Kinesisk eunuckhistoria

Bysans, Persien och Egypten i all ära, inget annat rike har dock förlitat sig på eunucker i så hög grad som det ”eviga” Kina. Under Mingdynastins (1368-1644) glansdagar uppgavs antalet eunucker verksamma i den Förbjudna Staden i Beijing till cirka 10 000, medan deras antal i provinserna uppgick till väl över 70 000. Den systematiska kastreringen av unga kinesiska gossar påbörjades under Handynastin (206 f.Kr.-220 e.Kr) och verksamheten var allmänt utbred fram till kejsarriket störtades 1912.

Kinesiska föräldrar offrade i regel med glädje sina avkommors ”mandom” till saxen då eunuckämbetet garanterade en skälig inkomst och livslång anställning i statens hägn. Mandarinerna, som begåvats med uppgiften att sköta kejsarrikets kolossala byråkratiska och administrativa maskin, såg i regel med aversion på de outbildade eunuckiska parvenyerna. Konflikten mellan dessa båda bärande samhällsgrupper var ett i raden av återkommande problem som skulle gäcka kejsarriket fram till dess slutgiltiga kollaps.

Under Mingdynastin genomfördes själva kastreringen av unga eunuckaspiranter på en särskild klinik i den Förbjudna Staden genom att gossarna ifråga placerades på en för ändamålet helgad stol med ett hål för testiklar och penis. En läkare skar sedan bort dessa ”tre heliga” och täppte till det blödande ”hål” operationen efterlämnade med en träplugg. Den enda bedövning som erbjöds gossarna bestod, utom i sällsynta fall, av stark chilisås.

Om allt mot förmodan gick väl så kunde träpluggen tas bort efter tre dagar och den unge eunucken påbörja sin tjänstgöring i kejsarens hov. Så var dock sällan fallet. Flertalet eunuckaspiranter avled vid eller efter operationen av förblödning eller plågsamma infektioner. De döda gossarna begravdes sedan tillsammans med sina ”tre heliga”, vilket skulle garantera dem återfödelse som ”hela män”.

Flera betydande gestalter i kinesisk historia var eunucker. Däribland kan nämnas en viss Cai Lun (ca 50-105 e.Kr) som brukar betecknas vara pappersframställningens uppfinnare. Mer ryktbar är dock Kinas obestridligt största upptäckare, Zheng He (1371-1435), som av vissa även anses ha snubblat över den amerikanska kontinenten nittio år före Christoffer Columbus. Historiskt belagt är emellertid att Zheng Hes upptäcktsresor tog honom så långt västerut som Arabien, Östafrika och Madagaskar. När en av hans många framgångsrika expeditioner hembärgade en livs levande afrikansk giraff år 1414 berättas det att den konsternerade kejsaren och hela Beijing blev alldeles till sig av skräckblandad förtjusning.

Till skillnad från det bysantinska riket så upplevdes de intrigerande eunuckerna i Kina i regel vara en börda för imperiet, vilket utmynnat i att de i kinesiska källor allt som oftast beskrivs i pejorativa termer. Avsaknaden av genitalier innebar exempelvis att en eunuck hade uppenbara svårigheter med att kontrollera sin urinblåsa, varför ett populärt kinesiskt proverb gör gällande att någon eller något som avger en motbjudande odör ”stinker som en eunuck”.

Mest omtalad var otvivelaktigt eunucken Wei Chung-hsien (1568-1627), vars megalomani och tygellösa slöseri förkortade Mingdynastins livscykel avsevärt. Genom en ohelig allians med den unga kejsaren Hsi-tsungs (1620-1627) amma Kot-shih lyckades den maktfullkomlige eunucken tillskansa sig full kontroll över regeringsapparaten.

Eftersom den introverta kejsaren var fullständigt ointresserad av regeringsbestyr och föredrog att ägna all sin vakna tid åt snickeri fanns det ingen kraft i den Förbjudna Staden som kunde hålla den idiosynkratiske Wei Chung-hsien i schack. Medan massvält, översvämningar och provinsiella uppror hemsökte Kinas provinser och manchurernas härar drog sig närmare Beijing var Wei Chung-hsien fullt upptagen med att bygga tempel och resa förgyllda statyer till sin egen ära. Denne Kinas genom tiderna mäktigaste eunuck hängde sig själv år 1627 då en ny kejsare uppsteg på tronen som hade svårare att se genom fingrarna med det uppenbara vanstyret.

Kinesisk eunuck från Qingdynastin