelmine som också haft kännedom om flyktplanerna.

Frederick fick bida sin tid på fängelset i Küstrin innan fadern slutligen förlät honom. Under denna period funderade Frederick länge på att ta sig själv av daga (Fredrik den Store skulle genom hela sitt liv kontemplera självmord vid personliga motgångar) men bestämde sig slutligen att gå den sardoniske fadern till mötes. Frederick började nu, till sin faders stora tillfredställelse, att på allvar intressera sig för armén, exercis, statskonst och administration. Därutöver gifte sig Frederick men den kandidat den självsvåldige fadern föreslog trots att han fann bruden såväl fysiskt som intellektuellt motbjudande.

I och med att sonen böjde sig inför sin faders vilja och började ta regeringsmakten på största allvar så veknade också den gamle tyrannen Fredrick Wilhelms hjärta något och han visade sig alltmer tolerant gentemot sonens litterära och kulturella fäblesser.

Frederick utvecklade sig med tiden till en militärisk upplysningsfurste värd sitt glorifierande tillnamn, och kom sålunda att amalgamera upplysningsfilosofins mantra med den statsmannamässiga preussiska disciplin som fadern sökt inpränta. En släng av klassisk barnaga och välmenande pennalism utgör sålunda själva fundamentet i uppfostrandet av en blivande hjältekonung.

Horribelt extraknäck; änglamakeri

Att födas utanför äktenskapet innebar en bra bit in på 1900-talet att man brännmärktes som oäkting och skulle komma att föraktas som en sådan. Kvinnor som fick barn utanför äktenskapets hägn stämplades som syndfulla och osedliga. Dödligheten bland oäktingar var mycket högre än bland andra barn vilket en del forskare förklarar genom att peka på en systematisk vanvård och mord. Oäktingar föraktades som regel av det omgivande samhället, vid registreringen av nyfödda, som sköttes av kyrkan, noterades det i marginalen att babyn var oäkta, på så vis följde skammen barnet resten av livet.

Fram till 1866 ärvde oäktingar dessutom inte, men detta reformerades genom en förordning det året, men det skulle dröja fram till 1900 innan dessa barns arvsrätt lagstadgades. 1901 förbättrades även oäktingarnas situation genom att deras efternamn (de använde moderns namn då fadern ofta var okänd) registrerades, innan dess hade inga svenska kvinnors efternamn varit juridiskt officiella. Således utsattes dessa olyckliga barn inte bara för omgivningens spott och spe, de var även offer för ett strukturellt förtryck av staten.

För kvinnorna som födde barn utanför äktenskapet stod hoppet till att pappan ville gifta sig med dem eller om någon annan kunde tänka sig att göra det och hävda att barnet var hans. Skammen för kvinnorna var större än vad många kunde uthärda och inte sällan tog man till desperata åtgärder. Bland Dagens Nyheters kontaktannonser i januari 1910 finns en annons av en kvinna som erbjuder en godhjärtad man pengar för att gifta sig med henne för: ”att på så vis jämna ut min sons väg i livet”. Men vanligare var att man lämnade bort barnet till en så kallad  änglamakerska.

Änglamakerskor var kvinnor som tjänade pengar på att ta emot oönskade barn mot en avgift för att sedan vanvårda dem till döds. Benämningen änglamakerska kommer från det faktum att barnet i kvinnans vård förvandlades till en liten ängel. Inte sällan rådde det ett visst samförstånd mellan mamman och kvinnan att barnet skulle dö även om det inte uttalades.

Från åtminstone 1902 försökte myndigheterna att komma åt ”änglamakeriet” genom en lag som skulle trygga fosterbarns överlevnad vilket fick till följd att det tysta samförstånd som rått tidigare nu undergrävdes. På grund av lagen lämnade nu olyckliga kvinnor bort barnen mot en avgift i tron att barnet skulle få en någorlunda uppväxt. Hur utbrett änglamakeriet var vet vi inte men flera fall gick i början av 1900-talet till rättegång, och flera änglamakerskor dömdes till hårda straff.

En läkare beskrev ett besök hos änglamakerskas i följande odalag:  ”Näppeligen undgick någon besökande att rysa vid åsynen av barnens avtärda, skrynkliga, kärringliknande ansikten, och den som tog mod till sig och slog upp bäddarnas så kallade täcken, möttes, ej av en avskyvärd lukt, ty den kunde ej lätt bli värre än den som var i hela rummet, utan av en förfärande syn. Där låg barnen i sina tunna grönaktigt missfärgade tarm­uttömningar med flockor av ystad mjölk.”

Mest uppmärksamhet bland dessa änglamakerskor har Hilda Nilsson rört. Mellan 1915 och 1917 tog hon livet av inte mindre än åtta barn som lämnats i hennes vård. Vid förhör med polisen förklarade Nilsson att hon blivit alldeles uttråkad av barnens skrik och därför haft ihjäl dem. Nilsson dömdes till tio års straffarbete och döden men föregick bödeln genom att hänga sig i sin cell. De oäkta barnens situation förbättrades samma år som Nilsson tog sitt liv, 1917, då lyftes begreppet oäkting ur svensk lag, men föraktet från övriga samhället för bastarderna kom att fortsätta en lång tid in på 1900-talet.

Hilda Nilsson