Etnisk rensning á la Hitler och Stalin; historien om Vilnius ”litauisering”

Efter freden i Brest-Litovsk 1918 tillerkändes Polen överhöghet över Litauens nuvarande huvudstad Vilnius (Wilno på polska). Beslutet syntes logiskt; av Wilnos cirka 220 000 invånare var över hälften polacker och staden hade i århundraden utgjort Polens intellektuella nervcentra.

Långtifrån alla var nöjda med detta beslut. Det självständiga Litauen, vars regering huserade i Kaunas, menade på att Vilnius varit en integrerad del av Litauen alltsedan ärkehertigdömet Litauens glansdagar under medeltiden. Trots att inte mer än 2 procent av Vilnius invånare var litauer undervisades litauiska skolbarn att staden till övervägande del bestod av förtryckta landsmän. Överhuvudtaget orsakade Vilniusfrågan ett kallt krig mellan de båda trätobröderna mellan 1920-1938, och Litauen avbröt t.o.m. telefonlinjer och järnvägsförbindelser till Polen.

Också belarusiska nationalister ansåg att Vilnius utgjorde deras rättmätiga huvudstad då man räknande sig till ärkehertigdömet Litauens legitima arvtagare. I kölvattnet av freden i Brest-Litovsk hade Sovjetunionen dessutom utropat en gemensam litauisk-belarusisk socialistisk sovjetrepublik, känd under namnet Litbel, med Vilnius som huvudstad. Projektet hade dock uppgetts efter att Röda Armén lidit nederlag mot marskalk Pilsudskis polska styrkor.

Under mellankrigstiden utgjorde emellertid judarna tveklöst Vilnius största befolkningsgrupp näst efter polackerna. Totalt sett befolkades över en tredjedel av staden av judar. I hävderna har Vilnius gått till historien som ”Nordens Jerusalem” och flera av den europeiska judendomens mest imposanta intellektuella gestalter räknade staden som sitt hem.

Nazitysklands ockupation av Litauen i juni 1941 innebar att den första systematiska massutrotningen av judar i världshistorien blev ett faktum. Även om litauerna i regel var mer intresserade av att terrorisera och massakrera polacker så ställde många av dem, på nazisternas befallning, också upp på att internera och skjuta judar. Av Vilnius cirka 70 000 judar överlevde knappa sjutusen folkmordet. Majoriteten av överlevarna har sedan dess emigrerat och idag utgör judarna ungefär en procent av stadens befolkning. Som en konsekvens har Vilnius, som före andra världskriget kunde ståta med över etthundra synagogor, endast ett judiskt tempel i behåll.

I juli 1944 återtog röda armén äntligen Vilnius efter diverse motgångar och därmed beseglades också polackernas öde. Även om det är sant att Stalins folkmord var baserat på personliga idiosynkrasier och en diabolisk klassindelning så ska det inte stickas under stol med att diktatorn hade ett horn i sidan till polackerna som gäckat Sovjetunionen alltsedan fredsslutet i Brest-Litovsk 1919. Följdriktigt skapade Stalin ett så kallat ”utbytesprogram” som innebar att över 100 000 av ”Wilnos” kvarvarande polska invånare tvångsförflyttades till sitt fädernesland mellan 1944 och 1948. Till litauernas stora glädje proklamerade Stalin sedan det etniskt rensade Vilnius till huvudstad i den nyutropade litauiska socialistiska sovjetrepubliken.

Idag utgör den polska minoriteten knappa 20 procent av Vilnius befolkning medan litauerna numera är i majoritet. Konflikterna mellan denna, i sina ögon, förtryckta minoritet och den litauiska statsmakten har dock fortsatt att sätta käppar i hjulet för de båda nationerna som en gång i tiden bildade det medeltida Europas mest storslagna rike. Utan att överdriva kan man säga att der återigen råder kallat krig mellan Warszawa och Vilnius.

Lurik rekommenderar: Timothy Snyder. The reconstruction of nations: Poland, Ukraine, Lithuania, Belarus, 1569-1999. Yale University Press 2003.

Nazistisk propagandaffish från andra världskrigets Litauen som jämnställer kommunisterna med judar

Kinesisk eunuckhistoria

Bysans, Persien och Egypten i all ära, inget annat rike har dock förlitat sig på eunucker i så hög grad som det ”eviga” Kina. Under Mingdynastins (1368-1644) glansdagar uppgavs antalet eunucker verksamma i den Förbjudna Staden i Beijing till cirka 10 000, medan deras antal i provinserna uppgick till väl över 70 000. Den systematiska kastreringen av unga kinesiska gossar påbörjades under Handynastin (206 f.Kr.-220 e.Kr) och verksamheten var allmänt utbred fram till kejsarriket störtades 1912.

Kinesiska föräldrar offrade i regel med glädje sina avkommors ”mandom” till saxen då eunuckämbetet garanterade en skälig inkomst och livslång anställning i statens hägn. Mandarinerna, som begåvats med uppgiften att sköta kejsarrikets kolossala byråkratiska och administrativa maskin, såg i regel med aversion på de outbildade eunuckiska parvenyerna. Konflikten mellan dessa båda bärande samhällsgrupper var ett i raden av återkommande problem som skulle gäcka kejsarriket fram till dess slutgiltiga kollaps.

Under Mingdynastin genomfördes själva kastreringen av unga eunuckaspiranter på en särskild klinik i den Förbjudna Staden genom att gossarna ifråga placerades på en för ändamålet helgad stol med ett hål för testiklar och penis. En läkare skar sedan bort dessa ”tre heliga” och täppte till det blödande ”hål” operationen efterlämnade med en träplugg. Den enda bedövning som erbjöds gossarna bestod, utom i sällsynta fall, av stark chilisås.

Om allt mot förmodan gick väl så kunde träpluggen tas bort efter tre dagar och den unge eunucken påbörja sin tjänstgöring i kejsarens hov. Så var dock sällan fallet. Flertalet eunuckaspiranter avled vid eller efter operationen av förblödning eller plågsamma infektioner. De döda gossarna begravdes sedan tillsammans med sina ”tre heliga”, vilket skulle garantera dem återfödelse som ”hela män”.

Flera betydande gestalter i kinesisk historia var eunucker. Däribland kan nämnas en viss Cai Lun (ca 50-105 e.Kr) som brukar betecknas vara pappersframställningens uppfinnare. Mer ryktbar är dock Kinas obestridligt största upptäckare, Zheng He (1371-1435), som av vissa även anses ha snubblat över den amerikanska kontinenten nittio år före Christoffer Columbus. Historiskt belagt är emellertid att Zheng Hes upptäcktsresor tog honom så långt västerut som Arabien, Östafrika och Madagaskar. När en av hans många framgångsrika expeditioner hembärgade en livs levande afrikansk giraff år 1414 berättas det att den konsternerade kejsaren och hela Beijing blev alldeles till sig av skräckblandad förtjusning.

Till skillnad från det bysantinska riket så upplevdes de intrigerande eunuckerna i Kina i regel vara en börda för imperiet, vilket utmynnat i att de i kinesiska källor allt som oftast beskrivs i pejorativa termer. Avsaknaden av genitalier innebar exempelvis att en eunuck hade uppenbara svårigheter med att kontrollera sin urinblåsa, varför ett populärt kinesiskt proverb gör gällande att någon eller något som avger en motbjudande odör ”stinker som en eunuck”.

Mest omtalad var otvivelaktigt eunucken Wei Chung-hsien (1568-1627), vars megalomani och tygellösa slöseri förkortade Mingdynastins livscykel avsevärt. Genom en ohelig allians med den unga kejsaren Hsi-tsungs (1620-1627) amma Kot-shih lyckades den maktfullkomlige eunucken tillskansa sig full kontroll över regeringsapparaten.

Eftersom den introverta kejsaren var fullständigt ointresserad av regeringsbestyr och föredrog att ägna all sin vakna tid åt snickeri fanns det ingen kraft i den Förbjudna Staden som kunde hålla den idiosynkratiske Wei Chung-hsien i schack. Medan massvält, översvämningar och provinsiella uppror hemsökte Kinas provinser och manchurernas härar drog sig närmare Beijing var Wei Chung-hsien fullt upptagen med att bygga tempel och resa förgyllda statyer till sin egen ära. Denne Kinas genom tiderna mäktigaste eunuck hängde sig själv år 1627 då en ny kejsare uppsteg på tronen som hade svårare att se genom fingrarna med det uppenbara vanstyret.

Kinesisk eunuck från Qingdynastin

Pilska prelater; om pornokratin och tonårspåven Johannes XII

Till de mest bisarra delarna av påvarnas historia hör den period på omkring 150 år som gått till historien som pornokratin. Namnet till trots var pornokrati vare sig ett statskick eller en filosofi utan en nedsättande term på de kvinnor som genom sin tjuskraft i olika omgångar lyckades kontrollera vem som fick bära Påvens mitra.

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia

Bysantinsk eunuckhistoria

Liksom i Kina, Arabien, och Japan var eunuckerna – det tredje könet – djupt uppskattade i det bysantinska hovet under medeltiden. Med sina ljusa röster, mjuka hud, hårlösa kroppar och abnormt långsträckta lemmar ingav dessa kastrerade män en känsla av pikant exotism i kejsarens omgivning. I Vitan över Andreas, dåre i Kristus från 900-talet beskrevs en bysantinsk hoveunuck på följande homoerotiska sätt:

”Hans ansikte var som en ros, huden på hans kropp så vit som snö, han var välformad, ljushårig, besatt en ovanlig mjukhet och doftade av mysk på långt håll”.

Förutom att vara kejsaren och kejsarinnan behjälpliga med att överse hovet och att ”göra toalett”, var bysantinska eunucker främst uppskattade för sina sångegenskaper och bildade ofta så kallade kastradkörer. Med sina ljusa röster vann dessa kastradkörer kungars och prelaters hjärtan så långt västerut som Italien och Frankrike. Under senantiken hämtades flera av dessa körmedlemmar från de många barnhemmen belägna i Konstantinopel och gossarna kastrerades därefter i god tid innan puberteten hann fördärva deras ljuva stämmor.

Till skillnad från flertalet andra riken som begagnade sig av eunucker var Bysans ”skägglösa” inte avskärmade från verkligheten i det kejserliga hovet utan tvärtom väl integrerade i samhället. Överhuvudtaget lyckades mången äregirig eunuck göra karriär i vitt skilda bysantinska institutioner där deras förtjänster så småningom odödliggjorts. Eunucker kunde, och blev, såväl framgångsrika generaler som helgonförklarade patriarker.

Mest omtalad är antagligen den armeniska fältherren Narses som under Justinianus I:s regering (527-565 e.Kr.) fullbordade den bysantinska erövringen av Italien. En mer pikant historia berör en viss ”Bagoas”, en ung gosse uppvuxen i ett av Konstantinopels kejserliga barnhem, som påstods ha varit så betagen av sin egen apparition att han valde självkastrering för att på så vis bevara sitt utseende och ungdomliga drag.

I och med antagandet och implementeringen av Codex Justinianus på 500-talet, vilket uttryckligen förbjöds kastrering av romerska medborgare, fick eunucker sökas utanför rikets gränser. Krigsfångar från fjärran platser såsom Arabien, Balkan, Afrika och Italien kastrerades ofta för att fylla rullorna, men minst lika vanligt förekommande var att bysantinska myndigheter köpte gossebarn på den västeuropeiska slavmarknaden i syfte att kastrera dem. Den Heliga Stolen dundrade mot denna nedvärderande människohandel men franska och italienska köpmän vägrade blankt att hörsamma Hans Helighet och fortsatte under hela Medeltiden att sälja unga ”eunuckämnen” till Konstantinopel.

Eunuckernas rykte var dock inte odelat positivt. Visserligen stipulerades det att präster som besökte nunnekloster måste vara eunucker, men i munkklostren rådde annat ljud i skällan och periodvis var eunucker portförbjudna från dessa andliga institutioner. Anledningen till detta var givetvis att ”det tredje könet” utgjorde en sexuell frestelse för munkarna och att många av dessa ”skägglösa män” påstods locka de edsvurna med att ”utföra sodomiternas sjuka handlingar”.

Lurik rekommenderar: Judith Herrin. Det bysantinska riket. Agerings 2007.

Kastrering av bysantinskt eunuckämne

Antik humor; Philogelos den första komikern

Behovet av att roa och att bli road har alltid varit en essentiell del av den mänskliga samvaron, själva skrattet sägs utmärka människan och vara ett av de ting som skiljer henne från övriga varelser på jorden. Ett av de äldsta bevisen på detta är att den annars så krigiske makedonske kungen Filip II (382 – 336 f.Kr.) också hade en skojfrisk sida. Han beordrade nämligen att kvickheterna som drogs av medlemmarna i en ”social klubb” i Aten skulle nedtecknas och sändas till honom i syfte att fylla hovet i Pella med skratt. Denna sammanställning av lustigheter är tyvärr inte bevarad, man känner endast till dess existens tack vare att den grekiske grammatikern Athenaeus antecknade den makedonske kungens begäran.

Den äldsta bevarade skämtsamlingen författades av greken Philogelos, troligen någon gång under 400-talet e.Kr. Denna innehåller inte mindre än 265 lustigheter indelade i olika kategorier såsom: lärare och elev, dumhuvuden, hustrur och sex men även en del kiss- och bajshumor förekommer i samlingen. De olika kategorierna – och inte minst skämten i sig – visar att människans humor är tidlös. Antikens människor hade i stort samma humor som vi har idag även om somliga lustigheter kräver att man har viss insikt i antikens religion och folktro.

Alla delar av det antika samhället speglas i skämten, inget ämne verkar ha varit tabu eller förbjudet att skoja om. Även det romerska samhällets utpräglade slavekonomi kunde vara föremål för ett gott skratt. Ett av skämten handlar om en man som sålt en slav men strax därefter ha fått besked om att hans tidigare egendom avlidit: ”när jag ägde honom hittade han aldrig på sådana dumheter!” utbrast han när den nya ägaren framförde sin klagan över ”varans” usla kvalité.

Till de mer vulgära teman som finns i Philogelos bok hör ”kåta kvinnor” och ”kvinnohatande män”. Till den tidigare kategorin hör skämt om kvinnor som inte köper hem mat till hushållet för att istället stilla sina mäns hunger med omåttliga mängder sex. I en annan lustighet håller en man hov där en rad gamla tanter bjudits in. När tanterna äntrar hemmet beordrar värden sina slavar att servera damerna vin och tillägger skämtsamt att de kan ligga med gästerna om damerna föredrar att roa sig på detta vis. Damerna som lyssnar till värdens order lyser genast upp och utbrister i kör ”vi är inte törstiga!”

Till kategorin ”kvinnohatare” hör historier om framförallt olyckligt gifta män. ”En man visar sin respekt vid sin döda frus grav när en förbipasserande försöker visa sin delaktighet genom att fråga: ”vem är det som gått i vila? Varpå mannen svarar ”Jag, nu när jag äntligen är ensam.”

Till sist: ”en olyckligt gift man har drabbats av feber, hans fru vakar vid hans säng och försöker visa sin tillgivenhet genom att säga ”om du dör hänger jag mig själv” varpå mannen replikerar: ”den tjänsten kan du göra mig på en gång.”

Lurik rekommenderar: William Berg. Philogelos the Laugh Addict; the World´s oldest Joke Book. YUDU Media. 2001.

Den brittiska komikern Jim Bowen prövar Philogelos vitsar på en scen i London

Kristendomens ökenasketer; från Symeon den äldre till eunucken Marinos

400-talet e.Kr. utgjorde i mångt och mycket den religiösa fundamentalismens århundrade i det spirande Östromerska riket. Under denna tid grundande hängivna munkar oländiga kloster i de karga och bergiga ökenlandskapen i Mindre Asien, Syrien, Palestina och Egypten; inom vars murar de sysselsatte sig med benhård bibelrecitation och extrem asketism. Förutom dessa kollektiva verksamheter valde många religiöst anstuckna att avsvära sig civilisationens bekvämligheter och bege sig ut i öknen för att framleva sina liv som asketer.

Sinnebilden för denna religiösa rörelse var utan tvekan Symeon den äldre (390-459 e.Kr.), som frambringade merparten av sitt långa liv på en pelare i öknen utanför Antiokia. I tidiga år hade Symeon anslutit sig till ett oländigt kloster som var vida berömt för sina munkars utövande av extrem asketism och självutlämnande flagellation. Symeons fäbless för asketiska överdrifter, och för att vid upprepade tillfällen svälta sig själv till medvetslöshet, gjorde dock de andra munkarna avundsjuka och de tvingade Symeon att lämna klostret.

Enligt sin hagiografi blev sedan Symeon en stylit (från grekiskans ord för pelare, stylos), och kom sammanlagt att spendera 37 år på sin ökenpelare (vilket fortfarande står omnämnt i Guinness Book of World Records). Mången pilgrim begav sig ut i öknen för att söka styliternas råd, och Symeon predikade för och gav vägledning till såväl den östromerska kejsaren Theodosius II såväl som religiösa förgrundsfigurer i det fjärran Frankerriket.

Symeon var så pass renlärig att han förvägrade sin mor att besöka honom på sin pelare då hon, deras blodsband till trots, inte stod högre i gunst hos den Allsmäktige än vilken annan kvinna som helst. Trogen sin asketiska devis vägrade Symeon att mottaga läkarhjälp när han insjuknade sextionio år gammal och utelämnade sig istället förbehållslöst till Guds försorg.

Också många kvinnliga ökenasketer helgonförklarades under denna period för sina insatser. Bland dessa så kallade ”ökenmödrar” kan nämnas den heliga Syncletica från Alexandria. I unga år tilldelades Syncletica ett enormt arv som hon omgående distribuerade bland de fattiga i Alexandria. Därefter drog hon tillsammans med sin blinda syster ut i öknen, blev eremit och utförde fram till sin död 350 e.Kr. allehanda mirakel för de fattiga pilgrimer som samlades vid hennes sida.

Mest uppseendeväckande är annars den pikanta berättelsen om en reformerad prostituerad kvinna som gått till hävderna under namnet den heliga Maria av Egypten (344-421 e.Kr.). För att kunna tjäna den Allsmäktige klippte Maria sitt hår, tog på sig en mans tunika och utgav sig för att vara eunuck. Som eunucken ”Marinos” fick Marina tillåtelse att tjäna sitt uppehälle som munk i ett avlägset ökenkloster.

Emellertid anklagades snart ”Marinos” för att ha gjort en kvinna med barn och uteslöts omgående från gemenskapen. Utan att klaga ägnade sedan den godhjärtade ”Marinos” återstoden av sitt åt att uppfostra barnet. Först vid sin död, då det framkom att Marinos i själva verket varit en kvinna, insåg munkarna sitt misstag och bad till Gud om syndernas förlåtelse och den saliga Marias frälsning. Kort därefter helgonförklarades den före detta kurtisanen.

Symeon den äldre

Totalitarismens vantolkningar av renässansläkaren Paracelsus

Philip Theophrastus Aureolus Bombastus von Hohenheim (1493 – 1541) – mer känd som Paracelsus – var verksam som kringflackande läkare, alkemist och mystiker runt om i Europa. Tidens vetenskap präglades av renässansen, empiriska experiment började sakteligen få genomslag men vetenskapsmännen hade alltjämt ett medeltida tänkande som präglades av spekulativa idéer som inte sällan tog sin utgångspunkt i skolastiska disputationer om de antika filosofernas skrifter. Paracelsus var ett barn av sin tid, samtidigt som han utförde empiriska studier och experiment, som bidrog till att föra den medicinska vetenskapen framåt, ägnade han sig åt magi och mysticism.

Under Paracelsus kringströvande liv studerade han såväl soldaters krigsskador som de sjukdomar som särskilt drabbade gruvarbetare. Noggrant nedtecknade han hur man på bästa vis skulle behandla sår, utföra kirurgiska ingrepp och behandla syfilis. Vid sidan av författandet av dessa verk utformade han även en något mindre vetenskaplig teori om sjukdomars uppkomst som grundade sig på hans alkemiska experiment. Teorin gick ut på att sjukdomar inte sällan hade sin orsak i dålig matsmältning som gav upphov till att skadliga ämnen bildades i organen. Detta ansågs dock vara naturligt, problem uppstod när den ”inre alkemisten” som troddes finnas i varje organ stördes i sin praktik och därför inte kunde ta hand om de skadliga produkterna på ett lämpligt vis.

Till Paracelsus mer fantasifulla upptäckter hör homunculus (liten människa). Den gode läkaren påstod att han genom vetenskapliga experiment funnit en metod att ”tillverka” en liten medhjälpare som kunde utföra enklare sysslor och lyssna på simpelt formulerade befallningar. Receptet var tämligen enkelt: i en skinnpåse blandades ben, hudflagor, hår och sperma. Hela härligheten skulle grävas ned och väl i jorden ”bakades” en liten medhjälpare omkring trettio centimeter hög.

Vår läkare kanske endast skulle ha blivit ihågkommen som en bland många andra i raden av kufiska alkemister som försökt sig på underliga experiment om det inte vore för att nazisterna flera hundra år efter Paracelsus död började intressera sig för honom. Paracelsus passade väl in i nazisternas historieskrivning, inte minst eftersom man inom SS toppskick också vurmade för magi och mysticism. Man betraktade Paracelsus som den överlägsna tyska medicinens fader och han framställdes som ett historiskt exempel på en sann nazistisk hjälte. Det Tredje riket lät sina forskare skriva högvis med rapporter om den gamla läkaren. Från maktövertagandet 1933 fram till rikets undergång publicerades hela 673 böcker om honom, varav åtskilliga var doktorsavhandlingar.

Med krigets slut och nazisternas fall fick Paracelsus en ny roll i och med avnazifieringsprocessen av tyskarna. I DDR kom han att framställas som arbetare och exemplarisk socialist. Bland andra författade Rosemarie Schuders år 1955 en roman vid namn Paracelsus, med den samme i huvudrollen, vilken romantiserade livet i Östtyskland och gestaltade honom som en sann kommunist. På så vis skulle Paracelsus bli en historisk gestalt som både nazister och kommunister vid olika tidpunkter skulle sluta upp kring.

Lurik rekommenderar: Andrew Weeks. Paracelsus; Speculative Theory and the Crisis of the Early Reformation. State University of New York Press. 1997.  

Paracelsus