Shoppingens okrönta drottning; Imelda Marcos

Shoppande hollywoodfruar i all ära, men när det kommer till verkligt groteska och verklighetsfrånvända excesser i shoppandets konst ligger de i lä gentemot diktatorsfruar runt om i världen. I Europa torde Rumäniens forne despots hustru, Elena Ceauşescu, inneha shoppingrekordet. Trots landets fattigdom hängav sig Elena åt att handla ohämmat i extravaganta butiker i Paris. Efter att man avrättat paret 1989 kom fru Ceauşescus shoppingberoende i dager, hon ska ha ägt inte mindre än 2000 klänningar och tusentals par skor.

Utanför Europa utmärker sig särskilt Filipinernas first lady, Imelda Marcos, hustru till diktatorn Ferdinand Marcos som styrde öriket från 1965 till 1986 då presidentparet tvingades i landsflykt till USA. Ferdinands politiska karriär inleddes på ett blodigt vis 1935 då han – bara 18 år gammal – sköt ihjäl familjens politiske rival, Julio Nalundasan. Dagen innan hade Nalundasan vunnit sitt andra val över Marcos styvfar, Mariano Marcos. Mord skulle därefter bli något av ett signum för Marcos politiska karriär.

Efter att paret Marcos vunnit presidentvalet 1965 inleddes sakteligen en omformning av den tidigare begynnande demokratin till en repressiv diktatur där inga politiska motståndare tolererades. Filipinernas statsfinanser kom snart att betraktas av presidentparet som deras privata tillgångar vilka de kunde spendera helt efter eget tycke och smak. Parets starka band till USA gjorde att Imelda utsåg New York till sitt shoppingparadis. I takt med att den filippinska ekonomin befann sig i fritt fall – med utbredd fattigdom som följd – reste Imelda på ökända shoppingturer till the Big Apple där hon framförallt frossade i exklusiv konst som ogenerat betalades med filippinska skattepengar.

I likhet med Elena Ceauşescu hade fru Marcos en särskild förkärlek till skor, enligt hennes egen utsago ska hon ha ägt 1060 par. Den siffran framkom i samband med att Imelda försökte dementera – enligt henne, ett illasinnat rykte – om att hon skulle ha ägt över 3000 par: ”I did not have three thousand pairs of shoes, I had one thousand and sixty.” Av de uttalanden hon gjort om tiden som presidentfru från sin exil i USA framträder bilden av en person som var helt främmande för tillståndet i landet och sin egen person. Hon hävdade med bestämdhet att hon absolut inte var materialistiskt lagd då hon påstod sig vara uppfostrad att bara älska sådant som kan älska en tillbaka.

Den typen av uttalanden står i kontrast till det faktum att styrkorna som intog presidentpalatset 1986 i Imeldas garderob fann inte mindre än 500 behåar, 200 höfthållare, samt mycket annat. Hennes förklaringar vittnar om något av en personkult kring henne: ”Never dress down for the poor. They won’t respect you for it. They want their First Lady to look like a million dollars.” Och “Filipinos want beauty. I have to look beautiful so that the poor Filipinos will have a star to look at from their slums.”

Fyra år efter att presidentparet tvingats i exil blev Imelda åtalad av USA för att ha stulit 105 miljoner US-dollar, dock frikändes hon i brist på bevis. Vidare kom Imelda Marcos att spela en viss roll i filippinsk politik även under 1990-talet. Hon ställde upp i presidentvalen både 1992 och 1998 men föga förvånande föll hon inte folket i smaken. I samband med valen öppnade Imelda ett skomuseum i Manila där hon visar upp sin samling, över 5400 par, således många fler än de 1060 hon tidigare påstått sig äga och därmed slår hon Europas skofetischist No. 1, Elena Ceauşescu, med god marginal.

Citatmaskinen Imelda Marcos sammanfattar sitt liv: ”I was no Marie Antoinette. I was not born to nobility, but I had a human right to nobility.”

Lurik rekommenderar: Romulo, Beth Day. Inside the Palace: The Rise and Fall of Ferdinand & Imelda Marcos. Putnam. 1987.

Knarkande brevbärare i Anderna

Under sin högsommar (ungefär 1438-1533) beredde det oländiga Inkaimperiet, Sydamerikas i särklass mest utvecklade inhemska civilisation, ut sig i en båge över de vidsträckta Anderna som innefattade stora delar av våra dagars Ecuador, Peru och Chile. Då de storslagna Anderna utgjorde ryggraden i detta imperium innebar det att Inkaindianerna föddes, dog och arbetade på en höjd som skulle få den mest morska och vältränade skidåkare att kippa efter andan.

Naturligtvis var goda kommunikationer helt avgörande för konsolideringen av Inkarikets makt och expansion, och sällan eller aldrig i historien har brevbäraren åtnjutit en sådan kultförklarad status som i denna precolumbianska civilisation. För att vidareförmedla och implementera diktat och nyantagna juridiska rättesnören var nämligen Inkan (kejsaren) beroende av ett snillrikt kommunikationssystem som med kort varsel garanterade dess åtlydnad i de mest perifera och karga av bergsprovinser. Inte konstigt därför att Inkaimperiets vindsnabba brevbärare tillägnades en social status av oproportionerliga mått.

Den lycksamma yngling, brevbäraren vill säga, som förlänades uppdraget att förmedla Inkans visdomsord till en avlägsen satraps öron sprang åtskilliga kilometer över Andernas karga bergsvidder i vindens hastighet till närmaste ”brevbärarstation”. Väl där avbyttes han av nästa löpare till vilket han varsamt viskade meddelandets innehåll. Så fortlöpte proceduren till dess att meddelandet nått sin mottagare. På detta vis kunde en muntlig anvisning färdas över imponerade 100 kilometer på en dag.

Arbetet som föll på dessa Inkaimperiets brevbärares lott var naturligtvis ytterst ansträngande då den tunna bergsluften försvårade alla fysiska ansträngningar. Brevbärarna var därför en av de få yrkesgrupper, utanför den svällande armén, som tilläts och uppmuntrades knapra på de välgörande kokabladen under pågående arbetsuppdrag; något som mer eller mindre garanterade ”spring i benen”.

Efter att den legendariska conquistadoren Francisco Pizarro 1533 betvingat det gigantiska Inkariket släppte man oavkortat kokatuggandet fritt i Anderna. På kung Filip II:s (1527-1598) enträgna begäran eggande man dessutom de nykonverterade indianska slavarna, vilka nu tjänade som motvilligt arbetskraft, att tugga i sig groteska mängder kokablad. De nyetablerade conquistadorerna, agerande som amatörekonomer, hade nämligen kalkylerat att en förslavad f.d. inkaindian tvångsmatad med kokablad var bra mycket mer produktiv än en som undvarats denna ynnest.

Även om brevbäraryrkets glans har falnat i Sydamerika har nyttjandet av kokabladen bestått. Numera är det dock inte i huvudsak högreståndspersoner som låter sig smaka av den omtalade växten utan snarare utfattiga proletärer och då särskilt gruvarbetare. Liksom under den spanska kolonialismens guldålder uppmuntras fortsatt kokatuggandet av myndigheter eller penningstinna företagskonglomerat i rent vinstintresse.

Horribelt extraknäck; änglamakeri

Att födas utanför äktenskapet innebar en bra bit in på 1900-talet att man brännmärktes som oäkting och skulle komma att föraktas som en sådan. Kvinnor som fick barn utanför äktenskapets hägn stämplades som syndfulla och osedliga. Dödligheten bland oäktingar var mycket högre än bland andra barn vilket en del forskare förklarar genom att peka på en systematisk vanvård och mord. Oäktingar föraktades som regel av det omgivande samhället, vid registreringen av nyfödda, som sköttes av kyrkan, noterades det i marginalen att babyn var oäkta, på så vis följde skammen barnet resten av livet.

Fram till 1866 ärvde oäktingar dessutom inte, men detta reformerades genom en förordning det året, men det skulle dröja fram till 1900 innan dessa barns arvsrätt lagstadgades. 1901 förbättrades även oäktingarnas situation genom att deras efternamn (de använde moderns namn då fadern ofta var okänd) registrerades, innan dess hade inga svenska kvinnors efternamn varit juridiskt officiella. Således utsattes dessa olyckliga barn inte bara för omgivningens spott och spe, de var även offer för ett strukturellt förtryck av staten.

För kvinnorna som födde barn utanför äktenskapet stod hoppet till att pappan ville gifta sig med dem eller om någon annan kunde tänka sig att göra det och hävda att barnet var hans. Skammen för kvinnorna var större än vad många kunde uthärda och inte sällan tog man till desperata åtgärder. Bland Dagens Nyheters kontaktannonser i januari 1910 finns en annons av en kvinna som erbjuder en godhjärtad man pengar för att gifta sig med henne för: ”att på så vis jämna ut min sons väg i livet”. Men vanligare var att man lämnade bort barnet till en så kallad  änglamakerska.

Änglamakerskor var kvinnor som tjänade pengar på att ta emot oönskade barn mot en avgift för att sedan vanvårda dem till döds. Benämningen änglamakerska kommer från det faktum att barnet i kvinnans vård förvandlades till en liten ängel. Inte sällan rådde det ett visst samförstånd mellan mamman och kvinnan att barnet skulle dö även om det inte uttalades.

Från åtminstone 1902 försökte myndigheterna att komma åt ”änglamakeriet” genom en lag som skulle trygga fosterbarns överlevnad vilket fick till följd att det tysta samförstånd som rått tidigare nu undergrävdes. På grund av lagen lämnade nu olyckliga kvinnor bort barnen mot en avgift i tron att barnet skulle få en någorlunda uppväxt. Hur utbrett änglamakeriet var vet vi inte men flera fall gick i början av 1900-talet till rättegång, och flera änglamakerskor dömdes till hårda straff.

En läkare beskrev ett besök hos änglamakerskas i följande odalag:  ”Näppeligen undgick någon besökande att rysa vid åsynen av barnens avtärda, skrynkliga, kärringliknande ansikten, och den som tog mod till sig och slog upp bäddarnas så kallade täcken, möttes, ej av en avskyvärd lukt, ty den kunde ej lätt bli värre än den som var i hela rummet, utan av en förfärande syn. Där låg barnen i sina tunna grönaktigt missfärgade tarm­uttömningar med flockor av ystad mjölk.”

Mest uppmärksamhet bland dessa änglamakerskor har Hilda Nilsson rört. Mellan 1915 och 1917 tog hon livet av inte mindre än åtta barn som lämnats i hennes vård. Vid förhör med polisen förklarade Nilsson att hon blivit alldeles uttråkad av barnens skrik och därför haft ihjäl dem. Nilsson dömdes till tio års straffarbete och döden men föregick bödeln genom att hänga sig i sin cell. De oäkta barnens situation förbättrades samma år som Nilsson tog sitt liv, 1917, då lyftes begreppet oäkting ur svensk lag, men föraktet från övriga samhället för bastarderna kom att fortsätta en lång tid in på 1900-talet.

Hilda Nilsson

Fattigdomsbekämpning á la Gandhi; Vinoba Bhave och Bhoodanrörelsens misslyckande

Mohandas Gandhi må ha spelat en instrumental roll i Indiens frigörelse från Storbritannien, men hans förkärlek för transcental spiritualism och förakt för institutionaliserad politisk verksamhet alienerade flera av dennes anhängare när självständigheten väl var vunnen. Indiens första premiärminister och tillika Gandhis trogna vapendragare, Jawaharlal Nehru, beskrev öppenhjärtigt sin tvehågsna inställning till Gandhis budskap på följande vis:  

”For him, those who wished to serve the masses should not concern themselves so much with raising the standard of living as with lowering themselves, leveling themselves, so to speak, with the masses and mixing with them on an equal footing. That, for him, was true democracy. [. . .] For every modern democrat, socialist, and even capitalist: it would mean returning to an outdated spirit of paternalism, which was unwittingly reactionary”.

En som dock inte väjde för att försöka omsätta Gandhis spiritualism och idéer om social nivellering i praktiken, utan att för den skull hänge sig åt förkastlig politisk formalism, var Vinoba Bhave. Bhave hade arbetat nära Gandhi i över 30 år men var, om möjligt, än mer asketisk än lärofadern själv.  

I sin ungdoms glans studerade den unge Vinoba Bhave, som var av fin familj, matematik och betraktades som något av ett akademiskt stjärnskott. Under påverkan av traditionell hinduisk filosofi och mystik lät emellertid Bhave ceremoniellt bränna alla sina diplom, certifikat och hedersbetygelser år 1916. Samma år erhöll han för första gången audiens hos Mohandas Gandhi och kom därefter att följa Mahatman slaviskt fram till dennes död 1948.

Som renlärig epigon skapade Vinoba Bhave år 1951 rörelsen Bhoodan, vars historiska mission skulle bli att, i enlighet med Gandhis anvisningar, överse omdistribueringen av jord till Indiens horder av utfattiga bönder. Detta skulle naturligtvis ske utanför den etablerade politikens formaliserade ramverk. Till mål hade Bhoodanrörelsen att med fredliga medel och med solidariteten som paroll söka övertyga Indiens välbärgade jordägare att frivilligt avyttra delar av sina ägor till det markhungrande jordbruksproletariatet. Vinoba Bhave hade nämligen kommit fram till att 62 miljoner tunnland jordbruksmark skulle vara tillräckligt för att Indiens miljontals utfattiga bönder skulle kunna tjäna ett drägligt uppehälle.

Under tretton års tid (1951-1964) vandrade den åldrande Vinoba Bhave runt på den Indiska landsbygden och försökte övertala de rika jordägarna om att avge sina mindre lyckligt lottade medmänniskor en allmosa i form av jordbruksmark. Vedermödorna detta uppdrag medförde lindrades bara av att Vinoba Bhave, i enlighet med Gandhis föreskrifter, emellanåt avbröt sin vandring med att spinna bomull.

Den form av ekonomisk omfördelning byggd på frivillighet som Bhoodanrörelsen förespråkade vann dock långtifrån alla godsägares gunst och tillgivenhet, och i kvantitativa termer räknat misslyckades Vinoba Bhave i sitt värv. Totalt sett lyckades Bhoodanrörelsen omdistribuera dryga 5 miljoner tunnland jordbruksmark till förmån de uthungrade indiska bönderna, men detta var långt ifrån de 62 miljoner som dess grundare och galjonsfigur satt som mål för rörelsen. Under 1970-talet började Bhoodanrörelsens så sakteliga att disintegrera för att sedermera upplösas.   

1982 tog Vinoba Bhave sig själv av daga genom att svälta sig till döds. Indiens premiärminister, Indira Gandhi, som vid tillfället befann sig i Moskva för att närvara vid Leonid Brezjnevs begravning tog, vid budskapet om ”profetens” död, första bästa plan hem till Indien för att ta plats bland de närmast sörjande.  

Lurik rekommenderar: Fernand Braudel. A History of Civlizations. Penguin Books 1993 (1963) 

Vonoba Bhave på sin ålders höst

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Krossade orangea drömmar; Viktor Yanukovich och Ukrainas nya historieskrivning

I kölvattnet av den orangea revolutionen som skakade Ukraina 2004-2005 utlovade ”folkets man”, Viktor Yushchenko, en uppgörelse med det förflutna, Europeisering och djupgående reformer. Även om flertalet av Yushchenkos anhängare i sinom tid blev allt mer desillusionerade med presidentens tvehågsenhet och allehanda oinfriade politiska löften, lyckades denne trots utbrett motstånd förändra den ukrainska historieskrivningen på djupet.

Efter att Yushchenkos baneman och politiska ärkerival, Viktor Yanukovich, krossade den sittande presidenten i valet 2010 har emellertid synen på den ukrainska historien förändrats ånyo, och nu i motsatt riktning. Den nya presidenten har nämligen inte haft mycket till övers för Yushchenkos ”Ukrainofila” (nationalistiska) historieskola, utan sållar sig obetingat till dess ”Östslaviska” (ryskorienterade) motsvarighet.

År 2010, under parollen ”Ett Ukraina, En Historia”, inleddes en landsomfattande kampanj för att omforma den ukrainska historieskrivningen i önskvärd politisk riktning, och ytterst var udden riktad mot grundskolans böcker i historia som ansågs ha förvanskats av Yushchenkos ”ukrainofila” böjelser. I enlighet med Yanukovich önskemål raderades i princip alla referenser till den orangea revolutionen (och Yanukovich komprometterade roll i denna) i de nya upplagorna, vilka tidigare hade behandlat fenomenet extensivt och förärat revolutionen det högtidliga namnet ”det orangea miraklet”.

Emellertid gör sig den vitaliserade ”östslaviska” historieskrivningen än mer gällande vad gäller skildrandet av den gemensamma sovjetiska historien. I de nya historieböckerna nämns knappt det segdragna ukrainska motståndet mot bolsjevismen 1918, likväl behandlas inflytelserika anti-kommunistiska grupperingar, om alls, minst sagt styvmoderligt. Målet med detta är naturligtvis att sudda ut den historiskt påtagbara polariseringen mellan det ”äktukrainska” västra Ukraina och det ur kulturell och demografisk synpunkt ryskdominerade östra Ukraina. Den sistnämnda regionens väljarbas har traditionellt sett utgjort Viktor Yanukovich mest entusiastiska anhängare.

Än värre för den ”ukrainofila” skolans många apologeter är att de reviderade skolböckerna i historia framhåller att den makabra svälten i detta Sovjetunions kornbod 1933-34, som skördade cirka elva miljoner ukrainska människoliv, inte var framkallad av ”människohand” (d.v.s. av Stalins koryféer i Moskva), utan berodde på ofördelaktiga naturliga omständigheter.        

Den ”östslaviska” historieskolans renässans i Ukraina är naturligtvis inte enbart ett uttryck för Viktor Yanukovich politiska aspirationer, utan har ursprung i den ryska myllan där man i regel är mån om att vårda en uniform och konfliktbefriad sovjetisk historiesyn.

Flera av de rön som bär Wikileaks signum pekar bland annat på att Rysslands President Dmitrij Medvedev under 2009-2010 ska ha tagit ledarna för samtliga post-sovjetiska stater (inkluderat Ukraina men undantaget Baltikum) i örat och krävt att dessa avfärdar den utmanande FN-resolutionen som gör gällande att den ukrainska svälten 1933-34, tveklöst underblåst och systematiskt planerad av Stalin, bör karaktäriseras som ett folkmord. Den azeriska Presidenten, Ilham Alijev, ska bland annat ha ställts inför följande ultimatum: rätta in dig i ledet eller så kan Azerbajdzjan för all framtid glömma suveränitet över Nagorno-Karabach (den omstridda bergsprovinsen som indirekt orsakat krig mellan Azerbajdzjan och grannstaten Armenien).

Oavsett vad så har den ukrainofila skolan haft svårt att mobilisera något reellt motstånd mot den stassanktionerade och ryskorienterade historiesynen, och människor i allmänhet förefaller för länge sedan ha tröttnat på de ständiga stridigheterna beträffande den nationella historieskrivningen. Utvecklingen har fått försmådda ukrainofiler att uppgivet konstatera att Yanukovich håller på att lyckas förvandla Ukraina till en ”historielös nation”.

Viktor Yanukovich i sitt esse

Sveriges självpåtagna Messias; Emanuel Swedenborgs religiösa grubblerier

Emanuel Swedenborg (1688 – 1772) var en briljant naturforskare som tål att jämföras med andra storheter från den svenska frihetstidens högsommar såsom Anders Celsius och Carl von Linné. Emellertid skulle han inte bli ihågkommen för sina vetenskapliga ambitioner eller sina försök att utveckla en maskin ”att flyga i vädret med”, ett musikaliskt universalinstrument eller vapnet som kunde avfyra 11000 skott i timmen. Swedenborgs eftermäle har istället präglats av hans religiösa grubblerier, han påstod sig bland annat ha talat med både änglar såväl som profeten Mohammed.

När Swedenborg var i slutet av de femtio tycks han ha drabbats av en religiös kris, medan andra hävdar att det i själva verket rörde sig om en tilltagande sinnesförvirring. Oavsett hur det låg till uttolkade han en ny lära, swedenborgianismen, som bland annat förklarar att varje ord i bibeln hade en mystisk betydelse som var maskerad av berättelsen som egentligen bara var till för dem som var fattiga i anden och inte förstod ordens verkliga mening.

Snart skulle hans religiösa funderingar gå än djupare, eller så tilltog hans förmodade sinnesförvirring. På en resa genom Europa förde han som brukligt dagbok men plötsligt ändrar denna karaktär till att helt och hållet handla om tolkningar av hans egna besynnerliga drömmar. När han nått fram till London fullbordas hans transformation och han blir en svensk profet. Likt flera gammeltestamentliga profeter skräms han halvt ihjäl vid mötet med Gud under en middag – vissa menar dock att middagen var en omskrivning för att röka opium – där Herren gav honom i uppdrag att sprida den rätta läran till människoflocken. Swedenborg blev hädanefter något av en ny messias enligt hans anhängare.

Som profet utökades hans transcendenta förmåga och han började på regelbunden basis samspråka med profeten Mohammed, men också med Aristoteles och allehanda utomjordiska varelser. Det är dessa metafysiska diskussioner som ligger till grund för hans imponerande ”bibel”, Himmelska hemligheter, på inte mindre än tio tusen sidor.

Mycket i hans tro handlar om den verkliga apokalypsen, han skrev: ”De som vänta en världskatastrof i samband med yttersta domen bedraga sig. Den äldsta kyrka har redan haft sin yttersta dom, likaså den judiska med Kristi nedstigande på jorden. Nu stundar den nuvarande kristna kyrkans yttersta dom och ankomsten av en ny kyrka, som skall ersätta den.”

I slutet syftar Swedenborg på sin egen lära vars apologeter idag inte är fåtaliga. Starkast fäste har swedenborgianismen i Pennsylvania men församlingar finns över hela världen, i Sverige återfinns en i var och en av våra tre största städer. En lustig detalj är att swedenborgianismen var nära att utropas till statsreligion på Haiti under 1800-talet. Kung Christophe tyckte sig nämligen se betydande likheter med denna ”svenska trosbekännelse” och vodooismen.

Således går bilden isär vad gäller Swedenborg, han har lästs och imponerat på digniteter såsom Dostojevskij, Hugo och Gothe, men också fördömts som en galen opiummissbrukare. Immanuel Kant gav det mindre smickrande omdömet: ”[Swedenborg] var en skojare och lögnhals och allt han skrev har sitt ursprung i rena fantasier från en sjuk hjärna.”

Lurik rekommenderar: Martin Lamm. Swedenborg: En studie öfver hans utveckling till mystiker och andeskådare. Hugo Gebers förlag. 1915.

Swedenborg

Dödens berg; Potosi och Spaniens hänsynslösa rovjakt på silver

Numera är Potosi, strategiskt belägen på över 4000 meters höjd i anslutning till det sägenomspunna berget Cerro de Potosi, en slumrande medelstor boliviansk stad vars tragiska och händelserika historia mer eller mindre glömts bort. Annat var det i början på 1600-talet då staden, med sina knappa 200 000 invånare, var en av de största och mest välbärgade i världen.

Anledningen till detta var stadens obestridliga nav: Cerro de Potosi, också kallat Cerro Rico (det rika berget). Redan under Inkaimperiets guldålder kände man till att Cerro de Potosi innehöll rent sagolika mängder åtråvärt silver, och naturligtvis var detta rykte något som de rovgiriga spanska conquisadorerna anförda av Francisco Pizzaro snappade upp under deras erövringståg 1533.

Den nya kolonialmakten slösade lite tid: 1544 anlades staden Potosi och genast började man, med de förslavade inkaindianerna som motvillig arbetskraft, att idka gruvbrytning. Skatterna som det gryende kolonialimperiet skulle komma att forsla hem från Cerro de Potosi under de närmaste århundradena var milt uttryckt fabulösa. Det beräknas att Potosis gruvor totalt sett försedde Spanien med ofantliga 62　000 ton silver.

Silvret i Cerro de Potosi var således inte bara den i särklass viktigaste grundbulten i den spanska ekonomin under imperiets storhetstid under 1500-talet, utan bidrog också indirekt till den inflationsspiral på ädelmetaller som förebådade dess stundande politiska och ekonomiska kräftgång. Silvret från Cerro de Potosi flödade från det skuldtyngda Spanien till dess många borgenärer i Central- och Västeuropa, och mycket av det europeiska silver som numera återfinns i Kina, vilket engelsmännen använde för att tillskansa sig sitt eftertraktade te, härstammar från Potosi.

Det krävdes emellertid att de begärliga rikedomarna bärgades hem till Europa över den indianska ursprungsbefolkningens sargade lik. Dessa tvingades arbeta under omänskliga förhållanden i de dödsbringande gruvorna utan någon som helst skydd mot alla de faror arbetet innebar. Resultatet blev givetvis att indianerna dog som flugor. Spanjorerna, sin vana trogen, hävdade att ursprungsbefolkningen var inkapabelt till att utföra manuellt arbete och lyckades i början av 1600-talet få den skuldsatta spanska kronan till att sanktionera en årlig import av 2000 afrikanska slavarbetare, vilka designerades att överta eller dela inkaättlingarnas börda.

Eftersom de mulåsnor som spanjorerna använde för att pumpa vatten och forsla silver i regel hade den irriterande ovanan att dö av utmattning inom loppet av någon månad, ersatte man helt sonika dessa med svarta slavarbetare. Överlag överlevde en gruvarbetare knappt ett år i Cerro de Potosis dammiga inferno, och till de vanligaste dödsorsakerna hörde lungsjukdomar och kvicksilverförgiftning. Historiker har länge tvistat om hur många liv som Cerro de Potosi skördat under sin tragiska historia som Spaniens skattkammare, och även om man är långtifrån enig på den punkten uppskattar vissa att upp till 8 miljoner afrikaner och indianer fick sätta livet till i gruvorna.

Under 1700-talet började Cerro de Potosis ymniga silverådrar att sina och staden avbefolkades snabbt. Gruvbrytningen har dock fortsatt i samma skala som tidigare men numera är det tenn, ”den bolivianska förbannelsen”, som hämtas upp ur bergets innandöme snarare än silver.

Potosi under glansdagarna på 1500-talet

Renässansens Mussolini; Colo di Rienzo och den pånyttfödda romerska republiken

Efter att påven med sin administration flyttat till Frankrike uppstod naturligt nog ett maktvakuum i Rom. Symptomatiskt för italiensk politisk tradition upprättades inte en ny förvaltningsapparat, istället såg olika familjer sin chans att gripa makten för egen del och därmed utbröt en situation som kan jämföras med ett inbördeskrig. Flera familjer var inblandade men särskilt drivande i kampen om den eviga staden var släkterna Orsini, Frangipane och Colonna.

Cola di Rienzo (1313 – 1354) växte upp i denna depraverande stad som son till en krögare. Sonen hade begåvats med läshuvud och skickades därför att studera. Under studietiden formligen slukade di Rienzo antikens klassiker och det förefaller som om det var nu hans idé om en ny romersk kejsartid föddes, fri från det relationsbaserade system som låg till grund för anarkismen i staden.

Efter några turer till Avignon hade di Rienzo övertygat påven om läget i den eviga staden och återvänt försedd med ämbetsbrev och en månadslön av hans Helighet. Snart började han uppträda på stadens torg klädd som en romersk patricier och gick i sina tal i kraftfull polemik mot de stridande familjerna. Till en början blev flera adliga familjer intresserade av di Rienzo och man bjöd hem honom då man ville höra närmare på denne presumtiva uppviglare.

Dessa symposier utmynnade i farsartade tillställningar där di Rienzo talade om sig själv som den framtida Ceasar och han ska även – på ett artigt vis – ha lovat att dekapitera sina värdar. Ingen förefaller ha tagit honom på allvar till och det verkar som om flera familjer bjöd hem honom med enda syfte att få sig ett gott skratt.

Pingstdagen 1347 gjorde di Rienzo verklighet av sina planer och tågade till Capitolium (med stöd av kyrkan som inte hade mycket till övers för den romerska adeln) där höll han ett eldande tal inför en jublande folkmassa som var hjärtligt trött på de ständiga stridigheterna. di Rienzo talade om sociala reformer, hur republiken skulle återinföras (vilket i och för sig inte verkar ha varit hans plan) slutligen krönte han sitt tal med att utropa sig till folktribun, en titel som under republiken hölls av plebejernas representant hos senaten.

Inte så få svor trohet till sin nya folktribun och även Avignon erkände det nya styret, således gick det bra och en del sociala program hann införas och efter ett par veckor lät han ikläda sig kejsarens attribut; lagerkrans och spira och lät utlysa kejsarval. En av Di Rienzos många beundrare var poeten Petrarca, räknad som en av renässansens största, som bland annat tillägnade den narcissistiskt lagda potentaten hyllningskvädet Spirito gentil, och dessutom omnämnde denna som den nya Romalus. Di Rienzos maktfullkomlighet och groteska excesser blev emellertid för mycket för både påven och adelsfamiljerna som slöt fred med varandra för att bjuda antagonisten motstånd.

1347 tvingades han att fly från Italien. Påven hade beordrat hans gripande och därför sökte han en fristad hos kejsaren Karl IV som efter en inledande vänlighet förpassade di Rienzo till de kejserliga fängelsehålorna bara för att senare utlämna honom till påven. Efter ett drygt år i fångenskap sändes dock di Rienzo tillbaka till Rom där han emottogs med stort jubel och utnämndes till senator. Dock skulle hans nya reformer, såsom skatt på vin, inte falla folket i smaken och den här gången behövdes det ingen adelssammansvärjning för att göra sig kvitt di Rienzo.

När en arg mobb marscherade mot hans palats valde han att klä ut sig till en tiggare och ge sig ut på gatorna för att på så vis undkomma folkets vrede. Det dröjde inte länge innan han blev avslöjad då inga fattiga gick omkring med de guldkedjor som di Rienzo glömt ta av sig. Folket kastade sig över honom, högg av hans huvud och placerade det på en påle.

Trots att man numera tror att di Rienzo drevs av ett tilltagande vansinne så har hans eftermäle lång ifrån varit odelat negativt, och mången italiensk politiker och kulturpersonlighet har genom åren fängslats av di Rienzos person och politiska vision. Bland de senare finner vi såväl Verdi (1873) som Wagner (1842), och bland de förra en viss Benito Mussolini vars kapriciösa läggning, personliga idiosynkrasier och vurm för den romerska kejsartiden i det närmaste var identiska med de av Cola di Rienzo.  

Colo di Rienzo