Swing it, moralisten, swing it: Dansbanedebatten år 1941

En juniafton 1941 hade kyrkoherde Gustaf Grände i halländska Tvååker fått nog. Iklädd sin prästkappa äntrade han scenen på dansbanan i Bergsätra. Från sin upphöjda plats försökte kyrkoherde Grände ”få in ett ord av förnuft och besin­ning mellan danserna”. Hans ord drunk­nade i missnöjda rop från dansparen och orkesterns irriterade tillmälen. Kyrkoherde Grände gav sig emellertid inte utan fick handgripligen ledas ut från festplatsen av danssugna besökare och dansbanans ägare Arthur Andersson. Kyrko­herden visade sig dock vara en envis herrens tjänare och återkom flera gånger under resten av sommaren, vid ett tillfälle med representan­ter från barnavårdsnämnden som skulle få se, vil­ket eländigt och syndigt näste ortens dans­bana var.

Kyrkoherde Grändes agerande var kulmen på debatten om ungdomars nöjen som under några år rasat i Sverige. Även om frågan diskuterats i riksdagens båda kamrar av och till sedan 1932 var det en skrivelse från domkapitlet i Växjö med blivande ärkebiskop Yngve Brilioth i spet­sen som 1938 krävde att regeringen skulle utreda ”den nutida nöjesindustrins omfattning”. Domkapitlet var mycket bekymrat över ungdomens moraliska fostran. Farligast var den ”den fria dansen” som ”medförde en osund sinneshets, som kan ha påtagliga sedliga vådor”. Sedan länge var det kyrkans sak att vaka över befolkningens moraliska nivå, och en föreskrift från 1936 ålade domkapitlen att hålla ett vakande öga på just ungdomens fostran. Självfallet var det Växjö domkapitels sak att slå larm.

Korståget samlade fler under fanorna. Professorn i tyska Erik Wellander oroade sig djupt över oklippta manliga abiturienter, swingpjattarnas klädsel, tonårsflickors målade tånaglar och skränande kappsäcksgrammofoner. Läkarkåren ropade efter censur och Luthers katekes, och en västgötaläkare pekade på dåtidens goda exempel Nazityskland som han menade var på rätt väg i ungdomsfrågan. Olika lärarföreningar krävde regeringens åtgärder mot ungdomarnas dekadenta nöjesliv och fick medhåll av t.ex. Röda korset, nykterhetsorganisationer, manskö­ren från Fågelfors och Göteborgs Frisksportarklubb. Alla skrev de till regeringen.

1938 hade preventivmedel tillåtits, och många förfärade präster kunde berätta, hur begagnade ”gummin” låg strödda här och var runt dansbanorna på söndagsmorgnarna. Biskopen i Göteborg rapporterade, hur en församlingsmedlem funnit en kondom i sin dotters handväska. Dottern – som ”gick i stadens dyraste läroverk” – hade då ogenerat förklarat för sin mor, att det var bäst att själv ha med kondomer, då killarna tyvärr glömde det allt som oftast.

Regeringen sjösatte en utredning 1939 för att granska hur illa det var med landets ungdom. Utredningen skulle inte bli färdig förrän 1951, och under den långa väntan hann debatten dö ut. Andra världskriget, freden och efterkrigsfrågor fick företräde framför farliga ungdomsnö­jen. Ut­redningens delbetänkande från 1945 visade att ungdomen lade tämligen liten tid på nöjen. Mest tid tillbringade de inom föräldrahemmets väggar eller inom någon ideell verksamhet. Alice Babs kunde alltså fortsätta sjunga swingens lov med ohöljd glättighet.

Lurik rekommenderar: Frykman, Jonas, 1988: Dansbaneeländet. Natur och kultur.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Sex och samlevnad i djungeln: Guaicurusindianernas historiska anomali

Vid tiden då upptäckaren Pedro Alvares Cabral av en slump siktade Brasiliens kust år 1500 befolkades det jättelika landet redan av stamkonfederationer av tupi- och guaraniindianer. Trots närheten till Andernas indianska högkulturer var tupi och guarani i huvudsak primitiva jägare och samlare, förhållandevis liten tid ägnades åt jordbruk. Portugisernas ankomst till Brasilien ändrade knappast nämnvärt på detta förhållande.

Man ska dock inte tro att Brasiliens ursprungsbefolkning dedikerade all sin vakna tid åt införskaffandet av föda. Tvärtom, för den innovative fullkomligt dignande Amazonas djungler av allehanda godsaker vilket, i förlängningen, innebar att indianerna hade gott om tid att ägna åt diverse njutningar och frivola utsvävningar.

För Brasiliens indianer, precis som för samtidens européer, utgjorde alkoholen den primära källan till välbehövlig eskapism. Den mest omtalade alkoholdrycken hade maniokroten som basis och framställdes i regel genom att en grupp kvinnor fick tugga roten och sedan spotta saliven i ett stort fat. Efter några dagar gjorde enzymerna i manioken att saliven jäste och snabbt nådde dödlig alkoholhalt.

Tobakens historia bland tupi- och guaraniindianerna innehåller också en del pikanta detaljer. Bland vissa stammar brukades tobak av hög och låg medan andra såg och luktade helvetets kval i tobakens ångor. Förutom att röka uppkom de brasilianska indianerna med en raffinerad metod för att snusa tobak (rapé). Proceduren gick ut på att snuset placerades i ett långt rör som lades an mot näsan; därefter blåste en annan person i röret så att snuset sköts in i näsan med kraft. Ofta slutade äventyret i att ”snusaren” fick en sådan kick att han föll omkull medvetslös, vilket givetvis upplevdes som en del av njutningen.

För den njutningslystne nykteristen kanske förlustelser hellre stod att finna i famnen på det motsatta eller, vilket förefaller ha varit naturligt och utbrett, gemensamma könet. Äktenskap ingicks i regel när flickan blivit könsmogen (menstruerat) och mannen uppnått vuxen ålder (ca 25 år). Emellertid utgjorde guaicuros i Mato Grosso en närmast oförklarlig anomali.

Guaicuros levde i en patologisk socioekonomisk symbios med omkringliggande stammar med tupi- och guaraniindianer; det som andra odlade stal de och istället för att samla föda plundrade de kringgärdande stammar och förslavade befolkningen (slaveri tycktes annars vara ett snutt på okänt fenomen bland Brasiliens indianer).

Enligt guaicuros egna myter och legender så ska deras rovlystna och martialiska anomali ha sin tillkomst i att stammen en gång klagat hos fågeln Milvago Chimachima över att de inte blivit tilldelad några av världens skatter. Fågeln svarade då att de skulle ta sig an med våld vad andra fått sig tilldelade. Guaicuros tog verkligen Milvago Chimachima på orden; de tog sig an sin nya livsstil genom att döda själva fågeln.

Än underligare är att den flagrant patriarkaliska stammen – där arbete ansågs opassande för unga män – praktiserade en besynnerlig och unik födelsekontrollssedvänja som gick ut på att stammens kvinnor förbjöds att fortplanta sig förrän strax innan klimakteriets ankomst. Alla grossesser innan dess kvästes genom att kvinnan ifråga på egen hand tvangs abortera fostret under gravt primitiva förhållanden. Naturligtvis bidrog denna förunderliga sedvana till att färre barn kom till världen och att medfödda genetiska deformationer blev frekvent förekommande.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Huvudlösa tankar: Thomas Mores utopi

Thomas More är förmodligen mest ihågkommen för sitt passiva motstånd mot Henrik VIII som i slutändan gjorde sin lordkansler ett huvud kortare 1535. Thomas More vägrade skriva under på Henrik VIII:s överhet över engelska kyrkan, varpå den självsvåldige kungen skickade honom till schavotten – ett välbekant straff för kungens motståndare och älskarinnor. Emellertid finns det andra sidor av Thomas More som förtjänar att påminnas om.

Förutom att vara en sann humanist kunnig inom såväl teologi och juridik som grekiska och latin bidrog Thomas More till den idéhistoriska traditionen genom sin skrift Utopia som publicerades första gången 1516. I sitt idealsamhälle, landet Utopia, beskriver More genom en portugisisk sjöman hur marken ägs gemensamt, ädelmetaller och dyrbarheter har förlorat sitt värde så pass att guld betraktas som vilken metall som helst och sex timmars arbetsdag råder.

Denna paradisiska skildring nyanseras måhända en aning av företeelser som torde få ett modernt öga att blinka till. Thomas More var inte mer progressiv än att han t.ex. såg offentliga slavar som ett självklart inslag i Utopia. Slavarna utgjordes av lagbrytare som istället för dödsstraff fick fungera som befolkningens boskap. Det fanns alltså gränser för jämlikheten i idealsamhället. Utopia var inte heller särskilt radikalt på det sexualpolitiska planet, då sex utanför äktenskapet straffades hårt. Annars skulle ungdomens ”promiskuitet” locka människor från äktenskapet, förklarar Thomas More som själv lär ha valt bort munklivet med hänvisning till sin fallenhet för fysisk kärlek. Däremot kunde skilsmässor gå an i Utopia.

Människor med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning gick fria från hån och gyckel i Utopia, berättar Thomas More: ”Att göra sig lustig över en vanskapt eller en krympling, det anses tyda på oformlighet och förkrympning hos den som skrattar, inte hos den som han skrattar åt. Denne har ju ingen möjlighet att bli kvitt det lyte som den andre i sin dumhet klandrar som ett karaktärsfel.” Även skönhetsidealen i Utopia skilde sig från övriga världen. Att vanvårda sin ”naturliga” skönhet var förkastligt, men lika illa var det att försöka förbättra sitt utseende ”med konstlade medel”. Självfallet gällde detta bara Utopias kvinnor, för ingen man ”hålles kvar utom genom kvinnans dygd och lydnad”.

Utseendet spelade en viktig roll i valet av partner, men i Utopia skedde det genom att kvinnan som en man friade till visades upp naken för mannen. Sedan fick mannen som friat själv kasta kläderna för kvinnans inspektion, och efter det förefaller äktenskapet ha varit i hamn, beroende på om parterna gillade vad de såg eller inte.

Trots att Utopia beskrivs som ett fredsälskande samhälle, kunde det hända att de fick dra ut i rättfärdiga krig. Då anlitades helst ett annat folk, zapoleter, som krigare, eftersom utoperna ansåg ”att de utförde en välgärning mot människosläktet om de utrotar avskummet bland detta avskyvärda och skändliga folk från jordens yta.” Blödighet göre sig icke besvär i Thomas Mores Utopia.

Thomas More

Lurik rekommenderar: Thomas More. Utopia. 2001.

Profeter med passioner: Sanningen om Mahatma Gandhis sexliv

”Indiens samvete”, Mohandas Gandhi (1869-1948), spelade som bekant en primär roll i Indiens frigörelse från Storbritanniens egid. Även om Gandhi i regel dyrkades av massorna valde flera av hans tidigare politiska lärjungar och nitiska fanbärare med tiden att beredvilligt överge Mahatman (stor ande), inte sällan till följd av dennes excentriska, för att inte säga bisarra, experiment på sexualitetens räjong.

Gandhi gifte sig år 1883 som 13-åring med en 14-årig flicka vid namn Kasturba. Under de första åren ska paret, enligt egen utsago, ha åtnjutit ett fullkomligt normalt sexliv; det var till och med så att när Gandhis far drog sin sista suck på dödsbädden så rullade den blivande Mahatman runt i sänghalmen med sin hustru, något han ångrade livet ut.

Det var först i 30-årsåldern som Mahatman – att bevittna det destruktiva Boerkriget (1899-1902) på nära håll hade en definitiv påverkan på hans beslut – bedyrade att han i fortsättningen skulle leva i kyskhet och fattigdom. Sagt och gjort, väl hemmastadd i Indien upprättade Gandhi en offentlig klosterliknande institution: ashram (hinduiskt eremitage), vari han framlevde sina dagar. Bara för att detta skulle vara en kyskhetens och fattigdomens bastion hindrade inte detta Gandhi från att omge sig med ett veritabelt koppel av tillgivna kvinnor.

I sitt ashram promulgerade Gandhi de första av sina många påbud avseende sex och sexualitet som snabbt skulle bemötas av antipati bland den politiska intelligentsian. Unga pojkar och flickor skulle, inför Mahatmans vakande ögon, sova nakna bredvid varandra men var förbjudna att utbyta ord med sexuell laddning. Gandhis trogna följeslagare och protegéer skulle separeras från sina hustrur för att på så sätt uppfylla avhållsamhetens strikta krav.

Gandhi levde dock inte som han lärde. Epigonernas makor, som inte fick dela bädd med sina män, erhöll dock en plats i Gandhis säng eller bad. Inte nog med detta, Gandhi tränade sig i okyskhetens konst genom att ligga naken tillsammans med likaledes nakna hustrur till sina följeslagare och egna släktingar, många av dem mycket unga. Gandhi var överhuvudtaget övertygad om att kvinnor var andligt och moraliskt överlägsna män då dessa [sic!] inte njöt av den sexuella akten.

Dessa kyskhetsprov lämnade dock inte den stoiske Mahatman oberörd. Omgiven av sina nakna kvinnor, avseendevärt mycket yngre än han själv, ejakulerade han emellanåt i sömnen vilket beredde honom stor oro då han var övertygad om att ”konserverandet av vitala vätskor garanterade magiska krafter”.

Än mer besynnerligt var att Gandhi – till följd av en svårartad kronisk förstoppning – var besatt av intagandet och utsöndrandet av föda. Hans favoritbok framför alla andra hette Förstoppning och vår civilisation och, enligt olika ögonvittnen, ställde han på mornarna alltid samma fråga till kvinnorna som passade upp på honom: ”Har ni haft tillfredställande avföring idag, systrar?”  Vidare var Gandhi, liksom många av Indiens politiska ledare, besatt av att konsumera sitt eget urin och urin från ”synnerligt heliga kor” i syfte att rena kropp, själ och ande.

Detta var alltså en mindre ”andlig” aspekt av hur ”Indiens samvete” framlevde sina dagar i djupaste kyskhet och fattigdom i sin ashram. Detta leverne finansierades av Gandhis många politiska sponsorer som sökte profitera på Mahatmans otadliga rykte. En av dessa, Sairojni Naidu, sade lite obetänksamt (om än rättmätigt) att: ”Det kostar en hel del pengar att hålla Gandhi vid liv i fattigdom”.

Mahatma Gandhi tillsamans med bl.a. sin brorsonssons dotter Abha som hade för vana att dela säng med honom.

Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Russia’s greatest love machine; sanningen om Rasputins sexliv

Grigorij Rasputins (1869-1916) leverne var legendomspunnet och skandalomsusat redan i samtiden och har sedan dess antagit smått fantastiska proportioner; mytmakeriet har i regel sällan kretsat kring den frivola munkens politiska ambitioner utan istället varit fast centrerat på dennes ostensivt omättliga sexuella aptit. Den i Ryssland så omåttligt populära tyska discogruppen Boney M släppte 1978 hitsingeln ”Rasputin – Russia’s greatest love machine” som uppenbarligen inspirerades av och förstärkte myterna om Rasputins osannolika libido.

För att göra en lång historia kort så upptogs den självpåtagna staretsen (ungefär: helig man) i det ryska hovet år 1905 då hans elaborerat folkliga böner, besvärjelser och kvacksalverier hade en helande inverkan på den gravt blödarsjuka tronarvingen Aleksej Nikolajevitj (1904-1918). Sjukdomen ansågs vid denna tid obotlig och utmynnade allt som oftast i en förtidig död. Rasputin var i själva verket en gravt alkoholiserad hästtjuv från västra Sibirien som, beskrev han själv, erhållit religiösa uppenbarelser och med himmelens försorg förplägats med en förmåga att skåda in i framtiden och bota de sjuka. I vilket fall som helst innebar Rasputins intima förbindelse med tsarfamiljen och den blödarsjuka tronarvingen att den karismatiska staretsen fick ett reellt inflytande över den ryska politiken, och han besatte därutöver en närmast demonisk attraktionskraft på aristokratins damer.

I den anti-monarkistiska och vänstervridna propagandan som fick ett enormt genomslag under Första Världskriget utmålades tsaritsan Alexandra Fjodorovna (1872-1918) – sitt teutoniska ursprung gjorde att kejsarinnan svartmålades som ”tyskan”, trots att både hon själv och tsaren Nikolaj II (1868-1918) var anglofiler och viktorianer ut i fingerspetsarna – som Rasputins tillgivna och sedeslösa sexslav. Fanns det då någon sanning i dessa anklagelser?

Anti-monarkistisk pamflett föreställande Rasputin som ondskefull domptör och tsaren och tsaritsan som hans viljelösa nickedockor.

Ett ofta citerat brev daterat till 1912 skrivet av tsaritsan till Rasputin brukar framhållas som bevis för deras sexuella relation. I detta skrev Alexandra: ”Jag kysser dina händer och lägger mitt huvud uppå dina välsignade axlar. Jag känner mig så lycklig. Sen vill jag bara sova, sova för alltid mot din axel, i din famn”. Det är visserligen sant att en tvättäkta viktoriansk puritan som Alexandra aldrig skulle vare sig skriva eller tala öppet om sexuella ting, men brevet kan naturligtvis ändå inte tas som ett bevis för att en sexuell relation mellan henne själv och Rasputin verkligen existerade.

Klart är dock att Rasputin – flottig, ovårdad och med skägget fyllt av brödsmulor – innehade en abnorm sexuell dragningskraft på Alexandras omgivning och de sexuellt utsvultna societetsdamerna. Hur utövade han då denna? En av alla dessa damer vittnade om att när hon för första gången förärades att dela säng med Rasputin blev hennes orgasm så våldsam att hon svimmade. Felix Jusupov, utpekad som Rasputins homosexuella älskare, förtäljde att staretsen, som av en genetisk sinkadus, hade en abnormt stor vårta strategiskt belägen på ollonet vilket gjorde honom kapabel att utan ansträngning tillfredställa såväl kvinnor som män.

Till saken hör emellertid att andra uppgifter och hörsägen tvärtom pekar på att Rasputin i själva verket var oförmögen arr delta i de kuriösa sexuella utsvävningarna som hovets många fiender anklagade honom för att organisera. Efter att ha blivit utsatt för ett mordförsök år 1914 blev Rasputin undersökt av en läkare som fann att hans genitalier var såpass små och skrumpna att staretsen med största säkerhet var impotent. Rasputin ska också ha skrävlat inför en högt uppsatt munk att han inte hade några som helst problem med att dela säng med en kvinna utan att känna passion eftersom ”hans penis inte fungerade”.

Sanningen om Rasputins motsägelsefulla sexliv är därför höjd i dunkel, klart är dock att den anti-monarkistiska och bolsjevikiska propagandan, inom ramen för vilken den komprometterade staretsen utmålas som en amoralisk organisatör av tygellösa orgier, är gravt överdriven.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att legenderna om Rasputins osannolika libido och abnorma potens bidragit till att skapa rent absurda myter och rykten. Under 1920-talet ska exempelvis ett kotteri av förmögna exilryssar i Paris ha organiserat en obskyr fertilitetskult kring Rasputins avhuggna penis. Enligt kultisterna själva skulle Rasputins vagabond till dotter ha avlägsnat faderns penis efter att denne mördats år 1918, vilket naturligtvis endast är fantasifullt fabulerande. Vem som verkligen varit ägare till den dyrkade manslemmen har dock aldrig uppdagats.

Rasputin omgiven av sina många aristokratiska beundrarinnor.

Victoria´s Secret – for real; Sanningen om drottning Viktorias sexliv

Den långa viktorianska eran i Storbritanniens historia, som i princip sammanfaller med den senare delen av 1800-talet, har gått till hävderna som en tid när undanträngandet av sexualiteteten och stoiskt förtryckande av libidon var en aristokratisk folksport och bigotteri nära nog utgjorde ett honnörsord. En välkänd historisk skröna, om än överdriven, gör exempelvis gällande att viktorianerna maniskt skylde stolsben med dukar eller annan dekor då dess former i annat fall påminde om sensuella och välsvarvade kvinnoben. Den som i historieböckerna förkroppsligat den trångsynta viktorianska sexualmoralen och som lånat perioden sitt namn var som bekant den seglivade drottningen Viktoria I (regent: 1837-1901).

En ofta citerad anekdot av tvivelaktig äkthet behandlar drottningens trogna kammarjungfru (i vissa versioner är kammarjunfrun utbytt mot en av drottningens döttrar) som inför sin stundande bröllopsnatt sökte stöd och råd hos Viktoria. När kammarjunfrun lite genant frågade drottningen hur hon skulle bete sig på bröllopsnatten svarade den åldrade monarken att: ”blunda och tänk på imperiet”. Även i realpolitiken verkar Viktorias kompromisslösa inställning till sexualiteten ha lyst igenom; hon instruerade bl.a. sitt parlament att inte lagstifta emot lesbiska förhållanden, inte för att hon på något sätt kände sympatier med gruppen som sådan utan för att hon betraktade sexuell njutning mellan två kvinnor som en fysisk omöjlighet.

Till saken hör att drottningen i själva verket inte alls var någon prudent puritan vad sex anbelangar utan tvärtom något av en njutningslysten epikuré på sexualitetens räjong. År 1840 gifte sig den kärlekskranka drottningen med sin effeminerade 18-åriga kusin prins Albert av Sachsen-Gotha. Redan före giftermålet ryktades det om att Albert var latent homosexuell och på frågan varför han inte sått sin vildhavre före förlovningen med drottningen svarade den osäkre  prinsen att kvinnor: ”That species of vice disgusts me”.

Det stod genast klart för parets omgivning att Victoria var den sexuellt aggressiva kontrahenten i förhållandet medan  stackars Albert gjorde sitt bästa för att undslippa drottningens ”omfamningar”. Allehanda hovdignitärer visste att berätta om hur Albert ofta låste in sig i sitt privata sovgemak medan den rosenrasande och kärlekssvultna drottningen stod utanför, bankade på dörren och skrek på tyska: ”Öppna dörren! Jag är drottningen!”

Drottning Viktorias och prins Alberts äktenskapliga lycka

De många kärleksakterna utmynnade i att Viktoria alstrade inalles nio barn till världen. Drottningen var dock ingen kärleksfull moder och, intygade hennes läkare, hatade grossesen över allt annat då denna tvingade henne att avstå från älskog eftersom dåtidens rön gjorde gällande att sex under graviditeten kunde vara direkt farligt för fostret. Prins Albert, som i sin ungdoms glans dagar hyllades som en tysk Adonis, hade med åren blivit både skallig och oerhört korpulent och dog i tyfoidfeber år 1861, endast 42 år gammal. Hovskvallret lät förtälja att Alberts fysiska degeneration och förtidiga död berodde på att den sexuellt omättbara drottningen ”fullständigt slitit ut honom”.

Eftert Alberts död tog Victoria en burdus och gravt alkoholiserad skotte vid namn John Brown till älskare. Drottningen chockade samtiden genom att bryta mot såväl sociala konventioner som gängse sedlighetsmoral då hon insisterade på att dela sovgemak med Mr. Brown. Kärleksaffären blev så pass uppmärksammad att den republikanska pressen föraktfullt kallade drottningen Mrs. John Brown.

Den ryktas också om att Victoria och John Brown i hemlighet ingick ett morganatiskt äktenskap men det har aldrig kunnat bekräftas. Emellertid visade det sig när man öppnade drottningens sarkofag att hon begravits med prins Alberts balsamerade hand på sin ena sida och ett porträtt på John Brown på den andra. Etter värre var att förlovningsringen på hennes finger hade tillhört John Browns sedan länge avlidna moder.

John Brown avled år 1883 vilket fick till följd att Viktoria, vars aptit för passion långt ifrån var stillad trots en aktningsvärd ålder, sökte sig en ny älskare. Drottningens nya ”toyboy”, om uttrycket tillåts, blev till hovets konsternation en ung och stilig indisk betjänt vid namn Abdul Karim. Karims förtjänster i sängkammaren gav honom en post som drottningens rådgivare och framledes brännmärkte Viktoria alla som hade modet att säga emot den nya gunstlingen som rasister.

Drottning Viktoria tillsammans med sin alkoholiserade älskare John Brown

The Game under antiken; Ovidius raggningshandbok

Publius Ovidius (43 f.Kr. – 18 e. Kr.) förekom Neil Strauss och hans raggningsbok The Game med dryga 2000 år när han publicerade sin handbok i förföring: Kärlekskonsten – vilken byggde på hans egna erfarenheter i ämnet. Ovidius var utan tvekan den tidiga kejsartidens mest namnkunnige kvinnoerövrare, vilket inte till fullo uppskattades av kejsare Augustus som genom en serie av sedlighetsbevarande lagstiftning försökte väcka liv i den stränga moral som han ansåg hade existerat tidigare i Rom. Nu föreföll dekadensen breda ut sig och Augustus valde att landsförvisa författaren år 8 e.Kr.

Ovidius var född patricier och det enda yrke gott nog för en ung man av Ovidius stånd var politikerns. Hans far sände därför honom till Rom för att studera de nödvändiga disciplinerna grekiska, litteratur och självfallet den romerska paradgrenen retorik. Som alla unga studenter långt hemifrån ägnade sig Ovidius, vid sidan av sina studier, åt festande och raggande.

Efter att Ovidius under ett par år innehaft tråkiga tjänster inom den statliga förvaltningen började han samla sina erfarenheter till vad som skulle bli historiens första renodlade raggningsbok. Enligt Ovidius var alla knep tillåtna och att en kvinna råkade vara gift utgjorde inget hinder för den som var drabbad av kärlekens hunger, vilket naturligtvis inte överensstämde med kejsarens uppfattning.

Den antika raggningsexperten förklarar att för den oerfarne är teatern en utmärkt plats att hitta en kvinna på; teatern var en farlig plats för den flicka som önskade behålla sin oskuld. Dock var raggaren nödgad att göra vissa uppoffringar, armhålorna fick inte stinka get om man skulle gå hem hos de romerska kvinnorna. Kapplöpningsbanan var också en utmärkt plats. Trängseln tvingar en att stå mycket nära och ”offret” kan inte flytta på sig även om hon inte vill; ”tryck hela tiden höften emot hennes höft, håll dig så nära du kan” skrev Ovidius.

Kärlekskonsten bjuder på en hel hög praktiska råd om hur man ska fånga en kvinna. Riktiga män bör inte använda locktång eller snagga sig, raka benen eller använda smink. Däremot lade han stor vikt vid renlighet och prydlig klädsel samt att man skulle vara social och inleda konversationer om meningslösa ämnen närhelst tillfälle gavs.

Om man satsar sina kort på redan gifta kvinnor gällde det att man till en början låtsades söka en platonsk relation för att inte skrämma iväg henne, men med tiden kan man börja skriva kärleksbrev. Romarna skrev på vaxtavlor och Ovidius råder därför läsaren att vara extra uppmärksam på att den tavla man skriver på inte ska bära spår av brev till andra kvinnor.

Även de fulaste knep uppmuntrades för att inledningsvis förstärka en spirande relation, varför inte spela sjuk för att vinna sympatier? Man skulle inte dra sig för att ljuga eller för att lova kvinnor guld och gröna skogar. Att ljuga och svika flickor straffas man inte för konstaterade Ovidius muntert.

Lurik rekommenderar: Publius Ovidius. Kärlekskonsten. Natur & Kultur 1990.

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Våldtäktsbenägna vikingar med homosexuella böjelser

Vikingarnas sexuella preferenser har under lång tid legat under lupp i historisk forskning och avsaknaden av tillförlitliga källor har eggat intresset snarare än dämpat detsamma. Till saken hör att de tidigmedeltida vikingasamhällena genomsyrades av misogyna patriarkala strukturer som firade manlighetens dygder, medan kvinnor, å andra sidan, åtnjöt egendomsförhållanden som måste beskrivas som synnerligen generösa för sin tid.

De bristfälliga källor som trots allt existerar ger vid handen att vikingarna med glädje hängav sig åt såväl coitus som analsex. Vad gäller oralsex är läget dock oklarare eftersom praktiken inte finns omnämnd i några källor. Antagligen uppfattade vikingarna, i likhet med många andra medeltida nordeuropéer, oralsex som något gravt ohygieniskt och därmed förkastligt.

Sex var emellertid ingenting som vikingarna enbart ägnade sig åt bakom lyckta dörrar i hemmets hägn utan det var också en viktig psykologisk aspekt av krigföringen. Vikingarna hade, om man får tro kristna källor, en fäbless för att sexuellt förnedra sina meningsmotståndare, och en eventuell baneman våldtogs ofta tillsammans med sin hustru eller familj. Den homosexuella våldtäkten var således ett sätt för vikingarna att avmaskulinisera och effeminisera sina fiender.  

Överhuvudtaget förefaller det som om vikingarna, oberörda av konfessionalismens stringenta sexualla moralkodex, i regel var benägna och såg det som fullt naturligt att hänge sig åt homosexuella eskapader. Sexuella relationer mellan män beivrades således inte men det ansågs skamligt att åta sig den passivit och traditionellt kvinnliga rollen i en sådan relation. Längst ned på den sociala stegen i de gamla vikingasamhällena stog därför manliga prostituterade eftersom de självmant påtog sig en kvinnas roll under könsakten. Vikingarna trodde nämligen att en man som subordinerade sig sexuellt för en annan man också skulle knäböja inför eventuella fiender; en viking som antog en kvinnas roll i den homosexuella relationen var således inget ledarämne och därmed opålitlig.   

Också andra fakta gör gällande att homosexuella relationer var allmänt utbredda i vikingasamhället. Vikingarna hade exempelvis flera olika namn och etiketter för homosexuella, däribland fuðflogi (ungefär: man som flyr från kvinnans könsorgan). Intressant är också att  en äldre man – som fullgjort sin sociala plikt och producerat ett koppel manliga avkommor – ofta förärades en eller flera homosexuella relationer på sin ålders höst, även om hans hustru ännu var i livet. Mannens sexuella preferenser spelade alltså mindre roll i vikngasamhället så länge som mannen ifråga uppfyllde sina sociala skyldigheter, gifte sig och producerade barn.

Ett tydligt exempel på detta är sagan om den isländska vikingahjälten Grettir som påstods ha haft sexuellt umgänge med ”ungmör och änkor, allas makor, bondsöner, (. . .) kor och kalvar”. Grettirs uppenbara homosexuella och animalsexuella böjelser fördöms alltså inte, istället bidrar den till hjältens abnorma libido och därmed till konstruktionen av hans kraftfulla och eftersträvansvärda manlighet.     

Även kvinnorna i vikingasamhällena tycks ha uppskattat homosexuella relationer. Visserligen såg inte det patriarkala samhället med blida ögon på lesbiska förhållanden mellan fria kvinnor men få, möjligtvis undantaget den borträngda maken, hade något emot om kvinnan tog en älskarinna bland sina trälar.

Den frivola isländska vikingahjälten Grettir