Huvudlösa tankar: Thomas Mores utopi

Thomas More är förmodligen mest ihågkommen för sitt passiva motstånd mot Henrik VIII som i slutändan gjorde sin lordkansler ett huvud kortare 1535. Thomas More vägrade skriva under på Henrik VIII:s överhet över engelska kyrkan, varpå den självsvåldige kungen skickade honom till schavotten – ett välbekant straff för kungens motståndare och älskarinnor. Emellertid finns det andra sidor av Thomas More som förtjänar att påminnas om.

Förutom att vara en sann humanist kunnig inom såväl teologi och juridik som grekiska och latin bidrog Thomas More till den idéhistoriska traditionen genom sin skrift Utopia som publicerades första gången 1516. I sitt idealsamhälle, landet Utopia, beskriver More genom en portugisisk sjöman hur marken ägs gemensamt, ädelmetaller och dyrbarheter har förlorat sitt värde så pass att guld betraktas som vilken metall som helst och sex timmars arbetsdag råder.

Denna paradisiska skildring nyanseras måhända en aning av företeelser som torde få ett modernt öga att blinka till. Thomas More var inte mer progressiv än att han t.ex. såg offentliga slavar som ett självklart inslag i Utopia. Slavarna utgjordes av lagbrytare som istället för dödsstraff fick fungera som befolkningens boskap. Det fanns alltså gränser för jämlikheten i idealsamhället. Utopia var inte heller särskilt radikalt på det sexualpolitiska planet, då sex utanför äktenskapet straffades hårt. Annars skulle ungdomens ”promiskuitet” locka människor från äktenskapet, förklarar Thomas More som själv lär ha valt bort munklivet med hänvisning till sin fallenhet för fysisk kärlek. Däremot kunde skilsmässor gå an i Utopia.

Människor med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning gick fria från hån och gyckel i Utopia, berättar Thomas More: ”Att göra sig lustig över en vanskapt eller en krympling, det anses tyda på oformlighet och förkrympning hos den som skrattar, inte hos den som han skrattar åt. Denne har ju ingen möjlighet att bli kvitt det lyte som den andre i sin dumhet klandrar som ett karaktärsfel.” Även skönhetsidealen i Utopia skilde sig från övriga världen. Att vanvårda sin ”naturliga” skönhet var förkastligt, men lika illa var det att försöka förbättra sitt utseende ”med konstlade medel”. Självfallet gällde detta bara Utopias kvinnor, för ingen man ”hålles kvar utom genom kvinnans dygd och lydnad”.

Utseendet spelade en viktig roll i valet av partner, men i Utopia skedde det genom att kvinnan som en man friade till visades upp naken för mannen. Sedan fick mannen som friat själv kasta kläderna för kvinnans inspektion, och efter det förefaller äktenskapet ha varit i hamn, beroende på om parterna gillade vad de såg eller inte.

Trots att Utopia beskrivs som ett fredsälskande samhälle, kunde det hända att de fick dra ut i rättfärdiga krig. Då anlitades helst ett annat folk, zapoleter, som krigare, eftersom utoperna ansåg ”att de utförde en välgärning mot människosläktet om de utrotar avskummet bland detta avskyvärda och skändliga folk från jordens yta.” Blödighet göre sig icke besvär i Thomas Mores Utopia.

Thomas More

Lurik rekommenderar: Thomas More. Utopia. 2001.

Modern till mors dag: Anna Jarvis och kampen mot kapitalismen

År 1908 började den unga Anna Jarvis, i Grafton, västra Virginia, att tala sig varm för en instiftandet av en högtid som skulle högtidlighålla mödrar världen över. Idén var ingalunda ny, under 1880-talet hade flera pionjärer lyckats åstadkomma att mödrarna i den egna samfälligheten uppmärksammades en gång om året, men idéerna hade strandat på det lokala planet. En av alla dessa eldsjälar råkade ha varit Jarvis egen mor. Anna Jarvis, som själv saknade barn, var dock av annat virke och redan 1914 hade hennes mission burit frukt då president Woodrow Wilson (1858-1924) proklamerade mors dag till en nationell högtid.

För Jarvis skulle hennes dag bli en dag då barn och närstående tog sig tid att uppskatta moderns värv och omhänderta henne såsom hon omhändertagit dem. Uppskattat vore om barnen och andra närstående förberedde teckningar och hopknåpade gåvor, plockade blommor eller kanske helt sonika ägnade dagen åt att pyssla och utföra hushållsbestyren tillsammans.

Tyvärr skulle stackars Jarvis få uppleva redan under sin livstid hur mors dag gled henne ur händerna och rovlystet adopterades av kapitalismens apologeter. Efter mors dags proklamation 1914 började Jarvis sakteliga att hata sin egen skapelse och sedermera att spendera hela sitt generösa arv i kampen mot att kapitalets krafter koloniserat hennes dag.

Anna Jarvis vände sig mot kommersialiseringen av mors dag som hon ansåg utmynnat i en  ”Hallmark Holiday”, d.v.s. en högtidlighet med kommersiella undertoner. Hon såg med avsmak på hur nära och kära köpte tryckta kort och blommor till sina mödrar. Ett tryckt kort, symboliserade för Jarvis, att personen ifråga var ”för lat för att skriva till personen som gjort mer för dig än någon annan”.

År 1934 blev Jarvis fly förbannad när USA förevigade mors dag på två frimärken. På ett av dessa figurerar, knappt ens märkbart, en bukett med nejlikor i bakgrunden. Nejlikorna såg Jarvis som ett suggestivt marknadsbudskap från floristindustrin, som hon avskydde av hjärtats lust.

Värst för Jarvis var emellertid att allehanda organisationer och stiftelser försökte profilera sig på mors dag i syfte att dra in pengar till välgörenhet. I detta sammanhang skrev hon flera fräna attacker på Eleanor Roosevelt (1884-1962) som utan skrupler utnyttjat mors dag för att samla in pengar till kampen mot barnadödligheten.  År 1948 blev Jarvis arresterad på mors dag efter att hon och hennes proselyter avbrutit ett möte hållet av ”American War Mothers”, där man helt oförblommerat sålde nejlikor.

Under sina sista år knackade Jarvis dörr på Philadelphias gator och bad människor att signera en petition i protest mot att marknadskrafterna övertagit mors dag. Hon dog samma år bitter, övergiven och utfattig på ett mentalsjukhus i Pennsylvania. Ingen tordes berätta för henne om att sjukhusräkningen till viss del betalades av tacksamma florister och tur var väl det. In i det sista ångrade Jarvis sin skapelse.

Stackars Anna Jarvis har nog rullat runt i sin grav både en och två gånger sedan sitt frånfälle. Inte undra på det, idag spenderar genomsnittsamerikanen i runda slängar 130 dollar på gåvor och blommor under mors dag.

Anna Jarvis

Medeltida monarkmobbning: Magnus Erikssons påstådda homosexuallitet och hans belackare

Magnus Eriksson (1316 – 1374) kung av Sverige, Norge och Skåne regerade den svenska delen av sitt rike i hela 44 år (han blev kung vid den aktningsvärda åldern av tre år). Hans kungagärning bestod bland mycket av stiftandet av hans landslag och att han köpte Skåne. Dessutom är äktenskapet med drottning Blanka av Namur väl känt genom barnvisan rida rida ranka, hästen heter blanka. På ytan  kan  Erikssons tid på tronen te sig som framgångsrik men samtiden var inte särdeles till freds med sin konung. Ingen svensk kung har troligtvis blivit så svårt mobbad som han.

Kungen tyranniserades med allehanda elakheter  från omgivningen. Orsakerna var många men i allmänhet uppfattade man kungen som svag för smicker och  lättlurad. I synnerhet fick den senare uppfattningen ett uppsving efter att den danske kungen Valdemar Atterdag brandskattat Visby. Trakasserierna berörde fler delar av kungens person han beskrivs som närmast förståndshandikappad av samtiden, en fåne uppfylld av högmod och lättsinne.

Främst i raden av kungens belackare stod heliga Birgitta som radade upp anklagelser mot kungen som hon menade kom från Gud. Det blivande helgonet verkar ha tröttnat på kungen efter hans misslyckade korståg och började sprida illvilliga rykten om att kungen hade haft sexuellt umgänge med en riddare. Hon skrev att detta var känt både inom och utom riket och att ryktet troligtvis var sant eftersom kungen ”älskade män mer än han älskar sin Gud, sin hustru och sin egen själ”. En okänd person (troligen i Birgittas närhet) författade verket Libellus de Magno Erici i vilket det påstås att kungen av motvilja undvek sexuellt umgänge med sin hustru och utförde köttsliga handlingar som bröt mot naturen och sedvänjan.

Av alla tillmälen är öknamnet ”Magnus smek” det som fått störst spridning, länge antog man att detta syftade på kungens påstådda homoerotiska aktiviteter. Senare tiders forskning har visat att detta elaka smeknamn först började användas om kungen på 1450-talet då man skulle skriva hans historia. 1400-talets historiker gjorde tolkningen att kungen hade agerat allt för svagt mot Danmark vid brandskattningen och Atterdags återerövring av Skåne år 1360. Ordet ”smek” syftade dock inte på sodomi, istället var ordet ett sätt att beskriva en person som man kunde ”smeka” med fagra ord och löften. Således levde ryktet om kungen som en lättlurad person kvar även efter hans död.

Uppfattningen om att öknamnet ”smek” syftade på kungens sodomitiska äventyr härstammar från Erik Gustaf Geijer som helt enkelt satte in ordet i ett felaktigt sammanhang då han inte kände till den ursprungliga betydelsen. Under den senare delen av 1800-talet dög inte längre den flera hundra år gamla bilden av kungen eftersom tanken på en homosexuell kung fick det att vända sig i magen på mången i det oscarianska Sverige. I stället omvärderade man honom och större fokus lades vid de positiva delarna av hans tid vid makten. Huruvida kungen faktiskt var homosexuell känner vi inte till men helt klart är att hans fiender inom riket ville utmåla honom som sådan vilket inte var ett helt ovanligt tillvägagångssätt när man var i stånd att smäda en maktens man under medeltiden.

Magnus Erikssons sigill

Lurik rekommenderar: Olle Ferm, Kung Magnus och hans smädesnamn Smek. Historien om en faktoid, dess ursprung, akademiska lansering och spridning. Stockholm: Sällskapet Runica et Mediævalia. 2010.

Hjärtligt ovälkomna: Arbetarrörelsens kampanj mot galizierna

De ”galizier” som i början på 1900-talet invandrade till södra Sverige som säsongsarbetare i jordbruket hamnade i skottgluggen för de strider som kännetecknade den svenska arbetsmarknaden långt före saltsjöbadsandans förmenta samförstånd. Som utländska och främmande gav galizierna även luft åt rasistiska och främlingsfientliga strupar.

I 1900-talets början fram till första världskrigets utbrott 1914 präglades de svenska invandringsreglerna av stor tolerans. Gränserna var i stort sett vidöppna, och förutom de knivslipande sågfilarna från Ryssland lockades även från 1904 ett par tusen lantarbetare från dåvarande Östeuropa. Det var i första hand sockerbetsskörden i Skåne och Östergötland som pockade på billig säsongsbaserad arbetskraft. De kom att kallas galizier efter provinsen Galizien i dåvarande Österrike-Ungern, fastän majoriteten kom från andra delar av Österrike-Ungern och ryska Polen. Med lägre lön, längre arbetstid och tyngre arbetsuppgifter kom galizierna att ses som ett hot mot det svenska lantarbetarfackets kampanjer mot godsägarna. Dessa hävdade i sin tur att arbetskraftsimporten var ett resultat av ”de svenska arbetarnas opålitlighet”. När galizierna dessutom till viss del användes som strejkbrytare, mobiliserades arbetarrörelsen till strid.

Tidningen Arbetets redaktör August Nilsson kallade säsongsarbetarna för ”de främmande inkräktarna”, ”den galiziska faran”, ”ett modernt hungertåg” och ”främmande patrask”. S-riksdagsmannen Värner Rydén hävdade en lägre moralnivå hos säsongsarbetarna och uppmanade till att ”köra ut galizierna ur landet och fordra: Sverige åt svenskarne!” Även blivande statsminister Per Albin Hansson avkrävde galizierna lojalitet mot svenska lantarbetare, annars skulle de förra ”behandlas som öfriga förrädare”.

Arbetet fyllde på med beskrivningar av galizierna som ”småväxta, med intetsägande ansikten, böjda under bördan av stora klädbylten” och la till: ”Eländigt klädda, slöa och rådvilligt livliga, som en hop boskap, repsenterande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Socialdemokratiska Stormklockan vredgades över att istället för de ”hederliga, präktiga svenska arbetarna införskrives en samling utländska trasproletärer, okunniga, förfallna och förslöade stackare, angripna av smittkoppor och andra vidriga sjukdomar, färdiga att sälja kropp och själ för ett brännvinsrus. Sverige åt svenskarne – så lyder frasen. Sverige åt galizierna, svält och smittkoppor åt svenskarne – så lyder verkligheten.”

Även om det fanns moderata framställningar av galizier inom arbetarrörelsen, skymdes dessa av högljudd rasism och främlingsfientlighet i syfte att försvara fackförbundens landvinningar. Dock var det inte enbart galizierna som fick motta arbetarpressens upprörda skällsord – de engelska strejkbrytare som hyrdes in av svenska redare benämndes av Ny Tid som ”de engelska storstädernas värsta drägg”.

I samband med första världskriget upphörde närmast all arbetskraftsinvandring till Sverige, och efter bombdådet 1908 mot fartyget Amalthea avtog arbetsgivarnas värvning av utländska strejkbrytare.

Lurik rekommenderar: Håkan Blomqvist. Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen. Carlssons 2006.

Luriks spökskrivare: David Nilsson.

Från gay till gud: Historien om gunstlingen Antinous apotheosis

Man kan utan att överdriva påstå att Antikens människor var i det närmaste besatta av astrologi. Stjärnornas och himlakropparnas rörelser spåddes kunna förebåda eskatologiska och milleniaristiska fenomen och händelser, liksom mindre förändringar i vardagslivet. Av hävd ansågs Egyptens präster vara de största auktoriteterna på området, så även i Romarriket.

De egyptiska prästerna hade förtjänat sitt rykte, inte minst därför att man med genial matematisk precision lyckats koncipiera flera sofistikerade kalendrar; vilka i regel var mycket lika den som idag begagnas i västerlandet. Nu kom det sig emellertid att två av dessa kalendrar, den ”astronomiska” och den ”borgerliga”, sammanföll vart 1460:e år och att år 139 e.Kr. råkade vara just ett sådant år.

För Roms kejsare, Hadrianus (76 e.Kr.-138 e.Kr.), var detta sammanträffande högst olycksbådande och kunde, resonerade han, förebåda en stor katastrof och kanske till och med hans rikes stundande fall. År 130 e.Kr. hade därför Hadrianus och hans unga älskare, den bildsköna grekiskfödda Antinous (111 e.Kr.-130 e.Kr.), rest till Egypten för att överlägga med egyptiska präster som tjänade guden Thoth, vishetens och mätandets gud.

Hadrianus

Ingen vet med säkerhet vad som avtalades men inom några dagar befanns gunstlingen Antinous drunknad i Nilen. Kejsar Hadrianus ska ha ”gråtit för honom som en kvinna”. Hela händelsen var välregisserad och tänkt som ett mysterium, vilket den är än idag. Med största sannolikhet offrade Hadrianus sin älskade för att avvärja en större eskatologisk katastrof. Till saken hör att de egyptiska legenderna gjorde gällande att guden Osiris dog under liknande omständigheterna.

Inom kort lät Hadrianus deifiera sin forna älskare och utropa honom till den nya Osiris. En kult, sanktionerad av kejsaren själv, växte upp kring Antinous/Osiris och tempel till den nya gudens ära upprättades i rekordfart runt om i det vidsträckta riket. Visserligen blev kulten av Antinous/Osiris kortlivad och överlevde knappt Hadrianus frånfälle, men den kärlekskranke kejsarens offer verkade dock inte ha varit förgäves; Rom överlevde trots allt år 139 e.Kr. utan större skavanker.

Till följd av Hadrianus vinnläggelse om att högtidlighålla sin forna älskares minne är Antinous idealiserade pojkaktiga anlete ett av de mest välbevarade och spridda från Romarrikets långa historia. Antinous är också den enda icke-kejserliga person som någonsin avbildats på romerska mynt.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

Smakfull rättvisa: Om Kak-provet och andra gudsprov under medeltiden

Dirk Bouts (1415 – 1475) skrämmande tavla: Die Probe des glühenden Eisens vor Kaiser Otto III  (ungefär: Järnbördsprövning framför kejsaren Otto III) skildrar en berättelse om hur en änka är beredd att sätta sitt liv på spel och genomföra en makaber handling i syfte att bevisa sin makes oskuld. Bakgrunden var ett äktenskapsbrott för vilket kejsaren lät halshugga den olycksalige mannen. Änkan i sin tur hävdade att hennes man var oskyldig och i ett försök att återupprätta hans ära marscherade hon upp till kejsarens tron med ett rödglödgat järnstycke i vänster hand och sin mans avhuggna huvud i höger armveck.

Scenen utspelade sig under Otto III:s regeringstid (ca 980 – 1002) men den här typen av gudsprövningar, ordalium, var vanliga under hela medeltiden och levde kvar, trots tidiga kyrkliga antipatier mot bruket, en bra bit in på 1600-talet. I en tid av religiös hänförelse där det övernaturliga var lika självklart som det naturliga och gripbara i vardagen var det inte någon som höjde på ögonbrynen över tanken på att Gud ingrep i rättskipningen.

Järnbörd av Bout. Lägg märke till kvinnan som bränns på bål i bakgrunden

Prövningen som skildras i Bouts verk, järnbörd, hör till de vanligaste. Den gick ut på att man ett par dagar efter prövningen kontrollerade huruvida såren läkte eller inte, om handen ruttnade eller varade sågs det som ett tecken på skuld. På Island förekom det en variant av järnbörd som gick ut på att offret skulle plocka upp ett föremål från botten av en gryta med kokande vatten.

Saxarna brukade en uppsjö av olika grymma prövningar som alla kunde leda till livslång invalidisering eller döden men tron på att Gud ingrep i vardagen var så stark att man också ägnade sig åt mindre dödliga ordal såsom ”kak-prövning” (lat: Judicium panis et cacei). Den som hävdade sin oskuld fick möjlighet att bevisa detta genom att äta en torr kaka. Tanken var att om man ljög (man fick svära en ed innan kakkalaset började) skulle kakan sätta sig i halsen och personen skulle dö av kvävning. Denna prövning drabbade enligt legenden earlen Godwin av Wessex (död 1053) som hävdade bestämt att han inte hade agerat illojalt mot kungen Knut den store och som bevis skulle han äta en kaka. Nu ville det sig så illa att tuggan satte sig på tvären och på så vis gick Godwin ur tiden och därmed var saken avgjord; Godwin var uppenbart illojal.

Kyrkan var i allmänhet inte förtjust i att hedniska traditioner levde vidare och i synnerhet inte i att man satte Gud på prov. Vid åtminstone två tillfällen försökte man förbjuda dessa primitiva försök till rättskipning, första gången så tidigt som under 800-talet då en synod uttalade sig kritiskt om bruket. Gudsprövningar förbjöds slutligen av påven Gregorius IX år 1234 men förbudet ter sig ha varit verkningslöst då traditionens och trons makt visade sig vara starkare än påvens ord.

Järnbörd i ett medeltida manuskrift

Ordalerna verkar emellanåt ha fungerat som ett kombinerat nöje och rättskipning vilket ett lustigt fall som utspelade sig vid Karl V av Frankrikes hov under 1300-talet vittnar om. En stackars tjänare anklagades för att ha mördat en adelsman, ord stod mot ord och kungen avgjorde att tjänaren beväpnad med en lans skulle duellera mot den avlidnes hund. Kampen tog sig sin början och var säkert en källa till skratt vid hovet. Kombattanterna cirklade runt varandra och tjänaren gjorde ett och annat utfall men var uppenbarligen ingen lansiär. Det hela slutade med att den uppretade besten slöt sina käftar om sin vedersakare som omedelbart erkände mordet.

De sista bisarra resterna av gudsprövningar återfinns under 1600-talet och de mest uppenbara exemplen är de vattenprover som användes för att avslöja häxor. Emellertid finns andra intressanta idéer som vittnar om den sena renässansens föreställningsvärld. Av en dansk lag från tiden framträder en tro på att mordoffer började blöda om deras mördare lade sina händer på liket vilket säkerligen gav upphov till en del märkliga utredningar.

Vattenprov. Engelskt snitt från 1600-talet.

Hitler som fredsfurste: Sanningen om Erik Brandts bisarra fredsprisnominering

Som bekant kan nomineringarna och utnämningarna till Nobels fredspris reta gallfeber på även de mest hårdhudade eller flegmatiska av oss – inte sällan för att en viss persons hjälte kan vara en annars dedicerade hatobjekt. Ingen fredsprisnominering torde ha varit mer kontroversiell och skapat sådant internationellt rabalder än när en svensk socialdemokratisk riksdagsman, Erik Brandt (1884-1955), år 1938 nominerade en viss Adolf Hitler (1889-1945) som pristagare.

Såväl i Sverige, men framförallt utomlands, fick Brandts nominering ett enormt genomslag och än idag översköljs den ”nazianstrukna rättshaveristen” med invektiv i allehanda medier världen över. Till saken hör att den stackars Brandt – som i själva verket var en glödande anti-nazist, snudd på filosemit och en av undertecknarna till det som blev Universell Antifascistisk Samling – inte alls hade menat allvar med sin nominering utan haft som syfte att använda denna som redskap i kampen mot vad han uppfattade som en oroväckande internationell undfallenhet mot Adolf Hitler och den tyska nazismen.

Till saken hör att samma år hade tolv svenska riksdagsledamöter nominerat den brittiska premiärministern, Neville Chamberlain (1869-1940), till Nobels fredspris efter att denna i sin berömda uppgörelse med Hitler den 29 september 1938 deklarerat att Münchenavtalet skulle garantera ”peace for our time”. Brandt såg med avsmak på sina ämbetskollegors lismande hyllningskväde till den brittiske premiärministern; för Brandt var Chamberlain undfallenheten personifierad och Münchenavtalet i själva verket en djävulspakt som inte bara riskerade att förstärka nazismens lockelsetoner utan också föra Europa till randen av krig.

Neville Chamberlain

I syfte att nedvärdera såväl Chamberlains missriktade fredsiver som Hitlers totalitära statsbygge satte sig Brandt därför ned för att, med sirande sarkasm, skriva en nominering skenbart tillägnad Tysklands Führer. Resultat är ett veritabelt mästerverk i sarkasmens sköna konst som hade gjort självaste Aristofanes grön av avund.

I nomineringsbrevet till den norska nobelpriskommittén fastslog Brandt att om den tyska diktatorn bara skulle få verka ostört så var det otvetydigt så att Hitler ”inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen”. Och angående Hitlers politiska snille förklarade Brandt, med illa dold ironi, att dennes ”glödande fredskärlek” bäst fanns dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – ”näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk”. Tonen är precis lika högtravande och ironiserande i textens kadens, där Brandt klargör att: ”Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden”.

Det tog inte lång tid innan Brandts nomineringsbrev, trots den uppenbara ironin, skapade ett internationellt ramaskri som skulle hemsöka författaren för resten av livet. Tyskarna tog nomineringen på högsta allvar och kretsen närmast Hitler påstods ha varit mycket nöjd med såväl nomineringen som den skenbart sykofantiska texten.

Det mediala etablissemanget i Sverige tycktes i allmänhet heller inte förstå sig på Brandts humor. I DN, för att bara nämna ett enskilt exempel, kallades Brandt för en ”klumpeduns av sällsynta mått” och man klargjorde samtidigt fränt att ”Hr Brandt lär inte behöva riskera att någon levande själ i fortsättningen tar honom på allvar”. Bara Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning torde uppskattat Brandts hyss och tog omedelbart den vingklippte socialdemokraten i försvar.

Förfärad drog Brandt tillbaka sitt nomineringsbrev bara någon dag efter att det först publicerats. För Brandts eftermäle var dock skadan redan skedd och irreversibel. Erik Brandt lämnade sitt riksdagsuppdrag när mandatperioden gick ut 1943 och återvände till sitt civila yrke som folkskoleinspektör. Han fortsatte oförtrutet sin kamp mot Hitler och nazismen men i betydligt lugnare form.

Fredsfurste?

Kooperativ kärlek med förhinder: Om oweniternas historia

Under 1830- och 1840-talet höjdes alltfler röster för politiska ekonomiska reformer i de västeuropeiska staterna, vars ledare med stor möda och vånda försökte hålla minnena från den omstörtande franska revolutionen på avstånd. Tankegodset från 1789 års händelser gick dock inte att hålla tillbaka, och i de nyindustrialiserade samhällena i främst Storbritannien och Frankrike omformades idéerna till nya radikala rörelser som reste krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer. En av dessa rörelser kallades oweniterna efter grundaren Robert Owen, och dess medlemmar uppfann inte bara kooperativ och fackföreningar utan förkunnade även en för tiden radikal sexual- och jämställdhetspolitik. Med tiden tappade dock oweniterna slagkraft, och deras utopier kom att inlemmas av 1848 års mer praktiskt revolutionära arbetarrörelse.

De förändrade villkoren i de industrialiserade ekonomierna innebar svåra sociala och ekonomiska omständigheter för de stora skaror arbetare som sökte sig från landsbygden till industrierna. Walesaren och fabrikören Robert Owen såg arbetarnas armod vid sina bomullsfabriker och beslöt sig för att satsa en del av vinsten i bättre bostäder, skola för barnen och sjukvård åt arbetarna. Med Owens hjälp startades tidigt kooperativ, där arbetarna ägde sina butiker och kunde köpa in större mängd varor till bättre priser och även den första moderna fackföreningsrörelsen: The Grand National Consolidated Trade Unions.

Robert Owen (1771-1858)

Emellertid var det inte bara på det ekonomiska planet som oweniternas reformlusta sjöd – också äktenskapet och religionen borde underkastas kritiska ögon. Marknadens förtryck, menade oweniterna, kunde även spåras i männens förtryck av kvinnor och barn inom hemmets väggar. Flera kvinnliga agitatorer spred oweniternas budskap om ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, där kärleken, den sexuella attraktionen och passionen skulle vara stommen för ett förhållande istället för patriarkala normer och ekonomiska kalkyler. Emma Martin pläderade för äktenskapets upplösning för oweniternas räkning och lär vid ett tillfälle ha debatterat så väl mot en präst att hela församlingen som utgjorde åhörarna gick över till oweniterna.

Den fredliga owenitiska rörelsen vann många fiender genom att utmana religionen, staten och de rådande könsnormerna. Anhängarna var illa sedda av arbetsgivare och omgivning. Deras små samhällen – arbetarekommuner – som de upprättade i städer och byar utsattes för attacker och skadegörelse. Inte heller inom rörelsen lyckades man leva upp till idealen, och det jämställda förhållande mellan män och kvinnor som förespråkades visade sig svårt att upprätthålla. Kvinnor tenderade att bli lämnade ensamma i samband med graviditeter, och förhoppningarna på en mer jämställd arbetsdelning inom kooperativen slog aldrig igenom fullt ut. Inom hemmet fortsatte kvinnorna förväntas sköta hushållsarbetet med missnöje och splittring som följd. När grundaren Owen själv avled 1858 – utfattig efter sina satsningar på rörelsen – var det bara en tidsfråga innan oweniterna skulle skingras för historiens vindar. Deras exempel om kooperativ och fackföreningar skulle komma att vinna många efterföljare, medan arbetet om jämställda hem och förhållanden tyvärr ännu inte kommit lika långt.

Lurik rekommenderar: Ulla Wikander. Kvinnoarbete i Europa. Atlas Akademi 1999.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Ritning på Robert Owens ”New Moral World” – owenisternas kooperativa utopi. Projektet påbörjades men kvävdes i sin linda när Robert Owen dog och pengarna sinade.

Gubben på månen: Ayatolla Khomeini och ”måntricket” som avgjorde den iranska revolutionen

I slutet av år 1978, när det stod klart att Shah Reza Pahlavis (1919-1980) blodbesudlade regim var dödsdömd, tävlade ännu flera politiska konstellationer och självutnämnda frälsare om vem som skulle ta över regeringstyglarna i Iran. Shahens mest oförsonliga fiende, den maktlystna ayatollan Khomeini (1902-1989), bidade sin tid i Paris men var vid tillfället inte given som den iranska revolutionens fanbärare.

Khomeini skulle dock få hjälp inifrån det revolutionärt jäsande Iran, och det från högst oväntat håll. I november 1978 deklarerade nämligen en gammal dam, och tillika fanatisk anhängare till den eldfängda ayatollan, att hon funnit ett av profeten Muhammeds skäggstrån i sin koran. Samma kväll hade en diffus uppenbarelse meddelat kvinnan att de renläriga skulle få åse ayatolla Khomeinis välsignande ansikte i fullmånen natten den 27:e november.

Inom några dagar hade den gamla damens profetia spridit sig över hela Iran och på kvällen den 27:e november rådde karnevalsstämning i hela landet. I regel samlades folk på hustaken där man drack och åt gott i väntan på det messianska himlafenomenet.

Khomeinis mest hängivna zeloter var noga med att påpeka att endast hederliga och rättroende shiamuslimer skulle begåvas med prerogativet att skymta den vördnadsfulla ayatollans silhuett på månen, medan ”tjuvar och bastarder” otvivelaktigt skulle missa miraklet. Följden blev en veritabel masspsykos. Morgonen därpå bedyrade miljontals iranier att de faktiskt sett Khomeinis siluett på månen, vilket i förlängningen betydde att de var gjorda av det rätta religiösa virket.

Det gick t.o.m. så långt att Irans kommunistparti – vars ideologiska trossatser gick stick i stäv mot Khomeinis dogmatiska fanatism – deltog i arrangemanget. Dagen efter muntrationen förkunnade ledaren i partiets tidning att: ”Våra arbetande massor . . . har sett vår älskade imam och ledares ansikte, Khomeini ”bildkrossaren”, i månen”.

De enda som explicit opponerade sig mot Khomeinis ”måntrick”, som det föraktfullt kallades, var Irans religiösa ledargarnityr och däribland flera ayatollor. Förtörnade telefonerade de Khomeini i Paris och bad honom att med bestämdhet avfärda hela episoden som ett utryck för pöbelns vidskeplighet. Opportunisten Khomeini vägrade emellertid finna sig i kraven med hänvisning till att man inte kunde underminera ”folkets spontana initiativ”.

I vilket fall som helst hade Khomeinis ”måntrick” ett avgörande inflytande på den iranska revolutionens utveckling. Den komprometterade shahen tvangs slutligen fly sitt rike den 16 januari 1979 och sexton dagar senare återvände ayatolla Khomeni till Tehran från sin exil. Han var nu den iranska revolutionens obestridliga och oantastliga nestor. Irans kommunistparti skulle sinom tid bittert ångra att de ställt upp i ayatollans välorkestrerade hyllningskör.

Lurik rekommenderar: Con Coughlin. Khomeini’s ghost: The definitive account of Ayatollah Khomeini’s Islamic revolution and its enduring legacy. Macmillian 2009.

Ayatolla Khomeini