Mördarnas, horornas och diktarnas stad; Paris på 1600-talet

Idag pågår en våldsam urbaniseringsprocess i stora delar av den så kallade icke utvecklade delen av världen. Problem med dåliga bostäder, hygien, kriminalitet och mycket annat möter de till staden inflyttande skarorna. I Frankrike pågick en liknande process  under 1600-talet och inte mycket tycks skilja dåtidens urbanisering från dagens.

Mellan 1620 och 1660 fördubblades Paris invånarantal, ingen tycktes ha kontroll över de skaror av barn till bönder som (inte sällan av desperation) sökte lyckan som borgare i huvudstaden. Paris växte snabbare än någonsin vilket oroade myndigheterna och inte minst ”Kung sol” Ludvig XIV. Staden tycktes bortom all kontroll och omöjlig att kontrollera. Lösningen; förbud mot all nybyggnation.

Denna åtgärd förstärkte misären och trångboddheten. Bevarade dikter från tiden beskriver det dagliga livet:

”Fördömda land, ondskefulla stad, där man alltid känner sig illa berörd” […] ”det tycks mig som om alla djävlar tillsammans gör mindre oväsen, sådana fasansfulla skrik. Överallt. Fyllbultar, olyckliga, konserterna från dem som älskar.”

Inte heller de nöjen och tjänster som Paris erbjöd tycks ha fallit diktarna i smaken: ”på kabarén är allt giftigt, de som spelar gör inget annat än spelar falskt.” och ”den bäste av läkare är en stor mördare” skrev man bittert och kanske längtade man på ett romantiskt vis tillbaka till det landsbygdsliv man lämnat.

Paris vid den här tiden måste ha varit en mycket farlig stad att leva i. Kriminaliteten förefaller ha varit ohämmad, Antoine Furetière (1619 – 1688 fransk akademiker och författare) skrev att alla som besöker Paris blir offer för skurkar och slagskämpar. Vidare enligt Furetière var hela staden befolkad av olika typer av skurkar, hallikar och horor. Många av dessa ljusskygga figurer var tidigare soldater som deltagit i de otaliga krigen men kanske skadats eller gett upp soldatlivet. Pension fanns inte varför brottets bana låg nära till hands.

De värsta missdådarna var berömda och särskilt fruktade. Bland dessa återfinns de som kallades strupskärarna; sin tids torpeder som dödade på beställning. Ville man finna en dylik herre var det bara att bege sig till bron Pont-Neuf och leta reda på Henrik IV:s staty. Här hittade man gräddan av Paris avskum, allt från småtjuvar, hallickar, horor, alkoholister till professionella lönnmördare. Alla var till salu.

Lurik Rekommenderar: Karsten Alnæs. Historien om Europa 1600 – 1800. Albert Bonniers. 2005.

Danskar i Österled; Trankebars uppgång och fall

Den gravt alkoholiserade och ack så koleriske Kristian IV (1588-1648) var, alla sina laster till trots, en intelligent renässanshärskare ut i fingerspetsarna som hade vittgående och storsvullna planer för sitt Danmark. Även om Kristians inblandning i Trettioåriga kriget (1618-1648) slutade i katastrof (de habsburgska arméerna intog till syvende och sist hela Jylland), hade den danske kungen mer lycka på andra områden. Efter att portugiserna i ensamt majestät dominerat handeln med det fjärran Indien i närmare 100 år var det helt oväntat den danske monarken som kom att bryta dess inkomstgivande monopol och därmed etablera Danmark som den andra europeiska kolonialmakten i Indien.

Kristian IV hade med hjälp av nederländska mellanhänder lyckats tillförsäkra Danmark en bit land i det av kryddor så överflödiga Ceylon (Sri Lanka). 1618 lämnade en påkostad dansk expedition Köpenhamn i syfte att inmuta en ny koloni. Portugiserna såg dock inte med blida ögon på hur en perifer protestantisk usurpator försökte lägga rabarber på det land de ansåg gud allsmäktige förlänat Portugal.

Väl framme i Indiska farvatten 1620 hade närmare hälften av det danska manskapet dött i skörbjugg och portugiserna hade kallblodigt förintat den danska förtruppen samt därefter stuckit sjömännens såriga huvuden på pålar till varnagel för androm. Sorgerna tog dessvärre inte slut där. Avtalet Kristian IV hade slutit med de nederländska plutokraterna visade sig vara en bluff och danskarna var därför tvungna att slå alla illusioner om en blomstrande kryddkoloni på Ceylon ur hågen.

Resterna av det danska manskapet lyckades emellertid rädda sig till det syindiska fastlandet och här vände äntligen oturen. Efter segdragna förhandlingar med en lokal furste som ännu inte underkastat sig Mogulrikets tilltagande makt lyckades danskarna utverka en koloni i Trankebar (Tharangambadi). På platsen upprättade danskarna fästningen Dansborg och från dess torn skulle sedan Dannebrogen vaja stilla och lugnt i över 200 år.

Även om Trankebar under blomstringsperioden på 1700-talet inhyste mer än 200 danskar och utgjorde en populär anläggningshamn för allehanda sjöfararnationer så förblev kolonin en perifer och förbisedd plats som saknade inverkan på den historiska utvecklingen i Indien. Efter en utdragen period av ekonomisk kräftgång och tilltagande emigration sålde slutligen den danska staten kolonin till Storbritannien 1845.

Om Trankebar var pärlan i det diminutiva danska ostindiska imperiet så var de oländiga Nicobarerna, en ögrupp belägen öster om Ceylon, definitivt dess oregerliga styvbarn. Koloniseringen av öarna påbörjades år 1754 men stötte mer eller mindre genast på patrull. Återkommande malariaepidemier nära nog avbefolkade ögruppen vars population dog som flugor. Mellan 1778-1783 försökte den Habsburgska Dubbelmonarkin sig på att kolonisera öarna då man trodde att danskarna helt sonika övergett Nikobarerna. Det hela var naturligtvis oerhört pinsamt för den danska regeringen som efter många om och men fick österrikarna att dra sig tillbaka. Det var därför med stor tillfredställelse som Danmark 1869 sålde ”de förbannade malariaöarna” till Storbritannien för en spottstyver. Idag är Nikobarerna mera känt som ett exotiskt och exklusivt turistparadis.  

Den danska kolonin Trankebar

Europas sköld och kampen om Malta

1565, Johanniterordens (eller, Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta) stormästare De la Valette förbereder Maltas försvar inför den väntande invasionen. Rykten har nämligen gjort gällande att den osmanske sultanen Süleyman den magnifike mobiliserat en ofantlig flottstyrka avsedd för ön och ett slutgiltigt förintande av Johanniterordens riddare.

1530 hade de osmanska turkarna fördrivit riddarna från deras tidigare huvudfäste på Rhodos och avsevärt decimerat orden. Sedan dess har man fått arrendera Malta av kejsaren Karl V mot en årlig tribut bestående av en jaktfalk. Dock hade riddarnas självförtroende inte rubbats det minsta. De såg sig som en kristendomens elitstyrka och hade med oförminskat förakt fortsatt att angripa osmanska fartyg. Utan tvivel var Süleyman irriterad över att någon rykte honom i skägget.

De la Valette var fast beslutsam att inte överge Malta, han var redo att dö på bröstvärnen och nog var han en härdad och förskräcklig krigare. Nästan hela hans liv hade varit präglat av krig vilket gjort honom skräckinjagande. Under 1538 överlevde han fyra månader i ett hål i marken som straff efter för att han nästan slagit ihjäl en lekman på grund av en mindre oförrätt. Han tillhör även den exklusiva skara som, efter att ha rymt, överlevt ett helt år som galärslav, ett öde vilket i princip var ett utdraget dödsstraff.

Med endast 500 riddare, ett par tusen maltesiska milismän och ett antal europeiska äventyrare som alla levde för krig skulle nu De la Valette möta osmanernas styrka om kanske 50 000 disciplinerade krigare. Av dessa var flera tusen janitsjarer, en fanatisk elitstyrka bestående av musketörer, inte sällan som barn rövade från kristna familjer för att uppfostras till sultanens mest hängivna krigare vars fanatism endast tycks ha kunnats mätas med stormästarens egen.

Kraftmätningen började med att Mustafa, Sultanens stridbara härförare, inledde en vansinnig terrorbombning som pågick dyngnet runt. Riddarna kunde inte göra mycket mer än att till vanvett driva på maltesarna att reparera murarna under nätterna. När bombardemanget efter en tid inte gett önskat resultat satsade Mustafa på att erövra fortet St. Elmo som försvarades av 1500 man. Striden blev fruktansvärd och varade mot alla odds en hel månad. Slutligen tog janitsjarerna fortet, som nu var en grushög, och lät avrätta alla överlevande.

Vad som räddade riddarna från förintelse tycks ha varit stormästarens beslutsamhet och hans rabiata tro som förbjöd honom att ge upp till de otrogna. Visserligen anlände sent omsider utlovade förstärkningar från fastlandet men då hade Mustafa redan påbörjat reträtten eftersom belägringen drog ut allt för länge på tiden.

De la Valette dog ett par år senare men han innan dess grunda Maltas nuvarande huvudstad, döpt efter honom själv, Valletta. På hans gravsten lär det något högtravande men passande stå skrivet: ”Han var Europas sköld”.

De la Valette

Svampar och trollpackor; Sovjetunionens abortkultur

Under den långa Sovjeteran (1917-1991) utgjorde abort undantagslöst det dominerande preventivmedlet bland sovjetiska kvinnor. Detta ter sig så mycket mer märkligt då Stalin, som i regel förkastade allt vi numera anser vara hygieniskt nödtorft som inslag av borgerlig feminism, i princip förbjöd abort 1944-1955 om inte ytterst prekära omständigheter förelog.

Omfattningen av aborten som kontraseptiskt medel för att förebygga barnalstrande ska inte underskattas. Det har exempelvis beräknats att en sovjetisk kvinna uppvuxen under kriget eller decenniet som följde i genomsnitt genomgick 12-14 aborter under sin livstid. Och att en kvinna genomgick så mycket som 30 aborter torde inte ha utgjort ett unikum. Denna veritabla abortkultur hade sina centrum i det asiatiska Ryssland, samt i storstäderna, medan siffrorna i de mer religöst och konservativt präglade samhällena i Kaukasien och Centralasien var betydligt mer blygsamma. I de ryska storstäderna gick det i runda slänga 250 aborter per 100 födslar under perioden 1960-1990 (även om det knapphänta empiriska underlag som existerar är minst sagt bristfälligt).

Innebär detta fascinerande faktum att sovjetiska kvinnor i gemen fann det mer stimulerande än andra att posera sina sköten inför en underbetald läkares föraktfulla blickar, och samtidigt låta dem bli genomborrade av allehanda gravt inadekvata medicinska instrument? Naturligtvis var så inte fallet. I själva verket var den horribla abortstatistiken intimt sammanvävd med den patriarkalt organiserade planekonomin som systematiskt underordnade kvinnors konsumtionsbehov. Detta innebar att de preventivmedel som fanns att tillgå såsom kondomer, spiraler och dylikt, om de existerade överhuvudtaget, var av undermålig kvalitet.

Aborten blev den enda tillgängliga utvägen ur detta dilemma. Tillgången till allmän och institutionaliserad abort, även efter 1955, var dock en restriktiv, byråkratisk och fördomsfull procedur som få kvinnor hade tid och kraft att genomlida. Resultatet blev att sovjetiska kvinnor blev fabulöst innovativa vad gäller att undvika havandeskap, även om många av de ”mirakelkurer” som ordinerades var allt annat än effektiva, utan tvärtom rent av hälsovådliga.

På den av obskurantism präglade ryska landsbygden utgjorde en av favoritmetoderna för att undvika abort att preparera vulvan med någon form av skogsvamp (som ett ekonomiskt förmånligt alternativ till den i princip obefintliga spiralen). Detta skulle företrädelsevis vara någon form av giftsvamp då man i allmänhet förmodade att giftet innehade spermiedödande förmågor. Vetskapen om att dessa gifter, om än naturliga, vanligtvis eroderade slidväggarna och i värsta fall kunde leda till att kvinnan blev oförmögen att skaffa barn var långt ifrån utbredd.

Mer vanligt förekommande var att söka upp någon av de många självutnämnda ”trollpackorna” ute på landsbygden som fann konsten att med allehanda ljusskygga medel och metoder utföra aborter oerhört inkomstgivande. Dessa kvinnliga charlataner besatt i regel ingen som helst medicinsk kunskap och led fullständig renons på allt vad skrupler heter. Deras potenta brygder och dekokter som påstods besitta kraften att tillintetgöra fostret var ofta direkt livsfarliga och operationerna slutade inte sällan med att den uppskärrade patienten avled. Inte konstigt då att de sovjetiska myndigheterna under flera decennier genomdrev en skoningslös men fåfäng kamp mot dessa ”trollpackor” och den utbredda abortkulturen på landsbygden.

Även om abortstatistiken anses vara mindre alarmerande i det post-sovjetiska Ryssland av idag bör det framhållas att i genomsnitt 70 graviditeter av 100 fortfarande slutar i abort.

Lurik rekommenderar: Helena Goscilo. Dehexing Sex: Russian womanhood during and after glasnost. University of Michigan Press (1996) 1999.

Sovjetisk propagandaaffish från 1925 som varnar för utförandet av aborter utanför statens hägn

Eleonora av Akvitanien och kärleksdomstolen i Poitiers

Eleonora av Akvitanien (1122–1204) hade ett märkligt levnadsöde. Gift med både Frankrikes och senare Englands kungar och mor till tio barn varav de mest kända är Rikard Lejonhjärta och Johan utan land fick hon sin beskärda del av livet. Av alla de öden och äventyr hon hann uppleva ter sig den episod som utspelade sig i slutskedet av hennes liv som den förunderligast: upprättandet av kärleksdomstolarna i Poitiers.

Bakgrunden till dessa ”domstolar” går att söka i Eleonoras barndom. Hennes farfar Guillaume IX ”trubaduren” tycks ha förkroppsligat det höviska idealet, finh amors, och varit själva sinnebilden av chevalereskt manér. Otaliga var de dikter och musikstycken han producerade och nog levde han som han lärde, ”gran trichadors de dompnas, den mest belevade och som bedragit flest kvinnor i världen”, skrev hans levnadstecknare.

Uppfostrad vid ”trubadurens” hov är det mycket troligt att hertiginnan var mer än väl bevandrad i tidens romantiska kulltur. Så när hon var närmare de femtio återvände hon till sin uppväxts borg och tillsammans med en märklig präst, som skrev böcker om kärlek, och väninnor drog hon igång en kärleksdomstol dit traktens unga kunde vända sig och få en ”dom” i sina relationsbekymmer. 21 av dessa finns kvar, samtliga återgivna av brodern till siaren Nostradamus, således är de endast återgivna i en källa som tillkom drygt 300 år efter Eleonoras död.

I dessa domar framkommer på ett lite kufiskt vis tidens syn på sociala relationer som annars kan vara svåråtkomliga. En fråga löd: ”kan en sann kärlek existera mellan gifta personer?” Domen löd att kärlek inte kunde utsträckas till äktenskapet då detta var en tvingande institution i vilken man hade plikter, ridderlig kärlek fick inte innehålla plikt. Andra frågor och domar gäller vad man ska göra om mannen get sig av på korståg och inte hört av sig på flera år, får kvinnan i så fall ta sig en ny älskare? Nej var det naturliga svaret, lidandet var en central del av finh amors.

I en fråga framkommer det även hur viktigt det var med status. Följande problem ställdes upp; en ung man utan dygder och en gammal men dygdig söker båda en ung dams kärlek, vem borde damen välja? Svaret; kvinnan skulle vara oklok om hon valde att älska en ovärdig, i synnerhet som hon också tillbads av en man fylld av ärliga avsikter och med hög moral.

Lurik rekommenderar: Johan August Lybeck. Eleonore av Akvitanien. Sellin & Partner. 2006.

Jesus kinesiska lillebror; Hong Xiuquan och Taipingupprorets konfessionella konstitution

Allehanda kufiska religiösa sekter och kotterier har alltsedan tidig medeltid haft en suggestiv dragningskraft på miljontals kineser. Inte sällan har dessa även haft en direkt och oftast destruktiv inverkan på den kinesiska politiken. 1800-talet utgjorde blomstringstiden för den obskuranta sekterismen då flera uppror, anförda av diverse profeter och kätterska kotterier, med udden riktad mot den förhatliga och gravt komprometterade Qing-dynastin (1644-1912) utspelade sig för öppen ridå.    

Det i särklass blodigaste av dessa var det sydkinesiska Taipingupproret (1850-1864) vilket inträffade ungefär samtidigt som det Amerikanska Inbördeskriget, men som skördade betydligt fler människooffer.

Den obestridliga ledaren för Taipingupproret (Taiping betyder ungefär ”den eviga freden”) var Hong Xiuquan (1814-1864); en misslyckad student som upptäckt att han i själva verket var guds son och utsänd av denne för att störta den skändliga Qing-dynastin.

Hongs historia börjar egentligen med att denne, efter att för femte gången misslyckats med att avlägga sin tjänstemannaexamen, genomled en svårartad depression. Under sin konvalescens hade den unge Hong flera religiösa uppenbarelser. Han såg bland annat den åldriga Konfucius bli straffad för att ha kontaminerat Kina med sin avgudadyrkan, och han talade med en illuminerad figur som påstod sig vara Hongs äldre bror och som han sedermera kom att identifiera som Jesus Kristus. I dessa drömmar skulle Hongs nyupptäckta far och storebror vid upprepade tillfällen instruerat honom om att han satts till världen för att förinta Kinas demoner (dvs Qing-dynastin och dess lakejer).  

Efter sitt tillfrisknande slukade Hong glupskt all litteratur han kunde komma över som gav upplysningar om dennes nyfunna familj och innebörden av den kristna läran, och därefter begav han sig ut på den sydkinesiska landsbygden i hopp om att värva proselyter. Efter inledande misslyckanden lyckades Hong gjuta liv i en spirande obskurant sekt vars kärna utgjordes av andra misslyckade studenter som gärna skylde sina tillkortakommanden på den sittande regimen. Sedan gick allting fort; år 1851 hade den karismatiska Hong redan lyckats värva dryga 30 000 fanatiska anhängare.

Qing-dynastins koryféer, som blivit allt mer nervösa över utvecklingen i Sydkina, anmodade Hong att rätta sig i ledet och skingra sina martialiska skaror, något som den senare givetvis vägrade. Händelsen förebådade Taipingupprorets utbrott och Hongs påbud om att han skapat ”det Himmelska Kungariket Eviga Freden”. Detta massiva uppror, som i själva verket utvecklade sig till ett veritabelt inbördeskrig, inleddes med en rad lysande segrar för Hongs arméer vilka inom kort kom att dominera Sydkina. Under ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” storhetstid härskade denna Jesus självutnämnda lillebror över i runda slänga 30 miljoner människor.

Hong själv deltog inte i de militära operationerna och avsvor sig direkt inflytande över politiken. Istället härskade han med hjälp av ukaser och kufiska religiösa förhållningsregler som han knåpade ihop i sitt ”Himmelska palats” beläget i Nanjing, och som sedan utbasunerades till undersåtarna som oftast bejakade dessa med slavisk hängivenhet. Hong förkunnade bland annat att polygami var förbjudet (även om han själv hade otaliga konkubiner), att män och kvinnor skulle leva separerade från varandra och att handel i regel var av ondo.

Den militära övermakten blev emellertid snart för mycket för Hongs förryckta skaror. 1864 beseglades ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” öde då Qings arméer äntligen lyckades återta Nanjing. Hong hade strax före stadens fall avlidit till följd av matförgiftning, vilket med all säkerhet var ett självmord.         

Hong Xiuquan

Doin’ the omoralisk schlagerfestival; den svenska proggrörelsen och kampen mot ABBA

Den 7 april 1974 sjöng ABBA in sig i musikhistorien och den svenska folksjälen genom att i Brighton kamma hem Sveriges första seger i Eurovision Song Contest. Då det i regel jublades i stugorna efter den oväntade triumfen var långt ifrån alla benägna att stämma in i hyllningskören. Tvärtom fanns det inflytelserika kulturbestrukna grupper och kotterier som betraktade ABBA:s musik som en orgie i vulgär kommersialism och vedervärdig smaklöshet. Flertalet av dessa solidariserade sig med den alternativa musik- och kulturrörelsen där proggen under 1970-talets inledning utgjorde ett honnörsord.

I en era då Maos Kina och Pol Pots Kambodja tjänade som politiska ledstjärnor snarare är avskräckande exempel organiserade den spirande proggrörelsen i mars 1975 en sex dagar lång Alternativfestival för att bemöta och förringa det kommersiella schlagerspektakel som i och med ABBA:s lagrar för första gången förlades till Sverige samma år. Den huvudsakliga antagonisten för proggrörelsen var givetvis Stickan Andersson som ansågs underblåsa en kulturell och musikalisk depravation som till och med kontaminerat Sveriges Radio. Det huvudsakliga syftet med att arrangera Alternativfestivalen var därför att protestera mot att Sveriges Radio öste pengar över det kommersiella spektaklet, något man ansåg riskerade att undergräva den musikaliska kvaliteten på radioprogrammen.

Sett från arrangörernas sida blev Alternativfestivalen en stor succé: totalt deltog 950 musiker från 14 olika länder som framförde sina anti-imperialistiska jeremiader inför närmare 12 000 hänförda åskådare. Flera av Sveriges ledande musikaliska proggkoryféer deltog i upptåget, däribland Ville Valle & Viktor, Adolf Fredriks Flickkör, samt Nationalteatern med frontfiguren Ulf Dageby alias ”Sillstryparen” i spetsen.

Det mest minnesvärda opus som producerades under dessa marsdagar var nog annars Ulf ”Sillstryparen” Dagebys klassiska nidvisa ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival”. Denna inleddes med följande haranger vilka var en direkt passning till dem som valt att knäböja inför ABBA och Stickan Anderssons påstådda storhet:

”Det rasslar av juveler och glittrar av guld, dom sjunger om den spanska solen.

Men garotteringar och mord det skiter dom i och svänger på fascistkärringkjolen.

Och här kommer ABBA i kläder av plast lika döda som sillkonserver”

I efterhand har flera av de medverkande på Alternativfestivalen tagit avstånd från de skarpa angreppen på Stickans Anderssons nationalklenod, däribland Ulf Dageby själv som till och med erkänt att han redan då ansåg ABBA vara ”rätt häftiga”.

Proggrörelsens manifestation hade emellertid effekt. Året därpå avstod Sverige för första gången sedan 1957 från medverkan i Eurovision Song Contest. SVT var dock måna om att inte ge alternativrörelsen den tvivelaktiga äran att ha berövat svenskarna deras älskade festival, utan menade på att organiserandet av Eurovision Song Contest 1975 hade tagit alltför mycket resurser i anspråk och att man helt enkelt inte hade råd att vinna ännu en gång. Ordningen var återställd igen året därpå och sedan dess har festivalen institutionaliserades till en inhemsk högtid som antagit nära nog religiösa proportioner.

Egoismen i Maoismen

Det är inte allt för längesedan svenska och andra västerländska studenter i tid och otid viftade med Mao Tse-Tungs Lilla röda och sinsemellan hängivet disputerade den kinesiska despotens egenutvecklade ideologi; maoismen. Denna form av kommunism liknade i månt och mycket leninismen, men medan denna lade fokus på Sovjets industriella utveckling var maoismen jordbruksorienterad. De desorienterade studenterna ägde en stark tro på kommunismen och att en annan värld var möjlig om bara arbetarna tillskansade sig makten från det rovgiriga kapitalet.

Vad som kommit fram först på senare år genom brev och dagboksanteckningar av personer i Maos närhet är att han i själva verket inte hyste den minsta medkänsla för vare sig bönder eller arbetare. Inte heller var han förtjust i kroppsarbete som han ansåg vara olidligt plågsamt och som han ständigt sökte undkomma under sina ungdomsår, detta trotts att han var född in i en bondefamilj. Hans agerande då han sände ut hundratusentals studenter för att arbeta på åkrarna var symptomatiskt för hans resonemang, vad som inte dög åt honom dög åt andra.

Redan i tjugoårsåldern formulerade han sina tankar som sedan inte omformades nämnvärt under hans liv. Kännetecknande för dessa är egoismen och narcissismen.”Människor som jag har bara en plikt och den är mot oss själva, vi har ingen plikt mot andra människor.” Vidare förkastade han allt ansvar inför kommande generationer och förklarade att han endast var intresserad av att utveckla sig själv.

Mest intressant är kanske Maos gamla lärares dagboksanteckningar vilka avslöjar hans egoistiska karaktär. Flera av dessa oberoende av varandra, då han studerade på olika platser i Kina, vittnar om uttalanden om att Kinas bönder och fattiga har lätt för att bli rika. Detta trots hans egna spartanska uppväxt i en bondefamilj. Däremot kände  Mao för intellektuella akademiker, vilket han själv var, ”jag anser inte att arbetarna i Kina har det särskilt svårt fysiskt. Det är bara lärda som lider”,

Till detta kom att han vurmade för döden. Han menade att långvarig fred var uttråkande och att intellektuella gläds då de får läsa om krig, följaktligen förstod han inte skillnaden i att läsa om umbäranden och död och att utsätta andra för dessa. I stället menade Mao att människan är nyfiken och borde söka svar på vad som finns i livet efter detta. Vidare såg han stora människoskarors död som en del i upprivandet av samhället. Ur lidandet skulle en annan värld bli möjlig.

Lurik rekommenderar: Jung Chang & Jon Halliday. Mao: Den sanna historien. Norstedts. 2007.

Mao