Swing it, moralisten, swing it: Dansbanedebatten år 1941

2013/08/07 § 1 kommentar

En juniafton 1941 hade kyrkoherde Gustaf Grände i halländska Tvååker fått nog. Iklädd sin prästkappa äntrade han scenen på dansbanan i Bergsätra. Från sin upphöjda plats försökte kyrkoherde Grände ”få in ett ord av förnuft och besin­ning mellan danserna”. Hans ord drunk­nade i missnöjda rop från dansparen och orkesterns irriterade tillmälen. Kyrkoherde Grände gav sig emellertid inte utan fick handgripligen ledas ut från festplatsen av danssugna besökare och dansbanans ägare Arthur Andersson. Kyrko­herden visade sig dock vara en envis herrens tjänare och återkom flera gånger under resten av sommaren, vid ett tillfälle med representan­ter från barnavårdsnämnden som skulle få se, vil­ket eländigt och syndigt näste ortens dans­bana var.

Kyrkoherde Grändes agerande var kulmen på debatten om ungdomars nöjen som under några år rasat i Sverige. Även om frågan diskuterats i riksdagens båda kamrar av och till sedan 1932 var det en skrivelse från domkapitlet i Växjö med blivande ärkebiskop Yngve Brilioth i spet­sen som 1938 krävde att regeringen skulle utreda ”den nutida nöjesindustrins omfattning”. Domkapitlet var mycket bekymrat över ungdomens moraliska fostran. Farligast var den ”den fria dansen” som ”medförde en osund sinneshets, som kan ha påtagliga sedliga vådor”. Sedan länge var det kyrkans sak att vaka över befolkningens moraliska nivå, och en föreskrift från 1936 ålade domkapitlen att hålla ett vakande öga på just ungdomens fostran. Självfallet var det Växjö domkapitels sak att slå larm.

Korståget samlade fler under fanorna. Professorn i tyska Erik Wellander oroade sig djupt över oklippta manliga abiturienter, swingpjattarnas klädsel, tonårsflickors målade tånaglar och skränande kappsäcksgrammofoner. Läkarkåren ropade efter censur och Luthers katekes, och en västgötaläkare pekade på dåtidens goda exempel Nazityskland som han menade var på rätt väg i ungdomsfrågan. Olika lärarföreningar krävde regeringens åtgärder mot ungdomarnas dekadenta nöjesliv och fick medhåll av t.ex. Röda korset, nykterhetsorganisationer, manskö­ren från Fågelfors och Göteborgs Frisksportarklubb. Alla skrev de till regeringen.

1938 hade preventivmedel tillåtits, och många förfärade präster kunde berätta, hur begagnade ”gummin” låg strödda här och var runt dansbanorna på söndagsmorgnarna. Biskopen i Göteborg rapporterade, hur en församlingsmedlem funnit en kondom i sin dotters handväska. Dottern – som ”gick i stadens dyraste läroverk” – hade då ogenerat förklarat för sin mor, att det var bäst att själv ha med kondomer, då killarna tyvärr glömde det allt som oftast.

Regeringen sjösatte en utredning 1939 för att granska hur illa det var med landets ungdom. Utredningen skulle inte bli färdig förrän 1951, och under den långa väntan hann debatten dö ut. Andra världskriget, freden och efterkrigsfrågor fick företräde framför farliga ungdomsnö­jen. Ut­redningens delbetänkande från 1945 visade att ungdomen lade tämligen liten tid på nöjen. Mest tid tillbringade de inom föräldrahemmets väggar eller inom någon ideell verksamhet. Alice Babs kunde alltså fortsätta sjunga swingens lov med ohöljd glättighet.

Lurik rekommenderar: Frykman, Jonas, 1988: Dansbaneeländet. Natur och kultur.

Luriks spökskrivare: David Nilssondansbanor

Sex och samlevnad i djungeln: Guaicurusindianernas historiska anomali

2013/08/04 § Lämna en kommentar

Vid tiden då upptäckaren Pedro Alvares Cabral av en slump siktade Brasiliens kust år 1500 befolkades det jättelika landet redan av stamkonfederationer av tupi- och guaraniindianer. Trots närheten till Andernas indianska högkulturer var tupi och guarani i huvudsak primitiva jägare och samlare, förhållandevis liten tid ägnades åt jordbruk. Portugisernas ankomst till Brasilien ändrade knappast nämnvärt på detta förhållande.

Man ska dock inte tro att Brasiliens ursprungsbefolkning dedikerade all sin vakna tid åt införskaffandet av föda. Tvärtom, för den innovative fullkomligt dignande Amazonas djungler av allehanda godsaker vilket, i förlängningen, innebar att indianerna hade gott om tid att ägna åt diverse njutningar och frivola utsvävningar.

För Brasiliens indianer, precis som för samtidens européer, utgjorde alkoholen den primära källan till välbehövlig eskapism. Den mest omtalade alkoholdrycken hade maniokroten som basis och framställdes i regel genom att en grupp kvinnor fick tugga roten och sedan spotta saliven i ett stort fat. Efter några dagar gjorde enzymerna i manioken att saliven jäste och snabbt nådde dödlig alkoholhalt.

Tobakens historia bland tupi- och guaraniindianerna innehåller också en del pikanta detaljer. Bland vissa stammar brukades tobak av hög och låg medan andra såg och luktade helvetets kval i tobakens ångor. Förutom att röka uppkom de brasilianska indianerna med en raffinerad metod för att snusa tobak (rapé). Proceduren gick ut på att snuset placerades i ett långt rör som lades an mot näsan; därefter blåste en annan person i röret så att snuset sköts in i näsan med kraft. Ofta slutade äventyret i att ”snusaren” fick en sådan kick att han föll omkull medvetslös, vilket givetvis upplevdes som en del av njutningen.

För den njutningslystne nykteristen kanske förlustelser hellre stod att finna i famnen på det motsatta eller, vilket förefaller ha varit naturligt och utbrett, gemensamma könet. Äktenskap ingicks i regel när flickan blivit könsmogen (menstruerat) och mannen uppnått vuxen ålder (ca 25 år). Emellertid utgjorde guaicuros i Mato Grosso en närmast oförklarlig anomali.

Guaicuros levde i en patologisk socioekonomisk symbios med omkringliggande stammar med tupi- och guaraniindianer; det som andra odlade stal de och istället för att samla föda plundrade de kringgärdande stammar och förslavade befolkningen (slaveri tycktes annars vara ett snutt på okänt fenomen bland Brasiliens indianer).

Enligt guaicuros egna myter och legender så ska deras rovlystna och martialiska anomali ha sin tillkomst i att stammen en gång klagat hos fågeln Milvago Chimachima över att de inte blivit tilldelad några av världens skatter. Fågeln svarade då att de skulle ta sig an med våld vad andra fått sig tilldelade. Guaicuros tog verkligen Milvago Chimachima på orden; de tog sig an sin nya livsstil genom att döda själva fågeln.

Än underligare är att den flagrant patriarkaliska stammen – där arbete ansågs opassande för unga män – praktiserade en besynnerlig och unik födelsekontrollssedvänja som gick ut på att stammens kvinnor förbjöds att fortplanta sig förrän strax innan klimakteriets ankomst. Alla grossesser innan dess kvästes genom att kvinnan ifråga på egen hand tvangs abortera fostret under gravt primitiva förhållanden. Naturligtvis bidrog denna förunderliga sedvana till att färre barn kom till världen och att medfödda genetiska deformationer blev frekvent förekommande.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Huvudlösa tankar: Thomas Mores utopi

2013/05/29 § Lämna en kommentar

Thomas More är förmodligen mest ihågkommen för sitt passiva motstånd mot Henrik VIII som i slutändan gjorde sin lordkansler ett huvud kortare 1535. Thomas More vägrade skriva under på Henrik VIII:s överhet över engelska kyrkan, varpå den självsvåldige kungen skickade honom till schavotten – ett välbekant straff för kungens motståndare och älskarinnor. Emellertid finns det andra sidor av Thomas More som förtjänar att påminnas om.

Förutom att vara en sann humanist kunnig inom såväl teologi och juridik som grekiska och latin bidrog Thomas More till den idéhistoriska traditionen genom sin skrift Utopia som publicerades första gången 1516. I sitt idealsamhälle, landet Utopia, beskriver More genom en portugisisk sjöman hur marken ägs gemensamt, ädelmetaller och dyrbarheter har förlorat sitt värde så pass att guld betraktas som vilken metall som helst och sex timmars arbetsdag råder.

Denna paradisiska skildring nyanseras måhända en aning av företeelser som torde få ett modernt öga att blinka till. Thomas More var inte mer progressiv än att han t.ex. såg offentliga slavar som ett självklart inslag i Utopia. Slavarna utgjordes av lagbrytare som istället för dödsstraff fick fungera som befolkningens boskap. Det fanns alltså gränser för jämlikheten i idealsamhället. Utopia var inte heller särskilt radikalt på det sexualpolitiska planet, då sex utanför äktenskapet straffades hårt. Annars skulle ungdomens ”promiskuitet” locka människor från äktenskapet, förklarar Thomas More som själv lär ha valt bort munklivet med hänvisning till sin fallenhet för fysisk kärlek. Däremot kunde skilsmässor gå an i Utopia.

Människor med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning gick fria från hån och gyckel i Utopia, berättar Thomas More: ”Att göra sig lustig över en vanskapt eller en krympling, det anses tyda på oformlighet och förkrympning hos den som skrattar, inte hos den som han skrattar åt. Denne har ju ingen möjlighet att bli kvitt det lyte som den andre i sin dumhet klandrar som ett karaktärsfel.” Även skönhetsidealen i Utopia skilde sig från övriga världen. Att vanvårda sin ”naturliga” skönhet var förkastligt, men lika illa var det att försöka förbättra sitt utseende ”med konstlade medel”. Självfallet gällde detta bara Utopias kvinnor, för ingen man ”hålles kvar utom genom kvinnans dygd och lydnad”.

Utseendet spelade en viktig roll i valet av partner, men i Utopia skedde det genom att kvinnan som en man friade till visades upp naken för mannen. Sedan fick mannen som friat själv kasta kläderna för kvinnans inspektion, och efter det förefaller äktenskapet ha varit i hamn, beroende på om parterna gillade vad de såg eller inte.

Trots att Utopia beskrivs som ett fredsälskande samhälle, kunde det hända att de fick dra ut i rättfärdiga krig. Då anlitades helst ett annat folk, zapoleter, som krigare, eftersom utoperna ansåg ”att de utförde en välgärning mot människosläktet om de utrotar avskummet bland detta avskyvärda och skändliga folk från jordens yta.” Blödighet göre sig icke besvär i Thomas Mores Utopia.

Thomas More

Thomas More

Lurik rekommenderar: Thomas More. Utopia. 2001.

Profeter med passioner: Sanningen om Mahatma Gandhis sexliv

2013/01/17 § 1 kommentar

”Indiens samvete”, Mohandas Gandhi (1869-1948), spelade som bekant en primär roll i Indiens frigörelse från Storbritanniens egid. Även om Gandhi i regel dyrkades av massorna valde flera av hans tidigare politiska lärjungar och nitiska fanbärare med tiden att beredvilligt överge Mahatman (stor ande), inte sällan till följd av dennes excentriska, för att inte säga bisarra, experiment på sexualitetens räjong.

Gandhi gifte sig år 1883 som 13-åring med en 14-årig flicka vid namn Kasturba. Under de första åren ska paret, enligt egen utsago, ha åtnjutit ett fullkomligt normalt sexliv; det var till och med så att när Gandhis far drog sin sista suck på dödsbädden så rullade den blivande Mahatman runt i sänghalmen med sin hustru, något han ångrade livet ut.

Det var först i 30-årsåldern som Mahatman – att bevittna det destruktiva Boerkriget (1899-1902) på nära håll hade en definitiv påverkan på hans beslut – bedyrade att han i fortsättningen skulle leva i kyskhet och fattigdom. Sagt och gjort, väl hemmastadd i Indien upprättade Gandhi en offentlig klosterliknande institution: ashram (hinduiskt eremitage), vari han framlevde sina dagar. Bara för att detta skulle vara en kyskhetens och fattigdomens bastion hindrade inte detta Gandhi från att omge sig med ett veritabelt koppel av tillgivna kvinnor.

I sitt ashram promulgerade Gandhi de första av sina många påbud avseende sex och sexualitet som snabbt skulle bemötas av antipati bland den politiska intelligentsian. Unga pojkar och flickor skulle, inför Mahatmans vakande ögon, sova nakna bredvid varandra men var förbjudna att utbyta ord med sexuell laddning. Gandhis trogna följeslagare och protegéer skulle separeras från sina hustrur för att på så sätt uppfylla avhållsamhetens strikta krav.

Gandhi levde dock inte som han lärde. Epigonernas makor, som inte fick dela bädd med sina män, erhöll dock en plats i Gandhis säng eller bad. Inte nog med detta, Gandhi tränade sig i okyskhetens konst genom att ligga naken tillsammans med likaledes nakna hustrur till sina följeslagare och egna släktingar, många av dem mycket unga. Gandhi var överhuvudtaget övertygad om att kvinnor var andligt och moraliskt överlägsna män då dessa [sic!] inte njöt av den sexuella akten.

Dessa kyskhetsprov lämnade dock inte den stoiske Mahatman oberörd. Omgiven av sina nakna kvinnor, avseendevärt mycket yngre än han själv, ejakulerade han emellanåt i sömnen vilket beredde honom stor oro då han var övertygad om att ”konserverandet av vitala vätskor garanterade magiska krafter”.

Än mer besynnerligt var att Gandhi – till följd av en svårartad kronisk förstoppning – var besatt av intagandet och utsöndrandet av föda. Hans favoritbok framför alla andra hette Förstoppning och vår civilisation och, enligt olika ögonvittnen, ställde han på mornarna alltid samma fråga till kvinnorna som passade upp på honom: ”Har ni haft tillfredställande avföring idag, systrar?”  Vidare var Gandhi, liksom många av Indiens politiska ledare, besatt av att konsumera sitt eget urin och urin från ”synnerligt heliga kor” i syfte att rena kropp, själ och ande.

Detta var alltså en mindre ”andlig” aspekt av hur ”Indiens samvete” framlevde sina dagar i djupaste kyskhet och fattigdom i sin ashram. Detta leverne finansierades av Gandhis många politiska sponsorer som sökte profitera på Mahatmans otadliga rykte. En av dessa, Sairojni Naidu, sade lite obetänksamt (om än rättmätigt) att: ”Det kostar en hel del pengar att hålla Gandhi vid liv i fattigdom”.

Mahatma Gandhi tillsamans med bl.a. sin brorsonssons dotter Abha som hade för vana att dela säng med honom.

Mahatma Gandhi tillsamans med bl.a. sin brorsonssons dotter Abha som hade för vana att dela säng med honom.

Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

2012/11/29 § Lämna en kommentar

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

2012/10/28 § Lämna en kommentar

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Russia’s greatest love machine; sanningen om Rasputins sexliv

2012/09/06 § 1 kommentar

Grigorij Rasputins (1869-1916) leverne var legendomspunnet och skandalomsusat redan i samtiden och har sedan dess antagit smått fantastiska proportioner; mytmakeriet har i regel sällan kretsat kring den frivola munkens politiska ambitioner utan istället varit fast centrerat på dennes ostensivt omättliga sexuella aptit. Den i Ryssland så omåttligt populära tyska discogruppen Boney M släppte 1978 hitsingeln ”Rasputin – Russia’s greatest love machine” som uppenbarligen inspirerades av och förstärkte myterna om Rasputins osannolika libido.

För att göra en lång historia kort så upptogs den självpåtagna staretsen (ungefär: helig man) i det ryska hovet år 1905 då hans elaborerat folkliga böner, besvärjelser och kvacksalverier hade en helande inverkan på den gravt blödarsjuka tronarvingen Aleksej Nikolajevitj (1904-1918). Sjukdomen ansågs vid denna tid obotlig och utmynnade allt som oftast i en förtidig död. Rasputin var i själva verket en gravt alkoholiserad hästtjuv från västra Sibirien som, beskrev han själv, erhållit religiösa uppenbarelser och med himmelens försorg förplägats med en förmåga att skåda in i framtiden och bota de sjuka. I vilket fall som helst innebar Rasputins intima förbindelse med tsarfamiljen och den blödarsjuka tronarvingen att den karismatiska staretsen fick ett reellt inflytande över den ryska politiken, och han besatte därutöver en närmast demonisk attraktionskraft på aristokratins damer.

I den anti-monarkistiska och vänstervridna propagandan som fick ett enormt genomslag under Första Världskriget utmålades tsaritsan Alexandra Fjodorovna (1872-1918) – sitt teutoniska ursprung gjorde att kejsarinnan svartmålades som ”tyskan”, trots att både hon själv och tsaren Nikolaj II (1868-1918) var anglofiler och viktorianer ut i fingerspetsarna – som Rasputins tillgivna och sedeslösa sexslav. Fanns det då någon sanning i dessa anklagelser?

Anti-monarkistisk pamflett föreställande Rasputin som ondskefull domptör och tsaren och tsaritsan som hans viljelösa nickedockor.

Ett ofta citerat brev daterat till 1912 skrivet av tsaritsan till Rasputin brukar framhållas som bevis för deras sexuella relation. I detta skrev Alexandra: ”Jag kysser dina händer och lägger mitt huvud uppå dina välsignade axlar. Jag känner mig så lycklig. Sen vill jag bara sova, sova för alltid mot din axel, i din famn”. Det är visserligen sant att en tvättäkta viktoriansk puritan som Alexandra aldrig skulle vare sig skriva eller tala öppet om sexuella ting, men brevet kan naturligtvis ändå inte tas som ett bevis för att en sexuell relation mellan henne själv och Rasputin verkligen existerade.

Klart är dock att Rasputin – flottig, ovårdad och med skägget fyllt av brödsmulor – innehade en abnorm sexuell dragningskraft på Alexandras omgivning och de sexuellt utsvultna societetsdamerna. Hur utövade han då denna? En av alla dessa damer vittnade om att när hon för första gången förärades att dela säng med Rasputin blev hennes orgasm så våldsam att hon svimmade. Felix Jusupov, utpekad som Rasputins homosexuella älskare, förtäljde att staretsen, som av en genetisk sinkadus, hade en abnormt stor vårta strategiskt belägen på ollonet vilket gjorde honom kapabel att utan ansträngning tillfredställa såväl kvinnor som män.

Till saken hör emellertid att andra uppgifter och hörsägen tvärtom pekar på att Rasputin i själva verket var oförmögen arr delta i de kuriösa sexuella utsvävningarna som hovets många fiender anklagade honom för att organisera. Efter att ha blivit utsatt för ett mordförsök år 1914 blev Rasputin undersökt av en läkare som fann att hans genitalier var såpass små och skrumpna att staretsen med största säkerhet var impotent. Rasputin ska också ha skrävlat inför en högt uppsatt munk att han inte hade några som helst problem med att dela säng med en kvinna utan att känna passion eftersom ”hans penis inte fungerade”.

Sanningen om Rasputins motsägelsefulla sexliv är därför höjd i dunkel, klart är dock att den anti-monarkistiska och bolsjevikiska propagandan, inom ramen för vilken den komprometterade staretsen utmålas som en amoralisk organisatör av tygellösa orgier, är gravt överdriven.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att legenderna om Rasputins osannolika libido och abnorma potens bidragit till att skapa rent absurda myter och rykten. Under 1920-talet ska exempelvis ett kotteri av förmögna exilryssar i Paris ha organiserat en obskyr fertilitetskult kring Rasputins avhuggna penis. Enligt kultisterna själva skulle Rasputins vagabond till dotter ha avlägsnat faderns penis efter att denne mördats år 1918, vilket naturligtvis endast är fantasifullt fabulerande. Vem som verkligen varit ägare till den dyrkade manslemmen har dock aldrig uppdagats.

Rasputin omgiven av sina många aristokratiska beundrarinnor.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade sexLuriks Anakronismer.